Navalnyj förflyttas till hårdare straffläger

Aleksej Navalnyj förflyttas till hård straffkoloni.

En appellationsdomstol i Moskva har avslagit Aleksej Navalnyjs överklagande av sin fängelsedom på nio år. Samtidigt meddelades att den ryske oppositionspolitikern kommer att förflyttas till ett straffläger med hög säkerhetsklassning. Förhoppningen hos de ryska myndigheterna är troligen att han skall hinna dö innan strafftiden gått ut. https://svenska.yle.fi/a/7-10016875

Korkskallen i Kreml, det vill säga Vladimir Vladimirovitj Putin, är i likhet med alla diktatorer dödsförskräckt för reell opposition. Detta i motsats till den ”godkända” opposition som huserar i den ryska statsduman, där de största är Kommunisterna, Liberaldemokraterna och Rättvisa Ryssland.

Aleksej Navalnyj föddes i Butyn strax utanför Moskva 1976. Han avlade juristexamen 1998 och praktiserade sedan i sex månader vid Yale-universitetet i USA. Efter hemkomsten gick han med i det liberala partiet Jabloko men uteslöts därifrån. Därefter engagerade sig Navalnyj i politisk aktivitet riktad mot korruptionen inom det styrande partiet Enade Ryssland. 2013 ställde han upp i Moskvas borgmästarval och kom tvåa med 27 procent av rösterna.

Navalnyj hade redan dömts till två och ett halvt års fängelse i januari 2021, när han i mars 2022 fick påbackning till nio års fängelse efter anklagelser om brott mot en villkorlig frigivning i samband med gamla anklagelser om bedrägeri. Domarna har kommit sedan Aleksej Navalnyj återvänt till hemlandet efter några månaders sjukhusvård i Berlin sedan den ryska säkerhetstjänsten FSB förgiftat honom med det militära nervgiftet novitjok i Tomsk. https://sverigesradio.se/artikel/aleksej-navalnyj-doms-till-nio-ars-fangelse

Inför appellationsdomstolen klargjorde Navalnyj att alla anklagelser mot honom är påhittade i syfte att hindra honom från att utmana Putin om makten. Om kriget i Ukraina sade han: ”Detta är ett dumt krig som Putin startade.” Omdömet om Putin löd: ”En galning har slagit sina klor i Ukraina.” Navalnyj menade vidare att det pågående kriget är uppbyggt kring lögner och att Ryssland styrs av ”tjuvar och brottslingar” som blivit fiender till det ryska folket.

I den straffkoloni Navalnyj för tillfället är placerad i har han inte tillåtelse att få medicinsk behandling av sina egna läkare. Hans hälsa har beskrivits som bräcklig, och hans närmaste har uttryckt oro för att han riskerar bli svårt sjuk eller till och med att dö i det ännu hårdare läger som väntar honom .

Sjuk lär även den snart 70-årige Vladimir Putin vara; det har uppgivits att han skulle lida av såväl cancer som Parkinsons sjukdom. Vad som är sant eller inte är naturligtvis svårt att bedöma för en utomstående. Oavsett hälsotillstånd har den före detta chefen får Storbritanniens underrättelsetjänst MI6, sir Richard Billing Dearlove, nyligen förutspått att Putin inte kommer att bli kvar vid makten så mycket längre. ”Jag tror att han försvinner före 2023”, har han citerats. Tidigare spionchefen: Putin lär förlora makten innan 2023 (msn.com)

Dearlove pekar på att omgivningen i Kreml är trött på Putin och vill bli av med honom. En utväg kan vara att förflytta honom till ett sanatorium varifrån han inte kommer att bli utskriven som Rysslands ledare.

Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Navalnyj: ”Jag vet vem som försökte mörda mig”

”Saken är klar. Jag vet vem som försökte mörda mig.”

Den skriver den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj på Twitter den 14 december. Det var i augusti som Navalnyj insjuknade under en flygresa från Tomsk i Sibirien till Moskva. Planet nödlandade i Omsk, där Navalnyj  togs in akut på ett lokalt sjukhus.

Case closed. I know who tried to kill me. The case concerning my murder attempt is solved. We know the names, we know the job ranks, and we have the photos. Watch the investigation with English subtitles. https://t.co/uCdicyh6uY

— Alexey Navalny (@navalny) December 14, 2020

Aleksej Navalnyj, född 1976, berättar i en video på YouTube i detalj om den nyligen avslutade undersökningen av förgiftningsförsöket. Bakom denna står den undersökande webbjournalistsajten Bellingcat, grundad 2014 av den engelske journalisten och bloggaren Eliot Higgins. Även tyska Der Spiegel, amerikanska CNN och spanska El Pais har varit med på ett hörn. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/12/14/bellingcat-avslojar-ryska-agenter-bakom-mordforsoket-pa-aleksej-navalnyj-saken-ar

Navalnyj beskriver undersökningen som en ”Hollywood-thriller fast i verkligheten.” Detta är verkligen inga överord. De undersökande journalisterna har baserat den nu genomförda studien bland annat på telefonkommunikationer och reseuppgifter. Ett antal ryska agenter från underrättelsetjänsten FSB, specialiserade på gifter, har följt den ryske aktivisten sedan 2017 och då besökt ett 30-tal städer som Navalnyj besökt. Ofta tog de också samma flyg.

Operationen mot Aleksej Navalnyj inleddes troligen då denne deklarerat att han ämnade utmana Vladimir Putin om presidentposten i Ryssland. Tre FSB-agenter skuggade Navalnyj under dennes rundresa i Sibirien i augusti i år. En av agenternas telefoner lokaliserades till Tomsk kvällen den 19 augusti, ett par kvarter från det hotell där Navalnyj förgiftades med nervgiftet novitjok av vattnet i en flaska som senare analyserades.

Ytterligare minst fem FSB-medarbetare deltog i operationen i Sibirien, varav några följde med till sjukhuset i Omsk där oppositionspolitikern låg i koma i en ventilator. Läkaren Anatolij Kalinitjenko försäkrade att inga spår av novitjok upptäckts. Ryska myndigheter sökte i det längsta förhindra att Navalnyj flögs med ambulansflyg till Charité-sjukhuset i Berlin men lyckades inte.

Julia och Sergej Skripal vill börja om i Australien.

I Berlin slog läkare fast att det var novitjok som använts av dem som förgiftat Navalnyj. Detta gift har sitt ursprung i det kommunistiska Sovjetunionen, där det utvecklade på 1970- och 1980-talen. Det är verksamt även i mycket små doser. Novitjok användes även i mordförsöket på den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i staden Salisbury i England i mars 2018.

BBC har belyst händelserna i Salisbury genom dramaserien The Salisbury Poisonings, som även visats i svensk television. Giftet kostade ortsbon Dawn Sturgess livet, men paret Skripal överlevde efter två månader på sjukhus. https://inews.co.uk/news/world/sergei-skripal-now-novichok-attack-the-salisbury-poisoning-daughter-what-happened-444584

Det faktum att just novitjok kom till användning mot paret Skripal och Aleksej Navalnyj tyder på att förgiftningarna sanktionerats från högsta ort i Kreml, det vill säga president Vladmir Putin och hans närmaste krets. Europeiska unionen (EU) instämmer i anklagelserna mot Moskva och har riktat sanktioner mot sex högt uppsatta tjänstemän i den ryska staten.

Förgiftningen i Salisbury ter sig desto märkligare som Sergej Skripal suttit av sitt fängelsestraff för spioneri mot Ryssland och givits tillåtelse att bosätta sig i England. Han och dottern har sedan händelserna för två år sedan skyddat boende genom den brittiska underrättelsetjänsten MI6s försorg. De uppges dock helst av allt vilja börja på ny kula i Australien. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8060769/Sergei-Yulia-Skripal-desperate-start-new-life-Australia.html

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen med polonium-210.

Den tidigare FSB- och KGB-medarbetaren Aleksandr Litvinenko, en frispråkig kritiker av den ryska krigföringen i Tjetjenien, avled på ett sjukhus i London den 23 november 2006 sedan han förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium-210. En brittisk rättslig utredning slog 2016 fast att det var två namngivna ryska agenter som var skyldiga till Litvinenkos död. Han var vid tiden för sin död brittisk medborgare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Det är ännu oklart om och när Aleksej Navalnyj kan återvända till Ryssland.

Putins giftiga strategi: lögnen satt i system

Ryska agenter har åtskilligt i sin arsenal att välja mellan när de får klartecken från Kreml att oskadliggöra misshagliga individer. När avhopparen Aleksandr Litvinenko togs av daga i London 2006 användes det radioaktiva ämnet polonium. Och när den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia förgiftades i engelska Salisbury i början på mars bestod vapnet i ett extremt giftigt nervmedel kallat novitjok. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Medicinsk expertis har meddelat att det är fullt möjligt att far och dotter Skripal, som fortfarande är föremål för intensivvård, har fått obotliga såväl mentala som kroppsliga skador. Även polismannen Nick Bailey, som försökte hjälpa paret på en parkbänk i Salisbury, utsattes för nervgiftet och vårdades på sjukhus men är nu utskriven. Bailey har sagt att livet för hans del aldrig kommer att bli detsamma igen. https://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sergei-skripal-yulia-nerve-agent-brain-damage-health-hospital-salisbury-a8269056.html

Krim

Detective sergeant Nick Bailey skadades svårt av nervgiftet novitjok när han försökte hjälpa Sergej och Julia Skripal.

Owen Matthews, som skriver i den engelska tidskriften The Spectator, menar att den ryska ledningens farlighet inte så mycket består i dess förmåga att ta död på sådana personer som den uppfattar som sina fiender (min översättning):

Men Putins verkliga makt, som är långt farligare än alla raketer och gifter han har i sina vapenförråd, ligger i hans giftiga förmåga att fräta bort sanningen. Putin ljuger skamlöst och upprepat. Det gör också hans medhjälpare. Till och med när den rättstekniska bevisningen är massiv och ovedersäglig. https://www.spectator.co.uk/2018/03/vladimir-putins-toxic-power/

I själva verket, anser Matthews, använder Rysslands president lögnen som vapen på ett rutinmässigt sätt. Som när han i mars 2014 försäkrade världen att det inte fanns några ryska trupper på Krim och att ”alla kan köpa ryska uniformer” samt att det var ”lokala försvarsstyrkor” som hade besatt centrala platser och byggnader på Krim i Ukraina. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2014/03/04/285653335/putin-says-those-arent-russian-forces-in-crimea

En knapp månad senare var det inte tal om några lokala försvarsstyrkor längre. Då tackade Putin öppet de ryska soldater som genomfört annekteringen av Krim-halvön. Länge nekade Putin också till att det fanns reguljära ryska soldater i östra Ukraina. 2016 medgav han emellertid att dessa fanns på plats i det aktuella området. http://time.com/44375/putin-crimea-russia-army/

Ett annat fall som visar att sanningen är den ryska regimens värsta fiende gäller Malaysia Airlines Flight MH 17, som den 17 juli 2014 sköts ner över Ukraina på väg mellan Kuala Lumpur och Amsterdam. Samtliga 298 ombordvarande omkom. Ryssarna förnekade i det längsta att det funnits någon som helst rysk inblandning i nedskjutningen och skyllde allt på Ukraina – sedan visade en internationell undersökning att planet skjutits ner av proryska separatister beväpnade med luftvärnsroboten BUK. https://sv.wikipedia.org/wiki/Malaysia_Airlines_Flight_17

En rysk soldat på post i staden Simferopol på Krim den 19 mars 2014.

Enligt Owen Matthews är det själva ljugandet som är Putins egentliga budskap: lögnen satt i system så att själva begreppet sanning mister sin betydelse. Putin kan också räkna med att det finns gott om aningslösa – och i somliga fall närmast patologiska – Putin- och Rysslands-kramare i väst som är beredda att tro varje ord som kommer ur den stores mun. Putin blir därmed i stånd att skapa sin egen verklighet. Sådant kan lätt leda till hybris.

Också när det gäller den notoriska och systematiska ryska dopingen inom idrottsrörelsen ljuger ryska befattningshavare sig blåa i synen. Ett bevis på hur bisarr situationen är visas av, att samma person – Grigorij Rodtjenkov – ledde såväl Rysslands så kallade kamp mot dopingen som den ryska statens dopingprogram syftande till att göra landets idrottsutövare mer konkurrenskraftiga internationellt.

Vid vinter-OS i ryska Sotji 2014 tog Ryssland 13 guldmedaljer varav minst fyra enligt så kallade visselblåsare var dopade. Rodtjenkov, som varit verksam inom den ryska underrättelsetjänsten FSB, har sedan han avslöjat det massiva fusket i samband med OS på hemmaplan skrutit om hur lätt det var att manipulera blodprov från ryska deltagare. Rodtjenkov har försäkrat att Putin hade detaljerad kännedom om vad som försiggick. Putin har hela tiden blånekat och kallat anklagelserna ”löjliga”. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/visselblasaren-putin-visste-allt-om-dopningen-av-idrottarna-i-sotji

Rodtjenkov har bland annat hänvisat till George Orwells berömda framtidsdystopi 1984, där det talas om ”dubbelspråk” – doublespeak. Det tillåter en person att inta två motsatta positioner samtidigt och att tro att båda är lika sanna. Därför kan en och samma person leda både kampen mot doping och  ett statligt dopingprogram. Dubbelspråket gör det möjligt att ljuga obehindrat: ja, lögnen blir till och med en nödvändig dygd. https://en.wikipedia.org/wiki/Doublespeak

Ibland blir lögnerna dock helt absurda. Som när den ryska statstelevisionens nyhetsankare Sergej Kiselev påstod att paret Skripal förgiftats av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 i ett försök att piska upp russofobiska stämningar och bättra på premiärminister Theresa Mays dalande popularitet. Där fanns också antydningar om att västvärlden genom förgiftningen ville sabotera det ryska presidentvalet.

Lika absurt var det när det ryska utrikesdepartementets talesperson, Maria Zakharova, sökte skjuta skulden på bland annat Sverige – som tillsammans med Storbritannien, Tjeckien och Sverige skulle ha bedrivit försöksverksamhet med den typ av nervgift som användes mot Sergej och Julia Skripal. Sanningen är ju att det är helt otänkbart att någon annan stat än den ryska kan ha gjort sig skyldig till detta illdåd. https://www.expressen.se/nyheter/ryssland-pekar-ut-sverige-efter-nervgiftsattacken/

Man kan fråga sig om Putin-megafoner som Sergej Kiselev och Maria Zakharova verkligen tror på vad de säger – så bisarrt utflipprade är deras utsagor. Det finns dock inga tecken på att vare sig Rysslands-fanatikerna i väst, som ser Putin som världens frälsare, eller största delen av Rysslands befolkning skulle tvivla på något av det som Putin eller till äventyrs någon annan makthavare i Kreml har att säga.

Grigorij Rodtjenko i sitt dopinglaboratorium.

En vanlig uppfattning är att – även om det skulle stämma att Putins folk förgiftar dubbelagenter, skjuter ner passagerarflygplan eller dopar idrottsutövare – så här gör alla. Det är vanligt att man i sammanhanget drar på med inadekvata jämförelser som att väst mördar egna medborgare utomlands med drönare och att väst invaderade Irak eller Kosovo utan FNs godkännande. Det är en så kallad youtoo-taktik som är mycket omtyckt bland Putin-trollen på nätet.

”Problemet för resten av världen”, anser Owen Matthews i The Spectator, ”är att Putin går mycket längre än att bara ljuga. Kreml har aktivt, genom de samlade ansträngningarna från hans propagandamaskin, genomfört en systematisk attack på själva idén att sanningen kan existera någonstans.

En indirekt effekt av denna strategi är att det i väst på sina håll skapats en föreställning om att ”ryssarna” ligger bakom hart när allt ont som sker i världen. Detta gynnar åtminstone delvis Kreml, eftersom det då blir lättare för Putin och hans anhang att peka på orimligheten i några av de påståenden som görs om Rysslands skuld.

 

 

 

 

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

 Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

 Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

 Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

 Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

 Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

 En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

 Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

 Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

 Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M