Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

SD Södertälje i Almedalen: Jimmie-tal och engångsgrillar

 Fyllda bänkrader under Jimmie Åkessons Almdals-tal. Foto: Tommy Hansson

Ett tiotal glada och förväntansfulla sverigedemokrater från SD Södertälje var på plats i Almedalen när Jimmie Åkesson talade under årets politikervecka i ett Visby, som var mer fullpackat med folk än någonsin tillförne. Två stugor hade hyrts i semesterbyn Kneippbyn några kilometer utanför staden, vilket gav möjlighet till trevligt umgänge och stimulerande politiska diskussioner.

En riksdagskandidat jag talade med efter Jimmie Åkesons tal menade att Jimmie var mer ”taggad” än vanligt den här gången. Han talade i ungefär en timme vilket är litet längre än vanligt. Det faktum att Åkessons tal i Almedalen diskuterades mer än de flesta andra partiledares framföranden bekräftar, att Åkesson lyckades väl i sin strävan att föra ut Sverigedemokraternas politik.

 Några av SD:arna från Södertälje väntar på färjan i Nynäshamn. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson inledde med en svidande kritik riktad mot oppositionsledaren Stefan Löfven (S), som i sitt tal påtalat nödvändigheten av att bekämpa vad han kallade ”fascism och rasism”.

”Kladda inte ditt kladdiga kladd” ”Men sen kunde han inte hålla balansen, den gode Löfven”, konstaterade Åkesson, ”när han mot slutet av sitt tal blandade in Sverigedemokraterna i detta, genom att kalla oss ’rasister’. Vet du, Stefan Löfven, över huvud taget vad rasism är, vad verklig rasism har inneburit för människor världen över genom historien?”   

Jimmie Åkesson blottlade här den himmelsskriande skillnaden mellan den ”rasism” som dagligdags nämns i den politiska diskursen här hemma och den reella rasismen, det vill säga det synsätt och den grymma praktik som rådde i exempelvis Nazityskland på 1930- och 1940-talen och i Sydafrika under apartheidtiden 1948-90 och som alltjämt härskar i vissa delar av världen. Den rasism som förvisso finns i Sverige är till allra största delen importerad, vilket framgår av exemplet med den utbredda antisemitismen i Malmö, som till helt övervägande del utövas av inflyttade muslimer/araber.

      

På övre bilden syns Tommy Blomqvist, Joachim Hagström och Kjell Bohman i samspråk med riksombudsmannen Michael Rubbestad.
Därunder några av SDs skyltar i anslutning till Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

Den så kallade rasism som exempelvis Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och Expo regelmässigt utgjuter sig om kan på goda grunder anses vara en konstruktion, en artificiell skapelse som uppfunnits för att etablerade politiker och media skall kunna känna sig goda och fina, samtidigt som de kan klämma åt politiska meningsmotståndare genom att förse dem med rasiststämpeln.   

Åkesson svarade i sammanhanget för ett retoriskt uttryck som har goda förutsättningar att bli en klassiker:

Kladda inte ditt kladdiga kladd på historiens hjältar och deras mod. Genom fega påhopp på oss för att du saknar riktiga argument. Sluta använda andra människors lidanden för att motivera en invandringspolitik i Sverige som har gått alldeles galet.

 SD-veteranen Jens Leandersson från Skåne bekantar sig med Södertäljes SD-grupp utanför presstältet. Foto: Tommy Hansson

Långt ifrån att vara ”rasism”, menade Åkesson, är Sverigedemokraternas immigrationspolitik ett uttryck för medmänsklighet. Han travesterade så Alfred Tennysons bekanta dikt Nyårsklockan:  ”Ring in förnuft och ansvar, ring ut de gamla trötta partierna.”

Unikt effektiv kampanj Valet till Europarlamentet den 25 maj bekräftade, menade Jimmie Åkesson, att Sverigedemokraterna kommit för att stanna i den svenska politikens finrum. Närmare 10 procent av rösterna överträffade Åkessons och många andra sverigedemokraters förväntningar.

SD svarade också under valkampanjen för det säkerligen allra mest uppmärksammade inslaget med en affisch i Stockholms tunnelbana med texten: ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator.” En unikt effektiv kampanjslogan, raljerade SD-ledaren:

Och vips så fanns inte det problemet längre. Det fanns över huvud taget inget organiserat tiggeri, hävdade nu alla. Även de som tidigare sagt sig vilja bekämpa det. Vi lyckades alltså avskaffa ett stort samhällsproblem bara genom att sätta upp en affisch. Vi måste vara Sveriges, ja, kanske världens mest effektiva parti. Visst är det härligt?

       

Grillning på engångsgrillar i Kneippbyn. Foto: Tommy Hansson

Därefter kom Åkesson in på oron i vår omvärld, icke minst med hänsyn till Rysslands agerande i östra Ukraina och Krim och det utsatta geopolitiska läge detta kan leda till för svenskt vidkommande.  ”Vi behöver stärka vår försvarsförmåga”, fastslog Jimmie och uppgraderade detta till ett ”nationellt existensförsvar”. I dag är som bekant SD det enda riksdagsparti som på allvar vill stärka det militära försvaret.

Även de blodiga konflikterna i Syrien och Irak kom upp på dagordningen under Jimmies tal. Den senare nämnde att han och några partikolleger för en tid sedan besökte ett flyktingläger i Jordanien med nära 100 000 flyktingar. Åkesson:  ”Flyktingpolitik handlar om att hjälpa. Om att hjälpa så många nödställda människor som möjligt.”   

 Östersjöns vatten kluckande mot stranden i Kneippbyn. Långt bort i fjärran skymtar Visby hamn. Foto: Tommy Hansson

Det gör man inte, underströk Jimmie Åkesson, genom att ge så många personer som möjligt permanent uppehållstillstånd:

Vi hjälper mycket få av världens nu över 50 miljoner flyktingar genom invandring till Sverige. Även om vi redan har EU:s mest extrema politik på invandringsområdet…inte per invånare, utan i reella tal – före Tyskland, före Frankrike.

Desinformationsminister Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag Våra makthavare drar sig inte ens för att ljuga och förfalska när de till varje pris skall leda i bevis att den extrema svenska immigrationspolitiken inte bara är unikt fin och god utan jämväl ekonomiskt lönande.

Ett beryktat exempel på detta stod Sandvikens kommun för i en rapport där det hävdades, att kommunen gått med en halv miljard kronor i vinst på invandringen. Det var bara det att man valt att bortse från 70 procent av de offentliga utgifterna och att man även i övrigt räknat alldeles uppåt väggarna.

 SÄPO fanns givetvis på plats när Jimmie Åkesson mötte pressen på Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

”En som snabbt var ute för att vinna poäng på detta”, påminde Åkesson, ”var Sveriges egen Bagdad Bob, desinformationsminister Erik Ullenhag.”  Ullenhag skrev på Twitter: ”Sandviken påminner om att vi också blir rikare genom öppenhet.” Om det verkligen vore så fanns det ju inga som helst skäl för Södertälje kommun att ständigt kräva mer pengar av regeringen för att kunna ta emot den allt stridare strömmen av Syrien-migranter, eller för ett ökande antal kommuner att vägra ta emot fler flyktingar.

Ty varför begära mer pengar eller sätta sig på tvären och vägra ta emot fler för att klara av något som är så oerhört lönande?

Utanförskap och pensionärsskatt Sanningen är ju, att svensk immigrationspolitik under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar medfört ett accelererande utanförskap för allt fler människor i allt fler områden. Samtidigt som statsminister Reinfeldts med den drucknes envishet hänger sig fast vid det politiskt korrekta mantrat ”Invandring berikar” och hävdar, att alla som ifrågasätter detta är rasister.

       

På den övre bilden ett opinionsmöte i centrala Visby för mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturens Kina.
Den undre bilder visar Falun-gong-utövare i Almedalen. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson hänvisade i sitt tal till en rapport av Tino Sanandaji vilken enligt före detta folkpartisten Mauricio Rojas påvisar att: ”Folkpartiets och borgerlighetens misslyckande med att vända den utveckling som dömer allt fler nya och gamla svenskar till ett liv i utanförskap.”   

Antalet utanförskapsområden har ökat dramatiskt under perioden 2006-2012 och antalet personer som levde i dessa 2012 var 566 000, vilket innebär en ökning med 16 procent under sexårsperioden.  ”Vi tror på sammanhållning”, inskärpte Jimmie Åkesson, ”inte splittring, segregation och utanförskap.”   

Slutligen, men definitivt  inte minst viktigt, tog Åkesson upp pensionärernas svåra lott på temat: ”Blott Sverige straffbeskattning av pensionärer har.” Åkesson klargjorde detta på följande sätt genom att fortsätta travestera vår nationalskald Verner von Heidenstam:    ”Pensionärsskatten är en styggelse, en skamfläck på vårt stolta välfärdssamhälles baner.”

 Tommy Blomqvist försöker mata en kaja på Max hamburgerrestaurang i Visby. Ryggarna tillhör Ingrid Hult och Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Hansson

 

Rojas: Påven på villospår

 Mauricio Rojas anser att påven Franciskus är på villospår.

Jag har tidigare på det här utrymmet riktat kritik mot påven Franciskus 200-sidiga skrift Evangelii Gaudium, som utnämner kapitalismen till mänsklighetens största fiende. Det är en analys som jag menar för påvedömet  åtminstone ett halvsekel tillbaka i tiden när det gäller utveckling.

Nu har även Mauricio Rojas, tidigare riksdagsman, statsrådsersättare och folkpartistisk talesman i integrationsfrågor, uppmärksammat denna oroande utveckling eller snarare tillbakagång. I en ledarartikel i Svenska Dagbladet den 4 januari menar Rojas att påven är inne på helt fel spår:

Påven målar världens tillstånd med mycket mörka färger och utser den fria marknadsekonomin till boven i dramat. Penningdyrkan härskar och vi lever under ‘ett nytt tyranni’, marknadens, under vilket fattigdomen, klyftorna och utanförskapet råder.

Hela artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/en-pave-pa-villovagar_8867588.svd

Rojas anser att påvens synsätt är märkligt i en tid då ”mänskligheten har gjort makalösa framsteg” vad avser exempelvis kampen mot fattigdomen, barnadödligheten, undernäringen och analfabetismen. Allt detta förefaller enligt Rojas ha gått påven spårlöst förbi. Franciskus inser inte att det är precis de marknadskrafter han brännmärker som möjliggjort denna utveckling.

 Kampen mot bland annat analfabetism och fattigdom – som här i Zambia – går framåt.

I stället, påpekar Mauricio Rojas, kräver den romersk-katolska kristenhetens ledare nu ”en total omläggning av det rådande systemet: staten och planeringen måste in, den ekonomiska friheten kraftigt begränsas, det privata ägandet ifrågasättas osv”. Rojas finner det tragiskt att påven inte begriper att marknadsekonomins förmåga att skapa bättre förhållanden för världens fattiga är vida större ”än alla världsförbättrare tillsammans”.

Det är mestadels en oblandad njutning att ta del av Mauricio Rojas synpunkter i olika ämnen, och hans ledartext om den vilsegångne påven utgör inte något undantag. Att det skar sig mellan honom och de intoleranta toleransmånglarna i Folkpartiet är sannerligen intet under. Rojas, född i Santiago de Chile 1950, sägs numera vara verksam i Madrid men gör stundom och dessbättre sin stämma hörd även på våra breddgrader.

En länk till min egen analys av påvens skrift finns slutligen här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/03/franciskus-tar-katolska-kyrkan-ett-halvsekel-tillbaka-i-utvecklingen/

 Påven lägger ut texten om kapitalismen.