Lukasjenka och hans antisemitism

Lukasjenka – diktator och antisemit.

Belarus president Aljaksandr Lukasjenka kan med allt fog betecknas som en korrupt och häsynslös diktator. Nu kan läggas ännu ett epitet till hans inte särskilt smickrande titulatur: antisemit. https://www.jpost.com/diaspora/belarusian-president-whole-world-bows-to-jews-due-to-holocaust-673009

Under en minnesceremoni för sovjetiska soldater som stupade under Andra världskriget utlät sig Lukasjenka på följande sätt: ”Jews were able to make the world remember /Holocaust/ and the world bows to them, being afraid of saying one wrong word to them.”

Den belarusiske presidenten fortsatte: ”On our part, we, being tolerant and kind, did not want to hurt anyone´s feelings and let things down to the point when they have started to hurt us.”

Lukasjekas antijudiska utgjutelser är typiska exempel på ordinär antisemitisk polemik: judarna som dominerande i världen tack vare Förintelsen, som gjort att ingen vågar kritisera dem av rädsla för att drabbas av ospecificerade förbannelser. Detta rimmar synnerligen illa med antisemitismens nuvarande uppgång i världen och ett oavlåtligt smutskastande av den judiska staten Israel i olika fora, icke minst i FN.

Talet fokuserade på de vitryska soldater som under ”det stora fosterländska kriget” – som Andra världskriget kallas i Ryssland – kämpade mot de tyska nationalsocialisterna. Enligt Lukasjenka kunde man jämföra förlusterna på belarusisk/vitrysk mark med Förintelsen av omkring sex miljoner judar. Vilket naturligtvis är en fullständigt vansinnig jämförelse.

Lukasjenkos svammel väckte berättigat uppseende i Israel, och det israeliska utrikesdepartementet har betecknat talet som ”oacceptabelt”. Det har beräknats att cirka 800 000 judar dödades i Belarus under kriget, ungefär 90 procent av landets judiska befolkning. Det anses dock inte att den vitryska befolkningen i någon högre utsträckning hjälpte nazisterna att massakrera judar, något som skedde på många håll såsom i exempelvis Polen och de baltiska staterna. Det finns också ett flertal exempel på att befolkningen i det då sovjetiska Belarus aktivt hjälpte de hårt ansatta judarna.

Det är anmärkningsvärt att samma dag som Aljaksandr Lukasjenka fällde sina kommentarer om belarusiska judar så hade Israels president Reuven Rivlin skickat en hälsning till honom och gratulerat på självständighetsdagen, samtidigt som han pekade på de tämligen goda relationerna mellan judar och belaruser. 

Det var inte första gången Lukasjenka – som har för vana att bete sig som en elefant i en porslinsbutik – uttryckt sig på ett klumpigt sätt om judarna. 2007 brännmärkte han de judiska invånarna i staden Bobruisk i de centrala delarna av landet för att ha förvandlat staden – en av de äldsta i Belarus – till en ”svinstia”. 2015 kritiserade sedan presidenten den judiske guvernören i Minsk-regionen för att inte ha kontroll över judarna i området.

Den militärt utbildade Aljaksandr Lukasjenka föddes 1954 och hade före den politiska karriären chefspositioner inom industrier och kollektivjordbruk. 1990 blev han invald i parlamentet och 1994 valdes han till Belarus president. Landets korta demokratiska period var därmed till ända – Lukasjenka har med hjälp av massivt valfusk, förtryck av oliktänkande inklusive politiska mord samt korruption vid det här laget hållit sig kvar vid makten i 27 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Lukasjenko

Det står klart att Lukasjenko är en blytung belastning inte bara för det egna folket utan även för grannstaten Ryssland och Europa i stort. Det skall i sammanhanget nämnas att en betydande skillnad mellan Lukasjenka och den av honom beundrade Vladimir Putin i Ryssland är, att Putin inte är antisemit utan har en i stort välvillig syn på judarna – låt vara i huvudsak utifrån politiska överväganden. https://www.bt.se/ledare/fredrikson-darfor-vill-putin-vara-judarnas-basta-van/

Israeliska UD har kallat upp Belarus chargé d´affaires i Israel för att uttrycka sin förargelse över presidentens förlöpningar. Enigt den belarusiske representanten hade talet ”snedvridits” av media.

 

När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Vad gjorde medlemmar av Putins privatarmé i Belarus?

En enhet ur Grupp Wagner på plats i den syriska öknen.

För några dagar sedan greps 33 personer ur det ryska militärkommandot Grupp Wagner (alternativ stavning Vagner) i Belarus (Vitryssland) huvudstad Minsk. De anklagades av den vitryska regeringen under ledarskap av diktatorn Aljaksandr Lukasjenka för att ha försökt påverka presidentvalet i landet den 9 augusti.

What Were Russian Mercenaries Doing in Belarus?

Grupp Wagner gäller officiellt för att vara ett slags privatarmé som leds av överstelöjtnant Dmitrij Utkin och stöds ekonomiskt av den stenrike oligarken Jevgenij Prigozjin, som står Vladimir Putin mycket nära.  Gruppen, som existerat sedan 2014, har gripit in på en rad platser i världen: Syrien, Centralafrikanska republiken, Mocambique, Donbass-området i Ukraina, Libyen med flera. Den beräknas bestå av omkring 1000 man.

Syftet med Wagner-gruppens aktiviteter, som utförs enligt den så kallade Syrien-modellen, tycks vara  att ge uppbackning till regimer och rörelser som stöds av Moskva och som är pressade på ett eller annat sätt. Såsom Assad-regimen i Syrien eller de proryska rebellerna i östra Ukraina. Gruppen är med till visshet gränsande sannolikhet att betrakta som Putins privatarmé. https://www.fokus.se/2019/11/sidea-putins-oligarkkompis-driver-rysslands-privata-krig/

Frågan är emellertid vad denna privatarmé sysslade med i Belarus. Enligt Lukasjenka, som suttit vid makten i 26 år med hjälp av massivt och notoriskt valfusk, ägnade sig Grupp Wagner åt att destabilisera Belarus inför det förestående presidentvalet den 9 augusti. Diktatorn har tidigare hindrat populära politiker från att ställa upp i valet men hotas nu av den tidigare tämligen okända Sviatlana Tsikhanoskaya.

Sviatlana Tsikhanoskaya. utmanar Lukasjenka.

Lukasjenkas uträkning är nästan säkert att skapa bilden av ett Belarus som hotas av yttre inblandning i landets inre angelägenheter och att sedan söka koppla utmanaren Tsikhanoskaya till dessa krafter. Allt i syfte att säkra ytterligare några år vid makten för den nu 65-årige despoten, som styr sitt rike enligt gammal sovjetisk modell. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/07/30/vitrysslands-president-lukasjenko-utnyttjar-gripna-ryska-legosoldater-for-att

Den troligaste orsaken till Wagners närvaro i Belarus är emellertid enligt många bedömare att utnyttja landet som transitplats på väg mot ett ingripande i i Libyen, Sudan eller något annat land där gruppen bedriver aktiviteter av ett eller annat slag.

Omfattande protester har förekommit i huvudstaden i Minsk, och många vitryssar är bevisligen hjärtinnerligt trötta på Lukasjenka och hans klick av servila jasägare. Sviatlana Tsikhanoskaya är modig som vågar ställa upp, men diktatorn kommer med största sannolikhet att kunna behålla makten även denna gång.

Europas siste diktator av gammal sovjetisk modell: Aljaksandr Lukasjenka.

Hur det kommer att gå med Grupp Wagner och de vitryska relationerna till Ryssland – som redan är ansträngda – är svårt att sia om. Helt klart är väl att dessa relationer inte kommer att förbättras.

 

‘

 

 

Assange kan få 100 års fängelse för spionage

Brittisk polis avhyser Julian Assange från Ecuadors ambassad i London i april 2019. Foto: Ruptly

Efter sju år på Ecuadors ambassad i London greps WikiLeaks grundare Julian Assange av brittisk polis den 11 april 2019 efter beslut av den ecuadorianska regeringen. Det var inte en dag för tidigt. Den kriminelle narcissisten och fullblodsegoisten Julian Assange fick precis vad han förtjänade. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xPrao8/julian-assange-har-gripits-i-london

Det var den 17 december 2012 som Assange sökte och fick tillåtelse av Ecuador att ta sin tillflykt till landets ambassad i London. Han var då häktad i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt anklagad för sexualbrott under ett besök i Sverige 2010. Han greps i London två år senare men frigavs mot borgen den 16 december 2012. Han bröt mot borgensbestämmelserna och begav sig dagen därpå till Ecuadors London-ambassad i syfte att undgå utlämning till USA.

När Assange beviljades uppehållstillstånd styrdes Ecuador av en USA-kritisk vänsterregering ledd av Rafael Cordea, som hade makten 2003-17. Därefter har ledningen innehafts av Lenin Moreno, vilken tillhör samma vänsterkonstellation som Correa men med betydligt svalare känslor för Julian Assange. Moreno är för övrigt den ende tjänstgörande statschef i världen som är rullstolsburen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Len%C3%ADn_Moreno

Intressant att notera är att när Assange hämtades av brittisk polis för att ställas inför den brittiska rättvisan så var det Berlin-baserade nyhetsföretaget Ruptly, som ägs av den ryska regeringens engelskspråkiga nyhetskanal RT (Russia Today), det enda massmedium som fanns på plats. Företaget var distributör av Julian Assanges kortlivade pratshow. https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2019/04/julian-assange-got-what-he-deserved/587008/?fbclid=IwAR0vUJjz5WERw9U6hNjxD8E1OABv-OTHFhD-yoEpK7vIbFjSNuksqIqI0iQ

Förbindelser med ryska hackare. President Lenin Moreno har motiverat beslutet att avvisa Julian Assange från Ecuadors London-ambassad med den senares ”ohövliga och aggressiva beteende”. Assange sägs bland annat ha smetat avföring på väggarna samt misskött den katt han fått tillstånd att hysa på ambassaden. Han har också krävt att få utse sin egen säkerhetspersonal och föreslagit att den skall innehålla ryska inslag. Han skall vidare ha skyllt det eländiga tillståndet i världen omväxlande på feminismen och glasögonprydda judiska skribenter.

Ecuadors president Lenin Moreno.

Måhända ännu viktigare för avvisningsbeslutet är den ecuadorianska inrikesministern Maria Paula Romos deklaration om att Assange lagt sig i ”Ecuadors interna politiska förhållanden” samt att han upprätthållit förbindelser med två ryska datahackare i Ecuador; dessa skall ha samarbetat med den tidigare regeringsministern Ricardo Patino i syfte att försvaga Lenin Morenos regering.

Det är i detta sammanhang man får se häktningen av en av Assanges svenska kontakter i Ecuadors huvudstad Quito. Denne anklagas för dataintrång i samråd med ryska hackare i Ecuador. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/haktade-svenskens-kan-flyttas-fran-el-inca-fangelset

Grundade WikiLeaks 2006. Julian Paul Assange föddes den 2 juli 1971 i Townsville i Queensland på Australiens östkust som son till Christine Ann Hawkins och John Shipton. Modern bröt snart upp från förhållandet med Julians biologiska pappa till förmån för Richard Brett Assange, som alltså blev unge Julians styvfar och den han betraktar som sin riktige fader. Familjen, som inkluderade Julians halvbror, flyttade inte färre än 37 gånger. Paret Assange sysslade bland annat med dockteater, https://sv.wikipedia.org/wiki/Julian_Assange

Julian Assange började ägna sig åt datahackning 1987 under pseudonymen Mendax. Han bildade tillsammans med två medarbetare hackergruppen International Subversives, som bland annat bröt sig in i det amerikanska försvarsdepartementets samt NASAs datasystem. 1994 återfinner vi Assange i Melbourne som programmerare och utvecklare av fri programvara. Han var 1989-99 gift med Teresa Assange och fick med henne sonen Daniel, som nu är verksam i databranschen.

2006 blev så Julian Assange en av grundarna av gruppen WikiLeaks, dit den som ville kunde läcka hemligstämplade dokument. Gruppen fick stort genomslag när den började offentliggöra uppgifter om amerikanska övergrepp i krigen i Irak och Afghanistan. Assange blev WikiLeaks ansikte utåt och hade inom några få år fått statusen av rockstjärna. 2009 tilldelades Assange Amnestys Internationals Media Award för att ha uppmärksammat förekomsten av så kallade utomrättsliga avrättningar i Kenya.

Edward Snowden sökte och fick asyl i Ryssland.

Konspirationsteorier. När Julian Assange avhystes från Ecuadors ambassad deklarerade Edward Snowden, en amerikansk så kallad visselblåsare och tidigare CIA-anställd som läckt hemliga dokument från USAs signalspaningstjänst National Security Agency (NSA), från sin uppehållsort i Ryssland att det var ”en mörk stund för pressfriheten”. Efter att ha avslöjats tog Snowden sin tillflykt till Ryssland, där han ännu befinner sig. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/12/edward-snowden-hjalte-eller-forradare/

Snowden brukar i likhet med Assange av såväl vänsterliberaler som Rysslands-vänner långt ut på den nationalistiska högerkanten betraktas som en modig sanningssägare vilken fallit offer för dolska konspirationer mellan CIA (givetvis) och diverse internationella operatörer. Konspirationsteoretiker har gått så långt att de beskyllt de båda svenska kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt att vara förklädda amerikanska agenter med det enda syftet att ”sätta dit” hjälten Julian Assange.

Enligt detta narrativ, och troligen enligt Assange själv, skulle konspirationen mellan de svenska kvinnorna, Storbritannien och USA syfta till att förpassa Assange till det amerikanska terroristfängelset i Guantanamo på Kuba.

Edward Snowden och Julian Assange är emellertid inte några modiga sanningssägare eller frihetens förkämpar. Genom att med sin verksamhet undergräva världens viktigaste demokrati, USA, bidrar de tvärtom till att försvaga den globala friheten och demokratin och därmed stärka totalitära/auktoritära diktaturstater som Kina och Ryssland.

Mannings roll. Bilden av Julian Assanges USA-fientliga verksamhet blir inte fullständig om vi inte berör Bradley (Chelsea) Mannings roll i det hela. Michael Weiss skriver följande om Manning i den anrika amerikanska tidskriften The Atlantic den 12 april 2019: ”Med start i januari 2010 började Bradley (Chelsea) Manning till WikiLeaks (och Assange personligen) lämna hemligstämplade dokument som han fått från amerikanska regeringsservrar. Dessa inkluderar akter om krigen i Afghanistan och Irak och amerikanska dokumentgömmor.”

Bradley Manning innan han omvandlades till Chelsea.

Bradley Manning, född 1987, är en tidigare amerikansk arméanställd analytiker som senare kom att identifiera sig som kvinna och därför bytte förnamn till Chelsea. Manning dömdes 2013 till 35 års fängelse för spionage och andra brott efter att ha utlämnat sekretessbelagda handlingar till allmänheten via WikiLeaks. En av Barack Obamas sista handlingar som amerikansk president var att förkorta Mannings straff. Den senare frigavs den 17 maj 2017. https://sv.wikipedia.org/wiki/Chelsea_Manning

Chelsea Manning arresterades på nytt den 8 mars 2019 efter att ha vägrat vittna mot Julian Assange inför en så kallad grand jury. Hon frigavs två månader senare men kan komma att fängslas på nytt om hon vidhåller sitt nekande att vittna mot Assange.

Den bisarre Israel Shamir. USA anklagar Julian Assange för att ha försökt hjälpa Manning att hacka det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon, något som inte kan anses vara ett normalt journalistiskt förfarande utan tvärtom ett lagbrott som kan resultera i förlust av arbete, renommé och frihet.

Assange har struntat i att han genom att publicera namn på amerikaner och andra som varit verksamma i krigszoner och/eller diktaturstater äventyrat dessas liv och välbefinnande. En journalist verksam på den brittiska vänstertidningen The Guardian sökte förgäves övertyga Julian Assange om att det var moraliskt förkastligt att offentliggöra namn på afghaner som samarbetade med USA.

Assange svarade: ”Tja, de är informatörer. Så om de blir dödade så är det något de får räkna med. De förtjänar det.” Namnen publicerades aldrig i The Guardian men väl i WikiLeaks upplaga av de aktuella filerna.

En av Julian Assanges mer bisarra kontakter har, enligt WikiLeaks-medarbetaren och Guardian-journalisten James Ball, varit Förintelse-förnekaren och Israel-hataren Israel Shamir – i Sverige folkbokförd som Adam Ermash – vilken 2010 blev WikiLeaks kontaktperson i Ryssland. Shamir hade tillgång till tusentals hemliga amerikanska telegram månader innan de publicerades av WikiLeaks. https://sv.wikipedia.org/wiki/Israel_Shamir

Shamir, som är av judisk börd, föddes i Novosibirsk i Ryssland 1947 och är far till den svenske journalisten Johannes Wahlström. Han dök upp i Moskva och erbjöd sig enligt tidningen Kommersant skriva artiklar för 10 000 US dollar styck baserade på telegrammen. Därefter reste Shamir till Minsk i Belarus och skall enligt uppgift ha överlämnat omfattande volymer med oredigerade telegram till Aleksandr Lukasjenkas vitryska diktaturregim.

Julian Assange och Daniel Domscheit-Berg 2009.

Fick nog. WikiLeaks-grundaren Julian Assange har genom sin verksamhet utsatt många oskyldiga människor för livsfara och tycks yttermera ha samarbetat med främmande regimer, inte bara i syfte att ”avslöja” amerikanska krigsbrott utan för att hjälpa dessa utföra egna brott. Han har genom denna verksamhet släpat ord som transparens och öppenhet i smutsen.

Michael Weiss i The Atlantic: ”Om han är oskyldig till att ha hackat amerikanska regeringssystem – eller kan prestera ett godtagbart försvar för hackningen – låt honom då få sin dag i rätten, först i Storbritannien och därefter i Amerika. Men fortsätt inte att förväxla hans falska pläderingar för sympati, hans storhetsvansinne och hans promiskuitet med fakta. Julian Assange fick vad han förtjänade.”

Ett antal av Julian Assanges tidigare vänner och medarbetare fick till slut nog av hans narcissistiska divalater och diktaturfasoner. En av dessa är Daniel Domscheit-Berg, född i Tyskland 1978 och tidigare känd under pseudonymen Daniel Schmitt, som 2011 publicerade boken Inside WikiLeaks. Meine Zeit bei der gefährlichsten Website der Welt (303 sidor)

I boken, som också finns i en engelsk upplaga, beskriver Domscheit-Berg WikiLeaks som en farlig sekt och Julian Assange som en nyckfull diktator. Boken kritiserar dels Julian Assanges ledarstil, dels hanterandet av de Afghanska dagböckerna, en läcka amerikanska dokument avseende Afghanistan. Domscheit-Berg startade en egen verksamhet kallad OpenLeaks, vilken emellertid inte tycks ha blivit någon större succé. https://www.corren.se/kultur-noje/bocker/domscheit-berg-avslojar-wikileaks-egna-hemligheter-5540520.aspx

Julian Assange dömdes av den brittiska rättvisan efter sin hämtning från ambassaden till 50 veckors fängelse för borgensbrott. USAs justitiedepartement har sedan dess meddelat, att man avser åtala Assange för spionage på sammanlagt 18 punkter. Det innebär att han, i alla fall teoretiskt, kan dömas till över 100 års fängelse. Vilket innebär att han sannolikt kan ta Sveriges återupptagande av sexualbrottsutredningen med visst jämnmod. https://feber.se/samhalle/art/397583/usa_talar_julian_assange_fr_ny/

 

 

 

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.