Vart tar tiden vägen?

Mannens åldrar enligt en äldre illustration.

Jag har numera uppnått en ålder då man på allvar börjar ställa sig den filosofiskt betonade frågan: ”Vart i helvete tar tiden vägen?”

Eller som Sandy Denny (1947-78) i musikgruppen Fairport Convention sjunger: ”Who Knows Where the Time Goes?” https://www.youtube.com/watch?v=n2xODjbfYw8

För er yngre människor som tror att åldern inte tar ut sin rätt kan jag avslöja: det gör den.

När man börjar skolan och därefter gradvis inträder i vuxenlivet via ytterligare studier och ”vuxna” aktiviteter funderar man inte mycket på ålderdom eller död. Man är mitt uppe i jobb, familjeliv och förhoppningsvis givande fritidsintressen. Kanske man rentav upplever att man har ett kall, en värdig livsuppgift, att ägna sig åt.

Så småningom grånar emellertid håret – eller faller av helt – och man drabbas av smärre eller större krämpor. Man inser att man hastigt och troligen mindre lustigt befinner sig i den så kallade nerförsbacken. Kanske försöker man sig i detta läge bevara ungdomen bäst det nu går: börjar träna eller jogga, klä sig som vore man ett par decennier yngre, skaffa sig hästsvans eller raka skallen, färga håret och så vidare.

Själv har jag hunnit bli 66 och hunnit avverka mitt yrkesverksamma liv, även om jag tänker fortsätta ägna mig åt skriverier och politik så länge hjärta och hjärna fungerar som de skall. Jag råkar dessutom dessbättre befinna mig i den lyckliga situationen att jag uppnått allt det jag bett till Gud om och/eller ansett vara viktigt.

Kvinnans åldrar.

Det finns ingenting jag grämer mig över att inte ha hunnit med och inte heller ångrar jag särskilt mycket av det jag gjort. Förvisso finns det en del saker jag önskar jag kunde ha gjort bättre eller kanske inte alls, och jag kunde nog haft bättre ”flyt” i en del avseenden, men det tillhör mer ”finliret” och är inget av grundläggande betydelse som jag ser det.

Jag har således ägnat mig åt intressanta studier, haft jobb som passat mig och som jag trivts med, träffat en livskamrat som jag bildat familj med, rest till de ställen jag föresatt mig att resa till, haft och har givande intressen. Det som kommer efter detta betraktar jag som en bonus.

Egentligen kunde det räcka så här. Det som gör att jag trots allt har motivation att fortsätta livet här på jorden är att jag vet att mina barn sannolikt vill ha mig kvar ännu några år samt att jag i bästa fall också har mer att uträtta inom mitt ”kall”, det vill säga skrivandet och politiken.

Och ja, jag tror på mirakler: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/26/forvanta-dig-mirakler/

 

Som vildrosor växer

 Foto: Tommy Hansson

Snart har ännu en dag
gått ur tiden för att
aldrig komma igen
och jag tänker på dig.

Snart randas en ny dag
och jag vet att jag
också under denna dag
kommer att tänka på dig.

Ja, tanken är fri som vildrosor
och den söker sig vart den vill,
oberoende av min vilja
söker den sig till dig.

Miraklet jag kanske inte
vågar hoppas på är att
du en dag fanns här hos mig
och gjorde min dag
litet lättare att bära.

Men mirakler sker ju, sägs det
och att inte tro på mirakler
är emot min natur.

Och det växer vildrosor
så röda i min backe.

Under 2015 kommer jag att fortsätta att…

Nej, jag avger inga nyårslöften längre. Tror inte jag hållit ett enda av dem jag gjort mig skyldig till fordomdags. Däremot kommer jag fortsätta att…

 Del av stjärnhimlen.

…tro på mirakler.

…längta efter en bättre värld.

…försöka tjäna Gud på mina frontavsnitt.

…försöka tjäna de människor som behöver och/eller vill ha min hjälp.

…lyssna till vacker musik.

…försöka se det bästa hos mina medmänniskor.

…uppröras över vårt alltmer urartade språk.

…glädjas över tillvarons små pärlor.

…be aftonbön med mina gosedjur.

 Mina gosedjur.

…fundera över kärlekens olika aspekter.

…glädjas åt min lilla familj.

…försöka bekämpa mina mindre bra sidor.

…försöka finputsa mina goda sidor.

…tro att det goda och det sanna segrar i slutändan.

…skriva om såväl viktiga ting som futiliteter.

…försöka stå ut med charlataner, narcissister och illvilliga människor.

…minnas vad mina förfäder gjort för mig.

…lägga märke till naturens underverk tillika gudsbevis såsom myrstackar, spindelnät, snöflingor och stjärnhimlar.

…försöka sluta bekymra mig om saker som inte går att ändra på.

…se bra brittiska deckare på TV.

…titta på ”Ivanhoe” på nyårsdagen (2016).

 Anthony Andrews som riddaren Wilfred av Ivanhoe.

…umgås med mina vänner och bekanta.

…göra bort mig på olika sätt (håll till godo, det bjuder jag på!).

…ta en sak i taget.

…undvika stress som jag inte tål.

…ge blommor och tända ljus åt min hustru.

 

 

 

 

Orkar inte fly längre

Jag vill att du skall veta
att jag har givit upp hoppet
om att sluta älska dig

Orkar inte längre fly undan
den känsla du inplanterade
med djupa rötter i mitt hjärta

Det spelar ingen roll
vad du gjort eller gör
eller kommer att göra

Har försökt glömma dig 
se på dig som en förförisk häxa
och en massa annat

Piedestalen jag satte dig på
högt däruppe har rasat
nu älskar jag dig för vad du är

Du får tänka vad du vill om mig
önska att jag drabbas av ebola
eller behandla mig med likgiltighet

Det är ändå ett hopplöst företag
ty inget kan påverka kärleken
vilket jag  inser med ny klarhet

Jag vet inte vad det blir av det hela
men jag orkar ej kämpa mot längre,
kan bara hoppas på mirakler som jag vet
att både du och jag tror på

Ja, jag är väl en kärlekens fånge
och jag kunde önska det vore annorlunda
men orkar inte fly längre nu

 

 

Till den det berör

Nej, jag tänker inte skicka blommor
åtminstone inte ännu
(fast jag bra gärna skulle vilja).

I stället skickar jag
många goda tankar till dig,
till den det berör.

Varken du eller jag
kan göra något ogjort,
tror du inte jag vet?

Men nu tycker jag faktiskt
vi kan lägga allt det gamla
på hyllan för gott.

Visst kan jag fortfarande känna
mig sårad och tilltufsad
men det är absolut ingen fara!

Jag överlever som alltid
och det tror jag du också gör
trots att jag varit skitjobbig.

Vet inte hur du känner,
men skulle vi inte kunna försöka
treva oss fram till varann igen?

Om vi tar det oändligt varsamt
och mycket försiktigt kanske
det kan funka – det är vad jag vill tro!

Ja, det är bara ett hugskott
men som du vet föredrar jag
att tro på mirakler.

Tänk om hösten kunde bli
vår nya vår, den tid då man
kan börja hoppas igen?

Vet du vad jag mest skulle uppskatta?
Det är att göra den där resan
som aldrig blev av.

 

 

 

 

Jag har lovat mig själv…

att alltid försöka göra mitt bästa – om det inte duger är det inte mitt problem;

att aldrig mer låta mig må dåligt på grund av osund stress;

att aldrig springa för att hinna med en buss eller ett pendeltåg – det kommer ju snart en ny eller ett nytt;

att aldrig tro att jag klarar allting ensam;

att aldrig be om ursäkt för den jag är (även om jag givetvis kan förbättra mig i allt);

att alltid vara snäll, vänlig och hjälpsam mot alla så länge det går;

att aldrig tro att jag är mer eller mindre värd än andra;

att aldrig någonsin ge avkall på det jag vet är rätt och riktigt;

att aldrig falla undan för hot eller ringaktning mot min person;

att alltid stå upp för och fast vid min gudagivna familj;

att aldrig vara medvetet orättvis mot någon annan eller mig själv;

att aldrig svika mina djupast kända ideal;

att aldrig överse med pöbelvälde eller diktaturfasoner;

att alltid glädjas åt småsaker såsom första fågelkvittret på morgonen eller vacker musik;

att aldrig tro att allting är nattsvart – om inte annat kunde det alltid vara värre;

att aldrig tro att jag inte är i desperat behov av gudomlig nåd, barmhärtighet och kärlek;

att alltid hedra mina dagars ursprung – alltså mina föräldrar – för allt de gjort för mig;

att alltid vara tacksam för de verkliga vänner jag har;

att aldrig sluta tro på att det finns hopp i alla lägen;

att alltid tro på att just jag kan göra skillnad;

att alltid tro på mirakler;

att aldrig tro att någonting är rätt endast därför att en majoritet säger så;

att göra mitt bästa för att glädja och trösta mina medmänniskor;

att aldrig mer låta mig utnyttjas av svekfulla och hjärtlösa människor som endast har en agenda: sig själva;

att aldrig glömma bort att uttrycket ”nu måste jag ta hand om mig själv” egentligen betyder ”jag skiter väl i dig”;

att alltid söka förlåta de svekfulla och hjärtlösa i Jesu anda, ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”;

att alltid vara öppen och ärlig i mitt förhållande till Gud – Han genomskådar mig ändå hur lätt som helst;

att aldrig glömma bönens reella kraft.

 

 

 

Förvänta dig mirakler!

http://www.youtube.com/watch?v=YewVugPHon4

Vad du än hoppas på
det kan hända.

Känner du dig nedtryckt i skoskaften
det kan vända.

Förvänta dig mirakler, min vän
inget är för sent eller vanskligt.

Har du betett dig som en idiot
det är bara mänskligt.

Be om förlåtelse
om du någon sårat.

Blir den inte godtagen
låt inte ditt ansikte bli fårat.

Har du förlorat allt hopp
och  tror att inget mot dig ler.

Våga inse detta –
mirakler sker!

Vad du än hoppas på
det kan hända!

Fotnot: Länken går till ”It´s a Miracle”/Culture Club.