Posted tagged ‘Mikael Wiehe’

Har kippavandringarna överlevt sig själva?

18 december, 2017


Alice Bah Kuhnke på kippavandring i Malmö.

För kort tid sedan arrangerades i Malmö, även känt som ”Sveriges Gaza”, en demonstration där personer med arabiskt ursprung bland annat högljutt uttryckte en vilja att starta en intifada och att ”skjuta alla judar”. Den hatfyllda manifestationen sades vara en reaktion på att USAs president Donald Trump fastslagit att Jerusalem är Israels huvudstad. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/hatsk-stamning-pa-demonstration-i-malmo

Andra antisemitiska förlöpningar inkluderar att brandbomber kastats mot synagogan i Göteborg samt en byggnad i anslutning till synagogan i Malmö.

I syfte att motverka den skenande antisemitismen anordnade Judiska församlingen i Malmö sistlidna helg en så kallad kippavandring, dit bland andra kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) inbjudits. https://www.sydsvenskan.se/2017-12-16/kippavandring-efter-hatet-i-malmo

Kippavandringarna i Malmö inleddes för ett antal år sedan i syfte att synliggöra den judiska folkgruppens utsatthet i anledning av den växande antisemitism som den omfattande muslimska invandringen medfört. Det fanns dock många som föredrog skygglappar och enbart talade om antisemitism som något unikt för nationalsocialismen.

Hillevi Larsson (S) på kippavandring. Några dagar tidigare talade hon på en demonstration där det skanderades om att ”skjuta judar”.

I själva verket är den ”svenska” antisemitismen i dag förhållandevis försumbar (även om den beklagligt nog förekommer). Här en länk till en bloggtext i ämnet jag skrev för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

Riksdagsman Fredrik Malm (L) medgav detta i en riksdagsdebatt som initierats av Kristdemokraterna: ”Vi har länge inte haft förmågan att inse att antisemitism kan finnas i grupper som själva är utsatta och i behov av hjälp.” Således en omskrivning för immigranter som bekänner sig till islam. En sådan bristande förmåga är desto märkligare emedan muslimsk antisemitism är lika gammal som islam självt.https://www.sydsvenskan.se/2017-12-18/krav-pa-nolltolerans-mot-all-antisemitism

Under senare år har kippavandringarna innehållit alltfler vänsterinslag. 2014 slog några av deltagarna exempelvis ett slag för den vänsterextreme våldsmannen Showan Shattak, som vid tillfället låg på sjukhus efter ett internt extremistbråk. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/


Israel-hataren Mikael Wiehe låtsas engagera sig för judar.

Vidare har obotfärdiga vänsterextremister som trubaduren Mikael Wiehe, notorisk Israel-hatare som stött initiativet Ship to Gaza, synts bland kippavandrarna, låt vara utan kippa. Något som fått det att vända sig i magen i alla fall hos denna bloggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/05/micke-bolsjevik-ett-snabbportratt/

I den sista upplagan av kippavandringarna i Malmö dök som nämnts ovan regeringsföreträdaren Alice Bah Kuhnke upp. Hon representerar ett parti som ända sedan det grundades av bland andra ”Palestina”-fanatikern och Israel-hataren Per Gahrton 1982 innehållit tydliga antisemtiska inslag. Sak samma kan sägas om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. En av den i oktober 2014 nytillträdda rödgröna regeringens åtgärder var som bekant att diplomatiskt erkänna den fiktiva staten ”Palestina”, vars ledare helst vill se Israel utplånat från jordens yta.

Utrikesminister Margit Wallström utnämndes för ett år sedan av Simon Wiesenthal-centret i Los Ageles till världens åttonde mest framträdande antisemit sedan hon i riksdagen hävdat att det rör sig om ”utomrättsliga avrättningar” när israelisk polis och israeliska försvarsstyrkor oskadliggör terrorister in flagranti. Hon är till yttermera visso den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i den judiska staten. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kVkE6/wallstrom-pa-antisemit-lista-efter-uttalande


Männen på bilden bär kippa eller yarmulke.

Wallström deltog inte i kippamanifestationen i Malmö, men det gjorde däremot den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson, en fanatisk ”Palestina”-lobbyist som glatt poserat för fotografen med en utmärkelse i form av en karta som visar ett ”Storpalestina” där staten Israel är bortraderad. Vad mera är: Larsson fanns bland talarna vid den vildsinta demonstration där det skanderades om att skjuta judar. https://www.expressen.se/kvallsposten/rasar-mot-hyllning-av-knivattacker-i-israel/

Kippavandringarna var en gång i tiden ett vällovligt initiativ som säkert fyllde en viktig funktion, och jag förmenar ingen som alltjämt tycker så att deltaga. Personligen undrar jag dock om dessa manifestationer inte överlevt sig själva: som jag ser det har de alltmer urartat till att bli manifestationer där allsköns vänsterpersonligheter och/eller sådana som vill se Israel utplånat från jordens yta ser en chans att framstå som goda och toleranta.

Fotnot: Kippa kallas på hebreiska den traditionella judiska huvudbonad av kalottyp som bärs av män. På jiddisch är beteckningen yarmulke.

 

 

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Micke Bolsjevik: ett snabbporträtt

5 februari, 2015

untitled Marx och Dylan: två av Wiehes ikoner

https://www.youtube.com/watch?v=TSYuhp_G4YY

Mikael Wiehe är uppriktigt sagt och utan alla omskrivningar en av de absolut vidrigaste kommunistiska dyngspridare jag vet.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad över att här ovan kunna presentera den oefterhärmliga Ensemble Pechlins låt ”Micke Bolsjevik”.

Enligt låttexten är det så att Wiehe, född i Hedvig Eleonora församling i Stockholm 1946 men uppvuxen i Köpenhamn respektive Malmö, ”leker proletär” och blivit rik på det. Det ligger mycket i detta. Bolsjevik-Mickes pappa var den danske journalisten Adam Wiehe och mamman den svenska keramikern Estrid, född Wrååk. En stabil övre medelklass-bakgrund som Wiehe delar med så många andra revolutionärsposörer.

Så vitt jag känner till finns det väl knappast en enda kommunistdiktatur Mikael Wiehe inte backat upp på ett eller annat sätt. I likhet med vännen och medmusikanten Björn Afzelius – som dock hade vett att ångra sig kort tid före sitt alldeles för tidiga frånfälle 1999 – hade (och har) Wiehe en klockarkärlek till Castros Kuba, som han hyllat vid stödgalor och andra jippon. Revolutionen på Kuba var enligt Wiehe både ”nödvändig och ofrånkomlig”.

Jag måste säga att det vände sig i magen på mig när Wiehe för något år sedan dök upp på en av de så kallade kippavandringarna i Malmö till stöd för Malmös av importerat muslimhat förföljda judar. Wiehe som tidigare engagerat sig i Hamas-spektaklet Ship to Gaza.

Om något till äventyrs när det gäller motbjudandets grader skulle kunna jämföras med Wiehes vämjeliga kommunistpropaganda så är det kanske, men inte riktigt,  hans knastertorra Dylan-tolkningar på grötmyndig skånska.

Det var givetvis i högsta grad symptomatiskt att Wiehe nyligen belönades med Pol Pot-kommunisten Jan Myrdals stora pris Leninpriset.

Lyssna på och sprid gärna länken till ”Micke Bolsjevik”!

Myrdals finaste folkmördarpris till Wiehe

12 januari, 2015

 

images Leninismen är lika död som upphovsmannens kadaver på Röda torget i Moskva – men lever vidare genom Myrdalpriset.

http://www.svd.se/kultur/4245837.svd

Förra sosseministern Björn Rosengren väckte på sin tid viss uppmärksamhet då han kallade Norge den ”sista sovjetstaten”.

Glöm det.

Ty vilken stat annan än den där ett så kallat Leninpris delas ut förtjänar att kallas sovjetanstucken? Jag talar givetvis om Sverige och Jan Myrdalsällskapets ”stora pris”, Leninpriset på 100 000 kronor, som i år tillfallit vänstertrubaduren Mikael Wiehe. Se länken överst.

Om någon till äventyrs trodde att Wiehe tänkte tacka nej till priset för att inte blandas ihop med en av mänsklighetens stora folkförstörare – bland annat känd för yttrandena ”Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare…Avrätta gisslan…” /Fotnot/ – så säger jag bara: glöm det också.

Till Expressen på frågan om han tänker acceptera priset säger således Wiehe så: ”Absolut och utan tvekan”:

http://www.expressen.se/kultur/mikael-wiehe-stolt-over-leninpriset/

imagesBTR2T1PH Wiehe och en del av hans bloddrypande retorik.

Detta till skillnad från författarinnan Susanna Alakoski, som nekade till att ta emot Leninpriset 2013 – heder åt henne –  med motiveringen, att hon inte ville sammablandas med totalitära ideologier. Wiehe menar för sin del att namnet Leninpriset är alldeles utmärkt emedan det är ”provokativt” och bra.

Mikael Wiehe får folkmördarpriset för sitt ”konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism”. Hittills har det knappast funnits någon kommunistdiktatur, där Kuba är den absoluta favoriten, som  Mikael Wiehe inte gillat högt och rent.

Priset, som instiftades 2008, har tidigare förärats personer såsom filmaren Roy Andersson, känd DDR-propagandist och desinformatör om spridningen av AIDS, stalinisten och filmaren/författarinnan Maj Wechselmann och religionshistorikern och antisemiten Mattias Gardell.

Myrdalsällskapets så kallade lilla pris, som uppkallats efter den franske revolutionären Maximilien de Robespierre – mannen bakom den Franska revolutionens terrorvälde som i slutändan själv blev avrättad som förrädare mot revolutionen – på 10 000 kronor tillfaller i år författarinnan Sara Biescher, som i ett par romaner skrivit om missförhållanden i svensk äldrevård.

images4RQUJV67Jan Myrdal såg märkligt nog inte röken av något massmord när han guidades runt i Kambodja i slutet av 1970-talet…

Mer om de myrdalska folkmördarpriserna och namnen bakom dem här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/01/14/intet-ar-nytt-under-solen/

Priserna kommer att utdelas av gamle Pol Pot-, Lenin- och Mao-anhängaren Jan Myrdal på Varbergs teater den 18 april.

Fotnot: Citat ur telegram från V. I. Lenin till den kommunistiska ledningen i Nizjnij-Novgorod den 11 augusti 1918.

Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

1 september, 2014

 

timthumb Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

620x330xkampawebb-620x330_jpg_pagespeed_ic_nNuUzH8zM7 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

imagesGUYOVTRW Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

dubliners-etc-048 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

imagesHNMR390C Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

6 augusti, 2013

mikael_wieheKommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

imagesLindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

cuba_73335120Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

imagesCAMRNC21Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.

Litet om Wiehe, Afzelius, Ljunggren – och SD

11 augusti, 2010

Den här artikeln kommer att handla om hur ett par sinsemellan skilda vänsterpersonligheter ser på Sverigedemokraterna.

Låt oss börja med Mikael Wiehe (född 1946), den något bedagade proggaren som så sent som 2007 spelade på en konsert till förmån  för kommunistdiktaturen Kuba i Malmö som arrangerades av Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska föreningen. Wiehe försvarade sitt ställningstagande i media och hävdade bland annat att ”revolutionen är en önskvärd självklarhet.” 1985 hade Wiehe varit med att i Göteborg arrangera en stödgala för det prokommunistiska och och numera statsbärande ANC (African National Congress) i Sydafrika.

 Kommunistiske massmördaren Fidél Castro tillhör Mikael Wiehes politiska förebilder.

Mikael Wiehe blev först allmänt känd genom sin medverkan i proggbandet Hoola Bandoola Band, vilket lades ned 1976. Ett senare projekt blev Kabaréorkestern där bland andra den senare kände TV-profilen Göran Skytte – numera omvänd kristen – ingick. Mikael Wiehe har så vitt jag förstår en trogen skara anhängare som inte bara omfattar certifierat vänsterfolk. Det framgick icke minst nyligen, då den sverigedemokratiske trubaduren Linus Bylund framförde Wiehes låt ”Flickan och kråkan” i samband med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg.

Bylunds sånginsats, som uppskattades ljudligt av SD-publiken, fick Mikael Wiehe att gå i taket. Inte bara därför att Bylund framförde en sång av Wiehe, utan därför att att han desslikes tagit sig friheten att ändra några rader i sångens tredje vers enligt följande: ”Vårt land är en skadeskjuten kråka” samt ”Vi vet att det är vi som har svaren.” Stor sak i det, kan tyckas, men kommunisttrubaduren Wiehe blev mäkta upprörd och har talat om att stämma SD men först efter valet.

 Bylund.

I ett yttrande i anledning av händelsen väljer således Wiehe att citera vad han kallar ”maffian”: ”Hämnd är en rätt som ska avnjutas kall.” Vi får väl se vad som händer och på vems sida sympatierna finns.

Personligen har jag aningen svårt att förstå entusiasmen över Mikael Wiehe och hans konstnärliga verk, även om jag tycker Linus Bylund har gjort en anmärkningsvärd insats som lyckats provocera fram Röd-Mickel ur dennes gryt. Några av Hoola Bandoolas låtar kan jag uppskatta när jag är på det humöret, medan exempelvis Wiehes knastertorra Dylan-tolkningar lämnar mig helt likgiltig.

Då tilltalar mig Wiehes tyvärr framlidne proggkollega Björn Afzelius – megarökaren Afzelius avled i lungcancer 1999 – betydligt mer. Och det beror inte enbart på att Afzelius till skillnad från Wiehe hade den goda smaken att före sin död ta avstånd från diktaturen och förtrycket på Kuba. Afzelii känsliga röst – en blandning av skånska, småländska och stockholmska – kontrasterar på ett välgörande sätt mot Wiehes gnälligt skånska pipa. Så är Afzelius också tidernas mest framgångsrika svenska skivartist med 2,5 miljoner sålda album.

 Ytterligt beklämmande men föga sensationellt är det att vår statstelevision nu tycks ha fått för sig att Wiehe är ett slags nationaltrubadur och som sådan bör inbjudas till programpunkter såsom ”Allsång på Skansen”, där Wiehe framträdde den 6 juli i år. Målsättningen, förklarade den genompolitiserade Wiehe, var att ”välta regeringen.”

Fast det skall nog mer till än en enstaka uppvisning av en Röd-Mickel utanför sitt gryt för att det skall bli ett regeringsskifte. Inte heller torde dennes hysteriska utfall mot Sverigedemokraterna bidraga till ett färre antal röster på SD i det kommande valet. Partiets opinionssiffror är stadigt på väg uppåt, och den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menade i ett uttalande för någon vecka sedan att det var fullt möjligt att SD kunde få tolv procent av rösterna i det kommande valet (WighsNews 6/8):

SD har skaffat sig tre starka ledare med Jimmie Åkesson i spetsen. och man har klokt nog rensat upp i leden och gjort sig av med alltför extrema människor och åsikter, det är både möjligt och troligt att SD skulle kunna få så mycket som 12 procent och att de kommer in i riksdagen kan man bedöma som fullt klart.

 Ljunggren har bland annat skrivit om ”Nya Moderaterna.”

Ljunggren har vidare uppfattningen att väljarna i de starka sverigedemokratiska fästena Skåne och Blekinge kommer att avgöra höstens val och att två eller tre av de mindre riksdagspartierna riskerar att åka ur. Orsaken till att Nationaldemokraterna står och stampar under en procent, anser Ljunggren slutligen, är att denna partibildning inte har tillräckligt starka ledare samt har lockat till sig ”en del knäppskallar.” Ta del av hela intervjun via länken här:

 http://www.wighsnews.se/utskriftsmoment/readreportage.php?id=70385