Förra SVT-chefen om Trumps covidbesked: ”Jag är rädd att det här kommer att gynna honom”

Makarna Donald och Melania Trump har testats positivt för den kinesiska smittan.

Den stora nyheten för dagen – vilket ingen torde ha undgått att notera – är att makarna Donald och Melania Trump testats positivt för den kinesiska smittan covid-19 och gått i karantän i Vita huset. De uppges må bra för tillfället.

Trump smittad av coronaviruset

Enligt USA-experten Ronie Berggren, redaktör för den webbaserade sajten Amerikanska Nyhetsanalyser, kommer beskedet att leda till att villkoren för den fortsatta presidentvalsrörelsen ”förändras drastiskt”. Trump-kampanjen kommer exempelvis inte längre att kunna hålla valmöten med massdeltagande vilket skett tidigare.

Hur de båda återstående debatterna mellan Trump och hans medtävlare Joe Biden, planerade att hållas i Miami, Florida den 15 oktober respektive Nashville, Tennessee den 22 oktoiber kommer att påverkas är i skrivande stund oklart. Det hänger på om Donald Trump insjuknar i corona eller ej. Dessutom har presidenten klargjort att han inte accepterar ändrade debattregler, vilket debattkommissionen föreslagit. https://www.vk.se/2020-10-02/trump-vill-inte-debattera-med-andrade-regler

”Varför skulle jag tillåta att debattkommissionen ändrar reglerna för andra och tredje debatten när jag så enkelt vann förra gången?” klargjorde Donald Trump på Twitter. Bland förslagen till ändrade regler har nämnts att moderatorn skulle kunna stänga av mikrofonen för en debattör som bryter mot givna direktiv.

Den 7 oktober möts de båda vicepresidentkandidaterna, republikanen Mike Pence och demokraten Kamala Harris, i en debatt i Salt Lake City i Utah förutsatt att ingen av dem testas positivt för covid-19.

Eva Hamilton: ”Jag är rädd att det här kommer att gynna honom.”

Här hemma har reaktionerna på beskedet om makarna Trumps covid-positivism varit ungefär vad man kunde ha förväntat sig. I TV4s Nyhetsmorgon ledde Steffo Törnqvist och Jenny Alversjö en diskussion om beskedet med deltagande av förra SVT-chefen Eva Hamilton, förre EU-parlamentarikern (L) Jasenko Selimovic och Flamman-redaktören Anna Herdy. Av dessa framstod faktiskt den sistnämnda som mest nyanserad. Selimovic inledde genom att helt bisarrt ifrågasätta Trumps besked om att han smittats som tänkbar lögn!

Som var och en säkert begriper var det inget positivt om Trump som kom ut av ett meningsutbyte med den sammansättningen. Eva Hamilton, som sitter i styrelsen för bland annat Sveriges Television AB, Sveriges Radio Företags AB samt Radiotjänst i Kiruna AB, oroade sig mest för att Trumps kandidatur skulle stärkas av smittobeskedet: ”Jag är rädd att det här kommer att gynna honom.” Emedan TV4 meddelat att sidan med Nyhetsmorgon Trump-diskussion inte längre finns följer här Nyheter idags referat av den nämnda diskussionen: https://nyheteridag.se/svts-forra-vd-eva-hamilton-ingen-gillar-ju-trump-i-sverige/

Enligt styrelseproffset Hamilton, dotter till greve Gustaf Hamilton och gift med civilekonomen Karl-Johan von Heland, är det vidare så att ”Ingen gillar ju Trump i Sverige”. Att landets enligt min mening i särklass mest framstående expert på amerikansk politik, Ronie Berggren, är Trump-anhängare har uppenbart undgått Eva Hamilton.

Berggren kommer i dagarna ut med sin nya bok Donald Trump-en synnerligen amerikansk president. https://poddtoppen.se/podcast/735154706/amerikanskanyhetsanalyser/av1159-ronies-bok-om-donald-trump-gar-nu-att-forbestalla

Vidare är det inga som helst svårigheter att på sociala medier hitta skadeglada reaktioner mot Trumps covid-19-smitta. Den mest uppmärksammade står Dana Pourkomeylian, liberal jurist och ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån, för den 2 oktober:

Min hjärna: säg det inte säg det inte säg det inte säg det inte

Jag: hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahhahahahahahahahahahahhahahahahahahahhahaahahhahahahahahahahahahahahahahahahahahhahahaahhahahahahahahahahahhahahahahahahahahahh https://t.co/pWkLcTjyLl

— Dana Pourkomeylian™ (@Pourkomeylian) October 2, 2020

Joe Biden och Kamala Harris iförda gigantiska masker.

På andra sidan Atlanten har den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden på ett hämningslöst men inte särskilt framgångsrikt sätt gjort politik av covid-19-smittan genom att skuldbelägga president Trump. Själv har Biden handskats synnerligen lättvindigt med statistiken och dragit till med att 6114 militärer har avlidit i smittan – det verkliga antalet är sju.

Räknar man ihop civilt och militärt anställda samt övriga med olika sorters uppdrag för det amerikanska försvarsdepartementet kommer man visserligen upp i 90 dödsfall, men därifrån till dryga 6000 är steget onekligen långt. https://freebeacon.com/2020-election/biden-said-6114-military-service-members-died-from-covid-the-real-number-is-7/?fbclid=IwAR0mCeIAjbjH38-91A3JS5R2XC65o55fPfM4wqDuqwHPNY3JMOIlE2zNWns

 

åonåp

Kaotisk debatt i Cleveland – men Trump vann sakfrågorna

Den första amerikanska valdebatten i Cleveland, Ohio blev tämligen kaotisk.

Det hade inför den första TV-debatten mellan presidentkandidaterna Donald Trump och Joe Biden diskuterats, om den snart 78-årige Biden verkligen skulle kunna klara av en debatt av detta slag. Han har trots allt i vissa filmsekvenser uppvisat tecken på begynnande demens och har, under en stor del av den hittillsvarande kampanjen, isolerat sig i källaren till sin bostad i Wilmington i Delaware.

Demokratiska partiet behövde därför visa att deras man – av Trump stundom kallad ”Sleepy Joe” – kunde genomföra den halvannan timme långa debatten i Cleveland i Ohio utan att totalkollapsa. Alla som bevittnade debatten i TV den 29 september kunde konstatera att Biden inte bara stod på benen utan också gjorde förhållandevis bra ifrån sig, låt vara att han då och då uttryckte sig otydligt och slirade på ord. Han hade dock god hjälp av moderatorn Chris Wallace från TV-kanalen Fox News.

Grant Stinchfield, en fyra gånger Emmy-vinnande journalist och programledare på Newsmax TV, menade efter debatten att Chris Wallace – vars uppträdande Stinchfield kallade ”a disgrace” – medvetet gick in för att göra bort Trump och att såväl Wallace som Fox News undan för undan har glidit allt längre åt vänster. Någon räknade ut att moderator Wallace avbröt presidenten 73 gånger men hans utmanare endast 15 gånger.

Joe Biden tittade ett flertal gånger rakt in i TV-kamerorna, sannolikt i syfte att vända sig direkt till väljarna, men hans obalanserade skällsord gentemot Trump var långt ifrån statsmannamässiga: ”clown”, ”fool”, ”shut up, man”, ”keep yapping, man” , ”the worst president ever” etcetera. Man kan bara föreställa sig det ramaskri som skulle ha hörts om Trump hade yttrat dessa ord om sin debattmotståndare. Stinchfield anklagade vidare Biden för att bete sig som en diktator, då den senare sökte göra gällande att ”I am the Democratic party”.

Vilket naturligtvis är struntprat, då vänsterradikaler och proislamister såsom Bernie Sanders, Ilhan Omar, Rashida Tlaib, Alexandria Ocasio, Elizabeth Warren  och representanthusets talman Nancy Pelosi satt väl så stor prägel på Demokraterna som Joe Biden. Många ser med visst fog Biden som dessa radikalers lydiga redskap.

Anmärkningsvärt är vidare att Chris Wallace i debatten inte lät Donald Trump bemöta Bidens lögnaktiga och påståenden om att presidenten skulle vara en nickedocka åt Rysslands president Vladimir Putin. Kort tid innan debatten i Ohio drog igång hade John Ratcliffe, director för National Intelligence, avslöjat att Trumps motståndare i valet 2016, Hillary Clinton, godkänt en plan med syftet att skandalisera Trump genom att försöka knyta honom till Putin och Ryssland. Därigenom hoppades Clinton och demokraterna få bort uppmärksamheten kring hennes lagvidriga e-mejlande av statliga angelägenheter på sitt privata konto. https://www.nationalreview.com/corner/allegation-hillary-clinton-orchestrated-collusion-hoax-to-distract-from-her-emails-according-to-russian-intel/

”Jag är det Demokratiska partiet”, hävdade Joe Biden. Man kan undra vad talman Nancy Pelosi tyckte om det uttalandet.

Vidare gjorde såväl Biden som hans medhjälpare Christ Wallace aktningsvärda försök att få det till att Trump är en hemsk rasist genom att pressa honom på ett förment uttalande som presidenten påstås ha gjort i Charlottesville i Virginia, där Trump skulle ha sagt att det var ”fine people on both sides”, därmed refererande till vit makt-grupperingar. Vad Trump menade var dock att det fanns bra människor både bland sådana som ville ha bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E. Lee och sådana som ville ha den kvar. Trump har i andra sammanhang fördömt vit makt-grupper. Det är precis samma visa som i samband med valet 2016, då Trump-hatare gjorde lika desperata som fruktlösa försök att knyta Trump till ärkerasisten David Duke. https://www.factcheck.org/2020/02/trump-has-condemned-white-supremacists/

Jag tycker Trump klarade den diskussionen, om man nu kan kalla det aktuella käbblet för diskussion, bra genom att hänvisa till att det största hotet mot USAs demokrati inte kommer från vit makt-grupper utan från den hårda vänstern i form av Antifa (som Biden felaktigt benämnde ”en idé, inte en grupp”) och våldsverkarna i Black Lives Matter. Över huvud taget lyckades Trump väl i att få fram att det vänstervåld som förekommit sedan påtände knarkaren och yrkesbrottslingen George Floyd dog under ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj framförallt varit ett problem i demokratiskt styrda städer.

I städer som Chicago, Portland och Seattle har polisens möjligheter att ingripa drastiskt beskurits med påföljd att anarkister och annat vänsterslödder kunnat ockupera hela stadsdelar. Biden övertygade nog ingen med sitt allmänna ordande om att polisen, istället för att tillgripa våld, i första hand borde försöka tala våldsverkarna till rätta. Således en amerikansk motsvarighet till den svenska polisens korvgrillnings- och pizza-policy.

Visare misslyckades Biden eftertryckligt visa, att Donald Trump misskött den amerikanska ekonomin under sina snart fyra år som USAs president. Här talar siffrorna sitt tydliga språk. Under de tre åren från Trumps tillträde i januari 2017 fram till Kina-smittans utbrott gick alla ekonomiska kurvor uppåt samtidigt som arbetslösheten sjönk till rekordlåga nivåer. Sedan följde en djup vågdal till följd av pandemin men nu vänder ekonomin, vilket också påpekades av moderatorn Chris Wallace, uppåt igen vilket rapporterats om bland annat i Wall Street Journal. https://www.wsj.com/articles/wsj-survey-overall-economy-is-recovering-faster-than-economists-expected-11599746400

De båda vicepresidentkandidaterna Kamala Harris och Mike Pence möts i en debatt i Salt Lake City den 7 oktober.

Den inledande valdebatten i Case Western Reserve i Cleveland, Ohio blev tämligen kaotisk. Trump skulle ha tjänat på större debattdisciplin, men å andra sidan är hans frustration över att inte ha fått bemöta några av Bidens mest uppenbara lögner förståelig. I mina ögon och öron råder inget tvivel om att det var presidenten som gick segrande ur holmgången i det viktigaste avseendet: han ägde i stort sett sakfrågorna från covid-19 och ekonomin till gatuvåldet och militären. Den som önskar en opartisk redogörelse för debatten kan med fördel läsa vad BBC News skriver här: https://www.bbc.com/news/election-us-2020-54350538

Nästa debatt i den amerikanska valrörelsen kommer att äga rum den 7 oktober i Salt Lake City i Utah och hålls mellan vicepresidentkandidaterna Mike Pence och Kamala Harris. Sedan följer de båda avslutande debatterna mellan huvudkandidaterna i Miami, Florida den 15 och Nashville, Tennessee den 22 oktober.

 

Riksrättsåtalet: demokraterna skjuter sig själva i foten med sitt Trump-hat

Donald Trump: ”En sorglig dag för USA.”

Det har väl inte undgått någon att en majoritet av det amerikanska representanthuset röstat för att ställa den republikanske presidenten Donald J. Trump inför riksrätt. Röstningen följde i stort partilinjerna, där dock två demokrater röstade mot riksrätt. Rättegången kommer att inledas i senaten i januari. https://www.telegraph.co.uk/news/2019/12/19/next-impeachment-senate-decide-removing-donald-trump-january/

Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.

Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.

Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.

Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.

Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.

Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”

Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.

Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”

Donald Trump blir den tredje amerikanske president att genomgå ett riksrättsförförande. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.

Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs

Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.

Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.

Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..

Trump hade rätt: FBI-chefen bröt mot lagen

President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx

Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.

Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem,  och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott

Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.

Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.

 

 

 

Demokraternas våta dröm: att ersätta Trump med Pelosi

Om de mest fanatiska Trump-hatarna fick bestämma skulle Nancy Pelosi bli president.

Det spekuleras nu bland de mer fanatiska Trump-hatarna om att ersätta den sittande presidenten med representanthusets talman Nancy Pelosi. Ett scenario där detta, i alla fall teoretiskt, skulle kunna vara möjligt luftades nyligen i TV-kanalen MSNBCs program AM Joy som leds av den uttalade Trump-kritikern Joy Reid.

MSNBC Pushes INSANE Plan to Make Pelosi President

Reid kommenterade, att även om president Donald J. Trump skulle komma att avsättas som resultat av ett riksrättsförfarande så skulle egentligen ingenting förändras. Om Trump försvann skulle normalt vicepresident Mike Pence ta hans plats och bli ny amerikansk statschef. En medlem av programmets diskussionspanel målade då upp ett scenario där Pelosi blir president.

Lösningen skulle, enligt paneldeltagaren Jill Wine-Banks, bestå i att först ställa Mike Pence inför riksrätt och avlägsna honom från posten som vicepresident. Därefter framställs kravet att Donald Trump, inför sin egen förestående riksrätt, inte tillåts utnämnda en efterträdare till Pence. Varför Pence skulle bli föremål för riksrätt framgick dock inte.

Jill Wine-Banks framställde detta onekligen fantasifulla scenario på följande sätt: ”You could impeach Pence first. The problem is that Donald Trump then has to name his replacement. But I think that maybe a deal could be struck where he was told, if you don´t make a replacement, then Nancy Pelosi would become president.”

Jill Wine-Banks, född 1943, är inte vem som helst. Hon är en välmeriterad jurist som blev allmänt känd då hon var en av åklagarna under Watergate-förhören 1974. Senare utnämndes hon som den första kvinnliga General Council of the Army under Jimmy Carters presidenttid. Hon blev senare Executive Director för American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till vårt advokatsamfund. https://en.wikipedia.org/wiki/Jill_Wine-Banks

President Donald Trump och vicepresident Mika Pence.

Nancy Pelosi, född 1940, står i egenskap av representanthusets talman närmast i turordningen att bli president efter presidenten och vicepresidenten. Hon tillhör Demokraternas vänsterflygel och har aborträtten som sin hjärtefråga. Pelosi har varit kongressledamot sedan 1987 och var representanthusets talman 2007-11, det högsta politiska ämbete en amerikansk kvinna innehaft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Pelosi

Hon avgick som talman när Republikanerna övertog majoriteten i ”huset” men återkom på samma post efter kongressvalet 2018, då Demokraterna återtog majoriteten. Republikanerna har däremot majoritet i senaten, vilket är en försvårande omständighet för de demokrater som vill avsätta Trump genom ett riksrättsförfarande.

Trump har gått hårt åt Pelosi i sitt numera legendariska twittrande i samband med den pågående undersökningsprocessen inför en eventuell riksrätt mot presidenten. Han har även framfört att det snarare är Pelosi som borde ställas inför riksrätt för att ha gjort sig skyldig till landsförräderi. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/10/07/president-trump-beskyller-representanthusets-talman-nancy-pelosi-for

Spekulationerna och kattrakandet om att ersätta Trump med Pelosi som USAs president måste beskrivas som föga verklighetsförankrade och kan väl närmast beskrivas som de alltmer vänsterflummande Demokraternas ”våta dröm”. Att saken ändå förs på tal och därtill av välmeriterade jurister är dock minst sagt anmärkningsvärt.

Fotnot: Riksrätt har i USA genomförts mot två presidenter: Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1998). Båda representerade Demokraterna. Båda friades då det inte fanns 2/3 majoritet i senaten för fällande dom. Även republikanen Richard Nixon (1974) skulle ställas inför riksrätt men avgick innan riksrättsförfarandet påbörjades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A4tt

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Frigivne spionen Jonathan Pollard nekas bosätta sig i Israel

Jonathan Pollard frigavs 2015 efter närmare 30 år i amerikanskt fängelse. Nu nekas han bosätta sig i Israel.

USAs justitiedepartementet har avslagit en formell begäran från Israel om att låta den spioneridömde amerikanske juden Jonathan Pollard, 64, att bosätta sig i Israel. https://www.timesofisrael.com/us-rejects-israeli-request-to-let-jonathan-pollard-move-to-israel-report/

Jonathan Jay Pollard föddes i en judisk familj i Galveston, Texas den 7 augusti 1954. Under sin tjänstgöring som civilanställd underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan överlämnade han en stor mängd hemliga dokument till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, eftersom han upplevde att israelernas nationella säkerhet hotades av att de inte fick tillgång till det underrättelsematerial de enligt Pollard borde ha fått. https://www.britannica.com/biography/Jonathan-Pollard

Spionageverksamheten uppdagades emellertid och Pollard och hans dåvarande hustru, Anne Henderson, greps av den federala amerikanska polisen FBI efter en dramatisk biljakt som ledde till Israels ambassad där Pollard och Henderson emellertid inte blev insläppta. I de efterföljande rättsprocesserna dömdes Jonathan Pollard 1987 till livstids fängelse medan Anne Henderson klarade sig undan med fem år.

Jonathan Pollard är den ende brottslingen i USAs historia som dömts till livstids fängelse för spioneri för ett allierat land och utan att vara anklagad för högförräderi. Kritiker av domen har påpekat att ett mera rimligt straff hade varit fem-sex eller kanske maximalt tio år i fängsligt förvar. Den kände liberale juristen Alan Dershowitz har i alla år engagerat sig för Pollard och hade glädjen att 2015 få bevittna Pollards frigivning efter närmare 30 år i fängelse. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/22/israel-spionen-jonathan-pollard-frigiven-i-usa/

Israels regering förnekade länge att Jonathan Pollard spionerade för den judiska statens räkning men erkände till slut att så var fallet. Pollard mottog ansenliga penningsummor för sin olagliga verksamhet. Premiärminister Benjamin Netanyahu har vid ett flertal tillfällen tagit upp fallet Pollard med amerikanska presidenter, senast med Donald Trump, i syfte att finna en mekanism som kan göra det möjligt för Pollard att flytta till Israel. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995.

En israelisk manifestation för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard lever i dag i New York under restriktioner som bland annat förbjuder honom att uttala sig för media om sitt fall och att resa utomlands under fem år efter sin frigivning. Israelerna har försäkrat amerikanerna att Pollards restriktioner skulle gälla även i Israel. 2017 träffade Pollard USAs vicepresident Mike Pence för att diskutera en eventuell flyttning till Israel, men en amerikansk appellationsdomstol avslog efter mötet en sådan begäran.

Spioner, vare sig dessa överlämnar hemliga handlingar till vänskapliga eller fientliga främmande makter, bör naturligtvis inte komma undan rättvisan. Jonathan pollard är härvidlag inget undantag. Många bedömare anser dock att Pollard behandlats orimligt hårt och menar att han efter 30 år i fängelse borde tillåtas slå sig ned var han vill, särskilt som han i dag på intet sätt utgör någon säkerhetsrisk för USA.

Amerikanska myndigheter och amerikanskt rättsväsende har emellertid valt att tillämpa en hård linje gentemot Pollard oavsett den senares relativt framskridna ålder och vacklande hälsa. I Israel betraktas Jonathan Pollard, som fått flera gator och platser uppkallade efter sig, på många håll som en hjälte. http://time.com/45048/pollard-hero-hostage-in-israel/

 

Trumps största framgång: Neil Gorsuch svärs in som HD-domare efter historisk process

Neil Gorsuch efterträder framlidne Antonin Scalia i USAs Högsta domstol.

President Donald J. Trumps sannolikt största framgång hittills inträffade fredagen den 7 april 2017. Då konfirmerades presidentens kandidat till Högsta domstolen (HD), Neil Gorsuch, som därmed efterträder Antonin Scalia vilken avled den 13 februari 2016. Det är den längsta vakansen i USAs Högsta domstol sedan 1862. https://en.wikipedia.org/wiki/Neil_Gorsuch /Fotnot/

Trump klargjorde tidigt att han avsåg att nominera en abortfientlig kandidat till Högsta domstolen, och även om Gorsuchs juridiska syn på abort anses något oklar så kan han avgjort betraktas som en konservativ domare. Han kan därför i sitt värv förväntas tillämpa grundlagsfädernas synsätt, att amerikanska domare skall troget tolka lagarna och Förenta staternas konstitution hellre än att använda sitt ämbete i den politiska agitationens tjänst. http://www.reuters.com/article/us-usa-court-gorsuch-idUSKBN1791GR

Det Demokratiska partiets representanter i senaten inledde, i syfte att blockera utnämningen av Gorsuch till HD-domare, en filibuster-aktion; filibuster är en fördröjningstaktik där en medlem i senaten utnyttjar sin rätt till obegränsad talartid i syfte att blockera ett beslut även om detta åtnjuter en majoritet. Det var första gången i USAs historia filibuster användes i syfte att att försöka hindra en kandidat till Högsta domstolen att konfirmeras i ämbetet.

Senator Jeff Merkleys 15,5 timmar långa filibustertal var till ingen nytta.

Således höll den demokratiske senatorn Jeff Merkley oavbrutet låda mot Gorsuch i 15,5 timmar innan han kroknade. Därpå valde Republikanerna att tillämpa en bestämmelse som kallas nuclear option vilken tillåter församlingens ordförande – i det här fallet vicepresidenten Mike Pence – att ändra senatens majoritetsregler. https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_option

Därmed blev det ett slut på filibustrandet, och Gorsuchs nominering godkändes med röstsiffrorna 54-45 sedan också tre demokratiska senatorer röstat för detta. Merkley var inte överförtjust utan sade efter beslutet (min översättning): ”I dag har, för första gången i historien, en stöld av ett säte i Högsta domstolen fullbordats.”

Merkley syftade på att senatens republikanska majoritet, sedan president Barack Obama nominerat en liberal domare till HD, fördröjde nomineringen av Merrick Garland i 293 dagar genom att vägra hålla en omröstning om Garland. Denne kunde därmed inte bekräftas som den då nyligen avlidne Scalias efterträdare. Mycket stod också på spel – om den liberale Garland valts i den huvudsakligen konservative Scalias ställe hade HD fått en avgjord liberal slagsida. https://en.wikipedia.org/wiki/Merrick_Garland_Supreme_Court_nomination

Den liberale domaren Merrick Garland kom aldrig in i Högsta domstolen.

Bättre gick det alltså för Trumps val Neil Gorsuch. Denne föddes i Denver i delstaten Colorado den 29 augusti 1968 och betecknas i Wikipedias biografi som ”jurist, rättsfilosof, domare”. Han har sedan 2006 tjänstgjort som domare i Colorados appellationsdomstol. Hans formella meriter betraktas allmänt som oantastliga. Gorsuch är vidare historisk på så sätt att han blir den förste HD-domare att tjänstgöra i Högsta domstolen tillsammans med sin juridiske mentor, Anthony Kennedy, som Gorsuch biträdde 1993-94. Gorsuch blir den nuvarande Högsta domstolens i viss särklass yngste medlem.

Donald Trump var av naturliga skäl mycket nöjd med att Gorsuch till slut bekräftades som ny HD-domare och kommenterade (min översättning):

Domare Gorsuchs konfirmation var en av de mest genomlysta och tillgängliga i historien, och hans rättsliga temperament, exceptionella intellekt, oöverträffade integritet och bevis på självständighet gör honom till det perfekta valet att tjänstgöra i nationens högsta domstol.

Neil Gorsuch är för övrigt son till den första kvinnan som var chef för USAs motsvarighet till miljödepartementet, Environmental Protection Agency (EPA), Anne Gorsuch Burford (1942-2004). https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Gorsuch_Burford

Clarence Thomas svärs in som HD-domare 1991.

Processen som ledde fram till Gorsuchs konfirmation var sannolikt den mest kontroversiella sedan den likaledes huvudsakligen konservative Clarence Thomas invaldes i Högsta domstolen den 23 oktober 1991 efter att ha nominerats av president George H. W. Bush att efterträda Thurgood Marshall, som drog sig tillbaka av hälsoskäl. Thomas är liksom Marshall afroamerikan och därmed den andre svarte medlemmen i USAs Högsta domstol.

Domare Thomas anklagades mitt under konfirmationsprocessen av juridikprofessorn Anita Hill, som tidigare tjänstgjort under Thomas ledarskap, för sexuella trakasserier. Thomas nekade och betecknade Hills anklagelser som ”högteknologisk lynchning av uppåtsträvande svarta”. Han stöddes hela tiden av USAs konservativa och av en svart majoritet.

Thomas godkändes slutligen av senaten med röstsiffrorna 52-48. Om Thomas och kontroversen med Hill här: https://chnm.gmu.edu/courses/122/hill/hillframe.htm

President Donald Trump ser ut att vara rätt nöjd med sitt val till USAs Högsta domstol, domare Neil Gorsuch.

Neil Gorsuchs bekräftelse som HD-domare kan anses vara en seger för en konservativ rättsfilosofi, även om en majoritet i domstolen fortfarande kan förväntas rösta liberalt-aktivistiskt i frågor som rör exempelvis äktenskap, rätten till liv och religionsfrihet. Flera av de nuvarande ledamöterna är emellertid i en ålder då det kan bli aktuellt för dem att dra sig tillbaka. Det är därför fullt möjligt att vi får se fler Trump-nomineringar av ungefär samma slag som Neil Gorsuch. Denne  svärs in som medlem i Högsta domstolen i morgon den 10 april 2017.

Fotnot: De nu verksamma medlemmarna av USAs Högsta domstol är (inom parentes nominerande president samt tillträdesår): John G. Roberts (chefsdomare), född 1955 (George W. Bush 2005). Anthony M. Kennedy, född 1936 (Ronald Reagan 1988). Clarence Thomas, född 1948 (George H. W. Bush 1991). Ruth Bader Ginsburg, född 1933 (Bill Clinton 1993). Stephen G. Breyer, född 1938 (Bill Clinton 1994). Samuel Anthony Alito, född 1950 (George W. Bush 2006). Sonia Sotomayor, född 1954 (Barack Obama 2009). Elena Kagan, född 1960 (Barack Obama 2010). https://www.supremecourt.gov/about/biographies.aspx

 

Trots Trumps oacceptabla kvinnosyn – jämfört med Bill Clinton är han en fumlande nybörjare

Billy Bush intervjuar Donald Trump.

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.

Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.

Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0

Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.

Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/

Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.

Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.

Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/

Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:

I´ve never said I´m a perfect person, nor pretended to be someone that I´m not. I´ve said and done things I regret, and the words released today on this more than a decade old video are one of them. Anyone who knows me, knows these words don´t reflect who I am. I said it, it was wrong, and I apologize. http://www.foxnews.com/politics/2016/10/08/trump-apologizes-for-lewd-remarks-in-video-statement-amid-gop-uproar.html

Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.

Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”

Corey Lewandowski och Donald Trump.

Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T

Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.

Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.

Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm

Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.

Juanita Broaddrick, i dag 73 år gammal, hävdar att Bill Clinton våldtog henne under sin tid som delstatsåklagare i Arkansas och skrev på Twitter tidigare i år: ”I was 35 years old when Bill Clinton, Ark. Attorney General raped me and Hillary tried to silence me. I am now 73…it never goes away.” http://www.thegatewaypundit.com/2016/10/juanita-broaddrick-responds-trump-pssy-tape-35-years-old-bill-clinton-ark-attorney-general-raped/

För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html

Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.

Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

Donald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

Mitt inlägg i Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html