Erdogan uppmanar ”alla muslimer” att försvara Jerusalem mot Israel

Den flamboyante Erdogan vill framstå som den muslimska världens ledare.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan uppmanar nu ”alla muslimer” att försvara Jerusalem mot Israel och stödja den palestinaarabiska politiska kampen. Till saken hör att Jerusalem är Israels huvudstad. http://www.nytimes.com/aponline/2016/11/29/world/europe/ap-eu-turkey-israel.html?_r=0

Detta sker trots förbättrade relationer mellan de båda staterna sedan en tid tillbaka. ”Det är alla muslimers gemensamma plikt att omfatta den palestinska saken och beskydda Jerusalem”, menar Erdogan och hänvisar särskilt till al-Aqsa-moskén på Tempelberget vilken räknas som den tredje viktigaste muslimska helgedomen efter dem i Mekka och Medina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Aqsamosk%C3%A9n

Den flamboyante Erdogans utsaga, som gjordes vid den första parlamentariska Jerusalem-konferensen i Istanbul, kan tolkas som en uppmaning till alla muslimska trosbekännare att gripa till vapen mot Israel. Erdogan passade också på att fördöma en israelisk uppmaning nyligen till muslimer i Jerusalem att dra ner på ljudvolymen för moskéhögtalare som förmedlar böneutrop.

Tio turkiska terrorister ombord Mavi Marmara dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

De israelisk-turkiska förbindelserna krisade i juni 2010, då israeliska säkerhetsstyrkor bordade  det turkiska fartyget Mavi Marmara på väg till Gaza och dödade tio till tänderna beväpnade terrorister med turkisk hemmahörighet vilka befann sig ombord på skeppet. http://www.bbc.com/news/10203726

Sedan dess har båda sidor sökt reparera de bilaterala förbindelserna och stod i begrepp att utväxla ambassadörer, då Erdogan gjorde sitt spektakulära utspel. Framtiden får utvisa vad den obeäknelige turkiske presidentens attack på Israel kommer att innebära för de aktuella försoningssträvandena.

Erdogans utspel får sättas i samband med palestinaarabiska försök att frånkänna den judiska staten varje anspråk på Jerusalems heliga platser inklusive Tempelberget, där det judiska heliga templet en gång låg tills det förstördes av romerska styrkor under generalen (och sedermera kejsaren) Titus år 70 efter Kristi födelse. I dag återstår av templet endast den västra muren, ”klagomuren”.

FN-organisationen UNESCO har visat sig vara ett villigt redskap för de totalt historielösa palestinaarabiska ansträngningarna och har i flera bisarra omröstningar hävdat att Israel inte kan göra anspråk på sina egna heliga platser, som fanns där cirka 1500 år innan religionen islam såg dagens ljus.

Titus triumfbåge i Rom visar i relief en scen med romerska soldater som bär på föremål som stulits ur det judiska templet i Jerusalem, däribland en sjuarmad ljusstake (menorah).

Mot detta bör ställas att Jerusalem över huvud taget inte nämns vid namn i muslimernas heliga bok Koranen, medan staden förekommer otaliga gånger i Bibeln i såväl Gamla som Nya testamentet. Det var i Jerusalem konung David upprättade sin huvudstad omkring 1000 år före Kristi födelse, det var här det första judiska templet byggdes av Davids son Salomo och återuppfördes samt utbyggdes efter den babyloniska fångenskapen och det var här Jesus Kristus verkade och dog martyrdöden på korset under slutfasen av sitt liv.

De muslimska anspråken på Jerusalem emanerar ur Muhammeds himmelsfärd, det vill säga en dröm- eller möjligen drogvision som omnämns i Koranen 17:2. Al-Aqsa-moskén samt Omars moské byggdes på Tempelberget sedan muslimska styrkor erövrat Jerusalem. Mer här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/

Erdogans senaste obalanserade utspel visar att det är viktigare för honom att framstå som en ledargestalt för den muslimska världen än att utveckla goda relationer med Israel. Fortsättning lär följa.

 

 

 

Antisemitismen på uppgång under Erdogan

Islamisten och antisemiten Recep Erdogan.

Samtidigt som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan tar i med hårdhandskarna mot antiislamistiska demonstranter konstaterar en turkisk stiftelse att antisemitismen ökat i turkiska media.

Hrant Dink Foundation är uppkallad efter den mördade armenisk-turkiske journalisten Hrant Dink (1954-2007), som gav ut veckotidskriften Angos. Dink och nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk, angreps ofta av turkiska nationalister på grund av sin kritik av tvivelaktiga inslag i det turkiska samhället. Båda åtalades enligt den omstridda artikel 301 i den turkiska strafflagen, som förbjuder agrepp på så kallad turkiskhet.

Såväl Dink som Pamuk kritiserade den turkiska regeringen för att inte erkänna massakern på armenier och andra grupper under åren 1915 till 1918 såsom folkmord. De var också kritiska till behandlingen av grupper som armenier och kurder.

Stiftelsen som uppkallats efter Hrant Dink söker bland annat främja jämlik behandling av Turkiets olika folkslag, kulturell mångfald, demokratisering, ökad förståelse och icke-rasism. I en rapport i dess publikation  Media and Hate Speech Watch nyligen fastslogs att judarna är den grupp som är mest utsatt för hets i turkiska media; därefter kommer enligt statistiken armenier, kristna och greker.

Undersökningen genomfördes under perioden september till december 2012 och omfattade 16 publikationer.

Judar är enligt Hrant Dink-stiftelsens statistik den grupp i det turkiska samhället som mest utsatts för mediahets.

Recep Erdogan hävdade i ett FN-tal att ”sionism”, jämte antisemitism, fascism och islamofobi, är ”brott mot mänskligheten”. Hans karriär är bemängd med antisemitiska och antiisraeliska utfall sedan han tillträdde sitt ämbete 2003. Och sedan hans parti AKP kom till makten har de tidigare goda relationerna mellan Turkiet och Israel kraftigt försämrats.

Kulmen inträdde i samband med det israeliska bordandet av skeppet Mavi Marmara 2010, som var på väg i en konvoj till Gaza. Nio turkiska så kallade aktivister – i verkligheten till tänderna beväpnade terrorister – dödades när israelisk militär bordade skeppet.

Recep Erdogan har visat sitt rätta ansikte under de antiislamistiska protesterna under senaste tid. Frågan är om det räcker för att Carl Bildt och andra entusiaster för idén om att ta med Turkiet i EU skall få upp ögonen för den brutala verkligheten.

Hrant Dink (1954-2007).

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.

Mankellimang

– Så här synd är det om mig…

Jag – och många med mig – har blivit utsatt för att nätskojare skapat falska Facebook-sidor i mitt namn och därvid tillskrivit mig åsikter jag inte har. Det har också hänt att mitt lösenord till mejlboxen kapats, varvid för mig okända individer bland annat skickat oseriösa mejl i mitt namn.

Till skillnad från den icke obekante underhållningsförfattaren Henning Mankell har jag dock inte möjlighet att gråta ut på ett uppslag i Expressens kulturavdelning över tilltag av detta slag. Den 18 juni publicerades här en självömkande artikel av nämnde författare, möjligen utrustad med det största Messias-komplexet i Sverige, där det under rubriken ”Lögnagenter” snyftas och ojas om hur den renhjärtade demokraten Mankell å det grövsta förföljts och förtrampats. Och allt detta Mankellimang (!) har givetvis skapats av vad Mankell håller för troligt är israeliska agenter.

Bland annat påstås den falske Mankell ha försvarat terroristorganisationen Hizbollah. ”Jag måste göra någonting”, förkunnar kommissarie Wallanders skapare. ”Vad skulle hända med min trovärdighet om folk fick för sig att jag stödde Hizbollah?”

Jag kan ge ett klart svar på den frågan. Det lyder: absolut ingenting. Ty det spelar ingen som helst roll om herr gåsleverrevolutionären Henning Mankell stöder Hizbollah eller inte. Han är ändå i vilket fall som helst ohjälpligt stämplad som en fanatisk Israel-hatare. Det är visserligen inte han som laddar de kanonrör som skickar in projektiler över civila områden i Israel dagligdags, men han bryr sig inte ett vitten om att så sker;  med hans tvångsmässiga Israel-hat i åtanke misstänker jag att han i sitt stilla sinne applåderar det. Jag har åtminstone inte sett något djupt känt mankellskt avståndstagande därifrån.

Jag skall göra ännu ett nedslag i Mankells patetiska snyftartikel om hur synd det är om honom:

Om bara israelerna ville förstå att det jag gör är i linje med grundhandboken för all solidaritet. Ickevåld, sann humanism. Precis det som de själva, genom historien, har fått för egen del. Och fått – också av mig.

Sug litet på dessa ord. Betänk att de skrivits av en individ som för ett år sedan befann sig ombord på det turkiska skeppet Mavi Marmara, som bordades av israliska soldater med nio dödsoffer som följd. Inte därför att det var ett fartyg ute på en humanitär mission, utan därför att det ombord hade ett antal turkiska terrorister vilka vägrade lyssna till en israelisk befälhavare om att tillåta inspektion. I stället utsattes de israeliska soldaterna för beskjutning och attackerades med knivar, påkar och andra tillhyggen och var självfallet tvungna att försvara sig.

En tecknares syn på ”fredsskeppet” Mavi Marmara.

Jag tror inte att Henning Mankell är korkad. Han är medveten om allt detta och om det faktum, att det skepp han var ombord på tillhörde en turkisk islamistorganisation som svurit att den judiska staten Israel skall utplånas. Ändå kör han med snyftvalsen om att han är den sanne humanisten och demokraten. Det är så man kan bli kräkfärdig.

Om Henning Mankell var en så övertygad demokrat som han utger sig för att vara skulle han naturligtvis inte solidarisera sig med krafter och organisationer som vill se Israel utplånas och judarna söndersprängda eller kastade i Medelhavet. Han skulle i stället inse att Israel, som är Mellanösterns enda fungerande demokrati, i en fientlig omgivning kämpar för de värden som är självklara för oss. Kanske inte alla gånger med de upphöjt fredliga och humanitära metoder vi västerlänningar skulle önska oss, men det är motståndarna som väljer vapen.

Om någon vecka kommer Henning Mankell och en skara andra svenska kommunister och/eller militanta antisemiter att gå ombord på ett fartyg ingående i ”Ship to Gaza” trots att det inte föreligger några som helst behov för en dylik ”hjälpaktion”. Det palestinska folket i Gaza har alla förnödenheter det behöver. Ännu mer så sedan den nya egyptiska regimen öppnat gränsen mot Gaza. Och om man ändå skulle vilja tillsända Gaza-borna olika slags varor finns det enklare och alldeles tillåtna vägar att göra detta.

Det finns däremot två helt verkliga skäl till att spektaklet Ship to Gaza kommer att återupprepas. Det ena är att initiativtagarna hoppas kunna framprovocera någon militant motreaktion från Israels sida precis som i fjol, något som skulle leda till en våg av internationella fördömanden och högoktanig antiisraelisk retorik.

Det andra är att Ship to Gaza ger Henning Mankell och andra uppblåsta halvfigurer en möjlighet att framträda i rampljuset med sina tillkämpat ädla miner och sin förljugna propaganda.

En viktig sakupplysning är att Mankells aktstycke, innan det hamnade i Expressen ditredigerat av andäktiga redaktörer, först var publicerat i den israeliska tidningen Haaretz. Han har alltså inga problem att publicera sig i det land som han regelmässigt beljuger såsom varande den värsta formen av diktatorisk och folkförtryckande terrorstat.

Vad säger det om Henning Mankells demokratiska och humanitära trovärdighet? Jag skall svara själv: det säger att han inte har någon.

När tänker Mankell uppmana de här syriska soldaterna att inte skjuta på sitt eget folk?

Om han verkligen menade någonting med sitt högtravande tal om demokrati och humanism i en Mellanöstern-kontext kunde han lämpligen kedja fast sig utanför Saudiarabiens justitiedepartement (om det finns något) och protestera mot kvinnoförtrycket, eller kanske åka till Syrien och uppmana regimsoldaterna att sluta skjuta ihjäl de egna medborgarna. Eller åtminstone publicera en artikel i lämplig syrisk tidning till den ändan.

Visst, ja – Syrien är en diktatur som inte tillåter att sådant material publiceras…

Broderskaparna laddar för konflikt

Generalsekreterare Ban – tar sitt ansvar.

När FNs generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tar sitt internationella ansvar och avråder från den typ av konfliktskapande konvojer till Mellanöstern som för ett år sedan genomfördes i form av ”Ship to Gaza”, då går svenska Broderskapsrörelsen i taket.

Generalsekreterare Bans oro för vad en ny, islamistledd konvoj till Gaza kan medföra framgår av följande briefing inför FNs säkerhetsråd den 19 maj 2011 (punkt 21):

The Secretary-General is also following with concern media reports of potential new flotillas to Gaza that can provoke unnecessary confrontations. The Secretary-General calls on all Governments concerned to use their influence to discourage such flotillas, which carry the potential for escalation. He further calls on all to act responsibly to avoid any violent incident.

Detta faller alltså inte den nominellt socialdemokratiska Broderskapsrörelsen på läppen. Dess ordförande, Peter Weiderud – som var en av de stolta deltagarna i fjolårets omskrivna Ship to Gaza – tar i ett pressmeddelande av den 10/6 heder och ära av FNs generalsekreterare under rubriceringen ”Broderskapsrörelsen kritiserar Ki-moon”:

Det är en skam för FN när generalsekreteraren Ban Ki-Moon så tydligt tar ställning mot internationell rätt och civilkurage, som han gjort i frågan om Ship to Gaza. Istället för att uppmana regeringar att hindra flottiljen borde FN vara en moralisk kompass för folkrätt och det som verkligen betyder något för människor, bortom maktpolitiken. Eller åtminstone hålla tyst.

Den som verkligen borde knipa igen är naturligtvis Peter Weiderud och den så kallade kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, vilken genom senare års allt intimare samarbete med islamistiska krafter snarare borde kallas muslimsk eller åtminstone promuslimsk. Hur länge kommer sossepartiet att fortsätta hålla de alltmer extrema broderskaparna under sina vingars beskydd?

Inte nog med att generalsekreteraren vanvördigt kallas vid förnamn (Ban är familjenamn, som i koreanskt språkbruk alltid står först) i pressmeddelandet. Weiderud kommer också med felaktiga påståenden om den ”förfärliga” humanitära situationen i det Hamas-styrda Gaza, vilken skulle nödvändiggöra ”Ship to Gazas” humanitära aktion.

Den forne malaysiske premiärministern, miljardären och antisemiten Mahathir Mohammed sponsrar Ship To Gaza.

Det vänder sig i magen när man tar del av Weideruds ensidigt propagandistiska, lismande och lögnaktiga pressmeddelande. Låt oss med en gång fastställa, att det enda syftet med Ship to Gazas expeditioner – det planeras en ny i höjd med midsommar – är att skapa en militant opinion mot den judiska staten Israel. Det är en uttalat antiisraelisk och troligen också en antisemitisk målsättning.

En av huvudsponsorerna för Ship to Gaza inom ramen för den så kallade Freedom Flotilla är den turkiska islamistorganisationen IHH, som uttryckligen eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Det var främst terrorister från IHH som framprovocerade fjolårets incident, som ledde till att nio aktivister/terrorister omkom då israeliska soldater äntrade konvojskeppet Mavi Marmara sedan besättningen vägrat agera i enlighetet med israeliska anvisningar.

Nedan en länk till en israelisk parodi på Ship to Gazas verkliga agenda:

http://www.dailymotion.com/swf/video/xdkaij

Oavsett vilka sympatier man  har i Mellanöstern-konflikten står det klart att en ny aktion typ Ship to Gaza, där man försöker leverera förnödenheter sjövägen, oundvikligen kommer att leda till någon form av konflikt. Vad Ban Ki-moon gjort är endast att varna för en sådan utveckling.

Baronessan Ashton – tar sitt ansvar.

Och Ban är inte ensam. Även Catherine Ashton, EUs höga utrikesrepresentant, har nyligen avrått från en ny konvoj till Gaza vilken hon menar kan komma att framprovocera nya våldsamheter. Representanter för USA, FN, EU och Ryssland uttryckte liknande synpunkter 2010.

Framförallt finns inget behov av humanitär hjälp av den typ Ship to Gazas förespråkare hävdar föreligger. Allt som behövs finns, och initierade källor har visat att varuinflödet har ökat med det dubbla jämfört med i fjol: från 120 ton per dag till 237 ton per dag.

Vad Israel – och alla andra förnufiga människor som inte vill se några freds- och säkerhetshotande provokationer i området – motsätter sig är spektakulära aktioner till havs. I stället uppmanar man humanitära organisationer att använda de etablerade landvägarna. Då blir det inga problem med leveranserna av rent humanitärt bistånd. Vapen, sprängmedel etcetera – som Hamas-vänner hela tiden försöker smuggla in – beslagtas givetvis i den mån det upptäcks.

Problemet för antiisraeliska aktivister såsom Peter Weiderud, Mattias Gardell, Henning Mankell med flera är naturligtvis att reguljära transporter till Gaza inte skapar några internationella rubriker. Sådana kommer bara om man lyckas provocera fram någon spektakulär incident med representanter för staten Israels stridskrafter, helst med några dödsoffer som följd (som i fjol).

Beträffande gåsleverrevolutionären Henning Mankell förtjänar slutligen erinras om, att han vid invigningen av det svenska Ship to Gaza den 15 augusti 2009 i ett tal talade om att ”avveckla den terroristiska israeliska staten”.