Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

 Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

 Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.