Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!

Så har min dag i Södertälje varit – tramsvarning!

Nu tänkta jag filosofera litet över den dag som hittills varit, som jag ibland gör. OBS! Tramsvarning för en del av innehållet utfärdas härmed…står ni inte ut med det kan jag inte klandra er. Då får ni vänta tills jag skriver något Tungt och Viktigt inlägg igen.

Var uppe med den så kallade tuppen i dag för att hinna till gruppledarträffen i Södertälje stadshus, som brukar börja redan klockan 09.00. Större delen av mötet ägnades åt information om den syriska flyktingströmmen, vilken gavs på sedvanligt sansat och informativt sätt av Johan Ward som är sakkunnig i stadsdirektörens kansli.

Trevligaste vänsterpartisten? Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje.

I år räknas det med 1200-1300 syriska insmugglade flyktingar till kommunen, alltså en inströmning i paritet med den irakiska invandringen för några år sedan. Samtidigt konstaterades att kostnaderna för försörjningsstöd gått ner något, viket givetvis är glädjande. Jag måste säga att jag gillar det här gruppledargänget rent privat, även om vi  av lätt insedda skäl har litet olika åsikter och infallsvinklar. Staffan Norberg måste vara landets trevligaste vänsterpartist. Han var även den ende politiker som gratulerade mig till SDs valframgång 2010, då vi fick 7,23 procent av rösterna i kommunalvalet.

I handlingarna inför den kommande kommunstyrelsen fanns motionssvaren till min fullmäktigemotion om förbud mot burka, niqab och annan typ av maskering i den kommunala verksamheten. Givetvis yrkades det på avslag. Tydligen anses det vara en mänsklig rättighet att få klä sig heltäckande och skrämma slag på de så kallade brukarna även inom den kommunala verksamheten.

Slog mig sedan ner i min vrå i oppositionsdelen av kommunalrådskansliet och ägnade mig åt någon timmes skrivarbete. Sedan bar det av ner på stan för dagens matinköp. Inmundigade en lunch bestående av chorizokorv i bröd på en bänk på Gågatan. Medan jag satt där dök det upp ett gäng gråsparvar på minst 25 individer som hoppade omkring framför fötterna på mig, troligen i hopp om att få ta del av litet av lunchen. Var dock hungrig så de fick studsa vidare utan att få något. En gulligare syn har dock sällan skådats!

Som vanligt när jag ser något som fångar mitt intresse i djurvärlden funderade jag över om jag kunde lära mig något av detta. Kom då fram till att den lärdomen i detta fall kunde bestå i insikten, att människan är både en individuell och kollektiv varelse. Mycket kan man klara själv, men man är korkad om man inte tar hjälp av kollektivet när så kan anses behövas. Familjen, släkten, vännerna, kyrkan, partiet, grannarna, vad det nu än må vara som ligger närmast till hands. Funderade dessutom en del över kärleken, som jag har för sed att göra. Tänker dock bespara er de tankarna den här gången!

Vad kan man lära av ett gäng gråsparvar?

Hemma låg ett brev från partiets överste valberedare, Michael Rosenberg i Helsingborg, som påpekade att jag glömt fylla i en kandidatförklaring till riksdagsvalet vilken jag nu skickar iväg med typ vändande post. Tydligen har några andra partimedlemmar fått brev av ett helt annat slag, nämligen om att de blivit uteslutna ur SD. Andra har upplysts om att det startats personärenden mot dem.

Trist när sådant sker, men i de fall uteslutningarna/personärendena beror på antisemitism – vilket tydligen varit fallet när det gäller i alla fall en av uteslutningarna –  tänker jag inte fälla några tårar. Rasism kan och skall aldrig tolereras, och då talar jag om verklig rasism och inte de anklagelser om sådan som lättvindigt torgförs av SD-fientliga politiker och media. Antisemitism kan på goda grunder anses vara en mänsklighetens cancer.

Noterar att i dag inleds den sju dagar långa judiska högtiden sukkot, lövhyddohögtiden, som firas till minne av den 40 år långa ökenvandringen efter det av Mose ledda uttåget ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan. På vandringen byggde israeliterna  enkla bostäder i form av hyddor, något som fromma judar gör än i dag för att minnas de strapatser förfäderna tvingades genomgå. Jag tänker på min framlidna hustrus judiska släkt – själv har jag ju tyvärr inget judiskt påbrå så vitt jag känner till.

Så här kan en modern lövhydda se ut.

Vi människor måste höra hemma någonstans för att långsiktigt klara oss genom tillvarons vindlingar. Fysiskt såväl som andligt. Traditioner betyder så mycket, nationella och andra, vilket är en av orsakerna till att jag är konservativ. Jag känner uppriktigt medlidande med dem som varken tror på någonting eller har någon eller några att ty sig till. Det blir på sikt en rätt outhärdlig tillvaro.

Ikväll hade jag tänkt laga till lasagnette till mig och den hemmavarande sonen och dricka ett glas vin därtill. Kostar inte särskilt många kronor. Saknar hustruns italienska matlagning med mycket vitlök, zucchini, pasta, polenta med mera. Hon var en stor Italien-älskare efter de många vistelserna i hennes föräldrars hus i Bolsena cirka tio mil norr om Rom, som jag också hade privilegiet att få besöka några gånger. Marika talade utmärkt italienska och ledde ibland italienskakurser i bildningsförbund samt fick italienska dikter tryckta.

Ser  vidare fram emot den kräftskiva jag skall ha på lördag för några vänner. Det blir till att röja upp i den som vanligt stökiga lägenheten, där kläder, papper, tidningar och böcker ligger litet om vartannat. Det är verkligen på tiden. Målsättningen är att omge mig med ett i alla fall någotsånär välordnat kaos.

Kräftor kräva dessa drycker!

Jag har nu, sedan jag startade denna anspråkslösa blogg i slutet av 2008, författat närmare 750 inlägg. Det är, när man tänker på det, helt fantastiskt att kunna skriva vad som faller en in och publicera det direkt utan att behöva krusa olika tidningar eller tidskrifter för att få det man vill ha sagt i tryck. Jag medarbetar ju i några sådana också, men på min privata blogg skriver jag vad mig behagar.

En bloggtext med titeln ”Några svagsinta ord om glädje” ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Bara några anspråkslösa ord utifrån vad någon för mig okänd person skrivit som sökord för att nå fram till ett annat av mina inlägg. Söktermen var ”Tommy glad”. Jag kan väl inte riktigt förklara varför, men jag blev rörd när jag såg det och svamlade litet på måfå ihop följande rader:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/28/dagens-behallning/

Denna text brukar som regel få några besök varje dag. Kanske att detta har något att göra med att jag valde att illustrera texten med en i mitt tycke helt oemotståndlig teckning jag hittade på nätet föreställande en glad liten kille. Jag hoppas och tror folk blir glada när de läser mina rader och ser teckningen – om det är något jag själv blir osedvanligt glad över är det när jag kan glädja andra. Vilket jag inte alltid varit speciellt bra på, måste jag tyvärr erkänna.

Utsikt över Bolsena och en del av Bolsenasjön (Lago di Bolsena), Italiens största kratersjö. Här kände sig min fru hemma.

Petzäll och hans demoner

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.