Posted tagged ‘Max von Sydow’

Stereotypa nidbilder av militärer och kyrkor

15 maj, 2017


Lee Ingleby som John Bacchus och Martin Shaw som George Gently.

I går (den 14 maj 2017) såg jag ännu ett avsnitt av den utmärkta brittiska kriminalserien ”Inspector George Gently” (Kommissarie Gently) i TV7 med de förnämliga aktörerna Martin Shaw och Lee Ingleby i rollerna som ledande polismän vid en polisstation i nordöstra England. https://en.wikipedia.org/wiki/Inspector_George_Gently

Jag gillar alltså serien om den gammeldags och rättrådige polischefen George Gently, liksom en rad andra ytterst välgjorda brittiska deckare. Favoriten just nu är ”Line of Duty”, som skildrar internutredningsenheten AC-12s arbete med att demaskera och lagföra korrupta poliser. https://en.wikipedia.org/wiki/Line_of_Duty


John Wayne som överste Mike Kirby i ”The Green Berets” i regi av Wayne och Ray Kellogg (1968). Skurk enligt Vietnam-aktivister till vänster, hjälte enligt oss andra. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Green_Berets_(film)

Jag kunde dock inte undgå att notera att det i svensk televisions senaste avsnitt om den något buttre och samtidigt konservative och kompetente Gently serverades den vanliga stereotypa nidbilden av militären som en hoper galningar som alltid är i färd med att dölja skumraskerier och oegentligheter som exempelvis pennalism, mord, tortyr och massakrer.

I det aktuella avsnittet utreder Shaws och Inglebys rollgestalter George Gently respektive John Bacchus ett dråp begånget av en avpolletterad soldat med psykiska problem. Det visar sig att den unge exsoldaten, som även råkar vara homosexuell, har blivit som han är genom mystiska drogexperiment företagna av militären samt genomgången tortyr i samband därmed. Sådana experiment, då bland andra droger LSD användes, förekom verkligen inom den brittiska militären 1964.

Huvudskurken är, föga oväntat, en överstelöjtnant Darwin (felaktigt titulerad ”löjtnant” i de svenska undertexterna) vilken inte bara mörkat det brottsliga händelseförloppet utan också överbevisas vara en mördare.


Den sadistiske sergeanten är en slitstark cineastisk kliché. Här hämtad ur filmen ”Full Metal Jacket” i regi av den brittiske regissören Stanley Kubrick (1987). https://sv.wikipedia.org/wiki/Full_Metal_Jacket

Ja, gott folk, på liknande sätt brukar handlingen te sig i så gott som alla anglosaxiska TV-produktioner och filmer som handlar om den militära professionen. Nog för att det säkerligen förekommer såväl brottslighet som skilda sorters oegentligheter inom militären men även positiva saker som sansad pliktkänsla, sund fosterlandskärlek och gott kamratskap, något som praktiskt taget aldrig kommer fram i nämnda skildringar.

Ett specialfall är filmen ”The Green Berets” (Gröna baskrarna) med Vietnam-motiv, där huvudpersonen Mike Kirby av Vietnam-vänstern anses vara en folkmördande skurk men en patriotisk hjälte av oss andra.

Samma typ av ensidig negativism drabbar kyrkor, enkannerligen den katolska varianten, och andra former av religiositet. Bilden av kristen tro som ett andligt och praktiskt stöd för människor och som en allmänt sett god kraft i samhället med bland annat sjukvård, kultur och välgörenhet på agendan lyser däremot nästan helt med sin frånvaro.

Aktivt troende och positivt nitälskande präster, nunnor, munkar och andra religiösa människor är det desto mer sparsamt med. Desto fler ondskefulla mobbare, galna och tungomålstalande exorcister, svavelosande helvetespredikanter, fåfänga prästprimadonnor och fanatiska våldsmissionärer.

Ett exempel, också det hämtat från gårdagen, härvidlag var den (som vanligt mycket välgjorda) brittiska cold case-serien ”Mördare okänd” med Trevor Eve i huvudrollen som den dynamiske enhetschefen Peter Boyd. Avsnittet handlar om ett föräldralöst, kvinnligt tvillingpar som omhändertagits av ett katolskt barnhem.


Max von Sydow som demonutdrivande präst i ”Exorcisten” (1973) med William Friedkin som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Exorcisten

Den ena systern blir bortadopterad, men den andra tvingas framleva sin existens på det omänskligt hårda barnhemmet ända in i tonåren. De avporträtterade nunnorna framställs givetvis som sadistiska, straffande översittare som för alltid präglat sina offer.

Där har ni de vanliga bilderna av militära och kyrkliga organisationer sådana dessa framställs i ett otal filmer och TV-serier sedan många, många år tillbaka. Vad det beror på? Ofta är det nog bara en beprövad modell som traderas vidare i syfte att åstadkomma en spännande handling: den ondskefulle, mörkande militären eller den bestraffningsglada, sadistiska nunnan plockas då fram som pålitliga schabloner.

Emellertid ligger i det aktuella sceneriet tvivelsutan en politisk agenda på lur. Hollywood och den brittiska TV-industrin är överbefolkade av vänsteraktivister – den amerikanske regissören Oliver Stone är ett tydligt exempel härpå – vilka av ideologiska skäl njuter av att djävulsmåla samhällsbärande institutioner som det militära och det kyrkliga livet.


Mark Williams som Father Brown. Något så ovanligt som ett välvilligt prästporträtt i TV.

Ett välgörande undantag från den negativa bilden av kyrkans män är slutligen TV8-serien om den på den engelska landsbygden mordlösande katolske prästen ”Father Brown”, spelad av Mark Williams. Serien bygger på den kristne författaren G. K. Chestertons (1874-1936) romaner. Father Brown är en helt igenom sympatisk och godmodig, låt vara excentrisk, prästman vilket är ingenting annat än en raritet i anglosaxisk TV- och filmproduktion. https://en.wikipedia.org/wiki/Father_Brown_(2013_TV_series)

Annonser

Döden…och Dropkick Murphys

24 januari, 2014

images0A94JK62Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som riddaren i Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

http://www.youtube.com/watch?v=zwgjM-teND8

När man blivit så pass gammal som jag händer det då och då att man tänker på döden. Ty vem vet när den kommer?

Förr i tiden, innan läkarvetenskapen och välfärdssamhället stävjat många av de gamla dödsorsakerna, var döden en naturlig del av livet. Att se döda personer i sin omgivning oavsett ålder var ingen större sak för någon i det gamla bondesamhället. För många kom säkert döden också som en befriare undan tidens vedermödor.

I dag är döden inte något vi gärna talar om. Vi meddelar vår omgivning att vi skall gå på eller har varit på begravning, men exakt vad vi känner inför företeelsen döden är inte något vanligt samtalsämne. Själv hade jag hunnit bli 44 år när jag första gången såg en död person, vilken var min mamma. Sedan har jag sett min pappa och min hustru, men that´s it.

Jag kan inte säga att jag fruktar döden, eftersom jag är övertygad om att mitt andliga jag kommer att leva vidare i en annan tillvaro där jag får träffa min hustru, mina föräldrar och andra som gått före mig. Osäkerhet kan jag dock känna, och jag har definitivt ingen brådska iväg. Döden kan lämpligen ses som en födelse fast tvärtom. Mina barn och en del vänner skulle heller inte bli glada om jag gick bort, och jag tycker nog att jag har en hel del kvar att uträtta i den här tillvaron.

I det förflutna har jag dock, det erkänner jag gärna, upplevt mörkare stunder. Då jag erinrat mig versraden ”Ja, den kommer till slut, bleka dödens minut” (Birger Sjöberg) och önskat att denna skulle anlända förr snarare än senare. Har till och med övervägt att ordna saken själv när det varit som mörkast.

images Dropkick Murphys.

I den irländska kulturen finns traditionen att anordna så kallade vakor, wakes, då den döde/a ligger på lit de parade i öppen kista. I anslutning härtill kan det ätas, drickas och dansas av hjärtans lust: på så sätt blir döden avdramatiserad och ritualerna som föregår begravningen snarare lustbetonade än mörka och tunga. Tilltalande, tycker jag!

Det Boston-baserade Celtic punk-bandet Dropkick Murphys, bildat 1996, har för sin del gjort låten ”Going Out in Style” på nämnda tema…kanske inte en så dum idé? Klicka på länken överst får ni höra. Och god natt på er!

Svenska artister (VIII): Lars Ekborg

28 november, 2012

 Lars Ekborg var en begåvad skådespelare och komiker.

Länken ovan går till Lars Ekborgs något burleska och samtidigt i folkdjupet älskade monolog ”Bunta ihop dom”. Monologen, som skrevs 1968 av Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, driver friskt med diverse svenska fördomar och icke minst med den norrländska macho-stilen. Den framförs på ett oefterhärmligt sätt av den alltför tidigt bortgångne Ekborg.

Frågan är om en sådan monolog vore tänkbar i dag med den skenande politiska korrekthet som nog kan anses utgöra ett allvarligt hot mot vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag vågar inte ens här i skrift återge Ekborgs ord om vad man bör göra med ”kärringar över 40” eller den folkgrupp som numera kallas samer…Redan då monologen spelades i radion varnades det för den innan den sändes.

Men lyssna så får ni höra själva!

En annan klassiker som också den är svår att föreställa sig i dagens läge är ”Ormet kruper” med Roffe Bengtsson (1931-76) och Sten Ardenstam (1921-93):

Så här får man knappast skämta om och med invandrare och deras tungomål i dag om man inte vill bli polisanmäld för ”hets mot folkgrupp” och/eller kallad ”rasist” eller liknande. På den tiden var folk i gemen inte lika lättkränkta som man blivit under dessa yttersta av dagar.

I ”Sommaren med Monika” spelade Ekborg mot sköna Harriet Andersson.

Men det är om Lars Ekborg detta avsnitt i min bloggserie ”Svenska artister” skall handla. Ekborg föddes i Uppsala på dåvarande Svenska flaggans dag (numera uppgraderad till nationaldag) den 6 juni 1926 och avled i levercancer på Ängelholms lasarett  den 7 oktober 1969.

Lars Ekborg torde ha varit en av våra mest begåvade skådespelare och komiker någonsin. Han föddes således i Uppsala men växte upp i Västerås; Ekborg var för övrigt en tid ordförande i den gamla fina idrottsföreningen IK Franke i gurkstaden. Han kom sedan in på Dramatens elevskola i Stockholm, där några av hans kurskamrater var sedermera kända namn såsom Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Ingrid Thulin och Jan-Olof Strandberg.

Filmdebuten skedde i Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” 1947, där Ekborg spelade en telegrampojke. En betydligt mer minnesvärd insats gjorde Lars Ekborg 1953 i ”Sommaren med Monika” i regi av Ingmar Bergman efter en bok av Per Anders Fogelström med en lättklädd och sensuell  Harriet Andersson som motspelerska. Ännu en känd Ekborg-film är den absurda komedin ”Att angöra en brygga” i regi av Tage Danielsson 1965.

Monica Zetterlund framför här filmens välkända ledmotiv:

Lars Ekborg spelade vidare med i en rad ”Lilla Fridolf”-filmer och avslutade sin filmiska bana dödsåret 1969 med den av amerikanskan Susan Sontag regisserade ”Duett för kannibaler”, där även skådisar som Gösta Ekman och Agneta Ekmanner medverkade. Men det är nog som komiker vi främst minns Lars Ekborg, som var en föregångsman inom stå-upp-komiken tillsammans med exempelvis Roffe Bengtsson.

”Skattkammarö”-gänget. Från vänster Lars Ekborg, Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg.

Lars Ekborg spelade med i revyer och musikaler på Oscarsteatern och Intiman i Stockholm och samarbetade med storheter såsom Povel Ramel, Beppe Wolgers  samt tandemet Hasse (Alfredson) och Tage (Danielsson). Han framträdde även i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Ekborg blev rikskänd genom att medverka i humorprogram av typ Partaj och Estrad i dåtidens enkanaliga och svart-vita riks-TV.

En verklig hit är här sketchen ”Skattkammarön” från Estrad 1967 där Ekborg spelar mot Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg: sketchen har givit upphov till bevingade uttryck såsom ”Vem fan är Nisse Hult?” samt ”Ta dig i brasan”.

Se, lyssna och njut:

Lars Ekborg höll ett högt tempo och arbetade kopiöst mycket. För att orka med både krökade och rökte han i stora mängder. Slutet kom i levercancer vid endast 43 års ålder. Han efterlämnade hustrun Lola samt barnen Maud, Dan och Anders Ekborg. Samtliga är verksamma inom teaterbranschen – Maud (född 1954) som maskör samt Dan ( 1955) och Anders (1960) som skådespelare och sångare.