Posted tagged ‘Mattias Flink’

Stabilt för SD

14 mars, 2011

6,8 procent för SD – 1,1 procentenheter bättre än i valet.

Media har kommit på en ny taktik för att mörka Sverigedemokraternas framgångar i opinionen.

I YouGovs nya undersökning i samarbete med tidningen Metro får således SD solida 6,4 procent, upp 0,7 procentenheter sedan valet den 19 september. Vad skriver då Metro i dag (14/3)? Jo, följande:

Bland övriga partier märks att Sverigedemokraterna bara hade haft 2,8 procent av rösterna om män inte fick rösta.

Således har 2,8 procent av undersökningens kvinnor svarat att de skulle rösta på Sverigedemokraterna. Vilket gör att SD-positiva män utgör 3,6 procent enligt samma undersökning. Detta beskrivs i texten så:

Inget annat parti har ens i närheten av lika skev könsfördelning som SD.

Visst är att SD skulle välkomna fler kvinnor bland medlemmar, sympatisörer och väljare. Men så där otroligt skev könsfördelning kan åtminstone  inte jag se att de siffror som Metro redovisar tyder på. Har man dock inget sensationellare att torgföra greppar man väl varje halmstrå…

Undersökningens huvudpoäng är annars att såväl Centerpartiet (3,2 procent) som Kristdemokraterna (3,9 procent) hamnar under riksdagsspärren och kastar alliansregeringens hållbarhet i tvivelsmål.

I den samtidigt offentliggjorda Aftonbladet/United Minds-mätningen får SD 6.8 procent, varför alla SD-hatare kan glädja sig åt ett tapp på 1,7 procentenheter sedan mätningen för en månad sedan gjordes. Eftersom resultatet ändå är 1,1 procentenheter bättre än valresultatet får noteringen ändå betraktas som god.

Aftonbladets löpsedlar skrek i dag ut att Socialdemokraterna gått fram med raketfart sedan det offentliggjorts att Håkan Juholt utsetts till socialdemokratisk ledarkandidat. Tja, 27,2 procent är onekligen ett framsteg jämfört med 25,0 tidigare. Men sensationellt? Det är till att ha livlig fantasi.

Varje parti som får en ny ledarfigur kan räkna med viss framgång i opinionen endast i kraft av nyhetens behag. Förmodligen hade sossarna gått framåt även om man valt Mattias Flink till ny ledare (okay, jag kanske överdriver något men ni förstår vad jag menar). Jag skulle tvärtom vilja påstå att S-framgången snarast är oväntat blygsam. Det skulle förvåna mig mycket om Juholt blir den crowdpleaser som sossarna eventuellt bespetsat sig på.

Dock har Miljöpartiet av för mig outgrundlig anledning fortfarande ett förhållandevis starkt grepp om opinionen, medan Vänsterpartiet fortsätter att göra medelmåttigt ifrån sig.

Nej, det här var inte roligt, Maud.

Moderaternas framgångar riskerar å sin sida att bli ett sänke för pyttepartierna C och KD. Min gissning är dock att inför nästa val  kommer sistnämnda parti att locka till sig taktikröstare från främst M, medan däremot C mycket väl kan åka ur riksdagen.

Inte med dunder och brak, kanske, utan snarare med en kvävd snyftning. Den sistnämnda dock inte från mig.

Sosse-Sohlman bör avgå som Nobel-VD

31 oktober, 2010

Michael ”Sosse-Sohlman” Sohlman i talarstolen.

Viss uppståndelse blev det för någon vecka sedan, då Nobelstiftelsens verkställande direktör Michael Sohlman meddelade att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson – till skillnad från övriga ledare från riksdagspartierna –  inte skulle inbjudas till årets nobelfest. Nobelstiftelsens beslut att porta Åkesson skall ha varit enhälligt.

Som motiv för beslutet har Sohlman enligt media angivit följande:

Läser man Alfred Nobels tstamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationstillhörighet. Sverigedemokraternas värderingar står i direkt strid med detta.

Samt:

Vi är en privat stiftelse och bestämmer själva vi vill ska få komma på festen och då får inte han komma.

Låt oss granska Sohlmans argument.

Michael Sohlmans förstnämnda argument saknar, så vitt jag kan bedöma, såväl stringens som precision. Menar han att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt kan förväntas lägga sig i valet av nobelpristagare och dessas nationstillhörigheter? Ty det var dessa som ärevördige Alfred avsåg då han skrev sitt testamente – Nobelstiftelsen fick inte gynna vissa nationer och förfördela andra då man utsåg pristagare. Och hur skulle detta i så fall gå till? Vare sig SD eller något annat politiskt parti har vetorätt i frågan. Tror Sohlman att SD anser att enbart svenskar vore värda att nobelprisbelönas? Eller har Michael Sohlman  felciterats? Knappast, i så fall borde han ha meddelat detta.

Jag har inga svar på ovanstående frågor och jag  tror uppriktigt sagt inte att ens Sohlman själv har det. Vilket i så fall är ledsamt, eftersom han om någon borde veta hur ”den store instiftaren” Alfred Nobels testamente bör tolkas. Trots allt var det hans farfar, Ragnar Sohlman, som var Alfred Nobels testamentsexekutor och den som i praktiken gav upphov till Nobelstiftelsen. En sak är alldeles klar: Alfred Nobel torde rotera i sin grav flera gånger om över Michael Sohlmans ovärdigt populistiska utspel.

Alfred Nobel i sin krafts dagar. Han roterar i sin grav över Michael Sohlmans piruetter.

När jag via media tar del av Michael Sohlmans ord kan jag inte låta bli att dra mig till minnes skalden och biskopen Esaias Tegnérs bevingade ord: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”

Min gissning är att Sohlman endast velat ge en allmän släng åt Sverigedemokraterna utifrån den falska och snedvridna bild om SD som ett ”rasistparti”, som brukar utkolporteras i media. Att han i detta uppenbart politiska syfte gömmer sig bakom Nobels testamente kan jag inte finna annat än stötande.

Då är det andra citatet desto klarare. Rent formellt är det naturligtvis riktigt. Haken är att det inte går att luta sig åt enbart formalia här. Nobelstiftelsen må vara privat och ”göra som den vill” – men ändå inte. Den är nämligen samtidigt även en nationell angelägenhet. Stiftelsen har i över ett sekel genom sin verksamhet – vilken som bekant möjliggjordes genom Alfred Nobels testamente – givit glans åt Sverige som nation.

Få andra svenska institutioner kan i detta avseende göra Nobelstiftelsen rangen stridig. Faktum är att jag endast kan komma på en sådan institution, och det är kungahuset.

Kontentan av detta resonemang blir att Nobelstiftelsen, låt vara nominellt en privat stiftelse, inte kan kosta på sig vilka piruetter som helst. Visst, den kan rent teoretiskt bjuda in både Usama bin Ladin och Lasermannen John Ausonius (förutsatt att denne får permission från sitt livstidsstraff) till sitt världsbekanta partaj.  Den kan neka kung Carl XVI Gustaf att komma; det senare vore inte speciellt svårt eftersom det inte helt utan fog skulle kunna göras gällande, att kungen representerar en odemokratisk företeelse och därför vore en olämplig gäst.

Kommande Nobel-gäst?

När Nobelstiftelsen nekar Åkesson inträde till Gyllene salen den 10 december, men inte drar sig för att släppa in person vars parti väl över 70 år utgjorde en pålitlig drabant till världens genom tiderna mest blodbesudlade diktatur – jag talar givetvis om Vänsterpartiets ledare Lars Ohly – tar man inte sitt ansvar som de facto-representant för den svenska nationen och dess internationella ställning. I stället ägnar man sig åt sandlådepolitik.

Jag ser scenen framför mig. I sandlådan sitter ett antal barn i galonkläder, ty det är litet regn i luften. Ägnar sig åt sådant barn plägar göra, det vill säga gör sandkakor och sanddjur med sina hinkar och former gjorda av plast. Samtalsämnet rör sig kring lille Michaels förestående födelsedagskalas. Michael utbrister: ”Jag tycker inte vi bjuder in Jimmie.” Några barn frågar varför inte Jimmie får komma. ”Därför att han är dum”, kommer svaret prompt. ”Så kan du väl inte säga heller”, invänder den litet smartare Amanda, sex år. Efter några sekunders tystnad tar Amanda åter ordet. Säg så här i stället: ”Jimmie får inte komma därför att han alltid ber dagisfröken läsa om Pippi Långstrumps pappa negerkungen”. Ingen i sandlådan verkar förstå något. Då säger Amanda med en slug blick i ögonen: ”Mamma har sagt att det är fult att säga neger.” Sagt och gjort. Nästa gång stackars Jimmie dyker upp i sandlådan får han höra att han inte blir bjuden på kalaset därför att han är rasist, ett ord som Amanda också inhämtat från sin politiskt korrekta mamma.

I medierapporteringen kring Nobelstiftelsens mobbning av Jimmie Åkesson och SD har hänvisningar till Michael Sohlmans politiska bakgrund undgått åtminstone mig, vilket får ses som något märkligt. Sohlman är ju inte, vilket man kanske kan förledas tro, någon partipolitiskt oberoende aktör av otadlig halt. Mycket långt därifrån, faktiskt. Michael Sohlman, som är född 1944, arbetade i början på 1980-talet för Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Därefter var han statssekreterare i flera socialdemokratiska regeringar. Under senare år har han dock varit knuten till numera kapsejsade Junilistan. Sedan 1992 är han VD för Nobelstiftelsen och även ledamot i Kungliga vetenskapsakademien samt Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).

Michaels Sohlmans sätt att bedriva partipolitik inom ramen för en högt ansedd stiftelse av nationellt intresse visar att han gravt missförstått sin egen och Nobelstiftelsens roll. I stället för att ta vederbörligt ansvar ser han tydligen Nobelstiftelsen som sin privata sandlåda eller, om man så vill, lekstuga. Han bör därför avgå från sin uppenbarligen alltför ansvarspåliggande post alternativt entledigas därifrån. Vid sistnämnda fall är det ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse, Marcus Storch, som håller i yxan.

Jimmie klarar sig nog ändå…

Nu tror jag inte Jimmie Åkesson sörjer ihjäl sig över sin uteblivna invitation. Det finns, för anknyta till ovanstående liknelse, fler barnkalas att gå på. Om Jimmie inte blir inbjuden till lille Michaels fest är han säkert välkommen till både Sebastians och kanske rentav också Muhammeds. Då slipper han dessutom träffa elake Lars.

Och sandlådegängets mobbning resulterar förmodligen i att Jimmie och hans många vänner utanför sandlådan får extra sympatier från omgivningen.