Posted tagged ‘Mindre Asien’

Vetenskap, upptäckter och uppfinningar har lett till miljarder dödsoffer!

31 december, 2015

hiroshima_1 Monument över modern vetenskap: svampmolnet över Hiroshima den 6 augusti 1945.

Det påstås i en tidningsartikel att ”ateisterna tar avsilkesvantarna”. Religion påstås av bland andra ateistgurun Richard Dawkins vara såväl fördummande som upphovet till mycket ont. http://hbl.fi/nyheter/2015-12-19/782986/ateisterna-tar-av-silkesvantarna

Vad skall man då säga om upptäckter, uppfinningar och vetenskap, som av de upplysta ateisterna ofta förklaras motverka övertro och vidskepelse? Facit är ganska skrämmande, så pass skrämmande att jag undrar om inte eländet bör förbjudas rakt av!

Låt oss ta en titt på några av de mest framträdande mänskliga upptäckterna/uppfinningarna samt vetenskapen i stort..

ELDEN Människan levde ursprungligen i en idyllisk tillvaro i fred och harmoni innan de blev förmätna och fick för sig att utmana de högre makterna. Av allt att döma började denna tragiska utveckling med upptäckten att man kunde tämja, ja rentav själv producera elden med en teknik som fortfarande används av negerstammar i Afrika. Det ledde till konkurrens, fiendskap och krig, vilket i sin tur ledde till produktion av vapen.

Vad som började med bearbetning av stenar till slagvapen utvecklades i tidernas fullbordan till kemiska vapen och kärnvapen.

Filmen The Quest for Fire från 1981 bör ses av alla som önskar få en djupare insikt i vad tämjandet av elden innebar: https://www.youtube.com/watch?v=2pcGGKtPpSE

Hur många miljoner och åter miljoner människor och djur har inte omkommit i eldsvådor skapade av människan. Tänk vad skönt om våra förfäder nöjt sig med sin lott och inte fått för sig att spela Gud – då hade vi sluppit allt detta!

HJULET Uppfinningen av hjulet ägde rum åtskilligt senare än upptäckten att människan själv kunde framställa eld. Hjulet avbildas bland annat på sumeriska kilskriftstavlor som är 5000-6000 år gamla. http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/sa-uppfanns-hjulet

Uppfinningen av ekrarna förbättrade märkbart hjulet, som fick allt vidare användningsområden. Icke minst har det kommit till användning i krigiska sammanhang och är en förutsättning för uppkomsten av stridvagnen och andra typer av krigsmaskiner. Ett otal miljoner liv hade sparats om inte hjulet uppfunnits!

nero2”Ty  penningbegäret är en rot till allt ont…”. Mynt från kejsar Neros tid på 60-talet Herrens år.

Detta gäller i högsta grad vår tids cancer, bilismen, som spyr ut avgaser på löpande band och lägger tusentals människor varje dag över hela världen i en för tidig grav.

PLOGEN Plogen kan anses vara ungefär lika gammal som hjulet. Den uppfanns när människorna kommit på att det var bättre att slå sig ned på ett ställe och hålla boskap samt bruka jorden, än att ständigt driva omkring som nomader (även om vissa människoslag, exempelvis beduiner, alltjämt lever en nomadiserande tillvaro). Genom plogen kunde jorden luckras upp som förberedelse för sådd eller plantering, vilket gav rikligare skördar.

Användandet av plog har emellertid lett till utarmande av jorden, vilket i sin tur medfört behovet av miljöfarlig konstgödning, samt en massiv folkökning som i sin förlängning riskerar hela mänsklighetens fortlevnad. Var uppfinnandet av plogen verkligen värt allt detta? Tillåt mig tvivla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Plog

SOLURET Även soluret, det äldsta redskap vi har som mäter tid, uppfanns i höjd med hjul och plog. Alltså omkring 3500 år före Kristi födelse. Innan dess levde våra förfäder i godan ro utan att ha tiden som sin herre – med soluret uppkom stressen!

En företeelse som naturligtvis inte mildrades när småningom timglaset, det mekaniska uret och våra dagars atomur såg dagens ljus. Hur många dödsfall och sjukdomar som stressen givit upphov till kan vi bara med en rysning gissa oss till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solur

PENGAR Tänkte avrunda det här lilla skräckgalleriet av destruktiva mänskliga påfund genom exemplet pengar. De första ”pengarna”, det vill säga betalningsmedel, var tingestar som pärlor, djurhudar och olika typer av livsmedel under naturahushållningens tid.

De första mynten präglades i Lydien i Mindre Asien cirka 600 före Kristi födelse, medan de första sedlarna såg dagens ljus i Kina strax före år 1000 Herrens år. Ett par hundra år senare uppstod kapitalismen. Redan i Bibelns nya testamente förkunnar Paulus i 1 Timoteusbrevet 6:10: ”Penningbegäret är en rot till allt ont…”. Behöver jag säga mer?http://illvet.se/kultur/nar-uppfanns-pengarna

VETENSKAP När det gäller vetenskapen i stort nöjer jag mig med tre ord: Einstein. Relativitetsteorin. Kärnvapen. I rest my case. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnvapen

101786556 Templet i Göbekli Tepe.

Möjligen bortsett från tämjandet av elden är religionen betydligt äldre än alla betydelsefulla mänskliga uppfinningar. Det är faktiskt så att det var religionen som skapade det mänskliga samhället, inte tvärtom. Det visar arkeologiska fynd från Göbekli Tepe i Turkiet, där man funnit ett tempel med 11 500 år på nacken. Religion är sannolikt lika gammal som människan själv. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

Så Richard Dawkins och andra prominenta ateister är nog inte särskilt smarta om de tror att de kan avskaffa religionen. Särskilt som deras argument för vetenskap och teknik som botemedel mot religionens ”vidskepelse” inte är särdeles övertygande.

Varning! Ovanstående text innehåller satiriska inslag.

Annonser

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

18 maj, 2015

artemis%2002 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

Turkiet 2015 079 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

Turkiet 2015 076               Turkiet 2015 081 Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

Turkiet 2015 082 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

creso Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

Turkiet 2015 080               Turkiet 2015 074 Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

Turkiet 2015 085 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

Saint-John_in_Ephesus_(7) Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

Turkiet 2015 064               Turkiet 2015 066 Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

Turkiet 2015 072 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

Turkiet 2015 089 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

På resa i västra Turkiet (II): Troja

7 april, 2015

Turkiet 2015 046 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

Turkiet 2015 047 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

untitled I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

Turkiet 2015 050       Turkiet 2015 053 Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

images       640px-MaskeAgamemnon Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

Turkiet 2015 049 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

22 mars, 2015

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

250px-REmpire-AsiaDen röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

Turkiet 2015 014 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

Turkiet 2015 016 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

Turkiet 2015 017 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

untitled Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

Turkiet 2015 019 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

Turkiet 2015 020 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

Turkiet 2015 024 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

imagesMyntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

Turkiet 2015 028 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

6 november, 2014

untitled Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

I_OsmanOsman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

VI_Mehmet_VahidettinMehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

MustafaKemalAtaturk Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

images Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

Te_lawrence Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.