Om folkmord (II): 100 år sedan turkarnas slakt på kristna inleddes

 Utställningen ”Folkmorden 1915” i Södertälje stadshus blottlägger det Osmanska rikets massmord på kristna under Andra världskriget. Foto: Tommy Hansson

Den 22 augusti 1939, bara en dryg vecka innan Tyskland invaderade Polen och därmed triggade igång Andra världskriget, utlät sig Adolf Hitler på följande sätt i sitt så kallade Örnnäste i Obersalzberg: ”Trots allt, vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Vad Führern syftade på var det dåvarande Osmanska rikets folkmord på kristna under Första världskriget. Han menade, att om omvärlden i stort glömt de fasansfulla händelserna ett kvartssekel tidigare, så skulle nog Tredje riket kunna gå i land med att avliva oönskade grupper utan större rabalder.

Hur många som dödades har varit föremål för diskussion, men i information som meddelas via nedanstående länk nämns ”uppemot 2 miljoner” (varav armenier så många som 1,5 miljoner):

http://www.folkmordet1915.se/fragorochsvar_bakgrund.html

Osmanernas/turkarnas folkmord, bland assyrier, syrianer och kaldéer benämnt SEYFO, tjänade alltså som förebild för Hitlers utrotningspolitik. Folkmordet uppmärksammas nu i en liten men väl genomtänkt utställning i Södertälje stadshus, en satsning som sker i samarbete mellan de drabbade folkgruppernas riksförbund och med stöd av Södertälje kommun.

 En överblick över utställningens inre del. Foto: Tommy Hansson

I en text på en av utställningsmodulerna förklaras bakgrunden på följande sätt:

Inom det Osmanska riket avvek armenierna, assyrierna, syrianerna, kaldéerna och grekerna från den turkiska normen genom att tala andra språk än turkiska, tillhöra andra religioner än de styrande, ha andra yrken och kulturer. Det ansågs inte att det fanns plats för dem i den nya turkiska stat som de nya turkiska makthavarna planerade.

De kristna minoriteterna i det övervägande muslimska Osmanska (Ottomanska) riket – Turkiet utropade sin självständighet från detta rike 1921 och fick den erkänd 1923 – var sedan tidigare utsatt för stark press. De beskrevs i den statliga propaganda som riktades till den turkiska och kurdiska befolkningen som samhällsfarliga. Massakrerna startade redan i januari 1915, två månader efter det att det Osmanska riket förklarat krig mot Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

I januari 1915 ockuperade den osmanska/turkiska armén nordvästra delen av Iran, varvid tiotusentals armenier och assyrier/syrianer massakrerades i det tumult som uppstod. Redan i maj 1914 hade delar av den grekiska befolkningen längs Medelhavskusten i västra Turkiet fördrivits. Den 26 oktober samma år beordrade den turkiske inrikesministern militären att tvångsförflytta assyrierna från gränsen mot Iran. Folkmordet satte sedan igång på allvar i april 1915 och fortsatte under 1916.

Den ledande kraften i det osmanska/turkiska riket vid denna tid var den så kallade ungturkiska rörelsen. ”Ungturkarna” var en reformrörelse som växte fram i det förstelnade Osmanska riket, allmänt kallat ”Europas sjuke man”, i slutet av 1800-talet. Genom en revolution som inträffade 1908 kunde man gripa regeringsmakten och påbörja den modernisering som ansågs vara av nöden. Ungturkarnas store hjälte, och det självständiga Turkiets förste ledare, blev i tidernas fullbordan Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938).

 Några av fotona från folkmordet 1915-16. Foto: Tommy Hansson

Utställningen i Södertälje stadshus omfattar fotografier, diplomatiska skrivelser, texter och filmer vilka visas på två TV-skärmar. Här visas i sanning hemska levande bilder på några stympade, halshuggna, torterade och våldtagna offer – män, kvinnor, ungdomar och barn. Det framgår också av bilderna att de utsatts för framkallad svält. När man ser dessa offer kan man knappast undgå att dra paralleller till de grymheter som DAESH (IS) i dag utsätter icke minst kristna för i Irak och Syrien. Intet är nytt under solen.

Med tanke på att folkmordet pågick huvudsakligen under endast ett års tid, måste man fråga sig om inte dessa massakrer står fullt i paritet med de hemskheter Tyskland under nazisterna ägnade sig åt under betydligt längre tid. Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dagens tyska respektive turkiska länder ser på de historiska händelserna. Medan det i Tyskland enligt lag är förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum, är det i Turkiet förbjudet att hävda att det som skedde 1915-16 var folkmord.

Medan Tyskland utvecklats till en fullskalig demokrati, kan dagens Turkiet väl närmast beskrivas som en halvdiktatur med betydande auktoritära inslag. Turkiet under den islamistiske presidenten Recep Erdogan vägrar lika envetet som skamligt att erkänna folkmordet för 100 år sedan. Sverige tillhör de länder som sedan 2010, då en omröstning i frågan hölls i risdagen, erkänner grymheterna som folkmord.

 Turkiets president Recep Erdogan på besök hos sin iranske kollega, Hassan Rouhani.

En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.