Posted tagged ‘Messias’

Olämpligt med moskébygge i Nykvarns kommun

23 februari, 2018

Nasirmoskén i Göteborg, uppförd av Ahmadiyya-samfundet 1976, var Sveriges första moské. Nu vill man bygga en moské i Nykvarn.

Det meddelades på nyhetsplats i Länstidningen den 21 februari att Ahmadiyya muslimska samfundet (AMS) har önskemål om att bygga en moské i Stockholms län. Därför har samfundet enligt uppgift skickat en förfrågan om ett moskébygge till Nykvarns kommun.

Jag menar att ett moskébygge i Nykvarn, oavsett vilket samfund som står bakom, är olämpligt och detta av flera skäl.

Nykvarn är en liten kommun med drygt 10 000 invånare. Om en moské, även om den avses finansieras med samfundets egna medel, skulle uppföras inom kommunen skulle detta på ett påtagligt sätt påverka kommunens karaktär på ett enligt min uppfattning synnerligen oönskat sätt.

Det är en sak att AMS i nuläget förfogar över moskéer i storstäderna Göteborg och Malmö, där en mängd andra religioner och trosriktningar finns representerade. En moské i Nykvarns skulle emellertid ”sticka ut” i en liten kommun som Nykvarn på ett oacceptabelt sätt.

Mirza Ghulam Ahmad grundade Ahmadiyya-rörelsen.

Ahmadiyya är en gren inom islamsk trosutövning som grundades i Punjab i Indien av Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) . https://sv.wikipedia.org/wiki/Ahmadiyya

Den skiljer sig från andra muslimska inriktningar med avseende på Messias-förväntningar (Ahmad anses vara Messias eller Mahdi). Därmed betraktas den som kättersk av övriga muslimska inriktningar. Ett moskébygge av nämnt slag riskerar därför ge upphov till interna muslimska kontroverser, något som Nykvarn och dess invånare inte är betjänta av.

Jag uppmanar därför med eftertryck kommunledningen i Nykvarn att avvisa propån från AMS om att bygga en moské i kommunen!

Fotnot: Enligt Länstidningen den 24 februari har även Södertälje kommun fått en förfrågan om moskébygge från Ahmadiyya-samfundet. https://www.lt.se/logga-in/aven-sodertalje-har-fatt-forfragan-om-ett-moskebygge

Annonser

Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

26 december, 2017

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.


Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/


En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.


Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

3 april, 2016

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

titus-bc3a5gen-relief Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

Israelresa 051 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

barkokhba4 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

1400647158 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

bar kokhba 001 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

Bust_Hadrian_Musei_Capitolini_MC817 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

begin Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

En Israelresa (IV): Jerusalem

12 juni, 2014

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

Israelresa 058 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

Israelresa 066 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

Israelresa 067 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

Israelresa 068 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

Israelresa 070 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

Israelresa 072 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

Israelresa 074 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

Israelresa 064 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

Israelresa 063 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

God jul 2013, kära läsare!

23 december, 2013

untitled Kirsty McColl och Shane MacGowan.

http://www.youtube.com/watch?v=j9jbdgZidu8

Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!

Bättre än så kan det rimligen inte bli!

Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.

Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.

Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.

imagesI74TVZY7

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!

Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.

Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.

Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!

untitled Jesu födelse.

Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan  åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.

Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.

God jul på er – gäller både kristna som hedningar!

Glad Chanukka: ”den judiska julen” har börjat!

29 november, 2013

imagesOU6VGJ8S Judas ”hammaren” gick hårt fram med seleukiderna och befriade det judiska templet i Jerusalem.

http://www.youtube.com/watch?v=8p1BedwyFKY

Ovan en länk till ”See, the Conquering Hero Comes” ur G. F. Händels  Judas Maccabaeus från 1747, som är kompositörens populäraste oratorium efter Messias. Den judiske hjältegestalten Judas Mackabeus stod i spetsen för en judisk styrka som år 164 före Kristi födelse besegrade seleukiderna och drev dessa ut ur Jerusalems tempel.

När den seleukidiske härskaren Antiochos IV Epifanes tog makten 175 före Kristi födelse inledde han en assimileringspolitik gentemot judarna med målsättningen att utrota den judiska tron och hellenisera det judiska folket. Den judiske prästen Mattathias höjde upprorsfanan, och när han dog tog hans söner med Judas Mackabeus (Judas hammaren) i spetsen över kampen mot förtryckarna. Judas dog på slagfältet år 160.

imagesFAXKNZXF Ett ljus tänds i den nioarmade chanukkastaken.

I samband med det heliga templets återinvigning fanns det, enligt den judiska skriften Talmud, bara olja till templets lampor för en dag. När Judas Mackabeus skulle tända lamporna såg emellertid Gud genom ett mirakel till att oljan räckte i åtta dagar. Detta var enligt traditionen  upprinnelsen till den judiska högtiden chanukka, som ibland brukar kallas ”den judiska julen” därför att den infaller någon tid före den kristna julen.

Liksom julen är chanukka en glädjens högtid och kallas även ljusets fest. Chanukka inleds den 25 kislev enligt den hebreiska kalendern och sträcker sig åtta dagar framåt. Detta innebär att den i år inleddes den 27 november och varar till och med den 5 december. Första dagen tänds det första ljuset och sedan tänds ett nytt ljus för varje dag under högtiden. Det är fullt tänkbart att chanukka-seden att tända ljus påverkat vårt ljuständande under advent.

untitled G. F. Händels Judas Maccabaeus hade premiär i London 1747.

Händel skrev sitt oratorium som en hyllning till hertigen av Cumberlands och de brittiska styrkornas seger över Bonnie Prince Charles trupper vid Culloden i Skottland 1746, då det så kallade jakobiterupproret för att återinsätta stuartarna på tronen slutligen krossades. På svenska heter det pampiga stycket som länkas till överst som bekant ”Dotter Sion, fröjda dig!”.

Glad chanukka!

Fariséerna: bättre än sitt rykte

17 oktober, 2013

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

748067Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

250px-JosephusbustHistorieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

PaulusEn forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

herodes_tempelSå här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.