Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

 SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

 Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

 Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.