Några anteckningar om Marie bebådelsedag (våffeldagen)

Marie bebådelse tolkad av den flamländske konstnären Robert Campin (cirka 1375-1444).

I dag den 25 mars anger almanackan att det är (jungfru) Marie bebådelsedag (Annuntiatio Mariae på latin). Dagen har även kallats Herrens bebådelse och Vårfrudagen efter Maria, som var känd som ”vår fru” i den katolska världen som Sverige en gång tillhörde. Vårfrudagen blev i folkmun till ”våffeldagen”, varför traditionsmedvetna personer gärna spisar våfflor denna dag. https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Marie bebådelsedag firas den 25 mars av de flesta kyrkor och samfund över hela den kristna världen. Dagen var fram till 1953 helgdag i Sverige – därefter flyttades det kyrkliga firandet till den söndag som infaller veckan 22-28 mars. Syftet är att högtidlighålla den dag då Jesu moder (med det hebreiska namnet Miriam, latiniserat till Maria) av ärkeängeln Gabriel fick uppenbarelsen att hon skulle bli havande och föda Guds son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Beb%C3%A5delsen

Händelsen omtalas i Lukasevangeliet 1:26:-38:

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: ”Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.” Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.  Då sade ängeln till henne: ”Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall blivande havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Davids hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” Då sade Maria till ängeln: Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.” Ängeln svarade och sade till henne: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. Och se,  jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.” Då sade Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (1917 års bibelöversättning)

Det skall tilläggas att Marie bebådelsedag även inbjuder till reflektioner över det teologiska (och biologiska) mysterium som kallas jungfrufödsel (parthenogenes). Föreställningen om Jesus som född av en jungfru enbart med tillhjälp av den helige ande har varit allmänt omfattad av kristna av olika schatteringar sedan i höjd med 200-talet.

Det mesta tyder dock på att läran om Jesu jungfrufödsel – som ej skall förväxlas med föreställningen om Marias ”obefläckade avlelse” – är ett missförstånd: evangelisterna har, medvetet eller av misstag, översatt ordet alma, som betyder ”ung kvinna”, till grekiska parthenos, ”jungfru” i betydelsen oskuld. Det hebreiska ordet för jungfru, betula, förekommer inte i Gamla testamentet (det vill säga den judiska Bibeln).

Enligt en del forskare kan evangelieförfattarna ha velat sälja in budskapet om Messias jungfrufödsel till romarna: bilden av en framstående person som föddes av en jungfru var vanlig i den antika romerska och grekiska världen. https://illvet.se/kultur/myter/julmyt-var-maria-jungfru-nar-hon-fodde-jesus

Jesu födelse i den italienske konstnären Carlo Marattis (1625-1713) version.

Förutom i evangelium enligt Lukas omnämns Jesu övernaturliga tillblivelse även av Matteus 1:18-25:

Med Jesu Kristi födelse gick det så till.
   Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: ”Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.”
   Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: ”Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel” (det betyder Gud med oss).
När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han såsom Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus. (1917 års bibelöversättning)

Frågan om vem som var Jesu verklige fader är naturligtvis nog så intressant men skall inte ventileras här. Kanske något att tänka på när våffelälskarna bland oss inmundigar det angenäma bakverket denna speciella dag…

Av de ursprungliga , katolska mariedagarna har det protestantiska Sverige behållit två: förutom bebådelsedagen även Kyndelsmässodagen, vilken firas till minne av Marie frambärande av Jesus, då han var 40 dagar gammal, i det heliga templet i Jerusalem den söndag som infaller närmast den 2 februari. https://www.svenskakyrkan.se/kyndelsmassodagen

Marie bebådelse omnämns för övrigt också i Koranen: i tredje suran verserna 45-51 samt i 19e suran verserna 16-26. För islams trosbekännare är emellertid Jesus en betydande profet, ej Guds son.

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver