Den 5 augusti 2017 detonerade en sprängladdning i Dar Al-Farooq (DAF) Islamic Center i Bloomington, Minnesota, en ort på cirka 86 000 invånare som är känd för att hysa USAs största shoppingcenter. Tre personer greps och dömdes för terrordådet: Michael Hari, 49, Michael McWhorter, 31, och Joe Morris, 25. https://en.wikipedia.org/wiki/Dar_Al-Farooq_Islamic_Center
Drivande i gruppen var den äldre Michael Hari, som tillsammans med de båda proselyterna bildade en terroristmilis kallad The White Rabbit. De färdades sommaren 2017 i en hyrd pick-up från hemstaden Clarence i Illinois i riktning mot DAF Islamic Center i syfte att, lagom till morgonbönen, bomba centret.
Hari instruerade sina medarbetare Michael McWhorter och Joe Morris att krossa fönstret till imamens kansli och slänga in och antända de laddningar han själv förfärdigat. Själv satt han kvar i pick-upen och väntade. Förödelsen blev stor men ingen av de bedjande muslimerna dödades eller skadades. Härefter körde trion tillbaka till Clarence där de senare kunde gripas.
Enligt åklagarnas beskrivning i samband med rättegången den 20 december 2020 hade Hari ”targeted DAF, to terrorize muslims into believing they are not welcome in the United States and should leave the country.”
DAF Islamic Center i Bloomington efter bombningen.
Hari har nu låtit meddela, att han med tankte på att han numera identifierar sig som kvinna vill få normalstraffet för terrorbombning – livstids fängelse – reducerat till minimistraffet 30 år bakom lås och bom. Enligt det juridiska ombudet är Hari varken vit nationalist, nynazist, skinhead eller liknande utan en komplicerad person vars könsdysfori (en mental åkomma som yttrar sig i att den som lider därav inte vet om han eller hon är man eller kvinna) lett till att han vill bli kvinna fullt ut.
På vad sätt det i sammanhanget skulle anses förmildrande att vilja byta kön är oklart. Samtliga tre gärningsmän har erkänt sina brott och inväntar nu straffutmätning den 13 september.
President Joe Biden har vid flera tillfällen väckt visst uppseende vid presskonferenser genom att viska in i mikrofonen.
Joe Biden torde vara en av de absolut mest bisarra presidenter som någonsin valts till president i världens mäktigaste nation. Bland annat har det spekulerats i att han skulle lida av demens. Den slutsatsen drogs i alla fall av den norske chefspsykiatrikern Fred Heggen inför valet i november 2020.
En lång rad framträdanden såväl före som efter Bidens tillträde till Vita huset synes bekräfta Hegges slutsats. Avnjut lämpligen videon här ovan och döm själva!
Joe Bidens och Kamala Harris delade presidentskap har öppnat fördämningarna till ett Amerikas förenta stater som tidigare aldrig skådats. Ett USA där socialism och vänsterextremism håller på att tillskansa sig makten över viktiga institutioner såsom politik, rättsväsende, utbildning och media. Ett USA som i vissa avseenden kan betecknas som en bananrepublik. Jag tänkte här belysa denna beklagliga utveckling genom att redogöra för två färska rättsfall.
Något av ett startskott för den beskrivna utvecklingen blev Black Lives Matter (BLM) och Antifa-kravallerna i Minnesota efter yrkesförbrytaren George Floyds frånfälle i Minneapolis den 25 maj 2020. En polisvideo visar hur en grupp om fyra polismän med den 44-årige Derek Chauvin i spetsen gör heroiska försök att få bukt med den totalt oregerlige, närmare två meter långe och 100 kilogram tunge och gravt påtände Floyd sedan denne ertappats med att söka prångla ut falska sedlar i en butik i närheten. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/05/poliskameror-avslojar-sanningen-om-gripandet-av-den-snalle-jatten-george-floyd/
Floyd, som var hög som ett hus av bland annat fentanyl, upprepade under gripandeprocessen gång efter annan att han inte kunde andas (”I can´t breathe”) trots att han uppenbarligen i detta skede kunde det. Som en sista desperat åtgård i syfte att få kontroll över Floyd placerades denne under bakdelen av polisbilen med polismannen Derek Chauvins knä på nacken. Floyd fortsatte att framföra att han inte kunde andas men Chauvin valde uppenbarligen att inte fästa tilltro till hans bedyranden. Efter närmare tio minuter i detta läge hade George Floyd tragiskt nog avlidit. Härefter följde två månaders vänsterledda kravaller i Minneapolis och andra städer i USA.
Derek Chauvin och hans tre poliskolleger tvingades efter ingripandet i Minnesota lämna polisyrket. Den 25 juni 2021 dömdes han av en domstolsjury till fängelse i 22,5 år för dråp (mord av andra graden). En dom som enligt min lekmannauppfattning inte bara är hård utan rent absurd. Åklagaren hade yrkat på fängelse i 30 år. https://www.expressen.se/nyheter/expolisen-derek-chauvins-straff-meddelas/
‘Det framgår för alla med någorlunda ogrumlad blick att polismännen gjorde allt de förmådde i syfte att få grepp på delinkventen och länge hade ett närmast änglalikt tålamod. Att Floyd avled är naturligtvis djupt tragiskt för honom själv och hans anhöriga, men det var en icke ologisk följd av hans eget agerande. Enligt min uppfattning borde ärendet aldrig gått till åtal. När det nu ändå gjorde det hade påföljden, som jag ser det, lämpligen kunnat bli frikännande alternativt villkorlig dom. Den aktuella domen är uppenbarligen politiskt motiverad utifrån en önskan att slippa nya kravaller.
Man kan fråga sig vad som hade hänt om George Floyd varit vit och inte afroamerikan – sannolikt inte särskilt mycket om ni frågar mig!
Ett annat domstolsbeslut som visar hur långt vänsterpolitiseringen av USAs rättsväsende gått under Biden/Harris presidentskap gäller president Donald Trumps tidigare chefsjurist Rudy Giuliani, 77. Giuliani, som tidigare varit federal åklagare på toppnivå och ytterst framgångsrik borgmästare i New York City, har av en domstol tvingats sluta bedriva juridisk verksamhet i New York och kan i värsta fall komma att uteslutas ur advokatsamfundet.
”Brottet” som Giuliani, vilken med sin nolltoleranspolicy lyckades med konstycket att drastiskt minska brottsligheten i New York, har gjort sig skyldig till är att ha försvarat president Donald Trump då denne hävdade att motståndaren Joe Biden vunnit valet till följd av valfusk. Enligt domstolen hade Giuliani excellerat i ”demonstrably false and misleading statements” om det senaste presidentvalet.
Domstolen går vidare och påstår att Giuliani genom sitt försvar för Trump givit upphov till ett ”immediate threat to the public” samt att han genom sin retorik ”directly influenced” de spänningar som ledde fram till upploppet och stormningen av den svagt bevakade kongressbyggnaden på Capitol Hill den 6 januari i år. Detta trots att demonstranterna hade förberett sin attack i veckor, det vill säga långt innan vare sig Trump eller Giuliani uttalat sig om det önskvärda i några protester. https://www.propublica.org/article/capitol-rioters-planned-for-weeks-in-plain-sight-the-police-werent-ready
USAs 45 president Donald Trump har stängts av från alla etablerade sociala media av typ Facebook, Twitter, Instagram och Youtube, och har därmed fått se sina demokratiska rättigheter kraftigt kringskurna. Domstolens beslut att hindra hans advokat Rudy Giuliani från att bedriva juridisk verksamhet i New York och hans eventuella uteslutande ur advokatsamfundet visar i mitt tycke att USA under den senile Biden är på väg att utvecklas mot att bli ett slags halvtotalitär bananrepublik där politisk följsamhet blivit betydligt viktigare än sanningoch rättvisa.
Nej, jag tänker inte försvara Derek Chauvin, den polisman som förorsakade den 46-årige afro-amerikanen George Floyds död i Minneapolis den 25 maj. Det är en uppgift för hans juridiska ombud. Däremot tycker jag det kan vara befogat att något belysa den framlidne Floyds bakgrund – han var nämligen inte riktigt den helylleamerikan eller någon så kallad gentle giant (snäll jätte) systemmedia sökt framställa honom som.
Till att börja med var det inte så att George Floyd greps av polis av den enda orsaken att han var svart, vilket man kan förledas tro om man tar del av svenska mediers rapportering. En butiksinnehavare hade fäst polisens uppmärksamhet på att han försökt handla med en falsk 20-dollarssedel. Sedan kan man bara beklaga att tillkallad polis – Chauvin och tre andra polismän – uppenbarligen använde övervåld och inte brydde sig om att delinkventen upprepade gånger förklarade att han inte kunde andas.
George Floyd har i PK-media på det stora hela taget beskrivits som en hyvens kille som bland annat var snäll mot allt och alla, musikaliskt begåvad, duktig i idrott och en idealisk pojkvän. Det är möjligt att allt detta stämmer. Bilden av honom blir dock ofullständig om man inte tar hans kriminella bakgrund i beaktande. Bedömningen av polismännens agerande blir inte heller fullständig om man inte tar med i beräkningen, att Floyd var närmare två meter lång, vägde över 100 kilogram och var hög på droger.
George Floyd föddes i Fayetteville i North Carolina den 16 oktober 1973. Senare i livet flyttade han till Houston i Texas, där han etablerade sig som en karriärbrottsling med ett digert belastningsregister på sitt samvete. Därefter valde han att flytta till Minneapolis i Minnesota, enligt uppgift för att få ett jobb. Detta lyckades uppenbarligen, då han vid sin död var anställd som säkerhetsvakt vid ett företag i Minneapolis.
Floyd dömdes 2009 till fem års fängelse för ett överfallsrån han begått två år tidigare. Han attackerade en barnfamilj i dess hem och hotade den gravida kvinnan med ett skjutvapen. Brottsregistret omfattar i övrigt bland annat stöld med tillhjälp av skjutvapen samt narkotikarelaterad brottslighet.
Gatans parlament protesterar mot dödandet av George Floyd genom att tömma en cannabisdispensär på dess innehåll..
Ordföranden för polisfacket i Minneapolis, Bob Kroll, har enligt New York Post framhållit att denna George Floyds mindre smickrande bakgrund säkerligen inte kommer att belysas i mainstream media (MSM), vilka nu tror sig ha funnit den idealiske martyren. Kroll menar också att den ”terrorist movement” som aktiverade sig efter Floyds död hade varit på gång länge:
Situationen i Minneapolis har enligt Kroll förvärrats till följd av att de styrande i Minneapolis nekat efterkomma polisiära krav omfattande en nödvändig förstärkning av polisstyrkan. Minneapolis är med en befolkning (2018) om 425 403 invånare Minnesotas största stad. Den angränsande delstatshuvudstaden Saint Paul har 307 655 invånare. https://en.wikipedia.org/wiki/Minneapolis%E2%80%93Saint_Paul
Som vanligt när en afro-amerikansk person dödas av polis eller anses ha dömts på ett orättfärdigt sätt i USA ser mobben av kriminella våldsverkare i kombination med militanta vänsteranhängare sin chans att mörda, plundra och förstöra. Under de kravaller som skakar landet har minst två polismän mördats och ett flertal sårats i bland annat Saint Louis, Las Vegas och Los Angeles.
Trump visar sin solidaritet med en vandaliserad kristen helgedom.
Det är onekligen en viss skillnad på reaktionerna när polisen skjuter ihjäl en vit person. 2017 dödades den 40-åriga yogainstruktören Justine Ruszczyk Damond när hon var på väg mot en polisbil i Minneapolis i syfte att anmäla en våldtäkt. Justine, som hade dubbelt amerikanskt-australiskt medborgarskap, sköts ihjäl av den 33-årige polismannen Mohamed Noor med somalisk bakgrund som trodde att Justine skulle attackera polisen. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-48562834
Noor dömdes till fängelse i tolv år och sex månader för dråp av andra graden. De protester som förekom i sammanhanget utfördes mest av somaliskättlingar som menade att polismannen fått ett för hårt straff på grund av rasism.
I såväl USA som Sverige framställs gatukravallerna huvudsakligen som protester mot polisens rasism som möjligen urartat på sina håll. Jag har inte sett några medier här hemma som ens nämnt de mördade poliserna. Däremot blir det oproportionerligt stor uppmärksamhet då USAs president Donald Trump besöker kristna kyrkor som vandaliserats av mobben och polisen vid ett av tillfällena tvingats mota bort en del demonstranter som gått till angrepp mot polisen, något som inte tas upp i rapporteringen. https://eu.usatoday.com/story/news/politics/2020/06/02/george-floyd-trump-visit-catholic-shrine-amid-photo-op-criticism/3122549001/
Förutom våld mot polismakten, allmän vandalisering och plundring av butiker har somliga ”demonstranter” ägnat sig åt att vanhelga och vandalisera synagogor och annan judisk egendom. Minst fyra synagogor i Los Angeles har råkat ut för detta. Det uppges också att omkring 75 procent av alla judiskägda affärer längs affärsgatan La Brea Avenue i Los Angeles vandaliserats av mobben.
En synagoga som vanhelgats av den antisemitiska vänstermobben.
George Floyds död är att beklaga och jag hoppas de skyldiga får rättvisa domar och straff. Floyds öde får dock aldrig rättfärdiga mord, plundrande och vandalisering av det slag vi nu ser exempel på i Förenta staterna. Det får heller aldrig rättfärdiga förvanskning av sanningen av den typ medierna rutinmässigt ägnar sig åt varje dag.
Dershovitz jämförde således den 78-årige demokratiske presidentkandidaten med ledaren för det hårt ansatta Labour-partiet i Storbritannien, Jeremy Corbyn, 70, som åkte på en jordskredsförlust mot Boris Johnsons Tories i det brittiska parlamentsvalet i december 2019. Corbyn vägrade i TV-intervjuer att ta avstånd från den i Labour utbredda antisemitismen.
Om Sanders blir nominerad som det Demokratiska partiets presidentkandidat skulle det enligt Dershovitz innebära en stor framgång för den anti-israeliska röreslen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS), vilken förespråkar bojkott och islolering av den judiska staten i syfte att sätta press på landet i konflikten med ”palestinierna”.
Tysklands parlament fördömde i maj 2019 BDS med följande motivering: ”De argumentationsmönster och metoder som används av BDS-rörelsen är antisemitiska.”
Dershovitz påpekade att Sanders kallat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för ”rasist” men struntat i att nagelfara den somaliskfödda, demokratiska kongressleamoten Ilhan Omar för hennes talrika antisemitiska uttalanden. Tvärtom har Sanders välkomnat Omars stöd för hans kandidatur.
Stop Antisemitism sammanfattade sitt val av Ilhan Omar i sex punkter: 1. Hon har anklagat USAs judar för att hysa dubbla lojaliteter. 2. Hon har påstått att judar köper inflytande för pengar. 3. Hon har anklagat Israel för att ha hypnotiserat världen. 4. Hon stödjer BDS. 5. Hon har i en resolution till representanhuset jämfört en bojkott av Israel med en bojkott av nazisterna. 6. Hon har erhållit entusiastiskt stöd för sina antisemitiska uttalanden av ärkenazisten och KKK-ledaren David Duke.
Alan Dershovitz, som uppger sig vara registrerad demokrat, har sagt att han – liksom mångas andra amerikanska judar – inte kommer att rösta demokratiskt om Bernie Sanders blir nominerad som officiell presidentkandidat vid partiets konvent i Milwaukee i juli. Han är även kritisk till den andre judiske kandidaten, Michael Bloomberg, på grund av dennes ”lack of knowledge” i frågor som rör Mellanöstern.
Alan Dershovitz (till höger) och favoriten Joe Biden.
Dershovitz egen favorit bland demokratiska presidentkandidater är förre vicepresidenten Joe Biden, 77, som vann en storseger före Sanders i primärvalet i South Carolina med 48,5 procent av rösterna. Den amerikanska advokaten sade att han ”entusiastiskt” skulle stödja Biden mot Donald Trump. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/primarval-i-south-carolina
Fotnot: Alan Dershowitz har i sin nya bok The Case Against Impeaching Trump (Amazon) argumenterat mot att president Donald Trump skulle ställas inför riksrätt.
Vänsterradikalen Bernie Sanders vann knappt det demokratiska primärvalet i New Hampshire.
”Den här segern är början till slutet för Donald Trump.”
Det var i alla fall inget fel på optimismen hos segerherren i det Demokratiska partiets primärval i New Hampshire. Bernie Sanders hade när nästan alla röster räknats tillskansat sig 26 procent med Pete Buttigieg på andra plats med 24,4 procent. Den 78-årige Sanders – han kommer att vara 79 då presidentvalet hålls – var dock mycket långt från de 60 procent han nådde i primärvalet 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire
Överraskande trea i New Hampshire var Minnesota-senatorn Amy Klobuchar med 19,8 procent. För Elizabeth Warren (9,3 procent) och Joe Biden (8,4 procent) blev utgången av primärvalet rena kallduschen – ingen av dem fick med sig några delegater till partikonventet i Milwaukee i Wisconsin 13-16 juli.
Sanders må vara en boren optimist, men efter bara ett primärval (New Hampshire) och ett nomineringsmöte (Iowa) är det alldeles för tidigt att utnämna någon given favorit till nomineringen av demokratisk presidentkandidat. I Iowa avgick Buttigieg med en knapp seger närmast före Sanders. Närmast väntar primärval i Nevada den 19 februari och South Carolina den 25 februari.
Den verkliga kraftmätningen väntar emellertid först den 3 mars på den så kallade supertisdagen: då håller nio delstater primärval, däribland USAs folkrikaste delstat, Kalifornien. Det kan nämnas att den snart 78-årige Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-10, har valt att avstå från de fyra första primärvalen för att istället kraftsamla till supertisdagen.
Pete Buttigieg är borgmästare i South Bend i Indiana och öppet homosexuell.
I skrivande stund framstår under alla omständigheter Bernie Sanders som knapp favorit till den demokratiska nomineringen. Ett frågetecken bör dock sättas med tanke på Sanders hälsa – i början av oktober förra året drabbades han av hjärtproblem och tvingades genomgå en operation. https://www.expressen.se/nyheter/bernie-sanders-drabbad-av-hjartproblem-avbokar-nu/
Om Sanders blir den som ställs mot den sittande presidenten, republikanen Donald Trump, vid valet den 3 november ställs demokraterna inför ett dilemma: frågan är om en socialist långt ut på vänsterkanten med den skandinaviska socialdemokratin som förebild kan väljas till president i det kapitalistiska USA. Skulle någon annan bli nominerad hamnar partiet i ett måhända ännu större bryderi. Det är då troligt att Sanders många rabiata anhängare kommer att skylla nederlaget på det demokratiska etablissemanget och strunta i partilojaliteten.
David Brooks rapporterar i en krönika i New York Times den 6 februari att endast 53 procent av Sanders-sympatisörerna sagt att de kommer att stödja vem som än blir demokratisk presidentkandidat. 2016 visade många demokratiska väljare sitt missnöje genom att ge segern till Donald Trump i tre amerikanska delstater. Brooks framhåller:
In 2016, in Pennsylvania, 117 000 primary voters went for Trump in the general, and Trump won the state by 44 292 ballots. In Michigan,48 000 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 10 704. In Wisconsin, 51 300 Sanders voters went for Trump, and Trump won the state by 22 748.
Det kan således utan överdrift sägas att Sanders-anhängare, som var besvikna över att nomineringen tillföll Hillary Clinton, hjälpte Donald Trump att bli Förenta staternas 45e president. Historien kan mycket väl upprepa sig. Vad som förenar Sanders- och Trump-väljare är avsky för det så kallade etablissemanget.
Bernard ”Bernie” Sands föddes i Brooklyn i New York den 8 september 1941. Fadern Eli Sanders var judisk immigrant vars familj dödats i Förintelsen. 1981-89 var Bernie borgmästare i Burlington i Vermont, den minsta stad som är största stad i någon amerikansk delstat med sina omkring 43 000 invånare. 1991 blev Sanders ledamot i USAs representanthus för att 2006 väljas in i senaten. Han var länge partilös men samarbetade med det Demokratiska partiet i kongressen – först 2015 blev han medlem hos demokraterna. Bernie Sanders är den som längst suttit i USAs kongress som partilös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernie_Sanders
Amy Klobuchar gjorde bra ifrån sig i New Hampshire.
Det är minst av allt någon hemlighet att Bernie Sanders, som kallar sig ”demokratisk socialist”, befinner sig långt ut på den demokratiska vänsterflygeln. Det väckte såväl uppmärksamhet som vrede när han för för ett år sedan vägrade dels att kalla socialistdiktaturen Venezuelas starke man Nicolas Maduro för diktator, dels att erkänna nationalförsamlingens majoritetsledare Juan Guaidó som tillförordnad president, vilket USA och ytterligare ett 50-tal länder gör. https://www.politico.com/story/2019/02/21/bernie-sanders-venezuela-maduro-1179636
Bernie Sanders äldre bror Lawrence (Larry) Sanders, född 1935, emigrerade i slutet av 1960-talet till Storbritannien där han blev universitetslektor. Han engagerade sig i Labour-partiet men lämnade det 2001 med motiveringen, att det under Tony Blairs ledning gått för långt åt höger. Han anslöt sig istället till Green Party of England and Wales och är i dag dess hälsopolitiske talesman.
Larry Sanders är hälsopolitisk talesman för Green Party i Storbritannien.
Jag finner det osannolikt att Bernie Sanders med sin oförblommerade vänsterprofil blir nominerad som Demokratiska partiets presidentkandidat. Inte heller tror jag mycket på den öppet homosexuelle Pete Buttigiegs eller den pinsamme Ukraina-myglaren Joe Bidens chanser.
Israels regering har tillkännagivit att de båda amerikanska Israel-hatande politikerna Ilhan Omar och Rashida Tlaib – båda representerande det Demokratiska partiet i kongressens representanthus – inte tillåts komma in i den judiska staten för ett planerat besök i Judéen och Samarien (”Västbanken”).
Premiärminister Benjamin Netanyahu har motiverat beslutet med att såväl Omar som Tlaib stöder den anti-israeliska rörelsen BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) samt att det finns risk för provokationer från de båda. De har bland annat jämfört Israel med Nazityskland. Israel hade först avsett låta Omar och Tlaib komma in i Israel men ändrade sig alltså. https://bdsmovement.net/
Beslutet kom en dag efter det att USAs president Donald Trump på Twitter menat att det vore ett svaghetstecken av Israel att låta två av dess mest fanatiska fiender besöka landet.
Rashida Tlaib (till vänster) och Ilhan Omar portas från Israel.
Ilhan Omar föddes i Mogadishu i Somalia 1982. Hon valdes in i representanthuset 2018 och har på kort tid gjort sig känd som en brinnande antisemit och Israel-och USA-hatare. Rashida Tlaib är född i Detroit, Michigan 1976 och är bördig från en palestinsk invandrarfamilj. I likhet med partikollegan Ilhan Omar är hon våldsamt anti-israelisk och anti-Trump. Hon är medlem i Democratic Socialists of America.
Ilhan Omar och Rashida Tlaib är de första muslimska kvinnor att väljas in i USAs kongress.
Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har fördömt det israeliska beslutet med motiveringen, att det är ”beneath the dignity of the great state of Israel”.
Omar och Tlaib är i ”fint” sällskap. Israel har tidigare förklarat att Sveriges utrikesminister Margot Wallström inte är välkommen att besöka Israel som representant för Sverige på grund av sin Israel-fientliga politik. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen
Ilhan Omar: ”Obama bara ett vackert ansikte som klarade sig undan med mord.”
Efter president Donald J. Trump är den nyvalda ledamoten i kongressens representanthus, somaliskfödda demokraten Ilhan Omar från Minnesota, troligen USAs mest omskrivna politiker.
Omar har hamnat i skottgluggen på grund av flera antisemitiska uttalanden. Hon har tidigare bland annat skrivit att ”Israel har hypnotiserat världen” samt anklagat den Israel-vänliga lobbyorganisationen AIPAC för att betala amerikanska politiker för att de skall stödja Israel. Omar har även yttrat att hon ”nästan skrattar” när det hävdas att Israel är en demokrati.
Muslimen Omars uppenbara antisemitism har lett till att hon kritiserats både från höger och vänster. Ett internt demokratiskt förslag om att kritisera Omar för antisemitism drogs dock tillbaka för en mildare version.
Demokratiska partiet kan möjligen tolerera att multikulturella kuttersmycket Ilhan Omar är antisemit och Israel-hatare, men nu har hon gjort sig skyldig till den verkliga blundern: hon har riktat kritik mot den av demokraterna hart när helgonförklarade presidenten Barack Obama. https://dailycaller.com/2019/03/08/ilhan-omar-obama-immigration/
I en intervju med tidskriften Politico anklagade Omar president Obama för att vara ansvarig för att ”bura in barn” vid den amerikansk-mexikanska gränsen. Om Obamas slogan ”hopp och förändring” (hope and change) menade Omar vidare att det mest rörde sig om en ”vanföreställning” (delusion) alternativt en ”hägring” (mirage).
Kan demokraterna i USA överse med Omars angrepp på Obama?
Vidare, menade Ilhan Omar, hade Obama under sin tid i Vita huset ”överöst länder över hela världen med drönare” (droning of countries around the world). Ja, hon aktade inte för rov att jämföra en del av Obamas gärningar med Trumps hittillsvarande meritlista.
Omars värsta påståenden för demokratiska öron är nog ändå att Obama ”bara var ett snyggt ansikte” (just a pretty face) och att han ”klarade sig undan med mord” (got away with murder). Ilhan Omar har försökt släta över sin frispråkighet om Obama med att hon egentligen är ett stort Obama-fan – frågan är hur många som tror på detta.
Demokratiska partiet har tidigare ställt upp för Ilhan Omar – Israel-hat och antisemitism går i partiets ögon tydligen att överse med. Frågan är dock om hädelsen att ge sig på president Barack Obama, som många demokrater anser vara USAs genom tiderna bäste president, tolereras. Den här gången tycks hon verkligen ha skitit i det blå skåpet.
Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.
Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.
I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.
Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.
Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.
Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.
Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”
Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar
Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.
En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism
Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib
Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.
Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.
Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez
Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?
Från politiskt korrekta kommentatorer har, för den som har spetsat öronen, kunnat höras ett nervöst sorl under senare tid. Populärmusik-ikonen Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman), född i Duluth, Minnesota 1941, framträder nämligen på en reklamvideo som hade premiär i samband med sportfesten Superbowl nyligen som en förespråkare för amerikansk bilproduktion i allmänhet och för Chrysler i synnerhet.
Världsartisten Dylan hyllar USA.
Efter den retoriska frågan i videons inledning ”Is there anythíng more American than America?” (det är det självfallet inte)går Dylan vidare med budskapet, att biltillverkning är det mest amerikanska som finns: Tyskland må fortsätta brygga sitt öl, Schweiz tillverka sina klockor och Japan sätta ihop sina telefoner – men du bör låta den USA-baserade bilindustrin tillverka din bil.
Se länken överst!
Ungefär samtidigt har vår världsartist inom fotbollen, Zlatan Ibrahimovic, född i Malmö 1981,medverkat i en reklamfilm för Volvo som är minst lika patriotisk som Dylans amerikanska bilreklam. Länk här:
Tomas Karlsson, politisk redaktör på mitt husorgan Länstidningen i Södertälje, skriver i en ledartext dagens datum (4 februari 2014) att vi bör ”ratta bort från nationalismen” och förkasta Dylans och Ibrahimovics påstått nationalistiska budskap:
För så är det. Risken finns att fler gör som bilindustrin och slår an nationalistiska strängar enkom för att kunna sälja bättre och tjäna mer. Gå inte på det. Ökad nationalism och protektionism är inte vad världsekonomin behöver.
Det är till att vara hyperkänslig inför allt som ens avlägset kan förknippas med det vederstyggliga ordet ”nationalism”. Personligen känner jag mig dock rätt övertygad om att den globala ekonomin inte kommer att braka ihop för att Dylan och Ibrahimovic tycker det finns anledning att hylla sina respektive länder och deras bilar.
Det båda dessa personligheter har gemensamt är individualism och integritet. De följer inte nödvändigtvis de senaste trenderna vare sig i politiskt eller annat avseende. Dylan har alltid varit noga med att understryka, att han inte går att placera in i något fack. På 1960-talet hyllades han av vänstern på grund av att han skrev och framförde samhällsengagerade låtar till eget akustiskt ackompanjemang.
Hans texter är således mer att se som samtidskommentarer än politiska pamfletter. Upprördheten inom den doktrinära vänstern blev stor när Dylan först övergick till elektriskt komp och därefter började skriva religiöst färgade texter.
I Zlatans fall har hans ”svenskhet” stundom berörts i politiska kretsar och inte alltid på ett särskilt begåvat sätt. För mig räcker det gott med att han är född i Sverige och spelar i svenska landslaget. Jag anser därtill att han är en lysande representant för det moderna Sverige.
I anslutning till Volvo-videon har han sagt att han har gått med på att medverka som en hyllning till Sverige. Han reciterar även vår nationalsång ”Du gamla, du fria” med den lilla förändringen, att det är i Sverige han vill leva och dö, således ej i Norden som det heter i den officiella sångtexten. Det skall bli intressant att se om Zlatans variant får efterföljd!
Världsartisten Ibrahimovic hyllar Sverige.
För att runda av så tycker jag det är anmärkningsvärt att som LTs Tomas Karlsson, som nog måste räknas som en av våra mer ängsligt politiskt korrekta ledarskribenter, dra slutsatsen att nationalismen är på frammarsch endast därför att ett par samtidsikoner visar sin fosterlandskärlek genom att medverka i bilreklam. Det är rentav rätt patetiskt och tyder på en närmast patologisk rädsla för allt som har att göra med kärleken till det egna landet.
I mina ögon är det uteslutande sunt och fullständigt normalt att älska och vörda sitt fosterland. Sedan kan det kanske anses pikant att Dylan är jude och Ibrahimovic av bosnisk-kroatisk börd. Jag är för övrigt en stor beundrare av båda dessa gudabenådade artister
Länken ovan går till Bob Dylans ”Don´t Think Twice, It´s Alright” i en piratinspelning från början av 1960-talet. Det får bli min tidiga godnattsång i dag.
Jag upptäckte den här sången i början på 1970-talet och har lyssnat till den då och då genom åren. Spelat och sjungit den själv också i privata sammanhang. Den ger en viss tröst i tunga stunder, tycker jag.
Den engelska titeln kan väl snarast tolkas som ”Tänk inte efter” och det är nog en konst jag skulle må väl av att behärska mer än jag gör. Jag upplever/känner mycket med mina sinnen och ibland blir minnena plågsamma.
Sånt här upplever jag hela tiden och det är inte det lättaste. Hade varit bättre då att kunna slå bort det hela direkt utan att behöva spela upp de plågsamma sekvenserna, vilka det nu kan vara, gång på gång i hjärta och hjärna. Ty det har blivit rätt många med tiden. Önskar ibland jag varit mer hårdhudad, men då hade jag säkert å andra sidan gått miste om många underbara ögonblick.
Det är väl så att vi inte väljer vår personlighet. Den får vi av våra föräldrar och förfäder och det enda vi kan göra är att lära av misstagen och inte göra om dem samt slipa ner ojämnheterna undan för undan.
Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota 1941 och borde enligt mitt förmenande ha fått Nobelpriset i litteratur för länge sedan.
Tillägnar detta min av Gud givna familj som egentligen är min enda säkra tillflykt i tillvaron.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 