Rekordsiffror för SD och Åkesson – kris hos S och Löfven

SD avhåller sina landsdagar i stark opinionsmässig medvind. Bild: TT

När Sverigedemokraterna avhåller sina landsdagar, denna gång i Örebro, kan det Sverige-vänliga partiet göra det med en stark medvind – närmast orkanstyrka – i ryggen. SD har varit största partiet i ett par opinionsmätningar och dessutom pekar förtroendesiffrorna för mångårige partiledaren Jimmie Åkesson hela tiden uppåt.

Ny rekordnivå för SD i både Novus och Sentio

I Aftonbladet/Demoskops senaste väljarbarometer blev SD landets största parti med 24,0 procent av väljarsympatierna på sin sida, och i Nyheter idag/Sentios nyligen offentliggjorda novembermätning toppar partiet med rekordnoteringen 28,5 procent samtidigt som Socialdemokraterna noteras för bottennappet  22,5 procent.

Det är, minst sagt, en väsentlig skillnad jämfört med hur det var när denna bloggare efter moget övervägande engagerade sig i Sverigedemokraterna i början av 2008. På den tiden korkade vi, i alla fall bildligt, upp champagnen om SD i någon enstaka mätning lyckades kravla sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Som vi med 5,7 procent tog oss över i valet 2010.

Jimmie Åkesson har varit partiledare sedan 2005, då han efterträdde Mikael Jansson som i sin tur hade innehaft samma position i tio år. Åkesson ger i en intervju med TTs Owe Nilsson följande förklaring till de sverigedemokratiska framgångarna: ”Vi växer därför att vi beskriver verkligheten på ett sätt som väldigt många väljare känner igen sig i.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jimmie-akesson-vi-vaxer-for-att-vi-har-ratt

Detta är, som jag bedömer det, en helt sannfärdig beskrivning av sakernas tillstånd i Sverige i nådens år 2019 då sprängningar och skjutningar når nya rekordnivåer och larmrapporterna om tillståndet i sjukvården, skolorna och rättsväsendet står som spön i backen. SDs beskrivning av denna beklagliga verklighet finner gehör hos alltfler väljare eftersom den är sann – inte ett uttryck för tvivelaktig propaganda eller populistiskt snömos, hur mycket meningsmotståndarna än vill ha det till att så är fallet.

Framgångarna för SD avspeglar sig också i synen på Jimmie Åkesson, vars förtroendesiffror konstant är på väg uppåt. Nyligen var det 43 procent av de tillfrågade i en näringslivsbarometer i tidningen Dagens Industri som uppgav att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Detta skall jämföras med endast 13 procent då samma undersökning gjordes 2016.

SD-ledaren når dock inte upp till det förtroende som de tillfrågade företagarna uppgav att de hyser för Moderat-ledaren Ulf Kristersson, vilken så många som 70 procent uppger att de har stort eller mycket stort förtroende för. M är är ävenledes det parti som en bred majoritet av företagarna i första hand sympatiserar med.

Undersökningen visare vidare att Center-ledaren Annie Lööf störtdykt när det gäller näringslivets förtroende: från 67 procent 2017 till 30 procent 2019. I botten av förtroendeligan hittar vi, föga sensationellt, Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin. MP och V är de partier som näringslivet sågar mest, vilket är fullt logiskt – inget av dessa vänsterpartier har mycket till övers för den fria företagsamheten.

Åkesson och SD lyfter hos näringslivet

Nyheter idag/Sentio november 2019: SD störst med 28,5 procent.

Att Sverigedemokraterna får 28,5 procent och blir största parti hos Nyheter idag/Sentio är inte speciellt överraskande, eftersom partiet brukar få höga siffror där. Norska Sentio var det mätinstitut som var bäst på att förutsäga SDs valresultat 2014 men högg ordentligt i sten 2018, då man tydligt överskattade SD-sympatierna i väljarkåren.

Desto mer anmärkningsvärt är att SD med 24,0 procent blev störst även hos mer etablerade Aftonbladet/Demoskop. Och i den senast publicerade opinionspejlingen blir SD näst största parti hos SVT/Novus med 21,5 procent, en ökning med 1 procentenhet jämfört med föregående mätning. Socialdemokraterna blir störst här med 26,0 procent.

Om det skulle hållas riksdagsval i dag ter sig chanserna för ett regeringsskifte klart goda i beaktande av den nedåtgående S-trenden och måttliga eller dåliga siffror för regeringens stödpartier Centerpartiet respektive Liberalerna. Sistnämnda parti rasar i Sentio-undersökningen ner till 2,5 procent och hamnar även hos Novus under de magiska 4 procenten.

Moderaterna under Ulf Kristerssons ledning har i den senaste tidens mätningar prenumererat på tredjeplatsen i svensk partipolitik med, i de flesta fall, noteringar på mellan 16 och 19 procent. Ett betydande antal tidigare M-sympatisörer har strömmat över till SD, något som påverkat Kristersson och hans parti att sakpolitiskt närma sig SD.

För maktstinna Socialdemokraterna ter sig situationen alltmer prekär. När partiet i riksdagsvalet 2018 inhöstade 28,3 procent var detta sosseriets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Nu är S nere på som sämst 21-22 procent i en del mätningar, och det finns en överhängande risk att raset fortsätter och att partiet halkar ner under 20-strecket till valet i september 2022. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zGwLjK/intern-kritik-mot-lofven-och-s-ledningen-har-tappat-greppet

Aftonbladet rapporterar att även tidigare med partiledningen lojala socialdemokrater nu börjar ifrågasätta Stefan Löfvens svaga ledning. Således utbröt en kritikstorm efter Löfvens katastrofala framträdande i SVTs Agenda den 17 november, där statsministern gav intryck av att inte ha en susning om vad som händer i samhället och vad de många och svåra problemen beror på.

Det är ingen överdrift att hävda att Socialdemokraterna aldrig varit så illa ute som nu. Samtidigt har det aldrig sett så ljust ut för Sverigedemokraterna. Låt oss emellertid minnas att det är valresultatet, ingenting annat, som räknas på riktigt!

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Vårtalet 2019: Åkessons avrättning av Socialdemokraterna

Så har SD-ledaren Jimmie Åkesson begått sitt traditionella vårtal på den gamla fängelseön Långholmen i södra Stockholm. Det sjunde i ordningen, om jag räknat rätt. Jag har närvarat vid de flesta av dessa men avstod denna gång av hälsoskäl. Jimmie tycks dock ha skött sig med den äran även utan min fysiska närvaro. Hela det nära halvtimmen långa vårtalet kan avnjutas här:

Det som gläder mig mest med SD-ledarens vårtal är hans avrättning av Sveriges traditionella maktparti Socialdemokraterna. Ni vet det parti som har gemensamma rötter med kommunismen (fram till 1917) och som lika förutsägbart som lögnaktigt brukar kritisera det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik för rötter i nazismen och den så kallade vit makt-rörelsen fast S-partiet självt har en hel rödbrun kyrkogård i den väl tilltagna garderoben. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Så här utlät sig Jimmie Åkesson:

Stefan Löfven, ni kröp för nazismen, ni kröp och kryper för kommunismen och ni kryper för islamismen. Sluta upp med hyckleriet och sopa framför egen port. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/akesson-vartalar-ger-kanga-till-lofven

Personligen tror jag emellertid inte det räcker med en sopkvast för att avlägsna sosseriets motbjudande totalitära bråte som tornat upp sig framför den egna porten. Det blir nog till att använda en lyftkran modell större.

PLO-polisen med nära band till socialdemokratins ”kära systerparti” al-Fatah i nazihälsning.

Åkesson inledde litet skämtsamt med att antyda att den kyliga väderleken kunde ha något att göra med att ett stort antal flygplan stått kvar på marken till följd av den nu avblåsta pilotstrejken på SAS. Detta förutsatt att flygplansdrift ger upphov till temperaturstegring, som klimatstollarna i och utanför Miljöpartiet söker göra gällande (vilket naturligtvis är en veritabel skröna i stil med chemtrails och liknande).

Förutom den ytterst välförtjänta kängan till Löfven och sosseriet redogjorde Jimmie Åkesson ävenledes för Sverigedemokraternas syn på EU och Europa.: ”Det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa. Det handlar om hur vi ska samarbeta och vilket Europa vi ska samarbeta i.”

De verkliga Europa-vännerna återfinns inte bland federalisterna i Bryssel.

SD-ledaren menade vidare att de verkliga Europa-vännerna ingalunda återfinns bland federalisterna i Bryssel utan hos EU-kritiska partier såsom SD.

Jimmie Åkesson fyller 40 år den 17 maj. Han har varit partiledare för Sverigedemokraterna i 14 av dessa; det var 2005 han efterträdde Mikael Jansson. Vårtalet 2018 visar att han under hela denna tid har utvecklats som talare. Det är fullt möjligt att det nyss begångna vårtalet 2019 var hans hittills bästa tal.

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

Alternativ för Sverige – eller Alternativ för Sparkade?

Den officiella bilden av Alternativ för Sverige. Foto: AfS

En numera tyvärr avliden vän och partikamrat hade en käpphäst: företeelser som Nationaldemokraterna (om någon nu minns dem), Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen fyller en viktig funktion i svensk politik, nämligen den att vara avstjälpningsplats för folk som av olika anledningar inte platsar i Sverigedemokraterna (SD).

Det ligger enligt min mening mycket i det. Till ovanstående tre namn kan nu också läggas Alternativ för Sparkade, förlåt Alternativ för Sverige (AfS). Ett gäng som Svenska Dagbladet på ledarplats träffande nog kallat Bunkeralternativ för Sverige. Formuleringen sattes på pränt sedan SDs förre partiledare, Mikael Jansson, presenterats som riksdagskandidat för AfS och syftar på Janssons hemmahörighet i SDs så kallade bunkerfalang. https://www.svd.se/bunkeralternativ-for-sverige

Alternativ för Sverige kan på flera sätt liknas vid just en bunker, det vill säga ett underjordiskt skyddsrum där det tas betäckning från den hotfulla världen ovanför. Det nystartade partiet leds av den snart 31-årige Gustav Kasselstrand, som tidigare var förbundsordförande för SDs dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) och även politisk sekreterare i riksdagen. Kasselstrand anses vara en hyggligt bra talare men handikappas av att han aldrig valts till något politiskt ämbete.

Gustav Kasselstrand (till höger) och Eric Myrin flankerar Ingrid Hult i samband med ett valmöte i Södertälje den 3 september 2014. Ingen av dessa är kvar i SD. Foto: Tommy Hansson

Kasselstrand, uppvuxen i Valdemarsvik i Östergötland, toppar AfSs riksdagslista om 50 namn. Andranamn på listan är, föga oväntat, Kasselstrands ständige vapendragare från SDU-tiden, William Hahne, vilken tituleras ”militär”. Kandidatlistan domineras av namn från Stockholms- och Göteborgs-regionerna och innehåller ett antal militärer och jurister samt någon läkare och finansanalytiker. Även en före detta TV4-medarbetare märks bland de förhoppningsfulla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_f%C3%B6r_Sverige

Alternativ för Sverige är ett ideologiskt mer stelbent alternativ än Sverigedemokraterna. Att döma av partiets utspel så här långt tycks det hemfallet åt verklighetsfrämmande idéer om att det, bara partiet kommer in i riksdagen, kommer det vara möjligt att utvisa ”minst 100 000” illegala invandrare. Exakt hur ett litet parti ensamt skall kunna genomföra detta anges inte.

En annan av AfSs målsättningar är att ”göra Sverige självförsörjande”, vilket partiet har gemensamt med Enwer Hoxhas rigigida diktatur i det kommunistiska Albanien – givetvis helt verklighetsfrånvänt: inget land kan existera i ett vakuum. Det skall tilläggas att Kasselstrand och sykofanterna kring honom i likhet med så många andra inom extremhögern synes vurma för Putin och dennes ryska maffiastat. När USAs president Barack Obama besökte Sverige i september 2013 twittrade Kasselstrand sålunda följande: ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Kasselstrand

William Hahne i krogbråk på Island 2010. Skärmdump: Expressen

Jag beskrev i en bloggtext från 2015 SDs uteslutning av Kasselstrand och Hahne – som jag kallade den ”dynamiska duon” – som ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp om SD skulle kunna bevara sin identitet som ett anständigt konservativt/nationalistiskt parti. Det är ett omdöme jag står fast vid. Utan SDs modererande inflytande kan Kasselstrands och Hahnes gäng ta ut svängarna bäst de behagar, vilket tveklöst är bäst för båda parter. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/29/uteslutningen-av-den-dynamiska-duon-ett-nodvandigt-kirurgiskt-ingrepp/

Kasselstrand och Hahne stötte jag på första gången när jag jobbade ett halvår före valet 2010 på SDs dåvarande rikskansli på Södermalm i Stockholm, även känt som Bunkern (det låg i en källarlokal i anslutning till ett parkeringsgarage). Vill minnas att de på den tiden allmänt betraktades som ett par välartade och lovande ynglingar.

Kort tid efter valet fick jag emellertid klart för mig att unge Hahne nog inte var någon man gärna ville se som representant för Sverigedemokraterna – han ställde till stor skandal i anslutning till ett möte med Nordiska rådet i Reykjavik på Island, då han i uppenbart överförfriskat tillstånd råkade i våldsamt handgemäng med en bartender på en krog. Jag påpekade Hahnes olämpliga uppträdande vid tillfället i fråga men fick rådet att ligga lågt med kritiken, eftersom Hahne och det övriga SDU-gänget ansågs ha partiledningens välsignelse. https://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Krogslagsmål var dock inget som vid denna tid kvalificerade för uteslutning ur SD eller SDU. När Gustav Kasselstrand och William Hahne emellertid den 7 november 2011 fick in en debattartikel i Aftonbladet där man pläderade för att det Israel-vänliga SD skulle erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning, hade den dynamiska duon verkligen skitit i det så kallade blå skåpet. https://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Gustav Kasselstrand och William Hahne slog som högsta SDU-representanter ett slag för den socialdemokratiska ”Palestina”-politiken 2011. På bilden statsminister Stefan Löfven och Palestinska myndighetens ”president” Mahmout Abbas. Foto: Regeringskansliet

Under rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”, där författarna talade för hela SDU, skrev Kasselstrand och Hahne bland annat: ”Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.” Varför de kommit till den tvärsäkra slutsatsen gjorde de inga ansatser att förklara. Med sitt inlägg anslöt sig de båda SDU-ledarna till den socialdemokratiska politiken att erkänna en stat som inte finns och aldrig funnits i sinnevärlden, något som sannolikt inte imponerade på SD-ledningen.

Jag gissar att champagnekorkarna smällde i Kasselstrand-lägret när den rödgröna regeringen Löfven erkände ”Palestina” som stat som en av sina första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014.

I fortsättningen hade SDU moderpartiets ögon på sig och urladdningen kom hösten 2015, då hela ungdomsförbundet lösgjordes från SD och de medlemmar som ställde sig lojala till moderpartiet samlades under beteckningen Ungsvenskarna SDU och blev Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund med obligatoriskt medlemskap i SD. Dess ordförande, Skövde-födde Tobias Andersson, finns på valbar plats på SDs riksdagslista inför höstens val trots då detta skrivs ännu ej fyllda 22. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungsvenskarna_SDU

Huruvida Alternativ för Sverige kommer att inväljas i riksdagen den 9 september 2018 kan man endast spekulera om. Enligt en opinionsundersökning i regi av Metro/YouGov fick det nybildade partiet närmare 2 procent av väljarsympatierna, men hur pass tillförlitlig denna siffra är må vara osagt. https://www.metro.se/artikel/yougov-alternativ-för-sverige-börjar-få-stöd-i-opinionen

Gustav Kasselstrand som nyvald SDU-ordförande utanför riksdagshuset i Stockholm 2011. Foto: Tommy Hansson

Enligt en annan undersökning av det norska mätinstitutet Sentio kunde 13 procent ”tänka sig” att rösta på AfS. Närmare 30 procent av dessa sympatiserade med SD.http://www.friatider.se/sentio-13-procent-kan-t-nka-sig-r-sta-p-alternativ-f-r-sverige

Motsvarande siffra för den rent nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) var för övrigt 8 procent, onekligen en oroväckande hög siffra. NMRs verksamhet har förbjudits i Finland. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nordiska-motstandsrorelsen-forbjuds-i-finland

Det talas ofta i såväl interna som externa sammanhang om att det finns ett utbrett missnöje med Sverigedemokraterna i nationalistiskt disponerade kretsar. Dels beroende på att partiet skulle ha blivit ”en del av etablissemanget” och  kompromissvilligt i frågor som rör exempelvis EU och NATO. Dels beroende på partiledningens sätt att behandla medlemmar som uppfattas som obekväma.

Det vore både löjligt och fel att förneka att det finns ett sådant missnöje, för det gör det även om långt ifrån allt enligt min mening är befogat. Frågan är bara hur stort och utbrett det är. Personligen tror jag inte det räcker för att föra AfS, och självfallet ännu mindre NMR, in i riksdagen. Det råd jag vill ge varje seriös tillika demokratiskt sinnad Sverige-vän är att rösta på Sverigedemokraterna i höst och inte splittra upp den konservativa/nationalistiska rörelsen!

Det är naturligtvis en föga sensationell uppmaning för att komma från en aktiv SD-politiker som denna bloggare, men likväl tycker jag det behöver sägas.

 

SD största parti hos YouGov – Trump-effekt eller ej?

YouGov/Metro november 2016.

Största partiet. Det blir Sverigedemokraterna (SD) i YouGov/Metros novembermätning omfattande 1504 intervjuade 11-14 november. http://www.metro.se/nyheter/yougov-har-ar-ministrarna-som-minskar-i-popularitet/EVHpkp!FD25ZrMWne58I/

Det är en ökning med en halv procentenhet sedan oktobermätningen, och det talas i sammanhang om en ”Trump-effekt”. Eftersom det nu föreliggande mätresultatet ligger i nivå med vad SD på ett ungefär brukar få hos just YouGov/Metro tror jag emellertid detta är en något förhastad slutsats, särskilt som SD i SIFO-mätningen (se nedan) minskar något.

Allianspartierna blir med marginal det största blocket hos YouGov: 38,2 procent, att jämföra med 32,1 procent för de rödgröna. Moderaterna är denna mätnings tvåa med 22,3 procent, en mycket knapp minskning sedan oktobermätningen. Såväl Centerpartiet som Liberalerna går fram något, medan Kristdemokraterna endast lyckas skrapa ihop 2,3 procent och därmed är långt under riksdagsspärren på 4 procent.

Detta är en mycket kraftig nedgång för KD, som i YouGovs oktobermätning noterades för 4,9 procent och därmed på ett till synes oförklarligt sätt vände en tidigare nedåtgående trend. Flera statsvetare, bland dem professor Sören Holmberg, ifrågasatte YouGovs oktobersiffror vad KD beträffar, och det verkar nu som om de hade rätt.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kan i YouGovs novembermätning glädja sig åt siffror som påminner om partiets opinionsstöd i september 2013.

Eftersom även Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen med sina 3,3 procent räcker således alliansens siffror för att bilda regering om dessa siffror vore valresultat. Räknar vi bort MP och KD blir siffrorna 35,9 för alliansen mot 29,8 för de rödgröna. Socialdemokraterna är tredje största parti med 21,8 procent. Fjärde störst är Vänsterpartiet på 8,0 procent.

Största ökningen med 1,1 procentenheter gör Centern som landar på 7,7 procent vilket bekräftar partiets för närvarande positivt stabila trend. Även Liberalerna ökar fram till 5,9 procent.

SD får ett bra resultat även i Inizio/Aftonbladets novembermätning. 21,5 procent är en ökning med 1,5 procentenheter sedan oktoberundersökningen och är tredje månaden i rad partiet ökar. Flest väljare tar det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik från M och KD, detta trots att dessa partier sökt profilera sig i immigrations- och lag och ordnings-frågorna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23919959.ab

Konklusionen härav blir att SD är det parti som åtnjuter störst förtroende hos väljarna i dessa frågekomplex – det ligger närmare till hands att välja originalet i stället för efterapare.

I Inizio-undersökningen är SD dock ”bara” tredje största parti efter S på 25,2 procent och M med 22,0 procent. Alliansen blir störst av blocken (38,2 procent) med KD under spärren inräknat, men utan detta parti blir de rödgröna störst med 37,4 procent mot 34,7 för de borgerliga utan KD.

SIFO/GP november 2016.

Slutligen till SIFO/Göteborgs-Postens novembermätning. Det är den i teorin ”tyngsta” undersökningen, emedan dess metod att intervjua minst 1000 slumpvis utvalda personer av hävd anses säkrast. Jag tillåter mig tvivla, främst beroende på att jag har svårt att få ihop SIFOs genomgående relativt låga noteringar för Sverigedemokraterna med partiets allmänna uppgång och högre resultat i praktiskt taget alla andra mätningar. https://www.gp.se/nyheter/sverige/s-%C3%A4r-st%C3%B6rsta-parti-i-gp-sifo-1.3973524

Den svaga regeringen Stefan Löfvens upprepande tillkortakommanden, alliansens otydlighet och faktorer såsom Brexit och valet av Trump i USA borde rimligen spela SD i händerna, men av någon anledning förmår SIFO inte fånga upp detta: 15,8 procent för SD och tredje störst, en nedgång med jämnt 1 procentenhet sedan oktober, är nästan säkert en orealistiskt låg notering för SD.

Hos SIFO blir sosseriet störst med 27,5 procent under det att de rödgröna med liten marginal blir största block med 39,4 procent, detta om vi räknar bort KD på endast 3,3 procent – vilket vi bör göra – på allianssidan som därmed noteras för 38,3 procent. Med KD blir däremot alliansen störst på 41,4 procent, men det är naturligtvis ett resultat som har blott teoretisk betydelse.

Centern noterar sina bästa opinionssiffror sedan tidigare miljöministern Olof Johanssons tid som C-ledare.

Notabelt är att C får hela 8,7 procent, vilket är det bästa för partiet sedan Olof Johanssons tid som centerledare 1987-98. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Johansson

När det gäller den så kallade Trump-effekten upplever jag den som svårmätbar. Självfallet påverkar USA-valet hela världen inklusive Sverige, men på vilket sätt är kanske inte alldeles säkert. Det är sant att den kommande Trump-administrationen kommer att bli åtskilligt mindre politiskt korrekt och vänsterinriktad än den socialistiska Obama-administrationen, och Trumps markeringar mot illegal invandring och islam/islamism tyder på icke obetydliga likheter med SD-politiken.

Jag ser det dock inte som självklart att den så kallade Trump-effekten kommer att bli huvudsakligen av partipolitisk natur, åtminstone inte i initialskedet. Lägg därtill att stödet för Trump inom SD inte är hundraprocentigt. Visserligen har förre partiledaren Mikael Jansson stött Donald Trumps kandidatur i TV, men partiledare Jimmie Åkesson har uttryckt viss tveksamhet gentemot Trump. Möjligen har Jimmie påverkats i frågan av Hillary Clinton- och Barack Obama-anhängaren Markus Wiechel, riksdagsledamot från Norrköping som ingår i SD-ledarens inre krets. http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/akesson-trump-ar-inte-serios/

SDs Markus Wiechel – Clinton- och Obama-vän i riksdagen.

Däremot tror jag den nämnda effekten kommer att påpeka debattklimatet i stort, på så sätt att fler aktörer i samhällslivet och inom de politiska partierna kan komma att känna sig friare att säga sin mening utan att snegla åt vad man ”bör” eller rentav ”får” tycka respektive inte tycka.

Vilket givetvis är en sak som varje anhängare av större pluralism i politiken och samhällslivet borde applådera!

 

 

 

 

 

Nu är jag en glad sverigedemokrat igen!

Statsmannaord av Jimmie Åkesson om värdlandsavtalet.

I går skrev jag i en bloggtext att det inte kändes så jättekul att vara sverigedemokrat. Orsaken var att Mikael Jansson, partiets försvarspolitiske talesman, sagt att SD skulle rösta för en så kallad vilandeförklaring i riksdagen avseende det förebådade värdlandsavtalet med den västliga försvarsalliansen NATO.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/05/23/nej-i-dag-kanner-jag-mig-inte-jattestolt-over-att-vara-sverigedemokrat/

Enligt detta scenario skulle Sverigedemokraterna göra gemensam sak med Vänsterpartiet och därmed i värsta fall bidraga till att NATO-avtalet, som är av avgörande betydelse för vårt militära försvar, skulle skjutas upp i ett år. Annars, menade Mikael Jansson, skulle omvärlden inte kunna lita på vår ”alliansfrihet”. Kvalificerat trams, givetvis – icke minst därför att vi de facto inte är alliansfria då vi är medlemmar i EU, FN och en hoper andra internationella sammanslutningar.

Efter ett möte med riksdagsgruppen under dagen meddelas det emellertid nu, att Janssons utsaga inte längre gäller. Det ter sig helt uppenbart att hans prat om alliansfriheten inte var förankrat i riksdagsgruppen. SD kommer att rösta nej till värdlandsavtalet men således icke att medverka till någon vilandeförklaring. Underbart – nu är jag en glad sverigedemokrat igen!Kan Mikael Jansson fortsätta vara SDs försvarspolitiske talesman?

SDs partiledare Jimmie Åkesson har citerats på följande sätt i Aftonbladet:

Det finns en väldigt bred majoritet för värdlandsavtalet i riksdagen, vi och Vänsterpartiet utgör ungefär 20 procent av ledamöterna i kammaren. Vi skulle säkert kunna skjuta upp det i några veckor, men någon vilandeförklaring hade det inte blivit. Det är inte seriöst att bara obstruera för sakens skull. Vi är ett stort parti nu som vill ta ansvar för landet.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-backar-om-vilandeforklaring

Statsmannaord av Jimmie Åkesson, även om nejet till avtalet står fast. Den osminkade sanningen är dock att vi inte klarar vår eget försvar utan NATO-hjälp. Och väljer vi att inte ansöka om medlemskap – vilket givetvis vore det allra bästa – måste vi under alla omständigheter ha ett nära samarbete med försvarsalliansen. Janssons och andras ”vi är oss själva nog”-linje håller helt enkelt inte utan leder bara till höggradig försvarslöshet gränsande till hjälplöshet.

Det är inte jag som avgör den saken, men en ganska naturlig fråga i nuläget är om Mikael Jansson kan fortsätta som partiets försvarspolitiker nummer 1 efter sina insatser om värdlandsavtalet.

Putinkramarna har inte haft någon lyckad dag. Foto: Tommy Hansson

Nej, det har inte varit någon lyckad dag för Putin-kramarna inom och utom partiet. Inte heller för dem, till vänster och till höger, som tjafsar om ”globalismen” och att världen styrs i en djävulsk konspiration av George Soros, Bilderberggruppen och världssionismen. Vilka för övrigt brukar vara identiska med Putin-kramarna. Detta borde glädja varje seriös Sverige-vän.

Det här gänget har nämligen tomtar på loftet och sådana klarar sig såväl SD som Sverige i stort alldeles utmärkt väl utan, även om de givetvis liksom alla andra har full frihet att utkolportera sin erbarmliga rappakalja.

 

Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).

Hur länge skall polisen låta sig hunsas? Kraftfulla metoder krävs!

 Polisen står i dag mer eller mindre maktlös mot våldet i våra förorter. På bilden Husby utanför Stockholm.

Vi kan nästan dagligen läsa om upplopp i förorter till våra större städer. Bilar sätts i brand, lägenheter angrips, polis och räddningstjänst attackeras. Just när detta skrivs är det ungdomar med invandrarbakgrund som lever rövare i Göteborg.

Det går i nuläget inte att se något ljus vare sig i tunneln eller vid horisonten. De samhällsvådliga våldshandlingarna, påhejade av anarkister och annan extremvänster, fortsätter utan att några ledande politiker agerar eller åtminstone säger ifrån på skarpen. Skulle de göra det vore det liktydigt med art underkänna den egna invandrings- och integrationspolitiken, vilket givetvis är otänkbart.

I stället är det skygglappar på samt floskler om generös flyktingpolitik och tolerans gentemot den pågående islamiseringen som gäller. Vid behov skickar makten fram figurer som historieprofessorn Dick Harrison för att söka göra gällande att alla samhällen vinner på de öppna gränsernas politik. Endast Sverigedemokraterna har vågat sig på att framföra ett annat och kärvare budskap.

En som inte är sverigedemokrat men som ändå effektivt kunnat tillbakavisa Harrisons svepande omdömen att ”invandring berikar” och att ”invandrare byggde Sverige” är den i Iran födde nationalekonomen Tino Sanandaji med kurdisk bakgrund. På sin blogg hävdar han att det inte alls var immigranterna som byggde Sverige och att till exempel de mångomtalade  men rätt fåtaliga vallonernas insatser i sammanhanget våldsamt övervärderats:

http://www.tino.us/2015/01/invandrare-byggde-inte-sverige/

 Tino Sanandaji: ”Invandrare byggde inte Sverige.”

Bortsett från den nog så viktiga diskussionen om invandringens kostnader och vilka det var som egentligen byggde upp Sverige, måste också frågan vilka praktiska åtgärder som bör sättas in mot det så kallade buset komma upp på tapeten. Det är sannerligen på tiden att polisen slutar upp med att låta sig hunsas av kriminella gäng utan respekt för andras liv och egendom. Det är också på tiden att vanliga medborgare garanteras lugn och säkerhet på riktigt.

Sverigedemokraterna har genom åren haft idéer om hur problemen med utökat våld i utanförskapsområden skall kunna hanteras. Riksdagsman Mikael Jansson motionerade 2011 om behovet av en ”utökad militärpolisorganisation” med uppgifter utöver dem som den vanliga polisen har befogenheter till.

”Jag tror att det krävs fasthet och att det sätts tydliga gränser när det hettar till”, citerades Jansson i tidskriften Expo:

http://expo.se/2011/sverigedemokraterna-vill-infora-militarpolis_4472.html

Bland den utrustning Jansson menar att den typ av militärpolis han skisserar i sin motion skall kunna förfoga över nämns bland annat vattenkanoner, som används av exempelvis tysk polis i samband med allvarliga kollektiva våldsyttringar.

 Vattenkanon kommer till användning i Chile.

Den svenska polisen inköpte i samband med de beramade upploppen i Berzelii Park i Stockholm 1954 en vattenkanon som skulle manövreras av tre man. Den anlände emellertid för sent för att kunna tas i bruk och kom aldrig att användas. Den utgick 1972 ur polisens utrustning och återfinns sedan dess på Polishögskolan i Sörentorp.

2013 förordade SD-parlamentarikerna Richard Jomshof och Kent Ekeroth användning av vattenkanoner och gummikulor kombinerat med åtgärder såsom undantagstillstånd och utegångsförbud i syfte att komma till rätta med ungdomsupploppen och skadegörelsen i problemområden av typ Husby utanför Stockholm:

http://www.dn.se/sthlm/sd-vill-ha-undantagstillstand-i-husby/

Enligt min mening är det, icke minst i ljuset av händelserna i Göteborg, dags att återuppta diskussionerna om tänkbara åtgärder för att få buset under kontroll. Den nuvarande situationen, stundom påminnande om inbördeskrigslika förhållanden där det förmodligen är en tidsfråga innan dödsoffer krävs, kan inte tillåtas fortgå utan att någonting görs.

Om det därför krävs vattenkanoner, gummikulor, tårgas och undantagstillstånd som sista utvägar för att få bukt med en kaotisk och våldsam situation är det också min uppfattning att sådana åtgärder måste till.

 SDs Richard Jomshof har föreslagit att bland annat undantagstillstånd och vattenkanoner skall kunna användas i nödlägen av polismakten. Foto: Tommy Hansson

Standardkritiken är, att detta inte löser de bakomliggande problemen och det är naturligtvis i och för sig sant. Detta skall dock självfallet inte få hindra oss att lösa de akuta problemen i form av ett besinningslöst  våld från sjövilda invandrargäng som redan har undergrävt rättsstaten Sverige och icke minst minskat respekten för och tilltron till ordningsmakten.

För att göra en liknelse. Om du har brutit benet i slalombacken avstår du inte från att låta dig behandlas för detta med motiveringen, att det inte löser problemen med din egen dåliga skidåkning som är orsaken till skavanken i fråga. Du låter alltså sjukvårdspersonalen ta hand om benet medan du funderar över hur du skall bli bättre i skidbacken.

 

 

Myrdals folkmördarpriser

Jan Myrdalsällskapets stora litterära pris, Leninpriset, har 2011 tilldelats filmaren Maj Wechselmann. Sällskapets lilla pris, Robespierrepriset, gick till  journalisten Martin Schibbye med ett förflutet i tidskriften Folket-i-Bild/Kulturfront.

 Myrdal.

Det ligger naturligtvis en glasklar logik i att de två priserna, uppkallade efter en stor och en något mindre politisk massmördare, går till två kommunister med stalinistiska förtecken.

Vladimir Illitj Lenin-Uljanov (1870-1924) räknas som grundare av Sovjetunionen, ett imperialistiskt-kommunistiskt rike som uppskattas ha tagit livet av omkring 60 miljoner människor. Det var Lenin själv som inrättade den fruktade Tjekan, den sovjetiska underrättelsetjänsten som i tidernas fullbordan ledde fram till KGB, i syfte att eliminera verkliga eller påhittade meningsmotståndare. Lenin avled i hjärnsyfilis 1924.

 Lenin.

Maximilien Robespierre (1758-94) var en av den Franska revolutionens förgrundsgestalter och en av Lenins politiska förebilder. Han initierade 1793 det så kallade skräckväldet i Frankrike men dödsdömdes och avrättades själv året därpå av sina forna vapenbröder. Skräckväldet skördade tiotusentals offer.

Att Lenin och Robespierre, jämte genocidkollegerna Mao Tse-tung och Pol Pot, tillhör Jan Myrdals idoler visste vi förstås  redan. Myrdal har alltid varit renons på allt som kan kallas politiskt omdöme, något som också demonstreras av hans stöd till förintelseförringarna/förnekarna Robert Faurisson och Mohamed Omar.

Att nu mer eller mindre framstående svenska kulturutövare önskar förknippas med Myrdal och hans tvivelaktiga idoler genom att acceptera sagda priser är möjligen litet mer överraskande men långt ifrån sensationellt för den som är underkunnig om den svenska kulturelitens ideologiska preferenser…

 Robespierre.

2010 års priser tillföll filmregissören Roy Andersson (Leninpriset) samt journalisten Kajsa ”Ekis” Ekman (Robespierrepriset). Religionshistorikern och Hamas-anhängaren Mattias Gardell (äldre bror till den mer kände Jonas) fick Leninpriset året dessförinnan.

Kort efter det att 2011 års pristagare tillkännagivits inleder Aftonbladet, en tidning som under krigsåren, under ledning av Torsten Krüger, utgjorde Nazitysklands mest pålitliga stöd i Sverige, en ”granskning” av Sverigedemokraterna genom att portionera ut gammal skåpmat från vänsterextrema Expo med gamle trotskisten Stieg Larsson och den brottsdömde vänsterextremisten Tobias Hübinette som ett par av initiativtagarna.

 Krüger.

En av höjdpunkterna i första granskningsavsnittet var ett 20 år gammalt citat av förre partiledaren Mikael Jansson. Tilläggas kan att Jan Myrdal är en gammal AB-medarbetare.

Redan Predikaren i den judiska bibeln framhöll att ”intet är nytt under solen”…