Posted tagged ‘Mexiko’

Glömda svenska fotbollshjältar (17): Ove Grahn – centertank som kunde slå crossbollar

19 februari, 2020

Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.

Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961

IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.

Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah

Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.

Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.

Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:

Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.

Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.

Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.

1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.

SVT-sporten ägnade drygt fem minuter åt Ove Grahn i ett finstämt inslag i Stopptid här: https://www.youtube.com/watch?v=n_7WbviM0Us

Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.

Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html

I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.

Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html

Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.

Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så.  Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.

2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom

Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök  Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483

Mitt Romney – en republikansk Judas?

9 februari, 2020

Senator Mitt Romney röstade för en fällande dom mot president Trump på en av åtalspunkterna.

Av det republikanska partiets (Grand Old Party, GOP) 53 representanter i Förenta staternas senat var Mitt Romney ensam om att i den nyligen avslutade riksrättsprocessen mot president Donald Trump rösta för en fällande dom. Romney ville fälla sin partikollega  på en av de två åtalspunkterna, den om maktmissbruk. Däremot ville han se ett frikännande på den andra punkten om obstruerande av kongressen. https://www.deseret.com/indepth/2020/2/5/21123629/mitt-romney-impeachment-vote-convict-president-donald-trump-utah-senator-abuse-of-power

I sin förklaring till varför han agerade som han gjorde hävdade Romney att det var hans livs svåraste beslut. Han hänvisade vidare upprepade gånger till sin religiösa tro som en motiverande faktor. Mitt Romney kommer från en släkt som tillhört Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) sedan flera generationer. Donald Trump har ifrågasatt Romneys religiositet och menat att han använder den som en ”krycka”. https://www.deseret.com/utah/2020/2/6/21126601/trump-mitt-romney-mormon-impeachment-acquit-convict-religion-mike-lee

Juristen, affärsmannen och numera politikern Willard Mitt Romney föddes den 12 mars 1947 i Detroit i Michigan, där hans far George Romney var guvernör 1963-69. Under åren 1969-73 var denne bostadsminister i Richard Nixons administration. Romney den äldre, som var född i en mormonkoloni i Chihuahua i Mexiko 1907, deltog i primvärvalen till den republikanska presidentnomineringen 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitt_Romney

I likhet med fadern gjorde Mitt Romney efter akademiska examina inom juridik och ekonomi först en karriär som framgångsrik affärsman innan han gav sig politiken i våld. Han uppmärksammades internationellt sedan han fått uppdraget att rädda Salt Lakes Citys förberedelser inför de vinterolympiska spelen 2002 – med Romney vid rodret i organisationskommittén kunde spelen gå med vinst.

2003-07 var Romney guvernör i Massachusetts och försökte året därpå bli nominerad som republikansk kandidat till presidentposten i USA; budet gick istället till senator John McCain, som dock förlorade valet till demokraten Barack Obama. 2012 lyckades Romney verkligen bli republikansk presidentkandidat men var chanslös mot Obama, som blev återvald. Den sistnämnde erhöll 51 procent och rösterna, men räknad i elektorsröster var Obamas seger desto större: 332 mot 206.

Mitt Romney är senator för delstaten Utah sedan januari 2018 efter att ha klart besegrat demokraten Jenny Wilson i valet. Såväl president Donald Trump som den förre presidenten George W. Bush stödde Romney i dennes valkampanj.

Mitt Romney tillsammans med Donald Trump och Reince Priebus på restaurang Jean Georges den 29 november 2016.

Mitt Romney tackade alltså för Trumps stöd med att vilja fälla presidenten i riksrättsprocessen. Annat ljud i skällan hade det varit något år tidigare, då Romney var påtagligt angelägen om att hålla sig väl med den till president utsedde Trump med det bakomliggande syftet att bli dennes utrikesminister. Romney deklarerade då att Trump företrädde ”ett budskap av inkluderande och att föra folk samman”.

Sedan Romney, Donald Trump och GOPs dåvarande ordförande Reince Priebus – som utsågs till Trumps förste stabschef – ätit en angenäm middag på restaurang Jean Georges i ett Trump-ägt hotell på Manhattan i New York visste Romney inte till sig av förtjusning: ”Jag hade en härlig kväll med den presidentvalde Trump. Vi hade ännu en diskussion om världens affärer och dessa diskussioner som jag haft med honom har varit upplysande, intressanta och engagerande. Jag har uppskattat detta väldigt, väldigt mycket.” https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-romney/romney-potential-u-s-secretary-of-state-hails-trump-after-dinner-idUSKBN13P0A7

Romneys lismande gav dock inte avsett resultat, ty Trump utsåg sedan han flyttat in i Vita huset affärsmannen Rex Tillerson till sin utrikesminister. Denne avskedades efter bara drygt ett år på sin post och efterträddes av Mike Pompeo, som blev utrikesminister efter att ha varit chef för säkerhetsorganet Central Intelligence Agency (CIA).

Det var helt väntat att Trump-administrationen skulle attackera Mitt Romney efter det som uppevdes som ett svek av stora mått. I en kort video brännmärks Utah-senatorn av den kvinnliga speakerrösten som ”slick, slippery, stealthy” (smart, hal, lömsk). Romney framställs som en republikan endast till namnet som på ett försåtligt sätt sökt bli medlem av Trump-administrationen.

Trump Video Destroys “Slick, Slippery, Stealthy” Romney

Trumps och det republikanska partiets upprördhet över Mitt Romneys agerande är förståelig, särskilt i beaktande av Romneys tidigare lovord över Trump och dennes politik och närmast krampaktiga strävan att bli utsedd till utrikesminister. En mer distanserad iakttagare skulle kanske nå slutsatsen att Romney i stället visat prov på mod och civilkurage – han måste trots allt räkna med att nu vara persona non grata i de flesta republikanska sammanhang.

Det sanningsenliga svaret på frågan om Mitt Romney är Judas eller en berömvärd sanningssägare ligger förmodligen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Muslimska ledare hetsar mot judar – Guatemala flyttar ambassaden till Jerusalem

25 december, 2017

Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.

Så utlät sig på en stor demonstration i Gaza nyligen Hamas-representanten Nasouh Al-Ramini. Han syftade på att USAs president Donald J. Trump erkänt Jerusalem som den judiska staten Israels huvudstad. Al-Ramini kallade dessutom Trump för en ”modern Hulago khan”, sonsonen till mongolledaren Djinghis khan som på 1200-talet styrde över vad som i dag motsvarar Iran, Irak och Afghanistan. https://www.timesofisrael.com/hamas-official-trump-gave-jerusalem-to-descendants-of-pigs-and-apes/


Hamas Nasouh Al-Ramini: ”Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.”

Det var varken första eller sista gången en muslimsk befattningshavare kallar judar ”avkommor till grisar och apor”, ett citat som är hämtat direkt ur islams heliga bok Koranen. Det var exempelvis inte så länge sedan en imam i Helsingborg använde just dessa ord: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/imam-kallade-judar-for-apor-och-svin

Litet mer eftertänksamma muslimer brukar hänvisa till att det nämnda korancitatet inte syftar på alla judar utan endast på en avgränsad grupp judar som Koranen brännmärker för att de inte observerat sabbaten. http://fiqh.nu/2017/08/19/ar-judar-avkomma-till-apor-och-svin-enligt-koranen/

Detta äger måhända sin riktighet. Icke desto mindre används orden ej endast av motståndare till islam i nedsvärtande syfte utan, som framgår av exemplen ovan, titt som tätt av imamer och andra muslimska befattningshavare just för att förolämpa judar i allmänhet.

Beträffande Trumps Jerusalem-deklaration kan noteras att reaktionerna på denna, i alla fall så här långt, har blivit betydligt mildare än vad Margot Wallström och andra förståsigpåare trott sig veta. Något nytt världskrig har inte brutit ut, och det är tveksamt om något som ens liknar en så kallad intifada sett dagens ljus.


Guatemalas president Jimmy Morales i ett möte med Benjamin Netanyahu 2016.

Inte heller den icke-bindande omröstning i FNs generalförsamling som fördömde Trumps steg blev fullt så förkrossande gentemot USA och Israel som förutskickats. Så många som 65 nationer valde så att inte rösta för den aktuella resolutionen, däribland länder som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu besökt relativt nyligen såsom Kenya, Mexiko, Argentina, Ungern och Australien. https://worldisraelnews.com/israeli-analysts-say-results-of-un-jerusalem-vote-are-an-improvement/

Inte bara Koranen utan även skriftsamlingen Haditherna, som tillskrivs profeten Muhammed, är judefientlig. I en av notoriska judehatare omtyckt hadith förkunnas, att för att förlossningens dag skall kunna komma måste muslimer döda alla judar: om en jude gömmer sig bakom en sten eller ett träd kommer till och med stenen och trädet att utropa: ”Åh, muslim, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.” http://www.varldenidag.se/nyheter/muslimer-maste-doda-judar/cbblaw!dtC6ymB1xFzYo6VfpqI8BQ/

Dessa ord citerades nyligen av Rael Saleh Al-Rousan i en predikan betitlad ”Våra plikter gentemot al-Quds” (det arabiska namnet för Jerusalem). Väl att märka är att haditherna inte representerar någon extrem islamtolkning utan tillhör religionens huvudfåra.  https://www.jihadwatch.org/2017/12/houston-imam-says-judgment-day-will-not-come-until-the-muslims-fight-the-jews-the-muslims-will-kill-the-jews

För övrigt har president Jimmy Morales i det centralamerikanska landet Guatemala, som länge stått på vänskaplig fot med Israel och röstade med USA och Israel i FNs generalförsamling, deklarerat att landet har för avsikt att följa Trump och USA i spåren och överflytta sin ambassad till Israels huvudstad. http://abcnews.go.com/International/wireStory/guatemala-moving-embassy-israel-jerusalem-51982193


Borgmästare David Even Tzur uppkallar ny park efter Donald Trump.

Slutligen kan nämnas att David Even Tzur, borgmästare i Haifa-förstaden Kiryat Yam, har uppkallat en ny park efter president Donald Trump. https://www.timesofisrael.com/trump-thanks-israeli-mayor-for-naming-park-for-him/

 

 

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

Trump for president – Hillary for prison?

4 mars, 2016

 

hZlKIYo ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

untitled Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

Mitt-Romney Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

640_sarah_palin_donald_trump_iowa_rally Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

STEVENS2 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

2BF3302E00000578-3221570-image-a-38_1441311198265 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.