Svenska artister (XXIII): Nicolai Gedda

 Nicolai Gedda – en av de stora svenska tenorerna.

http://www.youtube.com/watch?v=4mJyjq8JNAI

Länken ovan går till en sångvideo, där den svenske tenorsångaren Nicolai Gedda framför Lenskijs aria ur operan Eugene Onegin av Pjotr Tjajkovskij. Det passar utmärkt att inleda denna kortfattade presentation av vår, jämte Jussi Björling, troligen mest framstående operatenor genom alla tider med just denna sång, då Gedda gjort sig känd för att behärska den ryska repertoaren på ett  sätt som framkallat ovationer även på rysk mark. Så växte Gedda också upp i en tvåspråkig miljö med svenska och ryska som modersmål.

Nicolai Harry Gustav Gedda (ursprungligen Lindberg) föddes i Brännkyrka församling i Stockholm 1925. Modern var svenska, fadern halvryss. Unge Nicolai togs tidigt om hand av sin faster Olga Gedda samt adoptivfadern Michail Ustinov, som sjungit i en känd kör med Don-kosacker samt varit kantor i en rysk-ortodox kyrka. 1929-34 var familjen bosatt i Leipzig i östra Tyskland men flyttade till Sverige efter Hitlers makttillträde.

Nicolai fick småningom ett jobb som banktjänsteman i Stockholm och försörjde familjen på den lön han fick. En dag frågade han en kund om denne kände till någon bra sångpedagog han kunde gå till. Kunden rekommenderade Gedda att kontakta hovsångare Martin Öhman (1887-1967), som varit en av de mest hyllade svenska tenorerna under 1920- 0ch 1930-talen. Öhman fattade genast tycke för unge Gedda och gav honom gratis sånglektioner, eftersom han visste att den unge mannens lön skulle räcka till för hela familjen.

 Martin Öhman upptäckte Nicolai Geddas enastående talang.

Martin Öhman lär även ha varit en av dem som tidigt insett potentialen hos den unge Jussi Björling, och hans satsning på Nicolai Gedda var sannerligen inte förgäves. I april 1952 debuterade denne på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm i operan Postiljonen från Longjumeau av Adolphe Adams, vilken eljest är mest berömd för att ha komponerat ”O helga natt” (Adams julsång).

Nicolai Gedda har under årens lopp gjort stor succé vid alla de operascener som ”räknas” i världen: La Scala i Milano, Covent Garden i London, Metropolitan i New York, Parisoperan med flera. Han specialiserade sig tidigt på den så kallade fransk-italienska, lyriska repertoaren men har även utmärkt sig som Mozart-sångare och någon gång till och med sjungit Wagner, något jag med viss tvekan förlåter honom.

Under senare delen av sin långa karriär – Gedda gjorde sitt sista framträdande som översteprästen i en inspelning av Mozarts Idemeneo 2003 – tunrnerade Nicolai Gedda i Ryssland med mycket lyckat resultat. Här sjunger han en klassisk rysk folksång vid ett konsertframträdande i Moskva (lyssna gärna till ovationerna efter framförandet – jag får gåshud!):

http://www.youtube.com/watch?v=oASM2UsCXXE

Gedda blev ett känt ansikte i den svenska televisionen under 1960-talet med sin oerhört välmodulerade, ”täta” och uttrycksfulla tenorröst. Själv hade jag lyckan att se och höra honom i en konsert på Gröna Lund i Stockholm, jag tror året måste ha varit 1973. Minns att jag tyckte att jag hade hört en helt perfekt röst, ett omdöme jag inte finner anledning ändra på här.

 Nicolai Gedda med den perfekta tenorrösten.

En av de sånger han då framförde var  arian ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis komiska opera Kärleksdrycken, ett av Geddas paradnummer:

http://www.youtube.com/watch?v=3qfGQUFfQyU

Här kan vi se Gedda framträda på Paris operascen med den glansfulla och samtidigt krävande bravuraria, som på svenska har titeln ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Charles Gounods opera Faust. Om ni lyssnar till hela arian kan ni inte undgå att notera det höga C:et mot slutet, en höjdpunkt alla kategorier i tenorernas repertoar. Jag tillhör det lättrörda och  hopplöst romantiska släkte som inte kan låta bli att gråta, när jag tar del av prestationer sådana som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-m_Jas-OEFE

Jag väljer även att som ett sista prov på Nicolai Geddas enastående sångkonst lägga in en länk till en konsertframträdande med ”E lucevan le stelle” ur Giacomo Puccinis Tosca, en av mina absoluta favoriter. Hjälten och förste älskaren, Alfredo, avlevererar detta praktstycke till sin älskade Tosca medan han sitter i en fängelsecell och inväntar sin avrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=YAbC-kK33mY

Nicolai Gedda utnämndes 1965 till hovsångare och invaldes 1966 i Kungliga musikaliska akademien som medlem nummer 725. 1968 mottog han utmärkelsen Litteris et artibus. Han har även dubbats till riddare av franska Hederslegionen. Gedda har under årens lopp haft god hjälp av sina språkkunskaper: han behärskar mer eller mindre flytande svenska, ryska, tyska, franska, italienska och latin.

1977 utkom boken Gåvan är inte gratis (Bonniers), där Gedda berättar om sitt liv för hustrun/författarinnan Aino Sellermark Gedda. Boken har utkommit på ett flertal språk. Nicolai Gedda är numera bosatt i det franskspråkiga Schweiz.

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.