En motorcykelåkares liv och död

Kämpen Håkan Carlqvist (1954-2017) flyger fram på sin Yamaha.

Håkan ”Carla” Carlqvist utgjorde, jämte Sten ”Storken” Lundin och Bill ”Vilde Bill” Nilsson, gräddan i vår motocrosselit. Carlqvist var tveklöst den färgstarkaste av dessa tre världsmästare. Hans död efter en hjärnblödning i förra veckan berörde alla i vårt land som kommit i kontakt med den ytterst krävande motorsportgrenen motocross, däribland denna bloggare. http://www.expressen.se/sport/stannade-och-tog-en-ol-mitt-under-loppet/

Jag var nämligen i början av 1980-talet redaktör för motorcykelsidorna i den ärevördiga tidningen Idrottsbladet och kom några gånger i kontakt med Håkan Carlqvist. Särskilt minns jag en VM-deltävling i Vissefjärda i Småland, där Håkan om jag inte missminner mig alldeles vann båda tävlingsheaten. Vi journalister stod utplacerade längs banslingan och kunde därmed på nära håll följa tävlingsdramatiken.

Efter tävlingen var det i vanlig ordning dags för presskonferens, och ”Carla” svarade som vanligt rakt om än inte alldeles problemfritt på reportrarnas frågor – han led nämligen av en ganska svårartad stamning.

Vår motorcykelmatador i vintrig miljö.

Håkan Carlqvist, född i Järfälla utanför Stockholm den 15 januari 1954 och representerande Järva MK, började inte köra motocross förrän 1977. Till yrket hade han då hunnit med att vara typograf, lastmaskinist och glasmästare. Redan tidigt i karriären råddes han av en läkare att sluta med motocrossen, ty i annat fall riskerade han enligt samme läkare hamna i rullstol. Håkans karriär blev mycket riktigt bemängd med skador av varierande slag, vilket  tvingade honom att inta massor av starka, smärtstillande preparat.

Främsta meriterna är VM-gulden i 250 cc på Husqvarna 1979 samt 500 cc på Yamaha 1983. Den senare prestationen gav honom Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han var den andre motocrossförare efter ”Storken” Lundin att tilldelas denna den svenska idrottens förnämsta utmärkelse; ”Storken” fick dock 1961 dela den med speedwayvärldsmästaren Ove Fundin. ”Carla” plockade därtill åt sig ytterligare ett antal VM-medaljer av lägre valörer såväl individuellt som i lag.

Under inspelningen av motorprogrammet ”Prestanda” i TV3 1997, flera år efter karriärens avslutande, kom de sannolikt  allra svåraste skadorna då han bröt  bäckenbenet och hade sönder magmuskulaturen. ”Carla” medverkade även i samma TV-kanals tävling ”Superstars”, då han hade en spännande uppgörelse med Ingemar Stenmark vilken den senare vann. Han tillfrågades långt senare om han hade lust att ställa upp i SVTs ”Mästarnas mästare” men avböjde på grund av hälsoskäl. http://www.expressen.se/sport/carla-tackade-nej-till-svt-flera-ganger/

”Carla” inmundigar en öl under en VM-deltävling i Belgien 1988.

Under senare fasen av sitt 63-åriga liv förde Håkan Carlqvist en enligt uppgift isolerad tillvaro på den sydfranska badorten Sanary sur Mer utanför Marseille men uppges även ha haft en bostad utanför Brisbane i Australien. http://www.in-france.se/frankrike/provence-alpes-cote-dazur/sanary-sur-mer/

Carlqvists närmaste anhöriga är hustrun Anneli, bröderna Bertil och Lennart samt systern Gunilla. Jag vågar nog påstå att tillvaron känns litet ödsligare utan denne kämpe av, som det brukar heta, renaste vatten. Som Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman skriver i sin Bragdernas bok (Svenska Dagbladet 1984): ”Bland svenska idrottsfighters kommer han i all framtid att räknas som en av de stora.”

Håkan Carlqvists ständige rival under VM-åren på 1980-talet var den elegante belgaren André Malherbe, född 1956, vilken efter att som mycket ung ha vunnit VM i 125 cc på Zündapp 1973-74 gick vidare med att ta hem VM-guldet i 500 cc 1980, 1981 och 1984 med Honda. 1988 råkade Malherbe ut för en tragisk olycka i tävlingen Paris-Dakar, då han kraschade och bröt tre halskotor vilket gjorde honom permanent rullstolsburen. http://www.motorsportretro.com/2009/10/andre-malherbe/

Trefaldige 500 cc-världsmästaren André Malherbe – rullstolsburen efter en krasch i Paris-Dakar-tävlingen 1988.

Som nämnts ovan måste Håkan Carlqvist räknas som vår i viss särklass färgstarkaste motocrossförare. Särskilt brukar i det sammanhanget en episod under en VM-deltävling 1988 i Namur i Belgien – där svensken då var bosatt – nämnas. Carlqvist leder i komfortabel stil sitt tävlingsheat med cirka en halv minut och stannar i det läget till för att svepa en mugg öl! Händelsen har fångats på film i denna länk: http://motocrossinaction.com/post/carlas-klassiska-lstop-p

”Carla” menade sig kunna kosta på sig detta, då han inte längre var märkesförare utan körde en Kawasaki endast representerande sig själv.

Färgstark och spektakulär, ja – men var Håkan Carlqvist även vår främste motocrossmatador genom alla tider? Det kan väl vara en smaksak som jag gärna överlåter åt mina läsare att bedöma.

Sten ”Storken” Lundin tilldelades bragdguldet jämte Ove Fundin 1961.

Ty även Sten ”Storken” Lundin (1931-2016) vann VM två gånger –  1959 på Monark och 1961 på Lito, båda gångerna i 500 cc. Den senare triumfen  renderade honom som nämnts ovan Svenska Dagbladets bragdguld samma år. ”Storken” blev även lagvärldsmästare fyra gånger. Han representerade Uppsala MCK. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motor/article22944097.ab

Bill Nilsson (1932-2013), ibland kallad ”Vilde Bill”, från MK Orion i Hallstavik i Roslagen blev även han dubbel VM-etta i 500 cc – 1957 på Crescent och 1960 på Husqvarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_Nilsson

Även Bengt Åberg, född 1944, vann VM i motocross 500 cc två gånger – 1969 och 1970, båda gångerna på Husqvarna. Han vann även SM i isracing så sent som 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_%C3%85berg_(motocrossf%C3%B6rare)

Bill Nilsson med lagerkrans i mitten.

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.