Ryssland satsar på världsdominans: kan ta över efter USA

 Den nye tsaren satsar på världsdominans.

I Sydafrika satsar ANC-regeringen hårt på kärnkraft. Till den ändan har man nu skrivit under ett kontrakt med det statliga ryska kärnkraftsföretaget Rosatom. Enligt kontraktet skall ryssarna bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer i Sydafrika under de närmaste 15 åren. När alla reaktorer är i drift kommer landets nukleära kapacitet att ha sexfaldigats – från 1,8 gigawatt (GW9 till 11,4 GW.

Här en rapport från Casey Research om Rysslands strävan efter global dominans inom energiområdet:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Det rysk-sydafrikanska kärnkraftsavtalet måste ses som en stor rysk triumf i det pågående kriget om energidominans mellan Ryssland och USA. Den ryska insatsen omfattar även finansiering och träning. Nog så viktigt är att Sydafrika även kommer att kunna nyttja ryskt kärnbränsle.

Det nu underskrivna avtalet med Sydafrika är ett led i en internationell rysk energisatsning, där man sedan tidigare tecknat avtal med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien. Detta medför att Putins Ryssland kommer att kunna kontrollera dessa länders kärnkraftsverksamhet.

Enligt finansobservatören Casey Research står det fullständigt klart att Ryssland satsar stort för att bli världens ledande uranexportör under kommande tider:

Kommer ni ihåg vad vi sade om den pågående ”putiniseringen” av Europas olja och gas; hur Ryssland planerar att utnyttja sin kontroll över Europas energi i syfte att nå politiska och ekonomiska fördelar?

Samma sak är nu på väg att inträffa när det gäller uran – inom detta fält är dock insatserna ännu högre: Putin är nu ute efter att dominera den globala marknaden vad gäller atomenergi.

Ryssland och de forna sovjetiska staterna kontrollerar redan närmare hälften av världens urantillgångar. Kazakstan har överlägset mest uran – 36 procent av världens tillgångar. Ryssland svarar för 5 procent, Uzbekistan lika mycket. Förutom dessa tre gamla sovjetnationer kommer Kanada med 15 procent, Australien med 12 procent samt Niger med 8 procent. De gamla sovjetstaterna förfogar även över dryga hälften av världskapaciteten att anrika uran, vilket är en nödvändig del av bränsleproduktionen.

 Obamaregimen kan förlora den globala maktkampen med Moskva.

USA svarar för endast 3 procent av de globala urantillgångarna och mindre än 15 procent av anrikningskapaciteten, detta trots att amerikanerna är världens största uranförbrukare. Kärnkraften förser i dag vart femte amerikanskt hem med energi, men USA importerar mer än 90 procent av det uran som krävs för dess kärnkraftsreaktorer.

Man kan mot denna bakgrund med allt fog fråga sig vad som kommer att hända, om ryssarna med Putin i spetsen en dag ger amerikanerna kalla handen? En sak är säker, och det är att USA kommer att göra och betala nästan vad som helst för att kunna hitta en urankälla det kan lägga vantarna på.

Rysslands offensiva kärnkraftsstrategi är en del i ett vidare perspektiv. Den nye ryske ”tsaren”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, har som bekant en gång yttrat att 1900-talets största katastrof var Sovjetunionens sammanbrott. Han är nu ute efter att göra Ryssland till en världsdominant supermakt. Vilket är något vi på våra breddgrader gör klokt i att beakta.

En fullskalig militär invasion av Sverige kommer med all sannolikhet inte att inträffa. Det är dock känt att ryssarna kastar lystna blickar inom sitt eget närområde, som inkluderar Finland, Baltikum och Ukraina men också den strategiskt belägna – och praktiskt taget oförsvarade – svenska ön Gotland, som nog kan besättas på ett par timmar.

 Gotland: kan bli begärligt mål för ryssarna.

Det är slutligen inte alls omöjligt att vi nu upplever ett internationellt paradigmskifte i vardande: ställningen som världens enda supermakt kan mycket väl vara på väg att glida USA ur händerna under den planlöst agerande Obama-administrationen. Jag tror för min personliga del att Ryssland har större möjligheter att överta USAs gamla roll än Kina, som fortfarande med den drucknes envishet klamrar sig fast vid den dödsdömda marxism-leninismen/maoismen.

Den ateistiska dårskapen

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.

Lägg av med domedagsretoriken!

http://expo.se/2011/expo-slapper-rapport-om-muslimhatet_4352.html

Expo har, föga sensationellt, givit ut en rapport om ”muslimhatet”. Se länken ovan. Syftet är att granska antimuslimska miljöer i kölvattnet av terrordåden i Norge. Jag har inte läst rapporten men kan tänka mig att den innehåller en hel del överdrifter och ”guilt by association”-teoretiserande, stående inslag i Expos övergripande verksamhet.

Glöm och dröm – något världsomspännande kalifat kommer vi aldrig att få uppleva.

Att det i vissa kretsar finns ett hat, inte bara mot den utflipprade terrorvariant av islam som kallas islamism utan mot islam och muslimer i allmänhet, torde ingen kunna förneka. I nära samband därmed finns även en domedagsretorik kring islam och islamisering som jag menar måste motverkas, speciellt av alla oss – sverigedemokrater och andra – som tydligt ser riskerna med den pågående islamiseringen. Jag vet vad jag talar om eftersom jag själv är med i diskussionsfora – och det rör sig inte om några extremistiska sådana – där det ibland torgförs en obefogad rädsla för islam.

I vissa kretsar tas det för givet att Sverige och det övriga Europa i sinom tid kommer att tas över av den islamska religionen. I en diskussion jag deltog i menade några att vårt största och enda hopp vore om vi blev invaderade av Ryssland, vilka då skulle ”göra upp” med islam och typ skicka alla otrevliga mullor till Sibirien: hellre ryss än muslim.

Precis som om detta vore ett realistiskt val i en mer eller mindre avlägsen framtid. Domedagsretorikerna förefaller ha tagit ut förlusten i förväg och underkänner på så sätt sina egna möjligheter att motverka den nattsvarta framtid, där sharialag härskar och det medeltida mörkret alltmer lägrar sig över vårt arma land.

En misslyckad självmordsbombare gör ingen sommar.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara lätt att överskatta sina motståndare. Vi som var aktiva antikommunister under det Kalla kriget hade en tendens att – i alla fall under den tid då sovjetkommunismen stod som starkast under Brezjnev-epoken på 1970-talet – utgå ifrån att vi med naturnödvändighet var på väg mot ett kommunistiskt maktövertagande i hela världen.

Och visst fanns det visst fog för sådan pessimism: Sovjet rustade hela tiden upp sin militärmakt; sovjetstödda gerillarörelser tog över makten i en ansenlig mängd länder i Tredje världen; medierna dominerades av vänstervridna journalister med marxist-leninismen som ledstjärna; sovjeterna var framgångsrika med sin påverkan och infiltration av den så kallade fredsrörelsen och andra institutioner; den demokratiska västvärlden framstod som svag och håglös.

Allt var således upplagt för ett kommunistiskt maktövertagande på bred front. Självklart var sovjetledarna själva övertygade om att så skulle ske. När Nikita Chrusjtjov besökte USA 1959 lovade han exempelvis att Sovjetunionen skulle ”begrava” USA och den övriga västvärlden. Enligt den marxist-leninistiska ideologi ”Krusse” stödde sig på ansågs det nämligen som en vetenskaplig självklarhet att så skulle ske. Proletariatets diktatur och därefter det fullkomliga kommunistiska samhället var helt enkelt mänsklighetens oundvikliga framtid.

Han som skulle begrava Väst blev själv begravd.

Vi vet alla hur det gick. Den marxistiska ”vetenskapen” visade sig vara rosenskimrande pipdrömmar utan något reellt innehåll (vilket inte hindrar att det fortfarande finns en tapper skara som tror därpå), och i år är det jämnt 20 år sedan Sovjetunionen gick under med en flämtning.

Nu är kanske inte jämförelsen mellan det Kalla krigets hotande kommunism – ty det var verkligen ett hot – och dagens islam/islamism helt klockren. Kommunismen var till exempel en materialistisk och ateistisk ideologi, medan islam är ett religiöst koncept som erkänner förekomsten av en mänskligheten oberoende gudomlig verklighet.

Ändå finns det klara likheter mellan dagens självmordsmördande terroristbombare och övriga fanatiker med muslimska förtecken och 1970-talets våldsbejakande vänsterextremister inom västtyska Rote Armee Fraktion, italienska Röda brigaderna, japanska Röda armén med flera terroristgrupperingar. Den extrema metodiken och den domedagsliknande eskatolgin är densamma, beredvilligheten att offra sig själva och oskyldiga civila likaså.

Och liksom Chrusjtjov talade om att begrava Väst under den politiskt och ekonomiskt överlägsna sovjetkommunismen, har muslimskt troende psykopater av en bin Ladins eller Khadaffis snitt ofta och gärna orerat om det kommande muslimska världherraväldet. Det gick emellertid inte så bra för bin Ladin och Khadaffi: den förstnämnde finns inte längre bland oss och Khadaffi har sparkats från makten på ett nesligt sätt. Nu är de inte så stora i orden längre.

Sic semper tyrannis…bye, bye, bin Ladin.

Vare därmed sagt att jag inte tror på tesen om ett förestående muslimskt maktövertagande, vare sig genom den muslimiska nativiteten, immigrationen eller självmordsmördandet. Visst, de islamistiska galningarna kan kanske skrämma skiten ur vissa av oss för en begränsad tidsperiod, vilket naturligtvis kan anses vara illa nog. Självfallet bör vi också motverka pågående anpassning till muslimska invandrares krav liksom vi bör begränsa invandringen i allmänhet.

Däremot törs jag förutspå att vi aldrig kommer att få uppleva ett muslimskt styre i vårt land eller ens vår del av världen. Allt ont är förutbestämt att förgå, precis som kommunismen som globalt hot gjorde det, och den extrema islamismen kommer förr eller senare också att tvingas skatta åt förgängelsen. Det världsvida kalifatet kommer aldrig att materialiseras.

Vad vi kan göra är att påskynda processen genom våra egna politiska initiativ och vår egen demokratiska opinionsbildning. Däremot måste vi naturligtvis acceptera islam som en religion bland andra i vårt samhälle. Ett civilserat samhälle förutsätter religionsfrihet.

Det absolut sämsta vi kan göra är att förfalla till ett deterministiskt domedagstänkande där vi redan från början erkänner oss besegrade. Detta kan i sin tur leda till en desperation vilken i värsta fall kan ge upphov till fruktansvärda terroraktioner liknande dem i Norge. Genom att låta  hatfylld retorik, rädsla och allmän desperation prägla oss låter vi också våra motståndare – icke minst Expo – få vatten på sin kvarn.