”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
Den sovjetiska ubåten U-137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.
Den 28 juni i år observerades aktiviteter i farvattnet på Askrikefjärden utanför Bosön på norra Lidingö av ett stort antal personer, En seglingsinstruktör tog med sin mobiltelefon en film av det aktuella föremålet som av personer på plats tolkades som en ubåt. Observationsplatsen är för övrigt belägen i närheten av den villa Rysslands ambassadör hyr sedan i våras. https://www.expressen.se/nyheter/mobilfilm-visar-film-pa-misstankt-ubat/
Denna bedömning fick stöd av flera experter. Tomas Ries, lektor vid Försvarshögskolan, citeras i Expressen den 25 oktober: ”Om man inte kan se tydligt att det är något normalt, då är egentligen den enklaste slutsatsen att det är tornet på en ubåt.”
Tomas Ries konstaterar att det observerade föremålet troligen är en mindre, dieseldriven ubåt som endast ett fåtal länder förfogar över. Norge är ett sådant land, en möjlighet som Ries av goda skäl avvisar. Ett annat land som bevisligen har en mängd farkoster av nämnt slag är Ryssland. Ries: ”Det sannolika är att det skulle vara en rysk ubåt.”
Denna bedömning delas av säkerhetsexperten Joakim von Braun, som i Expressen citeras: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.” Det troligaste är att den ryska ubåten – förutsatt att det var en sådan som observerades – ägnade sig åt inhämtning av underrättelser i anslutning till Stockholms skärgård.
Efter den inledande uppståndelsen kring den möjliga ubåten utanför Lidingö – försvarspolitikern Allan Widman (L) menade exempelvis att uppgifterna var ”häpnadsväckande” – ebbade det hela mer eller mindre ut ett tag . Några förklaringar från försvarsmakten hördes heller inte av. Förrän dryga fyra månader efter incidenten, då ÖB Micael Bydén kategoriskt uteslöt möjligheten att vi kränkts av en rysk eller annan ubåt.
Joakim von Braun: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.”
Bydén citerades i Aftonbladet efter att ha informerat riksdagens försvarsutskott: ”Jag kan konstatera med säkerhet att det inte var någon ubåt. Det var ingen främmande undervattensverksamhet.” Bydén påstår även att försvaret har en ”tydlig och säker uppfattning om vad det var för verksamhet”. ÖB vägrar dock att avslöja hur man kommit fram till den slutsatsen, officiellt därför att han inte vill avslöja vilka metoder som använts för att nå denna slutsats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3JMjX/ob-det-var-ingen-ubat
Vad som kan konstateras är att ÖB och försvarsmakten dröjt orimligt länge med att kommentera undervattensaktiviteterna utanför Bosön, vilka alltså observerades av ett stort antal personer varav merparten deltog i en seglingskurs. När sedan ÖB Micael Bydén tar bladet från munnen gör han det på ett rumphugget och föga informativt sätt sätt som väcker tvivel i alla fall hos denna bloggare.
Den i mina ögon mest sannolika förklaringen till ÖBs ovilja att berätta hela sanningen kan delas in i två delar. Dels vill försvaret inte riskera att drabbas av en ny ubåtsdebatt om minkar eller stockar i vattnet som kan kasta ett löjets skimmer över vårt närmast obefintliga ubåtsskydd. Dels vill man inte riskera att i onödan reta upp Ryssland, som i realiteten är det enda land som skulle skicka in ubåtar i svenska farvatten.
Jag instämmer livligt i Jan Ericsons hovsamma propå. I Pride-paraderna förekommer regelmässigt beteenden som tveklöst skulle kunna rubriceras såsom ”förargelseväckande beteende” enligt Brottsbalkens skrivning. Polis och åklagare avstår emellertid lika regelmässigt från att ingripa mot Pride – tågen brukar dessutom innehålla gaypoliser i uniform som tjoar och har sig.
Pride har sitt ursprung i den radikala amerikanska gayorganisationen Personal Rights in Defense and Education (förkortat PRIDE) vilken bildades i Los Angeles 1966. Redan 1971 hölls en demonstration för homosexuellas rättigheter i Örebro med omkring 15 deltagare. Genomslag fick Pride-rörelsen först när den nådde Stockholm, och 1998 upphöjdes den till Europride.
ÖB Micael Bydén fjollar till det i Stockholm Pride 2018.
Stockholm Pride är den största manifestationen i sitt slag i Norden och säger sig tillvarata HBTQ-gruppens intressen. Evenemanget ses av det politiskt korrekta etablissemanget som ett celebrerande av kärlek och tolerans. Samtidigt utestänger man partier och personer som inte anses passa in i Prides så kallade värdegrund.
Således bannlystes det borgerliga partiet Medborgerlig samling från årets Stockholm Pride trots att partiet är det enda i Sverige som i Ilan Sadé har en homosexuell partiledare. Inte heller Sverigedemokraterna, som inför årets val har flera homosexuella kandidater på kandidatlistan till riksdagen, är välkomna.
När det Pride närstående Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) skulle hålla partiledardebatt i Kulturhuset i anslutning rill Stockholm Pride deltog således sjuklöverpartierna och det diminutiva Feministiskt initiativ men alltså inte det utmobbade SD. Arrangörerna lät i stället ersätta SDs Jimmie Åkesson med en liten plastelefant. https://www.expressen.se/nyheter/sd-inte-inbjudna-till-rfsls-partiledardebatt-/
Kritik mot Pride-spektaklet har förekommit länge. Dick Erixon, som själv är homosexuell, framhöll på sin blogg den 28 juli 2009:”Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet.” Vidare: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Erixon, i dag chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, fäster här uppmärksamheten dels på Prides politiskt radikala agenda, dels på den översexualisering som präglar Pride. http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/
Bilder av svenskt ledarskap: sjuklövern plus F! på RFSLs partiledardebatt; medlemmar ur en svensk handelsdelegation från ”världens första feministiska regering” på besök i Iran; samt fackföreningsfolk ifört ”fittmössor”.
Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/
Senast återgavs min onekligen litet tillspetsade karaktäristik i Expressen i samband med en artikel den 4 augusti 2018, där den maniskt SD-hatande journalisten David Baas är ute efter att misskreditera mitt parti genom att citera vad partihöjdare som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och David Lång torgfört i ämnet Pride. https://www.expressen.se/nyheter/sd-riksdagsmannen-gor-pride-kriminellt/
Annie Lööf (C) fotograferad med halvnaken man på Pride.
Det är inte en dag för tidigt att vi slutar upp med att idealisera och idyllisera Pride som en godhetens manifestation för ”kärlek och tolerans” och i stället tar den för vad den är: ett vänsterradikalt, sekteristiskt jippo med översexualisering som affärsidé som frontalkrockar med hävdvunna värden som traditionell familjebildning och sexualmoral. Hur man som företrädare för partier med konservativa inslag som M och KD kan delta i sådana sammanhang övergår mitt förstånd.
Det är min uppfattning att Pride gjort betydligt mer skada för homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter än alla så kallade homofober tillsammans.
Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson
-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.
Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.
Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.
Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n
Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”
Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.
Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.
Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”
Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.
Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”
Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”
Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.
Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:
Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.
Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/
”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.”https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/
Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet, inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar. Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”
Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.
Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson
Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.
I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.”http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/
”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”
NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”
Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.
Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.
”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.
Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:
Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.
Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.
Den ryska korvetten Stoikiy.
Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”
En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.
Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/
Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.
Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs
Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.
Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.
Hamnen i Karlshamn kommer snart att få härbärgera ryska gasledningsrör.
100 miljoner kronor. Det är den grynvälling som Karlshamns kommun säljer ut den svenska säkerheten till ryskkontrollerade Gazprom för.
Så mycket beräknar nämligen Karlshamns hamnbolag att avtalet mellan den blekingska kommunen och Gazprom – formellt tecknas avtalet med det nederländska företaget Wasco – för lagring av cirka 30 000 gasledningsrör i hamnen i anslutning till byggandet av gasledningen Nord Stream 2 är värt. Att avtalet blir av har som bekant nyligen beslutats av en majoritet i Karlshamns kommunstyrelse (KS) med röstsiffrorna 10 för och 4 emot. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/ja-till-ryska-ror
Karlshamn, som väl eljest är mest känt för att ha lånat sitt namn till Carlshamns flaggpunsch, är beläget i västra Blekinge och har en befolkning omfattande cirka 32 000 människor varav drygt 11 procent med utländsk bakgrund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Karlshamns_kommun
KS-ordföranden Per-Ola Mattsson (S) försvarar det kontroversiella beslutet bland annat med argumentet: ”Men det innebär inte att det ska finnas ryssar i hamnen.” I stället, är det tänkt, skall de aktuella rören – som är omkring tolv meter långa och med blandad diameter – lastas och lossas av anställd personal.
Frågan är dock vad som händer när verksamheten väl kommit igång sedan hamnen iordningställts för rörleveranserna, något som enligt uppgift beräknas ta omkring ett halvår i anspråk. Som jag ser det är risken överhängande att det kommer att tillstöta ryssar av olika slag – ingenjörer, tekniker, journalister med flera, med stor säkerhet utrustade med kameror, mätutrustning och anteckningsmateriel. Röstade ja till avtalet i KS gjorde S, MP, L och C, medan M och en av SDs två ledamöter röstade nej; en SDare valde att lägga ner sin röst.
Karlshamns-politikern Magnus Gärdebring (M) – kritisk till ryssavtalet.
”Ett mycket olyckligt och bekymmersamt beslut för Karlshamn men framförallt för Sverige och EU”, kommenterar oppositionsrådet (M) Magnus Gärdebring. Moderaternas försvarspolitiske talesman, riksdagsledamoten Hans Wallmark, anser för sin del att det är ”bedrövligt och beklagligt” att försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström ej lyckats övertyga de socialdemokratiska partikamraterna i Karlshamn om det säkerhetspolitiskt vådliga i att låta ett ryskkontrollerat bolag lagra rör i kommunens hamn.
Nu kommer i stället kommunstyrelsen i en mindre svensk provinsstad att bestämma i en säkerhetspolitiskt vital fråga. S-MP-regeringen har enligt försvarsminister Hultqvist inte ändrat ståndpunkt vad gäller ryskt nyttjande av hamnarna i Slite på Gotland och Karlshamn – det vill säga att ett sådant nyttjande är ur säkerhetssynpunkt tveksamt – men väljer icke desto mindre att prioritera det så kallade kommunala självstyret framför rikets säkerhet.
Moderaten Hans Wallmark vill nu att riksdagens försvarsutskott efter debaclet i Karlshamn tar initiativ till en lagändring som skall göra det möjligt för regeringen att ta över beslutsfattandet i kommunala sammanhang när det gäller säkerhetspolitiskt viktiga spörsmål. Frågan är dock om en sådan lagstiftning verkligen är av nöden: den röd-gröna regeringen har ju tidigare inte tvekat att brutalt köra över tredskande kommuner när det gäller flykting- och asylmottagning. http://www.svd.se/flyktinglagen-strider-mot-det-kommunala-sjalvstyret
Tommy Strannemalm, SD Karlshamn – kritisk till ryssavtalet.
Även Sverigedemokraterna i Karlshamn har gått på linjen att kommunen av säkerhetsmässiga skäl inte bör låta Gazprom få lagra rör i Karlshamns hamn, vilket framgår av ett uttalande i frågan gjort av KS-ledamoten Tommy Strannemalm. Det kan mot den bakgrunden tyckas märkligt att en av SDs två KS-ledamöter lade ner sin röst vid omröstningen. https://karlshamn.sd.se/
PAO Gazprom, företaget som ligger bakom Nord Stream, är Rysslands största företag och ägnar sig åt en ganska vidlyftig verksamhet med bland annat sponsring av fotbollslag i Ryssland och i utlandet såsom tyska Schalke 04. Man pumpar vidare in massor med pengar i den ryska hockeyligan KHL för att denna skall kunna hålla sig flytande. Företagets VD utses direkt av president Vladimir Putin och kan sägas utgöra ryggraden i den ansträngda ryska ekonomin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gazprom
Den omdiskuterade gasledningen Nord Stream, som löper från den ryska (tidigare svenska) staden Viborg på Karelska näset till tyska Lubmin, färdigställdes åren 2011-12. Den består egentligen av två ledningar med en kapacitet att transportera 55 miljarder kubikmeter naturgas per år. Med den planerade Nord Stream 2, som kommer att ligga parallellt med den första ledningen, kommer denna kapacitet att dubblas.
Bloggen Wiseman´s Wisdoms ger enligt min mening en mycket bra sammanfattning av de säkerhetsmässiga aspekterna av Gazprom och Nord Stream-projektet. Jag citerar ur bloggtexten:
Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml i dag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”. http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2017/01/perspektiv-pa-nordstream-2-och.html
Det ser i nuläget ut som om vi slipper ryska pipelines i svenska hamnar.
Putin-klacken på webben är i upplösningstillstånd.
Orsaken är inte svår att räkna ut: Gotlands och Karlshamns kommuner nekar ryska intressen att hyra hamnar i kommunerna. Efter ett möte med utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) beslutade sig Region Gotland och Karlshamns kommun i Blekinge att säga nej till gasledningsprojektet Nord Stream, som till 51 procent ägs av det statliga ryska gasföretaget Gazprom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream
Noga taget stoppar Gotland uthyrningen av Slite hamn under det att Karlshamns kommun och hamn bromsar upp eller fryser den pågående uthyrningsprocessen. http://www.dn.se/nyheter/politik/gotland-stoppar-och-karlshamn-bromsar-planer-for-rysk-gasledning/ De båda hamnarna hade valts ut i syfte att underlätta arbetet med den planerade andra gasledningen, Nord Stream 2, vilken i likhet med ledning nummer 1 består av två gasledningar löpande från Viborg i Karelen i Ryssland genom Östersjön till Lubmin i Tyskland. Nord Stream 1 togs i bruk 2011-12.
Lars Wilderängs blogg Cornucopia? tar på ett förtjänstfullt sätt upp de ryska gasplanerna. Bloggaren ifrågasätter valet av Slite respektive Karlshamns hamnar och menar, att det naturligaste alternativet hade varit att lagra rören avsedda för Nord Stream 2 i ”Königsbergs-exklaven” – det vill säga området kring Kaliningrad/fotnot/ mellan Polen och Litauen vid Östersjön – där ryssarna redan lagrat stora mängder rör till luftvärnsrobotar och annat. http://cornucopia.cornubot.se/2016/12/gotland-och-karlshamn-sager-nej-till.html
En karta över det rysk-europeiska gasledningsprojektet (rödmarkerat).
Wilderäng, som beträffande Nord Stream 2 betecknar detta projekt ”…som enbart är ett politiskt verktyg i Kreml-diktaturens händer för att kunna stänga av gasen till enskilda europeiska länder”, skriver följande på sin blogg:
Kreml måste välkomna att pengarna för hamnhyra i stället tillfaller armodet i Köningsbergs-exklaven i stället för det relativt Ryssland välmående Gotland. Man bör fråga sig varför det alls varit aktuellt att lägga rören någon annanstans.
Nord Streams chefsrådgivare Lars Olof Grönstedt, 62, har i svenska media förklarat sig överraskad över den avoga svenska inställningen till de ryska intressena. Han har bland annat framhållit att Nord Stream AG formellt är ett schweiziskt företag som använder sig av det nederländska företaget Wasco för rörläggning och att därför inga ryssar kommer att vistas på Gotland. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24098828.ab
Grönstedt har ett förflutet som VD och styrelseordförande i Svenska Handelsbanken men har därefter blivit mer och mer involverad i ryska affärsprojekt. Förutom i Nord Stream har han uppdrag åt flera andra ryska affärsprojekt och kan därför betecknas som en rysk påverkansagent eller lobbyist. http://www.vostoknewventures.com/sv/biografier/lars-o-gronstedt/
Rysslands påverkansagent Lars Olof Grönstedt vill nu, efter det svenska nejet till Nord Stream, utnyttja finska och tyska depåhamnar.
Det något märkliga förhållandet är att Lars Olof Grönstedt vid beskedet om den avvisande svenska inställningen till hamnuthyrning menar, att de svenska hamnarna egentligen inte behövs. Så här citeras han: ”…vad vi behöver är depå-hamnar i Östersjön, och får vi inte utnyttja svenska depå-hamnar så är grundinställningen att vi kommer att utnyttja dom vi har i Tyskland och Finland”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6588551
Den självklara frågan blir då varför Nord Stream, om man redan förfogar över hamnar på annat håll och dessutom har Kaliningrad som ett uppenbart alternativ, över huvud taget övervägt svenska hamnar för sina påstådda syften. Det uppenbara svaret är att ryssarna är intresserade av att få en överblick över de militära faciliteterna på två strategiskt viktiga svenska orter. Talet om att inte en endaste ryss kommer att sätta sin fot på svensk mark är i sammanhanget inget annat än löjeväckande.
Det verkliga förhållandet är att Ryssland sedan länge bedriver en desinformativ, krigsförberedande verksamhet kring Östersjön. Skulle det huvudsakligen ryskägda Nord Stream få in en fot på Gotland och i Blekinge kan man vara förvissad om, att i dessa områden kommer det inom en snar framtid att krylla av ryska journalister, diplomater, tekniker, tjänstemän, militärer med flera; dessa behöver inte alls ha någon formell anknytning till Nord Stream. Dessutom är det naturligtvis ingenting som hindrar holländare, schweizare och andra nationaliteter från att spionera för Rysslands räkning. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299
Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margit Wallström tycks ha övertygat Gotland och Karlshamn om att ge Ryssland kalla handen.
Det är i mina ögon ett friskhetstecken att det numera råder samstämmighet mellan den svenska regeringen och den svenska försvarsledningen om vikten av att värna strategiskt viktiga platser i och vid Östersjön såsom Gotland och Blekinge-kusten. Om ÖB Micael Bydéns synsätt här: http://www.helagotland.se/samhalle/ob-kritisk-till-att-hyra-utslite-hamn-13250326.aspx
Låt mig också göra något för denna bloggare så sällsynt som att berömma socialdemokratiska regeringsledamöter (försvarsanalfabeterna inom MP kan vi lämna därhän) för att med sin diskreta taktik ha lyckats övertyga politikerna i Visby respektive i Karlshamn om, att den nationella säkerheten måste gå före ekonomiska intressen: såväl Gotland som Karlshamns kommuner hade bespetsat sig på välkommet ekonomiskt utbyte och arbetstillfällen. http://www.svd.se/kommunerna-forlorar-minst-150-miljoner-pa-nord-stream-nej/om/nord-stream-2
Däremot tror jag inte mycket på regeringens förklaring att den är så mån om det kommunala självstyret att den därför låter kommunerna själva besluta i frågan. När det gäller andra frågor, som till exempel invandringen, körs kommunerna som bekant över med suveränt regeringsförakt för varje tillstymmelse till kommunalt självstyre.
Svensk trupp åter på Gotland.
Den ökade svenska militära medvetenheten, särskilt med bäring på Gotland, noteras även i omvärlden. Engelska The Independent konstaterar att Sverige är medvetet om hotet från Ryssland – som ju är svensk arvfiende sedan ett halvt årtusende och ligger där det ligger i geografin – och förbereder sig för ”ett möjligt krig”. Detta kan låta dramatiskt, men faktum är att varje form av militär försvarsverksamhet är just förberedelser för krig: den som vill ha fred bör rusta för krig, som de gamla romarna uttryckte saken (Si vis pacem, para bellum). http://www.independent.co.uk/news/world/europe/sweden-is-preparing-for-a-possible-war-a7476316.html?cmpid=facebook-post
Under tiden fortsätter Putin-megafonerna att bröla: Putin och Ryssland vill oss bara väl, USA, NATO och islamisterna är de verkliga hoten och Sverige är i händerna på globalisterna och de så kallade anglo-sionisterna. Ingen vettig människa bryr sig.
Michail Kalinin (1875-1946). Ledande bolsjevik.
Fotnot: Kaliningrad, som fram till 1946 hette Königsberg, är namngivet efter den kommunistiske ryske politikern Michail Kalinin (1875-1946). Denne var en av tidningen Pravdas grundare och blev Petrograds förste bolsjevikiske borgmästare efter den kommunistiska statskuppen 1917. Staden bytte sedan namn till Leningrad, numera Sankt Petersburg. Kalinin fungerade som ordförande i Högsta Sovjets presidium som Sovjetunionens statschef. Han var 1926-46 medlem i den mäktiga politbyrån, men hans inflytande var begränsat.
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten
-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.
Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.
Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland
Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.
Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.
Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808
Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.
Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig. Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv
Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm
Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på 57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).
Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/
Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson
Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.
Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.
Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.
-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.
Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.
-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.
Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.
På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/
När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson
Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.
Tidigare flygvapenchefen, numera ÖB, Micael Bydén.
Jag har gillat general Micael Bydén ända sedan han tillträdde den ansvarspåliggande men föga tacksamma befattningen som Sveriges överbefälhavare (ÖB) efter att tidigare ha varit chef för flygvapnet. Icke endast därför att han ser ut som en riktig knekt skall göra och dessutom råkar bo i samma stadsdel i Södertälje som jag. Han har desslikes i mitt tycke också sagt de rätta sakerna.
Ända fram till nu. I en intervju i Dagens Nyheter härförleden inskärpte general Bydén att säkerhetsläget för Sveriges del försämrats och att anledningen härför är den ökade ryska aktiviteten i närområdet, enkannerligen i kölvattnet av Rysslands annektering av Krim som Ryssland – onekligen med viss rätt – betraktar som ryskt territorium (vilket givetvis inte innebär att Putins mannar kan bete sig hur som helst). http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-sakerhet-forsamras/
Det kan enligt min mening råda liten tvekan om att Ryssland utgör ett högst reellt säkerhetshot mot vårt land. Den främsta orsaken härtill är att det ligger där det ligger. Historien vittnar därtill om en rad militära konflikter mellan Ryssland och Sverige vilka går tillbaka ända till medeltiden. Det var Ryssland som under tsar Peter den store genom segern i Poltava 1709 definitivt släckte ner det svenska stormaktsväldet, och det var likaledes Ryssland som anfört av tsar Alexander I berövade oss vår östra rikshalva – det vill säga Finland – jämnt hundra år senare och gjorde det till ryskt storfurstendöme.
Den sovjetiska ubåten U137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.
Under det Kalla kriget lyste visserligen de storskaliga väpnade konflikterna med sin frånvaro, men det innebar inte att allt var frid och fröjd. Under sovjettiden då det Kalla kriget rasade bedrev Moskva ett intensivt spionage riktat mot vårt land, kulminerande i uppseendeväckande spionavslöjanden med landsförrädare såsom Stig Wennerström och Stig Bergling inblandade. Dessa var emellertid bara toppen på ett isberg – desto fler spioner och inflytandeagenter blev aldrig avslöjade. Lägg till detta rader av ubåtskränkningar med den 1981 i Karlskrona skärgård grundstötta U137 som ovedersägligt exempel.
Så nej – jag ifrågasätter på intet sätt att Ryssland alltfort utgör ett potent säkerhetshot mot Sverige där särskilt det nästan helt oskyddade Gotland befinner sig rejält i farozonen genom sin närhet till ryska gasledningar i Östersjön och en allmän strategisk betydelse. Därmed inte sagt att vi behöver frukta en regelrätt invasion på alla fronter särskilt mycket, något jag också instämmer med Bydén i.
Det är när Micael Bydén drar ut konsekvenserna av det han har att säga om det ryska hotet jag inte är med längre. Han manar nämligen allmänheten att endast tillgodogöra sig en viss sorts media:
Ryssland, här personifierat av Vladimir Putin, utgör ett reellt hot mot Sverige.
Smaka litet på den anmaningen. ”Hålla sig till traditionella medier som man kan lita på.” Vad menar ÖB? Vad är ”traditionella medier”? I syfte att räta ut alla frågetecken uppmanar jag, liksom Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson, ÖB Bydén att sammanställa en lista över sådana medier han menar att vi kan ”lita på” och gärna en annan lista över sådana vi bör sky som pesten därför att dessa kan förväntas komma med idel desinformation.
Överheten har genom historien städse trott sig veta bättre än menigheten vad som är bäst för den senare. Länge var det prästerna som, på statens uppdrag, från predikstolarna kungjorde vad som var ett korrekt beteende och korrekt litteratur (även om läskunnigheten inte var lika utbredd som den är i dag). I modern tid dröjde det länge innan samma överhet vågade låta folket ta del av andra TV-kanaler än de båda statskontrollerade.
Nu är det landets högste militäre befattningshavare som tror sig ha mandat att diktera vad vi får och inte får läsa. Det har han inte. Som den inbitne knekt (och jag använder inte ordet ”knekt” i nedsättande betydelse, snarare som ett hedersepitet) bör han nu säga ”Fel av mig” och förklara, att det givetvis inte är hans uppgift att säga åt folk vad de bör och inte bör läsa.
Och jodå, jag kan förstå vad general Micael Bydén troligen menar. Han oroar sig för att den omfattande ryska propagandaverksamheten genom så kallade alternativa media riskerar påverka svenska folket i ryssvänlig och kanske också försvarsfientlig riktning. Med typiskt överhetsperspektiv tilltror han inte oss kreti och pleti att själva kunna sålla agnarna från vetet. Det är där jag är övertygad om att ÖB har fel.
DN – traditionellt och pålitligt medium?
Det växande stödet för Sverigedemokraterna – som inom parentes sagt är riksdagens överlägset mest försvarsvänliga parti – visar enligt min uppfattning entydigt, att alltfler människor, icke minst via alternativa medier, i hög grad förmår tänka själva och ifrågasätter en missriktad regeringspolitik som genom en veritabel massinvandring kastat vårt land ner i en krissituation av aldrig tillförne skådat slag. En politik som inte minst stjäl pengar från försvaret.
Jag tror säkert att de flesta även förmår urskilja eventuell rysspropaganda, vare sig den dyker upp i ”traditionella” eller alternativa media. Att sådan propaganda verkligen förekommer är jag helt överens med Bydén om, men den motas knappast bäst genom förnumstiga påbud om läsvanor avlevererade via en av våra i realiteten ledande desinformationskanaler, alltså i det här fallet Dagens Nyheter.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 