Posted tagged ‘McGovern-syndromet’

Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

17 februari, 2021

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

29 juli, 2020

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

27 september, 2016

hillary-clinton-donald-trump-5f65ef51-f483-447c-b180-cd46fcba9044Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

ctv45_iukaatwiz
Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

ctvi2ewxyae-t2qDonald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

xhillary-clinton-lester-holt-800x416-png-pagespeed-ic-pzgpu8xjje
Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html