Posted tagged ‘Mexiko’

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Annonser

Muslimska ledare hetsar mot judar – Guatemala flyttar ambassaden till Jerusalem

25 december, 2017

Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.

Så utlät sig på en stor demonstration i Gaza nyligen Hamas-representanten Nasouh Al-Ramini. Han syftade på att USAs president Donald J. Trump erkänt Jerusalem som den judiska staten Israels huvudstad. Al-Ramini kallade dessutom Trump för en ”modern Hulago khan”, sonsonen till mongolledaren Djinghis khan som på 1200-talet styrde över vad som i dag motsvarar Iran, Irak och Afghanistan. https://www.timesofisrael.com/hamas-official-trump-gave-jerusalem-to-descendants-of-pigs-and-apes/


Hamas Nasouh Al-Ramini: ”Trump har givit Jerusalem till grisars och apors avkommor.”

Det var varken första eller sista gången en muslimsk befattningshavare kallar judar ”avkommor till grisar och apor”, ett citat som är hämtat direkt ur islams heliga bok Koranen. Det var exempelvis inte så länge sedan en imam i Helsingborg använde just dessa ord: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/imam-kallade-judar-for-apor-och-svin

Litet mer eftertänksamma muslimer brukar hänvisa till att det nämnda korancitatet inte syftar på alla judar utan endast på en avgränsad grupp judar som Koranen brännmärker för att de inte observerat sabbaten. http://fiqh.nu/2017/08/19/ar-judar-avkomma-till-apor-och-svin-enligt-koranen/

Detta äger måhända sin riktighet. Icke desto mindre används orden ej endast av motståndare till islam i nedsvärtande syfte utan, som framgår av exemplen ovan, titt som tätt av imamer och andra muslimska befattningshavare just för att förolämpa judar i allmänhet.

Beträffande Trumps Jerusalem-deklaration kan noteras att reaktionerna på denna, i alla fall så här långt, har blivit betydligt mildare än vad Margot Wallström och andra förståsigpåare trott sig veta. Något nytt världskrig har inte brutit ut, och det är tveksamt om något som ens liknar en så kallad intifada sett dagens ljus.


Guatemalas president Jimmy Morales i ett möte med Benjamin Netanyahu 2016.

Inte heller den icke-bindande omröstning i FNs generalförsamling som fördömde Trumps steg blev fullt så förkrossande gentemot USA och Israel som förutskickats. Så många som 65 nationer valde så att inte rösta för den aktuella resolutionen, däribland länder som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu besökt relativt nyligen såsom Kenya, Mexiko, Argentina, Ungern och Australien. https://worldisraelnews.com/israeli-analysts-say-results-of-un-jerusalem-vote-are-an-improvement/

Inte bara Koranen utan även skriftsamlingen Haditherna, som tillskrivs profeten Muhammed, är judefientlig. I en av notoriska judehatare omtyckt hadith förkunnas, att för att förlossningens dag skall kunna komma måste muslimer döda alla judar: om en jude gömmer sig bakom en sten eller ett träd kommer till och med stenen och trädet att utropa: ”Åh, muslim, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.” http://www.varldenidag.se/nyheter/muslimer-maste-doda-judar/cbblaw!dtC6ymB1xFzYo6VfpqI8BQ/

Dessa ord citerades nyligen av Rael Saleh Al-Rousan i en predikan betitlad ”Våra plikter gentemot al-Quds” (det arabiska namnet för Jerusalem). Väl att märka är att haditherna inte representerar någon extrem islamtolkning utan tillhör religionens huvudfåra.  https://www.jihadwatch.org/2017/12/houston-imam-says-judgment-day-will-not-come-until-the-muslims-fight-the-jews-the-muslims-will-kill-the-jews

För övrigt har president Jimmy Morales i det centralamerikanska landet Guatemala, som länge stått på vänskaplig fot med Israel och röstade med USA och Israel i FNs generalförsamling, deklarerat att landet har för avsikt att följa Trump och USA i spåren och överflytta sin ambassad till Israels huvudstad. http://abcnews.go.com/International/wireStory/guatemala-moving-embassy-israel-jerusalem-51982193


Borgmästare David Even Tzur uppkallar ny park efter Donald Trump.

Slutligen kan nämnas att David Even Tzur, borgmästare i Haifa-förstaden Kiryat Yam, har uppkallat en ny park efter president Donald Trump. https://www.timesofisrael.com/trump-thanks-israeli-mayor-for-naming-park-for-him/

 

 

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

Trump for president – Hillary for prison?

4 mars, 2016

 

hZlKIYo ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

untitled Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

Mitt-Romney Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

640_sarah_palin_donald_trump_iowa_rally Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

STEVENS2 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

2BF3302E00000578-3221570-image-a-38_1441311198265 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.

 

 

 

 

 

Påven i attack mot Trump om murar – omger sig själv med jättemur

19 februari, 2016

Cbg_KcCVAAAtiTx Bakom den här mäktiga muren finns Vatikanen och påven mitt i Italiens huvudstad Rom.

Påven Franciskus har skapat rubriker igen.

Den här gången gav han sig på den amerikanske presidentkandidaten Donald J. Trump. Innan han skulle lämna Mexiko under ett sexdagarsbesök i landet kommenterade påven Trumps uttalanden om att denne vill låta uppföra en mur längs mexikanska gränsen, detta i syfte att sätta stopp för den omfattande illegala invandringen från Mexiko till USA och låta mexikanerna stå för kostnaderna.

– Någon som hellre bygger murar än broar, var han än befinner sig, är inte en kristen, lät påven hälsa. http://www.nytimes.com/2016/02/19/world/americas/pope-francis-donald-trump-christian.html?_r=0

Donald Trump, som fortfarande leder det republikanska kandidatracet inför primärvalen i South Carolina och Nevada, kontrade med följande spådom:

-Den dagen IS attackerar Vatikanen kommer påven att be för Donald Trump som president. http://www.expressen.se/nyheter/sa-svarar-trump-efter-pave-franciskus-han/

images Vem är mest kristen – Trump eller Franciskus, båda med fallenhet för murar?

Något Trump också kunde ha pekat på är att påven själv omger sig med en bastant mur. Det är det ungefär 3200 meter långa befästningsverk som omger Vatikanen, en enklav i Rom som också är världens minsta statsbildning till både yta och befolkning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatikanstaten

Jag vet inte om påven Franciskus är förtrogen med uttrycket att man inte skall kasta sten när man själv sitter i glashus, men jag är säker på att han läst Jesu ord ur Bergspredikan i Matteusevangeliet 7:3-5:

Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ”Låt mig taga ut grandet ur ditt öga”, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

Nu har ju påven inte själv byggt muren runt Vatikanen, men väl den kyrka han är överhuvud för. Vore man illvillig kunde man tolka påvens yttrande som att romersk-katolska kyrkan inte är kristen.

Franciskus är historiens 266e påve i den räcka som inleddes med aposteln Petrus omkring år 50 efter Kristi födelse. Han prästvigdes 1969 under namnet Jorge Mario Bergoglio – hans föräldrar emigrerade till Argentina från Italien – och var ledare för den argentinska Jesuitorden 1973-79. 1998 valdes han till ärkebiskop i Buenos Aires och 2001 utsågs han till kardinal.

Bergoglio&Videla-400x386 Dåvarande jesuitledaren Bergoglio trivs ihop med Argentinas juntaledare Videla.

Som jesuitledare verkade han under samma tid som militärjuntan hade makten i Argentina. Han blev anklagad för att inte ha gjort tillräckligt för att hjälpa fängslade och torterade jesuitpräster och över huvud taget för att ha samarbetat med juntan under ledning av president Jorge Videla (1925-2013) i dess ”smutsiga krig” mot vänsterkrafterna. http://rumorswiki.org/index.php/Dirty_War_Pope

Påven Franciskus, som fyller 80 år den 17 december i år, överskrider gravt sina befogenheter när han lägger sig i det amerikanska presidentvalet. Han borde koncentrera sig på andliga och kyrkliga ting i stället för att recensera politiker.

 

 

Efter New Hampshire: är Trump ödets man?

10 februari, 2016

la-la-na-trump-texas-borderaf-wre0030101097-20150721 Donald Trump – ödets man?

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/storslam-f%c3%b6r-b%c3%a5de-trump-och-sanders/ar-BBpkcBr?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Jag måste bekänna, att jag hitintills ägnat den amerikanska presidentvalsprocessen ett ganska förstrött intresse. Dels är det cirka nio månader kvar till valet, dels har jag inte haft någon dedicerad favorit.

I går bestämde jag mig i alla fall för att titta på TV4s valvaka under ledning av det kompetenta ”ankaret”Anna Lindmarker. Jag önskar man kunde ge alla som medverkade i programmet detta omdöme, men det är tyvärr inte möjligt när det gäller TV4s USA-korrespondent, den nu 69-årige Rolf Porseryd. Han drog en hel harang i direktsändning om hur vinklade amerikanska TV-kanaler var och tillade, att ”sådant har vi inte hos oss”.

Visst inte, eller hur? Här är min analys av den svenska propagandatelevisionen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Dessbättre fanns den politiske experten Marcus Oscarsson, som sägs undervisa i politik vid University of Denver i Colorado, med i TV-studion och såg till att valvakan höll sig på en (bortsett från Porseryd) hyfsat saklig nivå. Fast han måste lära sig skillnaden mellan procent och procentenheter för att få högsta betyg. Oscarsson fick i fjol Publiks Begriplighetspris, vilket inte förvånar.

Helhetsintrycket blev ändå att TV4, i likhet med nästan alla svenska medier, favoriserar Demokraterna som känns mer ”svenska” än de för svenska journalister svårbegripliga och högerinriktade Republikanerna.

marcus_vanster Marcus Oscarsson – begriplig.

Som väl alla vet vid det här laget blev primärpremiären stora triumfer för gammelsocialisten Bernie Sanders hos Demokratiska partiet och kapitalistrabulisten Donald Trump hos Grand Old Party (GOP), Republikanerna. Senator Sanders från vänsterstaten Vermont, som väl närmast kan beskrivas som en socialdemokrat av Palme-typ, krossade etablissemangets favorit Hillary Clinton med 6o procent mot 39.

Den sistnämnda brottas med betydande problem och riskerar i värsta fall fängelsestraff för härvan med privata e-mejl och försöken att dölja Vita husets uraktlåtenhet att förhindra lynchningen av USAs ambassadör i Libyen vid en islamistattack i Benghazi den 11 september 2012. USAs ambassadör J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith mördades då av en lynchmobb. Det kan mycket väl bli detta och inte så mycket Bernie Sanders som slutligen fäller henne:

https://en.wikipedia.org/wiki/2012_Benghazi_attack

Trump blev alltså kung hos GOP med 35 procent, mer än dubbelt upp jämfört med tvåan John Kasich som är guvernör i Ohio. Därefter kommer Marco Rubio och Jeb Bush med 11 samt Ted Cruz med 10 procent. Tidigare förhoppningsfulla kandidater som Chris Christie, Carly Fiorina och Ben Carson väntas kasta in handduken inom kort. Överst på denna sida en länk som bland annat innehåller Trumps segertal.

Om den kampanj som förts av startfältets enda kvinna, affärskvinnan Carly Fiorina, se här:

http://spectator.org/blog/65445/carly-fiorina-greatest-mystery-2016-gop-race

Jag rekommenderar att ni tar del av Marcus Oscarssons sammanfattning av läget efter primärvalet i New Hampshire här:

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/marcus-oscarsson-det-h%C3%A4r-betyder-nattens-valresultat-3288838

Democratic presidential candidate, Sen. Bernie Sanders, I-Vt., speaks during a news conference on Capitol Hill in Washington, Wednesday, June 3, 2015, to oppose fast-tracking the Trans-Pacific Partnership. (AP Photo/Susan Walsh)

Bernie Sanders – socialist av Palme-typ.

New Hampshire är bara första porten som måste passeras på ett framgångsrikt sätt i den slalombacke av primärval som väntar innan de båda partiernas officiella kandidater vaskats fram för att godkännas vid sommaren partikonvent. Republikanerna håller sitt konvent i Cleveland, Ohio 18-21 juli, medan Demokraterna möts i Philadelphia, Pennsylvania 25-28 juli. Sedan är det knappt fyra månader kvar till presidentvalet och valen till kongressen den 8 november.

Åter till Trump. Med segern i New Hampshire lade han en solid grund för sin fortsatta kampanj. Ingenting är dock avgjort ännu. Härnäst drar premiärvalscirkusen söderut med primärval i Nevada respektive South Carolina, där det bor betydligt fler etniska minoriteter än i det övervägande vita New Hampshire. Detta anses på den republikanska sidan gynna latino-ättade Marco Rubio och Ted Cruz och Hillary Clinton bland demokraterna.

Hillary Rodham Clinton answers questions at a news conference at the United Nations, Tuesday, March 10, 2015. Clinton conceded that she should have used a government email to conduct business as secretary of state, saying her decision was simply a matter of "convenience." (AP Photo/Richard Drew)

Hillary har problem.

Donald Trump lät dock minst sagt segerviss efter den stora segern i New Hampshire. Bland annat lovade han se till att den illegala immigrationen från Mexiko stoppas; besegra Kina, Japan och Mexiko i ”handelskriget”; avskaffa och ersätta sjukvårdssystemet ”Obamacare”; ta itu med narkotikaproblemet; eliminera ISIS som hot i Mellanöstern; stoppa alla försök att begränsa amerikanernas rätt att bära vapen.

”Frankrike har världens hårdaste vapenlagar”, hävdade Trump, ”men om fransmännen hade haft rätt att bära vapen hade Paris-borna skjutit tillbaka mot terroristerna som dödade över 130 människor och svårt skadade många fler i Paris.”

Fastighetsmogulen Donald Trump pratar gärna om sin egen förträfflighet och lovade att bli den ”störste president Gud har givit det här landet” (han åsyftade då i första hand sin påstådda förmåga att skapa nya jobb). Om han bara lyckas få igenom hälften av det han lovat – inklusive att bygga en mur mot Mexiko, ”det är inte ens svårt”, och att stänga dörren för muslimska invandrare – får man nog säga att det är över förväntan. Trump må skrattas åt och föraktas för sin vulgära stil och litet fåniga frisyr, men jag undrar om han ändå inte är ödets man för USA.

john-kasich Kan moderate republikanen John Kasich, tvåa i New Hampshire, skaka Donald Trump?

Efter åtta års svagt och samtidigt självsvåldigt (brist på) ledarskap under Barack Obama längtar många amerikaner efter något väsentligt nytt. Och vad kunde vara nyare i politiken än en icke-politiker som Donald Trump, som visserligen inte kan så mycket om det politiska hantverket men vet hur ekonomin fungerar och äger en ärlighet och rättframhet som uppfattas kontrastera på ett välgörande sätt gentemot yrkespolitikernas schackrande och undanglidande? Litet som Ian Wachtmeister på sin tid men utan dennes adelsmaner.

Det finns de observatörer av USA-politiken som känner sig säkra på att ”vilden” Trump inte har en chans att vinna GOPs nominering på partikonventet i slutet av juli. Jag skulle vilja säga att det beror helt på. Risken är säkert stor att han hakas av vid en jämn kamp, även om han skulle ha lyckats uppbåda flest delegater. Men fortsätter han att gå fram som en veritabel stenkross finns det nog inte mycket att göra – då står den slutliga striden i höst mellan Donald Trump å ena sidan och Hillary Clinton eller Bernie Sanders å den andra.

En sak måste slutligen tas i beaktande. Det är huvudkandidaternas osedvanligt höga ålder. Sanders fyller 75 år i september och hans medtävlerska Hillary Clinton blir 69 i oktober. Donald Trump passerar 70-strecket i juni. Såväl Sanders som Trump skulle bli äldsta presidenten någonsin, medan Hillary skulle tangera Ronald Reagans hittillsvarande åldersrekord. Det kan inte uteslutas att åldersfaktorn kommer att inverka menligt på deras förmåga att ge allt i en hektisk valkampanj som knappt ens börjat. Om Sanders väljs blir han för övrigt den förste judiske USA-presidenten någonsin.

bslbmlfms-102855756630_xlarge En tecknares syn på waterboarding. Agerande är president Barack Obama och förre vicepresidenten Dick Cheney.

Jag lutar som sagt åt att Donald Trump verkligen är ödets eller försynens man. Inte minst gillar jag hans föresats att återinföra den innovativa förhörsmetoden waterboarding (skendränkning) i särskilda fall. Trump framhöll till och med att han nog kunde tänka sig sådant som var värre än så. http://edition.cnn.com/2016/02/09/politics/donald-trump-john-mccain-waterboarding/index.html

Så här skrev jag i ämnet redan 2009:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/05/darfor-behovs-waterboarding/

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.