Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

Lyckad ambassadceremoni i Jerusalem trots Hamas-terror vid Gaza-gränsen

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tackade president Donald Trump för att ha förverkligat Jerusalem Embassy Act 23 år efter dess tillkomst. Till vänster USAs ambassadör David Friedman.

Den 15 maj såg jag i SVT en palestinaarabisk företrädare med darr på stämman stå och prata om 52 ”martyrer” vilka dödats av israeliska försvarsstyrkor vid gränsen mellan Gaza och Israel. Han försökte också tuta i tittarna att de protesterande är ”fredliga demonstranter”.

Det är alltså dessa uppemot sammanlagt 40 000 ”fredsälskare” som anlänt till den israeliska gränsen och kastat brandbomber och handgranater, tänt på omkring 10 000 bildäck och med våld sökt forcera gränsbarriären. Det märkliga är att, såvitt jag känner till, de länder och organisationer som kommenterat händelserna enbart haft kritik för Israels agerande och inte med ett ord uppmanat de Hamas-ledda våldsverkarna att sansa sig eller skyllt våldsutvecklingen på Hamas.

Ett undantag är dock Australiens premiärminister Malcolm Turnbull, som placerar hela skulden där den hör hemma – hos Hamas: ”Blame Hamas for Gaza deaths.”.http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28087

Faktum är att Gaza-borna står inför en humanitär katastrof just till följd av de ack så ”fredliga” demonstranternas aktioner. Således har Hamas-ledda sabotörer förstört bränsleterminalen Kerem Shalom belägen vid den enda gränsövergång där bränsle kunnat importeras från Israel till Gaza (så mycket för Israels omskrivna ”blockad” mot Gaza). Enligt FN-kontoret Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) måste alternativ snabbt hittas, eljest kommer Gazas befolkning drabbas av bränslebrist för sjukhus, vattenpumpar, sophantering och andra vitala samhällsfunktioner. https://worldisraelnews.com/un-warns-of-collapse-of-gaza-services-after-hamas-destroys-fuel-depot/

Israels försvarsminister Avigdor Liberman har godkänt de israeliska försvarsstyrkornas, IDF, rekommendationer att tills vidare stänga gränsövergången. Den avses hållas stängd tills skadorna för upploppen kunnat repareras. De palestinaarabiska protesterna har hittills lett till att ett halvt dussin lastbilar som forslar varor och utrustning inklusive bränsle från Israel till Gaza stoppats. Så kan det gå när driften att förstöra och riva ner vinner över det sunda förnuftet. Några tidigare stängda gränsövergångar har emellertid åter öppnats. http://edition.cnn.com/2008/WORLD/meast/06/29/israel.gaza/index.html

Tre av de Hamas-krigare som eliminerats av de israeliska försvarsstyrkorna.

Förhör med tillfångatagna gränsterrorister har avslöjat att beväpnade våldsverkare enligt order från Hamas skulle försöka forcera gränsen, ta sig in i Israel och där begå våldshandlingar mot den israeliska befolkningen samt förstöra infrastruktur. Det kan nämnas att enligt israeliska källor minst 24 av dödsoffren för oroligheterna var militanta medlemmar i Hamas militära förgreningar. Förhören visade också på vidden av Hamas syftemål med upploppen: http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28081

1. Hamas instruerade vid upploppens begynnelse den 30 mars villiga aktivister att klippa upp gränsstängslen, stjäla övervakningskameror och störa IDFs verksamhet före den så kallade Nakbadagen den 14 maj (Israels självständighetsdag betecknas enligt palestinaarabisk terminologi nakba, katastrof).
2. Hamas eftersträvar att aktiviteterna i internationella media framställs som ett ”folkligt uppror” av fredligt slag som utsätts för israeliskt våld.
3. Hamas militärpersonal blandar sig med civilbefolkningen vid gränsen och leder samt tar aktiv del i våldshandlingarna.
4. Hamas förser demonstranterna med brandbomber och bildäck och hjälper dem att sätta eld på de senare. Hamas-personalen försöker också motivera demonstranter att forcera gränsen och ta sig in i Israel.

Den som vill kan läsa mer om palestinaarabernas version av Nakbadagen och vad som verkligen hände den 14 maj 1948 här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

En av de fredliga demonstranterna i aktion…

Terrorn vid Gaza-gränsen kunde inte hindra den ceremoni som hölls på Israels 70-årsdag den 14 maj i syfte att markera USAs omskrivna ambassadflytt från Tel Aviv till Amona i Jerusalem. ”We are here in Jerusalem and we are here to stay”, förkunnade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som tackade president Donald Trump för att äntligen ha genomfört den amerikanska kongressens Jerusalem Embassy Act från 1995.

USA representerades av ambassadör David Friedman, finansminister Steven Mnuchin, biträdande utrikesminister John J. Sullivan, presidentens rådgivare Jared Kushner samt dotter Ivanka Trump. Medan presidenterna Clinton, Bush den yngre och Obama pratade om flytten agerade Trump och infriade därmed ännu ett vallöfte. https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Representanter från 32 länder deltog i ceremonin: vilka dessa var framgår av nedanstående tablå hämtad ur den israeliska tidningen Haaretz:

32 länder från alla delar av världen deltog i ambassadceremonin i Jerusalem den 14 maj 2018. https://www.haaretz.com/israel-news/these-countries-participating-in-israel-s-gala-for-u-s-embassy-move-1.6077598

Sveriges utrikesminister Margot Wallström – persona non grata i Israel och utnämnd till en av världens mest prominenta antisemiter av Wiesenthalcentret i Los Angeles 2016 – tillhör dem som skyllt det dödliga våldet på Trumps beslut att flytta USAs ambassad till Jerusalem. USAs FN-ambassadör Nikki Haley har emellertid påpekat, att de våldsamma oroligheterna i Gaza inte är en följd av ambassadflytten utan planlades av Hamas med stöd av Iran långt tidigare.

Haley har vidare framhållit att Israel, trots de litet över 100 dödsoffren sedan oroligheterna sparkade igång den 30 mars i samband med den så kallade Landdagen, agerat med anmärkningsvärd återhållsamhet gentemot mörkra krafter som egentligen bara varit intresserade av att slakta så många judar som möjligt.

Hon framhöll vidare i FN att Israel har en självklar rätt att fred sitt territorium: ”I ask my colleagues here: who among us would accept this type of acting on your border? No one would. No country in this chamber would act with more restraint than Israel has.” https://www.washingtonpost.com/world/national-security/un-security-council-meets-to-discuss-violence-along-the-israeli-gaza-border/2018/05/15/9599baae-583e-11e8-858f-12becb4d6067_story.html?noredirect=on&utm_term=.ab849f00af90

Fotbollsklubben Beitar Jerusalem hyllar president Trump genom att byta namn till Beitar Trump Jerusalem.

Detta borde vara självklarheter och kunna förstås av varje civiliserad nation. Trots detta har såväl Storbritannien som, av alla länder, Tyskland begärt att det företas en ”oberoende utredning” av händelserna. Starkaste reaktionen har dock kommit från Turkiet – landets blodbesudlade diktator Recep Tayyip Erdogan har utvisat såväl Israels som USAs ambassadörer samt den israeliske generalkonsuln i Istanbul, varpå Israel svarade med att utvisa motsvarande diplomater från Turkiet. https://www.haaretz.com/israel-news/turkey-expels-israel-s-ambassador-due-to-gaza-death-toll-1.6092965

På hemmaplan har Sverigedemokraterna befäst sin ställning som riksdagens mest Israel-vänliga parti genom att i en debattartikel författad av riksdagsledamöterna Björn Söder, Julia Kronlid, Josef Fransson och Markus Wiechel förorda att också Sverige överflyttar sin ambassad till Israels huvudstad. Även KD har i princip samma inställning men vill att en sådan åtgärd skall vidtagas först efter överläggningar mellan israeler och palestinaaraber. http://www.varldenidag.se/nyheter/sd-vill-flytta-sveriges-ambassad-till-jerusalem/repqln!66HD@W9syacSU8YovyNNEQ/

Det var 2005 som Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon tog det djärva steget att låta palestinaaraberna själva styra Gaza. Sedan Hamas valdes att styra området har den Iran-stödda islamistgruppen tackat Israel genom en aldrig upphörande ström av hatfylld retorik och terrorhandlingar. En favoritmetod har varit att använda de egna barnen som mänskliga sköldar, något som i gränsupploppen ledde till ett spädbarns tragiska död. https://en.wikipedia.org/wiki/Israeli_disengagement_from_Gaza

Ett av den israeliska premiärministern Golda Meirs mest berömda citat är detta: ”Fred kan det bli först när palestinierna älskar sina barn mer än de hatar oss.” Att döma av utvecklingen är detta mycket långt ifrån att realiseras. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/03/golda-meir-israels-jarnlady/

Storm i vattenglas när SDare besöker Syrien

Martin Kinnunen och Markus Wiechel (SD) med representanter för FN-organet Food and Agriculture Organization (FAO) i Syrien.

Sverigedemokraternas riksdagsmän Martin Kinnunen och Markus Wiechel har besökt Syrien i syfte att bilda sig en uppfattning om situationen i det krigshärjade landet. Det borde de enligt den samlade klokskapen inte ha gjort: det har följaktligen stormat rätt ordentligt ordentligt i det proverbiala vattenglaset. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6812188

Enligt Annika Söder, kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet (UD) i Stockholm, har UD avrått Kinnunen och Wiechel från att resa till Syrien. Söder har citerats: ”Genom att träffa representanter för den syriska regimen riskerar de att utnyttjas i propagandan.” Liknande kritik har även framförts av ledande socialdemokrater och moderater.

Detta äger givetvis sin riktighet. Att de sverigedemokratiska resenärerna redan utnyttjats i den blodbesudlade Assad-regimens propaganda framgår fuller väl av en artikel framställd av det statliga nyhetsorganet SANA. http://sana.sy/en/?p=116972 Wiechel och Kinnunen syns vidare på ett foto vid ett bord omgivna av ett antal representanter från syriska UD under ett jätteporträtt av dikatorn Bashar al-Assad

I artikeln påstås bland annat att riksdagsmännen är kritiska gentemot den svenska regeringens ”neutrala” hållning i Syrien-frågan, något de själva menar vara en förvrängning av vad de verkligen sagt vid mötet med UD-representanterna i Damaskus. Kinnunen citeras i Nyheter idag, som har en nyanserad text om SD-resan skriven av Chang Frick: ”Vi blev oväntat ambushade (sic!) av syrisk statsmedia under en obligatorisk artighetsvisit med deras utrikesdepartement.” https://nyheteridag.se/sd-ledamoter-pa-plats-i-syrien-erfar-att-de-civila-drabbas-mest-av-sanktionerna/

Wiechel och Kinnunen hos syriska UD i Damaskus under porträtt av diktatorn Bashar al-Assad.

”Oväntat” ambushade? Knappast. Det är sådant man får räkna med om man träffar officiella representanter för en av världens sedan många år tillbaka hårdaste och mest skoningslösa diktaturer och det borde givetvis Kinnunen och Wiechel varit medvetna om, liksom att någon skulle ta en bild av dem under ett porträtt av Assad, den till synes blide ögonläkaren som blev en blodig diktator och massmördare. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Vad som inte framgått särskilt väl i den allmänna rapporteringen kring den aktuella Syrien-resan, men som tas upp i Nyheter idags behandling av ämnet, är att de båda sverigedemokraterna även träffat representanter för det syriska civilsamhället samt ett antal i landet verksamma FN-organisationer. Man skulle därför kunna kalla resan för en klassisk fact-finding tour.

Den grundläggande slutsats våra bålda resenärer tycks ha nått är att det är civilbefolkningen som råkat mest illa ut i den syriska konflikten. Man skulle litet sarkastiskt kunna invända, att det hade de inte behövt åka till Syrien för att utröna. Slutsatsen torde för övrigt gälla för hart när varje krig som någonsin utkämpats. Uttalar man sig om en konflikt får det man säger emellertid en avsevärt större tyngd om man faktiskt besökt platsen för konflikten i fråga.

Låt oss titta litet på något av den kritik Markus Wiechel och Martin Kinnunen ställts inför. När kabinettssekreterare Annika Söder vid UD hävdar att resenärerna löper risk att utnyttjas av den syriska propagandaapparaten är det förstås helt riktigt, och så har som påpekats ovan redan skett genom vinklad text och bild i nyhetsbyrån SANAs regi.

Utrikesminister Margot Wallström tilldelas i Ramallah i december 2016 den Palestinska myndighetens orden ”Star of Jerusalem” av Mahmoud Abbas som tack för sina värdefulla insatser.

Svenska UD är emellertid på intet sätt alldeles rätt instans att med någon form av auktoritet framställa kritik av denna typ. Departementet leds av en utrikesminister, Margot Wallström, som de facto är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i den judiska staten Israel. Wallström placerades av Simon Wiesenthal Center i Los Angeles i slutet av 2016 på åttonde plats på centrets topp-tio antisemitlista, detta på grund av Wallströms uttalande i en riksdagsdebatt om att Israels eliminerande av terrorister är en sorts ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

UD som redskap för den officiella svenska utrikespolitiken gynnar vidare i området Israel/de palestinska territorierna ensidigt Fatah-partiet, som Socialdemokraterna haft intima förbindelser med sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. En av regeringen Löfvens första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014 var att diplomatiskt erkänna det påhittade landet ”Palestina”.

Det miljardstöd som från Sverige kanaliseras till al-Fatah och den Palestinska myndigheten går till betydande del åt att regelbundet betala ut pengar till dömda terrorister som sitter i israeliska fängelser samt dessas anhöriga .http://www.inblick.se/nyheter/2016/12/22/bistandspengar-ser-till-att-terror-belonas

TV4s Marcus Oscarsson menar att SD-resan till Syrien är en ”allvarlig skandal”.

Om kritiken som går ut på att Kinnunen/Wiechel låter sig exploateras av den syriska statspropagandan åtminstone till viss del har fog för sig – även om UD nog bör tala med mycket små bokstäver i denna fråga – finns det en annan typ av kritik som våra resenärer och SD kan ta mycket lätt på. Det är när skribenter som Hela Hälsinglands Patrik Oksanen på Twitter gastar om att ”Putins nyttiga idioter har rest i världen igen…vill SD slåss för Assad nu?

Tämligen överdriven kritik mot resan kommer även från normalt sansade Marcus Oscarsson, som i ett Facebook-inlägg talar om SDarnas Syrien-resa som en ”mycket allvarligskandal” som skadar Sverigedemokraternas trovärdighet. https://www.facebook.com/permalink.php?id=591566134283366&story_fbid=1297822670324372

Slutligen anser jag för min personliga del att Kinnunens och Wiechels fact-finding tour är ett ambitiöst och därtill modigt projekt; resenärerna måste ju ha vetat att de skulle bli överösta med en massa dynga men körde på ändå. Det tycker jag hedrar dem. Jag har för övrigt själv, om än i mindre skala,  gjort liknande erfarenheter beträffande resor i då kontroversiella länder som Sydkorea och Sydafrika på 1970- och 1980-talen. I likhet med Wiechel och Kinnunen träffade jag då representanter för såväl regeringar som oppositionella krafter.

 

 

Petzäll och hans demoner

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.