Posted tagged ‘Maud Olofsson’

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

19 juli, 2017

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.


Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.


Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

29 mars, 2015

untitled Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

imagesGYOA8255 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

untitled Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

imagesV0Z49V89 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

12 mars, 2013

imagesCABEN2LHSD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra._2BE8630Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

valja_72SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Utopism är tradition hos Centern

29 december, 2012

0b3cbc63Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

gunnar-hedlundSlagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

imagesBirgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

hannes_alfvenNobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

1237089_520_341Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

147340C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

alexander bard galenAlexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.

SD konsoliderar sig

10 maj, 2012

Jimmie Åkesson och SD har konsoliderat sig i politikens finrum.

Det har nu gått några dagar sedan den stora partiledardebatten i SVT, där samtliga riksdagspartiers ledare deltog. Inga konstigheter beträffande Sverigedemokraternas deltagande den här gången.

Jag tror de flesta är överens om att sossefärskingen Stefan Löfven mätte sig väl med statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Personligen uppfattade jag denna kraftmätning som en knapp men klar poängseger för Löfven. Framförallt vann han på att förhålla sig lugn och saklig, medan Reinfeldt förlorade på att låta den arrogans han gjort sig känd för lysa igenom ett par gånger.

Löfven och Reinfeldt åtnjuter enligt senaste undersökningen lika stort förtroende.

SDs Jimmie Åkesson svarade som vanligt för en stabil insats. Förhandsintresset var fokuserat på duellen Reinfeldt-Löfven, varför det redan på förhand stod klart att Åkesson skulle få svårt att ta särskilt stor plats. Nu var han en partiledare bland andra, vilket nog kändes ganska bra för alla oss som tröttnat på den stundom häpnadsväckande diskriminering SD fått vidkännas.

Nej, SDs paradfråga – massinvandringens avigsidor – fick inte stor plats den här gången. Det gav dock Jimmie Åkesson tillfälle att bland annat klargöra att det räcker med höjningar på bensinpriset nu samt att SD på intet sätt önskar tvinga på kommunerna oseriösa vårdföretag för våra äldre, något som nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt av oklar anledning fått för sig.

Jonas Sjöstedt – ännu en folkilsken vänsterledare.

Eljest var det väl ingen partiledare som direkt gjorde bort sig. Ett litet plus i kanten vill jag nog ge Kristdemokraternas Göran Hägglund som stretar vidare med sitt parti, vilket nu ligger fast förankrat under fyra procent i opinionsmätningarna.

Men det hjälper inte – Hägglunds ansikte är förbrukat vid det här laget och endast ett mirakel torde kunna rädda KD kvar i riksdagen. Och ännu så länge har vare sig Häggis eller någon annan presumtiv partiledarkandidat visat upp tecken på att kunna gå på vatten.

Ett minus utdelar jag till V-Sjöstedt, som nu genom sin notoriska argsinthet sällar sig till tidigare V-ledare kända för att skälla värre än folkilskna bandhundar. Där fick alla vi som till äventyrs trodde, att Sjöstedt var i alla fall hyfsat balanserad/nyanserad. I vanlig ordning lovade desslikes V-ledaren guld och gröna skogar till flertalet utan att ha tillstymmelsen ekonomisk täckning härför.

Göran Hägglunds ansikte är förbrukat.

Sjöstedt hade dagen till ära visserligen tagit på sig en illröd slips – manliga V-ledare kör som bekant vanligen slipslöst – men jag tror inte han lurade många genom denna klädinnovation. Några nya anhängarskaror lär han i vart fall inte ha vunnit, snarare förlorade han genom sitt framträdande en eller annan potentiell väljare.

Någon mätning som gjorts där hänsyn tagits till partiledardebatten har inte gjorts när detta skrivs. Tidigare mätningar visar dock att Stefan Löfven i stort tycks ha levt upp till sin entydiga roll som Socialdemokraternas frälsare. I senaste Sentio fick sossarna således hela 37,9 procent, en uppgång med 5,2 procentenheter sedan föregående mätning hos samma institut. Moderaterna minskade till 28,5 procent.

För Sverigedemokraterna noterades i Sentio-mätningen mycket goda 8,2 procent, men då skall man komma ihåg att Sentio är det institut som regelmässigt brukar ha höga siffror för färskaste riksdagspartiet. Jämför man med resultat i andra mätningar står det klart att SD har konsoliderat sin ställning utan alltför många vare sig botten- eller toppnoteringar. I Sentio blir SD tredje största parti närmast före Miljöpartiet.

Fagert ansikte eller tandrikt leende räcker inte för en partiledare.

April månads sammanfattande mätningar gav således SD 6,1 procent, vilket är o,4 procentenheter högre än valresultatet 2010. Väljer man ett negativt synsätt – såsom exempelvis SD-hatande Expos Daniel Poohl – kan man hävda att SD ”står och stampar”. Vill man vara mer positiv blir kontentan som nämnts att SD konsoliderat sig, till och med ökat något jämfört med senaste riksdagsvalet.

Största problemen har alltfort KD och C. Någon sensation är detta långt ifrån vad gäller KD, men nog överraskar det något att bildsköna svärmorsdrömmen Annie Lööf verkar attrahera väljarna ännu sämre än föregångerskan Maud Olofsson. Lite överraskande är det väl slutligen också att V:s Sjöstedt-effekt blev så kortvarig.

Exemplen Lööf och Sjöstedt visar måhända att väljarkåren inte är fullt ut lika ytlig som en del partistrateger har för sig. Det räcker inte med ett fagert ansikte eller tandrikt leende för att lyckas. Det krävs litet substans också. Substans av den typ Stefan Löfven nog får anses representera.

Uteblivna Norge-effekter

21 augusti, 2011

Det blev ingen påtaglig Norge-effekt för Jimmie Åkesson och SD i första mätningen efter massakern i Norge. På bilden blir Åkessons ord ”bevingade” till följd av den starka blåsten under sommartalet i Sölvesborg. Foto: Tommy Hansson

Den första opinionsmätningen som i sin helhet är utförd efter massmorden i Norge visar att det röd-gröna blocket behåller ledningen i väljaropinionen. S, V och MP noterar sammanlagt 47, 2 procent medan M, C, FP och KD får 45,0. Men alliansregeringen knaprar in något på försprånget.

I SIFOs mätning, företagen 8 – 18 augusti, blir Socialdemokraterna största partiet med 32,8 procent jämfört med Moderaternas 30,1. Det är ett helt ”normalt” resultat och tyder, till skillnad från opinionsläget i Norge, inte på någon ”Norge-effekt” för Juholts parti. Tvärtom backar partiet med 2,4 procentenheter sedan SIFOs junimätning.

”Normalt” är också Miljöpartiets resultat på 10,1 procent. Jag upphör aldrig bli förvånad över att detta oseriösa flummarparti med sin verklighetsfrämmande politik och retorik kan nå sådana opinionssiffror.

Håkan Juholt…förlåt, Super-Mario, visar prov på krafttag. Ändå går sossarna kräftgång i opinionen.

Om försumbar Norge-effekt vittnar också det faktum att riksdagens enda systemkritiska parti – Sverigedemokraterna – noteras för 6,0 i SIFOs augustimätning. Det kommer nog som en kalldusch för alla SD-hatare som, efter allt skuldbeläggande och fingerpekande i media, bespetsat sig på en störtdykning i väljaropinionen.

Inte heller vad gäller de etablerade småpartierna märks några sensationella upp- eller nedgångar. ”Lindansarpartierna” V (4,3), C (4,3) och KD (4,0) landar alla på noteringar i vådlig närhet av fyraprocentsstrecket. Således inga pluspoäng för att gammelkommunisten Lars Ohly respektive centerledaren Maud Olofsson aviserat sina sortiplaner. Eller för den delen för att KD-Hägglund inte aviserat några sådana planer. Folkpartiet å sin sida ökar med 1,2 procentenheter jämfört med juni-SIFO till 7,4.

För att återvända till SD, så är SIFO-resultatet visserligen partiets sämsta under sommaren och den sämsta noteringen hos SIFO sedan september 2010, då det bara blev 4,2 procent. Tidigare under innevarande sommar har noterats 7,8 procent hos United Minds och 7,7 hos YouGov. Samtidigt ligger SD fortfarande stabilt över valresultatet på 5,7 procent.

Jag utesluter ändå inte att SD kan ha drabbats av en viss Norge-effekt. Det är inte otroligt att partiet annars hade legat runt sjuprocentsstrecket eller en bit däröver.

Slutligen vill jag inte undanhålla läsarna bloggaren Robstens kommentarer i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2011/08/de-icke-publicerade-opinionsresultaten.html