Posted tagged ‘Mats Dagerlind’

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

Annonser

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

21 juli, 2015

11760196_10152878164341786_3682609806376177421_n Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

pride_1

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

skc3a4rmklipp26”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

perverterade-c3b6vergreppare Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

CKSpYt6UsAAvuif Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

27 juni, 2014

image008 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

Ture_Janson Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

pnp290760 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

gfMarxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

10441039_10152280292421245_281096844695300609_nAftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

250px-Karl_Vennberg Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

3186 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.

 

Aftonbladets vämjeliga rötmånadsjournalistik

27 juni, 2013

imagehandlerKent Ekeroth (SD) talar i riksdagen.

Man vet att det närmar sig rötmånad när Aftonbladet (även kallad Aftonblodet på grund av sin sensationalistiska inriktning) på förstasidan drar upp som ett scoop att SD-parlamentarikern Kent Ekeroth ”avslöjas” ha inflytande över ”hatforumet” Avpixlat.

”Scoopet” bygger på dataintrång i Ekeroths mejlbox, ett förfarande som rimligen borde intressera polisen. Av någon anledning tror jag dock  inte riktigt på scenariot om en polisräd mot AB-redaktionen där man beslagtar datorerna och utsätter journalisterna för hårda förhör. Såvitt jag kan se vore det dock befogat att så skedde.

Ekeroth har tydligen haft mejlkontakt med Avpixlat-redaktionen och haft synpunkter på innehåll och layout. Det skulle jag också i princip kunna ha haft utan att det skulle kunna sägas att jag dikterar sajtens innehåll. Inte för att så varit fallet, men det hade varit teoretiskt möjligt. AB kokar helt enkelt soppa på en spik. Tidningen är inte ett dugg intresserad av sanningen, bara att komma åt den  uppenbarligen irriterande Ekeroth personligen.

Avpixlat bygger efter vad jag förstår till mycket stor del på tips, synpunkter och material som strömmar in från sympatisörer och allmänhet. Att Kent Ekeroth har sällat sig till den skaran bevisar inte, som Aftonbladet påstår, att det är han som dikterar sajtens innehåll även om han säkerligen kan sägas vara Avpixlat ”närstående”.

Vänsterpublikationer som Aftonbladet och Expo är  sorgfälligt noga med att alltid när Avpixlat och likartade media omnämns komma med epitet som ”hatsajt”, ”främlingsfientlig” och så vidare. Man skulle kanske först ta och sopa rent framför egen dörr. På AB håller man sig exempelvis med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som formligen sprutar hat och avsky över exempelvis Sverigedemokraterna, Avpixlat och allt som har med Israel att göra. 

scanpixasalinderborgÅsa Linderborg: stolt kommunist och censuranhängare.

Jag skrev följande om Linderborg för några månader sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/21/asa-linderborg-hatdrottning-och-storkrankare/

Naturligtvis är det dock inte så att Avpixlat är en ”hatsajt”. Det man gör är att lyfta fram nyheter som etablissemangsmedia mörkar. Om zigenare stjäl och/eller begår annan form av brott skriver Avpixlat det. Om invandrargäng förvandlar svenska förorter till brinnande infernon skriver man det, liksom om slynglar med invandrarbakgrund rånar och sparkar gravida kvinnor i magen. Om extremvänstern ägnar sig åt antisemitism lyfts också detta fram i ljuset. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det handlar inte om hat utan om faktaredovisning.

Om gammelmedia hade tagit sitt ansvar och skrivit som saker och ting förhåller sig skulle fora som Avpixlat inte behövas. Men så länge de inte gör det är jag väldigt glad för att min skrivarkollega Mats Dagerlind och alla andra avpixlare håller igång som de gör och inte låter sig skrämmas till tystnad. En annan viktig nyhetssajt är Jihad i Malmö som drivs av den tidigare KD-politikern Hans C. Pettersson

Själv är jag mycket glad och nöjd över att då och då förekomma på Avpixlat, nu senast med en text (hämtad från Dispatch International) om förföljelsen av kristna i världen.

Slutligen kan man undra över varför just sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth utsätts för Aftonblodets kanske brottsliga intresse. Visst, han tillhör de förhatliga Sverigedemokraterna. Men kan det möjligen också bero på att han är en stor Israel-vän och jämväl har judiskt påbrå? Frågan är relevant eftersom tidningen har ett mindre heroiskt förflutet som propagandaorgan för Nazityskland, då rättshaveristen Torsten Krüger styrde och ställde på 1930- och 1940-talen. Det skall tilläggas att Ekeroth är en av SDs mest kapabla riksdagsledamöter och en utmärkt debattör i riksdagens talarstol.

julius-streicher-1885-1946-nazi-everettRabiate judehetsaren Julius Streicher hängdes som krigsförbrytare i Nürnberg. Aftonbladet har stundom vissa likheter med  hans tidning Der Stürmer

Lägg därtill ovan nämnda Åsa Linderborg, som uttryckligen sagt sig vilja utestänga Avpixlat och Mats Dagerlind från den offentliga debatten. För något år sedan tog hon in en drapa av journalisten Donald Boström, som i värsta Der Stürmer-stil hävdade att israeliska soldater sålde organ hämtade från döda palestinska soldater på svarta marknader. Det hela bevisades förstås vara en hiskelig skröna.

Der Stürmer var en vämjelig nazitysk propagandaprodukt som under Julius Streichers ledning hetsade mot judar. Streichers roll i uppbyggnaden av den människofientliga nationalsocialistiska ideologin ansågs vara så allvarlig att han i Nürnberg-processen 1946 dömdes till döden och hängdes som krigsförbrytare.

Resultatet lär i slutändan bli att en större publik får upp ögonen för den berömvärda sajten Avpixlat.