Dilettanten Trump mot dille-tanten Clinton

Donald Trump gör tummen upp. Så leder han också över Hillary Clinton i de senaste opinionsmätningarna.

Det republikanska partiets presidentkandidat, Donald J. Trump, påstås ha uppmanat Ryssland att hacka demokratiska rivalen Hillary Clintons e-post samt uttalat sitt stöd för ryske presidenten Putin. En del kritiker har gått så långt som att påstå att Trump därmed skulle ha brutit mot den amerikanska konstitutionen.

Personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan göra en dylik långtgående tolkning utifrån vad Trump verkligen yttrade. CNN-länken efter citatet innehåller en filmsekvens med Trumps uttalande samt kommentarer från förre New York-borgmästaren och Trump-rådgivaren Rudy Giuliani, där denne förklarar att Trump behagade skämta (min översättning från engelskan):

Ryssland, om ni lyssnar. Jag hoppas ni kan finna de 30 000 e-postmeddelanden som saknas. Jag tror ni skulle bli rikligt belönade av vår press då. http://edition.cnn.com/2016/07/28/politics/donald-trump-russia-hacking-sarcastic/

Bakgrunden är att det fortfarande saknas drygt 30 000 e-postmeddelanden från Hillary Clintons privata e-postserver, vilken den demokratiska presidentkandidaten under sin tid som utrikesminister använde för statsangelägenheter. Att Donald Trump, liksom de flesta övriga amerikanska medborgare, gärna vill veta vad som avhandlades i de saknade mejlen är minst av allt konstigt.

Trump framför på ett skämtsamt sätt att detta är så pass angeläget att det inte vore fel om ryssarna, som ofta anklagas för spionage, kunde få fatt i fru Clintons mejl när nu inte USA-pressen gått i land med detta. Däremot sa Trump inte ett ord om hackningsinsatser eller dataintrång, ej heller uttalade han något som helst stöd för Putin. Den som känner Putin betydligt bättre än Trump är naturligtvis Hillary Clinton i egenskap av Obamas förra utrikesminister (Secretary of State).

Utrikesminister Hillary Clinton träffade Vladimir Putin i Vladivostok 2012.

Om Trump kan anklagas för något så är det att ha varit sarkastisk, vilket sällan är välbetänkt i politiska sammanhang eftersom det så ofta – medvetet eller omedvetet – missförstås. Som framgår av CNN-länken ovan förklarar Trump mycket riktigt att han varit sarkastisk, något som bekräftas av Giuliani.

Det var tidigare en vanlig uppfattning att den ack så kompetenta Hillary Clinton – med en bakgrund som presidentfru, senator och utrikesminister – i presidentvalet i november skulle sopa banan med dilettanten och affärsmogulen Donald Trump, vilken gärna av etablissemanget avfärdas såsom varande svårartad ”populist”. Resonemanget tycktes bekräftas genom opinionsmätningar vilka gav en klar ledning för Clinton.

The Donald har emellertid efter hand hunnit bli varm i kläderna och under allra senaste tid passerat Hillary i flera mätningar.http://www.di.se/artiklar/2016/5/23/trump-leder-over-clinton/

Donald Trump må vara dilettant (amatörmässig) och ha ett skakigt republikanskt förflutet – han har varit registrerad demokrat och ekonomiskt stött makarna Clintons valkampanjer – men många amerikaner anser detta vara att föredra framför en regelmässigt ljugande dille-tant (tokig kvinna).

Fyra amerikanska ambassadtjänstemän mördades i Benghazi. Kritiker menar att detta faller på Hillary Clintons ansvar.

Bland annat anklagas Clinton för att ha satt den nationella säkerheten på spel i samband med sitt agerande kring den islamistiska attacken mot USAs beskickning i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra amerikaner inklusive ambassadör Christopher Stevens mördades av en lynchmobb efter att först ha tvingats genomgå hemsk tortyr. Clinton har bland annat anklagats för att, i samförstånd med president Barack Obama, ha mörkat de urusla säkerhetsarrangemangen kring USAs representation i Benghazi samt för att ha tystat vittnen. https://www.yahoo.com/news/hillary-clinton-role-benghazi-know-195600379.html?ref=gs

En sak är alldeles uppenbar – sällan eller aldrig har två huvudkandidater i det amerikanska presidentvalet varit så illa omtyckta som Hillary Clinton och Donald Trump. I en undersökning sade sig 55 procent av väljarna ogilla Clinton medan 60 procent ogillade Trump. Den kandidat som förmår ge det minst oförmånliga intrycket fram till valet om drygt tre månader kommer att bli USAs näste/a president.

Som vanligt föredrar lejonparten av den amerikanska kändiseliten den demokratiska kandidaten. Den Oscars-belönade Hollywood-aktrisen Meryl Streep framträdde så med ett panegyriskt anförande till Hillarys förmån vid det nyligen avslutade demokratiska konventet i Philadelphia. Andra filmstjärnor, såsom Whoopi Goldberg, har ”hotat” flytta till Kanada om Trump vinner.

Susan Sarandon: ”Clinton farligare än Trump som president.”

Det finns dock undantag från Trump-fientligheten i Hollywood. Oscars-vinnande Susan Sarandon har exempelvis sagt sig frukta ett Clinton-presidentskap och menat, att Hillary vore en ännu värre katastrof än om Trump skulle bli USAs 45e president. http://www.independent.co.uk/news/people/susan-sarandon-hillary-clinton-more-dangerous-donald-trump-a7064826.html

I Sverige är situationen en helt annan. Av politiker har inte ens SD-ledaren Jimmie Åkesson sagt sig uppskatta Donald Trump, även om det torde finnas gott om andra SDare som gör det. I media är uppslutningen bakom Hillary Clinton och det Demokratiska partiet givetvis total. Så här skrev exempelvis Aftonbladets krönikör (och min tidigare kurskollega på Poppius journalistskola) Wolfgang Hansson den 29 juli:

Republikanernas konvent karakteriserades av kaos och splittring. Demokraternas av att hela partiet enhälligt ställde sig bakom Hillary Clinton.

Bättre (eller sämre) än så kan knappast svenskmedias inställning till USA-politiken sammanfattas. Wolfgang Hansson tycks ha sovit när Bernie Sanders anhängare protesterade ljudligt och till och med sittstrejkade under konventet efter avslöjandena om hur den demokratiska partiledningen myglat och fuskat för att säkra Clintons nominering. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article23247714.ab

Det var fler palestinaarabiska än amerikanska flaggor vid demokraternas konvent.

Om Hansson uppmärksammat att de palestinaarabiska flaggorna  var fler än de amerikanska vid konventet vet jag inte, han skriver i alla fall inget om det. https://unitedwithisrael.org/reports-palestinian-flags-outnumber-american-flags-at-dnc/

Nu är det dessbättre inte svenska politiker eller media som avgör presidentvalet i USA utan de amerikanska väljarna. Hur det kommer att gå? Jag tror Donald Trump går mot en knapp men klar seger. Något annat vore en katastrof för inte bara Amerikas förenta stater utan för världen i stort. Bättre med en populist och dilettant omgiven av förhoppningsvis loka rådgivare än en patologisk lögnerska och dille-tant omgiven av svassande jasägare.

Vackra vita män (IV): Pierce Brosnan

 Pierce Brosnan vid Berlins filmfestval 2014. Kapabel aktör och snygg att titta på.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att Pierce Brosnan bör vara med i min bloggserie ”Vackra vita män”, om man så vill något om en straight mans syn på  manlig skönhet. Som framgår mot slutet av denna text har jag dock vissa, låt vara icke-estetiska, reservationer rörande Brosnans person eller kanske rättare ställningstaganden.

Pierce Brendan Brosnan föddes i Drogheda i grevskapet Louth ett stycke norr om Dublin i Republiken Irland (Eire) den 16 maj 1953. Dock växte han upp i Navan i grevskapet Meath, där han bodde med sina morföräldrar större delen av tiden sedan modern flyttat till London för att skaffa ett jobb som sjuksköterska och därmed säkra försörjning såväl som självständighet. Fadern, snickaren Thomas Brosnan, hade lämnat dem på ett tidigt stadium.

Brosnan är tvivelsutan mest känd för de fyra James Bond-filmer han gjorde 1995-2002: ”Goldeneye” (1995), ”Tomorrow Never Dies” (1997), ”The World Is Not Enough” (1999) och ”Die Another Day” (2002).

Här litet mer om karaktären Jams Bond samt Brosnan och andra aktörer som gestaltat denna:

http://www.jamesbond007.nu/pierce_brosnan.html

 En Bond-aktör och hans filmer.

Debuten som Ian Flemings spektakuläre hemliga agent i ”Goldeneye” 1995 blev en braksuccé: filmen spelade in 350 miljoner US dollar och blev därmed den största Bond-framgången sedan Roger Moores ”Moonraker” 1979. När Brosnan tog över rollen efter Timothy Daltons två Bond-filmer blev det andra gången gillt för irländaren.

I en paus i inspelningarna av deckarserien ”Remington Steele” erbjöds Pierce rollen som den glamouröse hemlige agenten av producenten Albert Broccoli och hann till och med att prova ut kläder han skulle ha i filmerna, men det stöp på att serien mot all förmodan återupptogs varför Brosnan tvingades avböja det lockande anbudet. Efter Brosnans fyra Bond-nummer togs stafettpinnen över av Daniel Craig.

Åter till Pierce Brosnans barn- och ungdom i 1950- och det begynnande 1960-talet. Tiden i Navan hos morföräldrarna minns han som en hemsk tid. Han uttrycker dock förståelse för moderns avsikter: ”My mother was very courageous”, minns han. ”She took bold steps to go away and be a nurse in England. Basically wanting a better life for her and myself. My mother came home once a year, twice a year.”

 Navan i grevskapet Meath på Irland: Pierce Brosnans uppväxtstad.

Sedan morföräldrarna avlidit lämnade den då elvaårige Pierce Brosnan Irland den 12 augusti 1964 för att återförenas med modern och dennas nye man, William Carmichael. Paret var då bosatt i en by i Skottland. Med styvfadern såg unge Pierce för övrigt sin första Bond-film, det var ”Goldfinger” med skotten Sean Connery 1964. Därefter blev det återflytt till London och engelsk skolgång; Pierce fick utstå mycket spott och spe för att han var irländare, vantrivdes och kände sig utanför.

Vid 16 års ålder hade Pierce bestämt sig för att bli konstnär av något slag och gick en reklamtecknarkurs. Under denna tid kom han dock i kontakt med en cirkusagent som anställde honom som underhållare, med en engelsk term busker. Därefter kom han  in på scenskolan Drama Centre i London och kände att han nu hittat rätt:

When I found acting, or when acting found me, it was a liberation. It was a stepping stone into another life, away from a life that I had, and acting was something I was good at, something which was appreciated. That was a great satisfaction in my life.

1975 utexaminerade Pierce Brosnan från scenskolan och fick engagemang vid York Theatre Royal, där han debuterade i pjäsen ”Wait Until Dark”. Det var ett stort erkännande när han inom sex månader efter debuten utvaldes av den berömde amerikanske dramatikern Tennessee Williams att kreera rollfiguren McCabe i den brittiska premiären av pjäsen ”The Red Devil Battery Sign”. Det blev stor succé och de onekligen erkännsamma orden ”Thank God for you, my boy” av Williams.

 Pierce Brosnan och Kate Mulgrew i ”Manions of America”.

Brosnan fortsatte spela scenteater men blev snart också en allt mer uppmärksammad del av filmvärlden. Filmdebuten skedde med ”Murphy´s Stroke” 1979, och 1981 medverkade han i en miniserie i sex delar med titeln ”Manions of America” som också visades i Sverige. Hans käresta i filmen spelas av Kate Mulgrew. Det är ett irländskt emigrationsdrama om potatispest, utvandring, förnedring och anti-brittisk motståndskamp.

Mer om serien här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Manions_of_America

Efter att ha avverkat några filmer flyttade Brosnan 1982 sina bopålar till södra Kalifornien där han spelade in ”Remington Steele”, en deckarserie med romantiska och humoristiska inslag där motspelerskan var sköna Stephanie Zimbalist. Den senare har som rollfiguren Laura Holt en detektivbyrå men har svårt att få uppdrag, vilket hon tror beror på att hon är ensam kvinna på byrån. Hon uppkallar den därför efter en fiktiv man, Remington Steele, och när gentlemannatjuven Brosnan dyker upp blir det han som ikläder sig rollen som Steele:

https://en.wikipedia.org/wiki/Remington_Steele

Pierce Brosnan som Remington Steele och Stephanie Zimbalist som Laura Holt.

”Remington Steele” visades i 94 avsnitt 1982-87 och jag såg alla jag kunde. Serien var både lättsam och spännande, och även om jag beundrade den stilige Brosnan var jag framförallt smått förälskad i skönheten Stephanie Zimbalist. Genom sina insatser i denna serie erbjöds Pierece Brosnan, som vi redan konstaterat ovan, rollen som James Bond men tvingades alltså avböja – för denna gång.

Ämnet James Bond har vi redan klarat av, men låt mig ändå säga detta. Den redan i Ian Flemings romaner tämligen osannolike hemlige agenten 007 Bond har väl närmast blivit allt mindre trovärdig och allt mer science fiction-lik ju fler filmer som har gjorts, och jag måste bekänna att jag aldrig varit något stort Bond-fan. Även om jag inte kan låta bli att beundra Bonds låt vara fiktiva insatser mot framförallt den ondskefulla världskommunismen i äkta Kalla krigs-anda.

Vad jag främst har personligen svårt för är Bonds och hans brudars lössläppta sexualmoral, som jag tror har medverkat till att skapa ett falskt och i grunden destruktivt sätt att se på relationerna mellan män och kvinnor. Dessa reduceras till egoistiska njutningsmaskiner som kan avverkas på löpande band utan att sann kärlek någonsin kommer in i bilden.

 Brosnan som skum politiker i ”The Ghost Writer”.

Pierce Brosnan har svarat för en lång rad minnesvärda rolltolkningar genom åren, och man kan knappast förneka att han både är en skicklig skådespelare och snygg att titta på. Han behärskar vidare både hjälte- och skurkfacket. Jag inskränker mig här till ”The Mirror Crack´d” (1980),  ”Det fjärde protokollet” (1987), ”Jorden runt på 80 dagar” (1989), ”Mrs. Doubtfire” (1992), ”Dante´s Peak” (1997), ”Äventyraren Thomas Crown” (1999), ”Skräddaren i Panama” (2001), ”Laws of Attraction” (2004), ”Mamma Mia!” (2008), ”The Ghost Writer” (2010) samt ”No Escape” (2015).

Något Pierce Brosnan dock inte tycks behärska till fulländning är sångkonsten. När han i rollen som Sam Carmichael i ”Mamma Mia!” mot Meryl Streep var tvungen att sjunga, tyckte några recenscenter att han lät som en ”vattenbuffel” alternativt ”åsna”…

Det finns ytterligare ett område jag tycker att Brosnan borde avhålla sig från, och det är politiska uttalanden. Att han valts till ambassadör för FN-organet UNICEF är väl helt okej, men när han i sämsta Hollywood-stil radar upp ett antal patenterat politiskt korrekta ställningstaganden om säg regnskogar, samkönade ”äktenskap” eller rasism blir han bara ointressant och låter som en sämre kopia av den patologiske PK-figuren Brad Pitt (om nu detta är möjligt).

Senast jag noterade ett ställningstagande av denna karaktär från Brosnan var, när han uttalade sig om att näste James Bond borde vara ”svart eller bög”:

http://www.businessinsider.com/afp-time-for-black-or-gay-007-says-brosnan-2015-8?IR=T

Inte för att jag bryr mig över hövan om vem som härnäst kommer att gestalta James Bond, men som konservativ håller jag ändå i någon mån på traditionerna även inom filmens värld. När man börjar prata om en bög eller svart – eller varför inte kvinna eller handikappad – som James Bond, då dristar jag mig tycka att det möjligen är dags att avliva den här seglivade figuren och låta honom vila i frid. Vilket jag är säker på att även upphovsmannen Ian Fleming (1908-64) håller med mig om i den tillvaro han nu befinner sig.

 Bonds skapare Ian Fleming (1908-64).

Mer om Fleming här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ian_Fleming

Slutligen skall sägas att Pierce Brosnan 1980-91 var gift med aktrisen Cassandra Harris tills denna avled i cancer; Harris dök för övrigt ibland upp i ”Remington Steele”. Från 2001 är han gift med Keely Smith. Brosnan har fem barn.