Påven besökte Irak för interreligiös samvaro – judarna stängdes ute

Påvens besök i Irak omfattade bland annat interreligiöst umgänge i Ur, patriarken Abrahams hemstad.

Påven Franciskus genomförde i början av mars ett fyra dagars besök i Irak vilket av många sågs som historiskt. Besöket var späckat av fagert tal från såväl påven som hans irakiska värdar, men så värst mycket konkret kommer den påvliga trippen med all sannolikhet inte att leda till. https://www.jpost.com/middle-east/iraqs-government-accused-of-preventing-jews-from-attending-popes-visit-661220

Franciskus visit omfattade stopp i irakiska städer såsom Bagdad, Ur, Mosul och Najaf samt även en avstickare till den autonoma irakiska regionen Kurdistan. Enligt Vatikanens presentation av påveresan var denna ägnad att skapa ett fredligt samförstånd mellan de tre så kallade abrahamitiska religionerna kristendom, judendom och islam.

Ett viktigt stopp på resan var i det perspektivet Ur (arabiska Tell al-Muqajjar), den stad i Kaldéen i det forna södra Mesopotamien som det i Gamla testamentet anges att patriarken Abraham härstammade från. Ur anses vara en av världens äldsta städer där man funnit byggnadslämningar från perioden 5000-300 före Kristi födelse. Ur är beläget vid mynningarna till floderna Eufrat och Tigris. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ur,_Mesopotamien

Den största stötestenen för den interreligiösa harmonin var att inga judar fanns på plats. Den irakiska regeringen tycks aktivt ha förhindrat judar att resa till Bagdad för att träffa den 84-årige Franciskus. I en artikel av Seth J. Frantzman i den liberala israeliska tidningen The Jerusalem Post den 7 mars 2021 heter det:

The Iraqi government ignored the history of Iraqi Jews during the visit of Pope Francis last week, marring an otherwise unprecedented visit and wasting an opportunity to highlight the Jewish part of Iraq´s history.

Edwin Shuker, en sefardisk jude född i Bagdad 1955 och bosatt i Storbritannien sedan 1971, var besviken över den uteblivna judiska närvaron under påvens besök. Han menade att Iraks regering missade en historisk möjlighet att erkänna judarnas bidrag till det irakiska samhället ”and correct the injustice committed against them by successive governments.” Shuker besöker regelbundet Bagdad men fick ingen möjlighet att göra det under påvens besök.https://www.sephardivoices.org.uk/Interviewee/-Edwin-Shuker

Påvens vällovliga budskap stod i bjärt kontrast till Iraks handlande: ”As the children of Abraham, Jews, Christians and Muslims, together with other believers and all persons of good will, we thank you for having given us Abraham.” Irakierna föredrog dock att ignorera sina judar. I Mosul, som påven besökte efter visiten i Ur, fanns en gång en livaktig judisk samfällighet; resterna efter minst sex äldre synagogor har hittats här.

Påvens fyra dagar långa besök i Irak blev mycket uppmärksammat men kommer troligen inte att leda till så mycket.

Uteslutningen av judarna ur den interreligiösa gemenskapen i Irak har tvivelsutan skadat anspråken på enighet mellan världsreligionerna. Judisk närvaro i vad som i dag är Irak finns dokumenterad sedan judarnas så kallade babyloniska fångenskap runt 586 före Kristi födelse. Den skriftlärde Esra, känd från Gamla testamentet, tillhörde dem som fick tillåtelse att lämna Babylonien och bege sig till Jerusalem. https://www.churchofjesuschrist.org/study/scriptures/gs/ezra?lang=swe

Under 1900-talet kom irakiska judar att spela en viktig roll i kampen för Iraks självständighet. Som mest bestod Bagdads befolkning till en tredjedel av judar. Efter hand blev deras närvaro i landet emellertid alltmer oönskad, och många valde då att flytta till Israel där det 2014 fanns omkring 227 900 judar av irakisk härkomst. Många av dessa söker bevara sederna och bruken från det gamla landet. I dagens Irak finns knappt några judar kvar. https://sv.qaz.wiki/wiki/History_of_the_Jews_in_Iraq

En annan fråga som aktualiserades under Franciskus visit i Irak var om landets kristna på sikt skulle kunna undgå att utplånas. Kristna trosbekännare har varit föremål för förföljelser under flera decennier och många troende är skeptiska till om en fyra dagar lång påvlig blixtvisit kan göra de muslimska makthavarna mer välvilligt inställda. https://www.dw.com/en/what-can-pope-francis-really-achieve-in-iraq/a-56769175

När den irakiske utrikesministern Fuad Hussein mötte Franciskus på flygplatsen i Bagdad hälsade han den celebre gästen och dennes ”message of peace and tolerance” välkommen. Under sitt besök ledde påven sedan kyrkliga ceremonier i Bagdad och möten med muslimska präster i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i centrala Irak. Franciskus sammanträffade bland annat med den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani.

Iraks kyrkliga ledare menar att den kristna tron i landet hotas av utplåning och att utvecklingen för de troende kan bli densamma som för judarna i landet. Under Saddam Husseins sekulära regim 1979-2003 tolererades de kristna till viss del och det fanns till och med kristna på höga positioner i Saddams regering. Efter USAs invasion 2003 blev det betydligt värre.1987 uppgick landets kristna kommunitet till cirka 1,4 miljoner men i dag finns endast omkring 200 000-300 000 kvar.

Bashar Matti Warda, kaldeisk biskop i staden Irbil i irakiska Kurdistan, tror inte att påvens besök kommer att vara till stor hjälp: ”It´s not going to help the Christians materially or directly, because we are really in a very corrupt political and economic system.” Warda utesluter dock inte att Franciskus visit kan få en del irakier att reflektera på ett positivt sätt över den kristna närvaron i Irak.

 

Miljöaktivisterna som vill att mänskligheten skall dö ut

Voluntary Human Extinction Movement vill att mänskligheten skall dö ut av klimat- och miljöskäl.

”Det finns inte tillräckligt med resurser för att föda jordens befolkning”, säger 24-årige Alex i en intervju med en reporter från Euronews i samband med en demonstration anordnad av organisationen Voluntary Human Extinction Movement (VHEMT).

Alex från Frankrike är en sann miljö- och klimatvän. Han vägrar äta kött av omtanke om djuren och överväger att sterilisera sig och tror att den enda långsiktiga lösningen på miljöproblemen är att mänskligheten på frivillig väg kommer överens om att utplåna sig själv. Han är inte ensam om denna typ av engagemang. https://www.euronews.com/2019/01/11/members-of-vhemt-have-pledged-not-to-have-children-to-save-the-world

På VHEMTs hemsida kan vi läsa följande, som är saxat ur en lång och pratig text om vad organisationen står för:

Men när man väl sätter sig ner och tänker på saken, och försöker se förbi de normer vi lärt oss leva efter, kommer man lätt till samma slutsats: vi bör fasa ut mänskligheten genom att sluta föröka oss, för mänsklighetens och resten av planetens bästa. http://www.vhemt.org/rorelsen.htm

Jag tycker uppriktigt synd om människor som fångats i denna sorts tänkande. Det är svårt att föreställa sig en mer pessimistisk världssyn än en som hävdar, att bästa sättet att rädda jorden och mänskligheten är att utplåna den senare. Det är ett sätt att se på världen som inte lämnar utrymme för kärlek, barmhärtighet, nåd och omtanke. Enligt VHEMT skall utplåningen visserligen ske på frivillig väg, men vad är det som säger att inte mer radikala miljöräddare framdeles kommer fram till att det nog behövs massmord för att åvägabringa önskat resultat? Mitt svar är: ingentings alls.

Demokratiska val är inget som står högt i kurs hos EU-parlamentarikern (MP) Pär Holmgren.

Det har att göra med att klimat- och miljötänket, liksom alla övriga mänskliga ideologier för vilka människan är alltings mått, är fast i den inomvärldsliga tillvaron och inte förmår se att det kan existera högre värden enligt en gudomlig ordning eller att den skapelse vi ser omkring oss varje dag faktiskt är till för människan.

Som det uttrycks i I Moseboken 1:28: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ´Varen fruktsamma  och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder: och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden´. ”

I miljöaktivisternas ögon är människan en art som alla andra som inte kan göra anspråk på några särskilda privilegier utan tvärtom bör rotas ut. Det är ett så extremt dystopiskt synsätt att det till och med överträffar alla andra totalitära ideologier i radikalism: kommunisterna vill trots allt rädda den så kallade arbetarklassen, nationalsocialisterna det man benämner den ariska rasen, islamisterna alla rättänkande muslimer. Enligt VHEMT och likasinnade bör alla människor försvinna från jordens yta.

Under senare år har ropen på klimatdiktatur vuxit sig allt starkare. Sådana krav har förts fram av exempelvis TV-meteorologen, numera EU-parlamentarikern Pär Holmgren, filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö, vänstersossen och TV-följetongen Göran Greider samt före detta M- och KD-politikern Anders Wijkman, numera miljöprofet på heltid och en av två ordförande i Romklubben. https://www.sydsvenskan.se/2019-01-30/ropen-pa-klimatdespoti-vaxer

Igor Sjafarevitj menar i Röster ur ruinerna att socialismen står för en fundamental dödsdrift.

Den ovan beskrivna utvecklingen kommer inte som någon överraskning för denna bloggare, som i en bloggtext med rubriceringen Socialismens dödskult förr och nu 2009 skrev följande:

En sorts socialism, som i tidernas fullbordan mycket väl skulle kunna utvecklas till totalitarism, är den fanatiska miljö- och klimatfundamentalism som förefaller sätta djur och natur över människan. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/09/dodskulten-forr-och-nu/

Den dåvarande sovjetdissidenten, matematikern Igor Sjafarevitj, förde i den av honom och Alexander Solzjenitsyn redigerade antologin Röster ur ruinerna, utgiven på svenska av Lindfors förlag 1978, fram tesen att den socialistiska ideologin i den mänskliga historien representerar en fundamental strävan efter död och förintelse. https://www.antikvariat.net/sv/ryo130138-roster-ur-ruinerna-ryos-antikvariat

Sjafarevitj exemplifierar med historiska exempel såsom det forntida Mesopotamien och Inkariket samt fiktiva skildringar av mänskliga idealsamhällen författade av Platon (Staten), Thomas More (Utopia) och Tommasso Campanella (Solstaten). Sedan kommer i modern tid kommunismen, fascismen, nationalsocialismen och islamismen.

Samtliga dessa ideologiska synsätt har det gemensamt att den enskilda människan inte har något eget värde utan är till för att endast vara en kugge i ett allomfattande samhällsmaskineri. Och behövs inte en viss kugge – ja, då är det adjöss med den.

Den ledande USA-demokraten Bernie Sanders är en entusiastisk abortförespråkare – ända fram till födelsen.

I dag finns filosofer av typ Torbjörn Tännsjö och Peter Singer vilka anser att avlivande av mänskliga varelser under vissa omständigheter kan vara fullt legitimt – särskilt om det gäller barn. I USA finns dessutom en skrämmande företeelse som tillåter abort – med en förskönande omskrivning ”pro choice” – ända fram till födelsen och som omhuldas av alla ”progressiva” i och utanför Demokratiska partiet inklusive presidentkandidaten Bernie Sanders. https://www.varldenidag.se/nyheter/bernie-sanders-slar-fast-demokrater-ar-for-abort/reptbk!nzmXf3BcP2Hv9WjWGsm3Rw/

För socialistiska ideologier är döden ständigt inte bara närvarande utan till yttermera visso någonting eftersträvansvärt.

Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.