Posted tagged ‘Michael Dukakis’

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

Jackson har ingenting att lära oss

5 juli, 2011

Jesse Jackson (till vänster) dekorerad av sin ideologiske frände Hugo Chávez.

Den så kallade medborgarrättskämpen Jesse Jackson har anlänt till Sverige. Målsättningen: att läxa upp oss svenskar om behovet av multikultur och ge oss en knäpp på näsan för att närmare en halv miljon av oss röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen förra året.

Enligt Expressen i går (4/7) är det festivalen Peace & Love i Borlänge som, i samarbete med Expo, tagit hit Jackson – eller Jesse Louis Burns som han ursprungligen heter – för att han i Borlänge och Almedalen skall föreläsa för oss om hur vi bör se på svensk politik. Följande smakprov gavs:

Sverige, och Europa, har en utmaning i att ta hand om de invandrare som kommer hit och stå emot tankar om ett monokromt och renrasigt samhälle för att bli ett multikulturellt samhälle. Jag hoppas att Sverige blir ett föregångsland – för ett inkluderande resulterar i tillväxt.

Ett av Jacksons ”vapen mot svensk rasism” uppgavs vara Olof Palme, vilken Jacksom påstår fortfarande ihågkommes ute i världen som statsmannen med stort ”S”. Litet magstarkt blir det när han jämför den lika mycket avskydde som älskade Palme med Jesus. Och frågan är vilka det är som förespråkar ett ”renrasigt och monokromt samhälle” – sådant knäppskalleri är det gissningsvis högst några hundra personer som bedriver i Sverige.

Enligt Expressen vill inte SDs partiledare Jimmie Åkesson säga något om Jacksons besök, men hans pressekreterare Linus Bylund citeras så: ”Det är jättekul att han kommer hit. Han är en intressant och spännande person. I övrigt har vi inga kommentarer.”

Jag håller helt med Linus. ”Jättekul” på så sätt att det visar vilken grad av desperation det svenska politiska etablissemanget måste ha nått, när det lägger ner en massa pengar – Jackson är inte känd för att göra saker gratis – på att plocka hit en obalanserad, halvkommunistisk föredetting som anklagats både för rasism, ekonomiska oegentligheter och stöd för utländska diktatorer. Det visar att SD tas på allvar, vilket förstås alltid är ”kul”.

Kan inte svenska partier, politiker och professionella antirasister övertyga svenska folket om vilka hemska rasister vi sverigedemokrater är hoppas man att Jesse Jackson – som man förmodligen inte är alltför välunderrättad om – skall lyckas. Fat chance, säger jag. Jackson själv är sannolikt nöjd med att få komma till ett land där han tydligen fortfarande tas på allvar, vilket inte längre är fallet i hemlandet.

Jesse Jackson (till vänster) flankerar den så kallade Doktor King tillsammans med pastor Ralph Abernathy (till höger).

Och nog är Jackson en ”intressant och spännande person”, vilket mer än väl framgår av hans CV. Han föddes den 8 oktober 1941 i den forna slavstaten South Carolina. Han hjälpte i början av 1960-talet till med att organisera the Southern Christian Leadership Conference under ledning av Martin Luther King, Jr. och var med King, när denne sköts till döds 1968. Under åren därefter växte hans rykte som en radikal och frispråkig frikyrkopastor men framförallt blev han bekant som  politiker.

När Jackson ställde upp i det amerikanska presidentvalet 1984 betraktades han av många som en extremist utan chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering. Han gjorde också skandal då han svarade för grovt antisemitiska uttalanden, något han tvingades be om ursäkt för. Jackson slutade trea i privärvalen efter senator Gary Hart och förre vicepresidentem Walter Mondale (den senare vann nomineringen men förlorade valet stort mot sittande republikanske presidenten Ronald Reagan).

I primärvalen 1988 gick det ännu bättre – Jesse Jackson hade bara Massachusetts-guvernören Michael Dukakis före sig. Jacksons storvulna tal om att skapa en ”regnbågskoalition” bestående av afroamerikaner, homosexuella, spansktalande, kvinnor, fattiga med flera påstått förtrampade grupperingar vann viss anklang. Den enda punkt där Jackson inte var närmast desperat politiskt korrekt var abortfrågan, där hans kristna övertygelse troligen angav tonen – numera anser dock Jackson att fri abort är en given kvinnlig rättighet.

Jesse Jacksons politiska bana – och personliga liv – har varit kantad av skandaler och/eller kontroverser. I början på 2000-talet visade det sig att han, som varit gift med samma kvinna sedan 1963, hade en illegitim dotter. Än värre blev det då det kom fram att Jackson överfört 385 000 U.S. dollar från företag han var involverad i till eget konto i syfte att köpa ett hus till Karin Stanford, älskarinna och mor till det utomäktenskapliga barnet.

Jacksons älskarinna syns här inringad under ett besök i Clintons Vita hus tillsammans med Jackson.

En annan skandal har gällt den bojkottkampanj mot ölföretaget Anheuser-Busch Jackson initierade 1982 med motiveringen, att företaget bara hade tre distributörer i USA som ägdes av svarta. Företaget kände sig pressat att skänka miljoner i bidrag till Jacksons humanitära projekt. 1998 köptes ett av Anheuser-Buschs distributionsföretag, River North, upp av två av Jacksons söner. Efter det drog Jackson senior tillbaka sitt stöd för bojkotten. Kritiker menar att Jackson övade utpressning mot företaget för att detta skulle sälja River North till Yusef och Jonathan Jackson.

Jesse Jackson har vidare blivit en symbolgestalt för den sorts småskurna ”antitrasism” som dammsuger samhället för att finna minsta tecken på vad som sedan med buller och bång påstås vara svårartad rasism. Ett exempel härpå är Jacksons uttalande om, att de som blivit hemlösa som en tragisk följd av orkanen Katrinas härjningar för några år sedan inte skulle kallas refugees (flyktingar), eftersom detta enligt Jackson var ”rasistiskt” – displaced persons var den beteckning Jackson förordade.

Jacksons kritiker – och de är många inom skilda befolkningssegment – menar att Jackson genom löjliga rasistanklagelser av denna typ gör det svårare att känna igen den verkliga rasismen. Saken blir inte bättre av att Jackson vid upprepade tillfällen själv excellerat i rasistiska uttalanden. Exemplet med judarna har redan nämnts.

2008 väckte det stort uppseende då Jackson i valrörelsen om den demokratiske huvudkandidaten Barack Obama uttalade: ”Barack…he´s talking down to black people…telling niggers how to behave.” Att använda ordet nigger (vanligen kallat the N-word) anses i USA oerhört stötande oavsett i vilket sammanhang det sker, vilket inte minst komikern Michael Richards (”Kramer” i komediserien Seinfeld) fick erfara då han svarade några svarta häcklare under en stå-upp-show med sagda invektiv. Såväl Jackson som Richards tvingades krypa till korset och be eftertryckligt om ursäkt.

Det skall inte förnekas att Jesse Jackson gjort ett och annat gott under åren. Kampen för medborgerliga rättigheter i USA i början på 1960-talet var givetvis högst behjärtansvärd. Han har också utverkat tillfångatagna amerikaners frihet genom att förhandla med diktatorer som Fidél Castro på Kuba, Saddam Hussein i Irak och Slobodan Milosevic i Serbien.

Så värst många applåder fick dock inte Jackson, då han för något år sedan lät sig hyllas som en stor statsman under ett besök hos den auktoritäre socialistdiktatorn Hugo Chavez – en fiende till Jacksons hemland USA – i Venezuela.

Jesse Jackson förefaller mig ha stannat på vänsterns 1960-talsnivå när det gäller synen på världens affärer. Han verkar inte kunna höja sig över slagordens nivå när det gäller politiskt engagemang. I likhet med Palme är han benägen att stödja allt som är vänster. Det nu aktuella besöket i Sverige är för övrigt inte första gången han lägger sig i svenska inrikesförhållanden. I våras fördömde han per brev en studentikos ”slavauktion” som hölls av några udda figurer i Lund och föreläste för oss svenskar om vad slaveri är för något.

Den som är intresserad av en heltäckande kritisk bild av Jesse Jackson rekommenderas läsa Kenneth R. Timmerman: Shakedown: Exposing the Real Jesse Jackson (2002). Boken, som nådde New York Times bestsellerlista, hävdar bland annat att Jackson utnyttjar kriminella i sin affärsverksamhet och använder anklagelser om rasism för att pressa folk på pengar.

Det självutnämnda världssamvetet Jesse Jackson må vara en intressant personlighet. Men han har knappast någonting att lära oss svenskar – eller sverigedemokrater. Snarare tvärtom.