Riksrättsförfarandet mot USAs 45e president, Donald J. Trump, drar igång på allvar den 8 februari. Demokraterna har dock små, för att inte säga obefintliga, chanser att få Trump fälld, då endast fem republikanska senatorer stöder åtalet – det behövs 17 för att få den två tredjedels majoritet som krävs för att döma den forne presidenten skyldig. https://www.theguardian.com/us-news/2021/jan/26/trump-impeachment-republicans-senate-vote-to-dismiss
Trump är den tredje amerikanske presidenten att ställas inför riksrätt. Han är också den förste att stå inför skranket två gånger. Tidigare har blott två amerikanska statschefer varit föremål för riksrätt: Andrew Johnson 1866 samt Bill Clinton 1999. Ingen av dem fälldes, men det var nära i fallet Johnson: han klarade sig med en rösts marginal. Kongressen röstade 1974 för att även Richard Nixon skulle riksrättsåtalas, men Nixon undgick denna nesa på grund av att han benådades av sin efterträdare, den tidigare vicepresidenten Gerald Ford. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt
Orsaken till åtalet mot Trump är att han påstås ha gjort sig skyldig till incitement of insurrection (uppvigling till uppror) i samband med att huliganer trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari 2021. Detta trots att presidenten bevisligen uppmanat sina anhängare att uppträda ”lugnt och patriotiskt”. Det kan råda liten tvekan om att det Demokratiska partiet ser riksrättsåtalet som ett medel att stoppa Trump från att engagera sig politiskt i framtiden och att det även är ett led i Demokraternas ansträngningar att utplåna Trumps politiska gärning.
Trump-hatarna hoppades länge att det skulle gå att uppbåda tillräckligt många republikaner för att garantera en fällande dom i riksrättsprocessen. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam vid ovan nämnda debatt i senaten, då det visade sig att bara fem republikanska senatorer var villiga att ikläda sig Judas-rollen och fälla Trump: Mitt Romney (Utah), Ben Sasse (Nebraska), Susan Collins (Maine), Lisa Murkowski (Alaska) och Pat Toomey (Pennsylvania).
Många Trump-anhängare är upprörda över Liz Cheneys stöd för riksrätt mot den förre presidenten.
I kongressens representanthus är det tio republikaner som röstat för att riksrättsåtala Donald Trump. Högst rankad av dessa är Liz Cheney från Wyoming, som är äldsta dotter till förre vicepresidenten Dick Cheney och dennes hustru Lynne Cheney. Hennes ställningstagande ledde till att många partikolleger blev upprörda, och den 3 februari hölls ett möte i syfte att avgöra hennes framtid i den republikanska ledarstaben. Hon undgick med röstsiffrorna 145-61 att bli avsatt. https://edition.cnn.com/2021/02/03/politics/liz-cheney-house-republican-meeting/index.html
Övriga representanthusmedlemmar från Republikanerna som röstade för riksrätt var: Anthony Gonzalez (Georgia), James Herrera Beutler (Washington), Dan Newhouse (Washington), John Katko (New York), Adam Kinzinger (Illinois), Peter Meijer (Michigan), Fred Upton (Michigan), Tom Rice (South Carolina) och David Valadao (Kalifornien).
Marjorie Taylor Greene vill ställa Biden inför riksrätt.
Joe Biden hävdade i sitt installationstal den 20 januari att det nu är dags att skapa enighet i Förenta staterna. Det står dock skrivet i stjärnorna hur riksrättsprocessen mot Trump skall kunna främja denna förvisso nobla målsättning. Thane Rosenbaum framhåller i en artikel i den amerikanska tidskriften Jewish Journal den 25 januari 2021 följande: ”Where exactly does that leave the 74 million Trump voters? All these efforts of erasure will only deepen their cynicism. Witch-hunts haunted this president from his first days in office.”
Rosenbaum konstaterar att Trump-väljarna också har många frågetecken angående röstandet. Diskussionerna kring detta har i stort sett blivit tabu efter oroligheterna den 6 januari. ”It would be a colossal misstake for the Democrats”, skriver Rosenbaum, ”to continue to dismiss the lingering concerns of these voters.”
Artikelförfattaren konstaterar vidare att det i röstningen förekom uppseendeväckande statistiska anomalier. Trots detta vägrade domstolarna i stort att granska rapporterna om oegentligheter vid röstningen. 60 stämningar, varav några till Högsta domstolen, avfärdades rutinmässigt till följd av påstådda procedurfel: ”The Supreme Court´s unwillingness to hear the Pennsylvania case did us no favors. It might have dispelled the controversy.”
Att så många domstolar avfärdade stämningar om valfusk och andra oegentligheter utgör alltså inte nödvändigtvis bevis för att sådant inte förekommit. Om domstolarna tagit tag i detta på ett grannlaga sätt kanske Trump-väljarnas många gånger berättigade frustration hade blivit mindre.
Sajten Gateway Pundit anger att 81 domstolsfall förekom i anledning av 2020 års presidentval. I 45 av dessa var Donald Trump kärande, i 34 fall var Trump inte kärande och i två fall var Trump svarande. 72 av fallen rör illegalt röstande och 30 av fallen är alltjämt aktiva. Inte i något enda fall har domstolarna tillåtit att bevis för oegentligheter lagts fram!
Gateway Pundit gör samma reflektion som många andra bedömare gjort: president Trump såg ut att gå mot seger, men sedan flera delstater gjort uppehåll i rösträknandet började rösterna tippa över i Bidens vågskål. Det är nog ingen vild gissning att granskandet, aktiviteterna och diskussionerna kring röstprocessen kommer att fortsätta.
Det blev en jordskredsseger för Bernie Sanders i primärvalet i Nevada.
Bernie Sanders jordskredsseger vid det Demokratiska partiets primärval i Nevada har skapat panik inom det demokratiska etablissemanget. Moderata demokrater är nu skräckslagna inför möjligheten att Sanders nomineras vid partiets konvent i Milwaukee i Wisconsin den 13-16 juli. https://www.politico.com/news/2020/02/23/sanders-democratic-establishment-panic-mode-117065
Det är en förhärskande uppfattning inom de moderata partikretsarna att socialisten och Castro-beundraren Bernie Sanders kommer att få stryk efter noter av den republikanske presidenten Donald Trump i valet den 3 november. I en analys på sajten Politico den 23 februari heter det:
”It wasn´t that the win was surprising – it was the walloping Sanders gave his opponents, his ability to dominate among Latino voters and the momentum he gained moving into South Carolina and Super Tuesday. The performance sent already worried Democrats into a full-blown panic.”
Det är inte bara utsikterna att tvingas se Trump krossa en demokratisk presidentkandidat som, minst sagt, oroar det Demokratiska partiets huvudfåra. Den fruktar dessutom att Republikanerna kan ta över majoriteten också i kongressens representanthus. Många tror att endast den förre vicepresidenten Joe Biden kan stoppa Sanders från att bli nominerad.
Nu väntar närmast primärvalen i South Carolina på skottdagen den 29 februari samt den så kallade Supertisdagen, då 14 primärval hålls, den 3 mars. Då får vi en klarare bild av hur många delegater till partikonventet i juli de respektive kandidaterna har lyckats tillskansa sig. Alla aktuella datum för USA-valet hittar ni här: https://www.usaval.se/kalender/
Förre Clinton-rådgivaren Dick Morris förutspår att president Trump kommer att massakrera Sanders vid ett val.
Dick Morris, en kolumnist och tidigare rådgivare till Bill Clinton, förutspår i en intervju på podcasten Cats Roundtable den 25 februari att Bernie Sanders kommer att bli ”massakrerad” av president Trump om han skulle bli nominerad som Demokraternas kandidat:
Let me be clear: Bernie will get massacred by Trump. We´re not just talking about a minor defeat here. We´re talking about they lose the House. I think in the Senate, they could lose up to 60 seats. They could have up to 60 seat Republican majority, supermajority…I think Bernie will get destroyed. I think the worst presidential defeat since McGovern.https://www.newsmax.com/politics/berniesanders-hillaryclinton-mikebloomberg/2020/02/23/id/955322/
Dick Morris, som efter åren i Clinton-administrationen blivit alltmer kritisk gentemot Bill och Hillary Clinton, förutspår att Bernie Sanders kan få runt 40 procent av rösterna på Supertisdagen. Han tror också att Michael Bloomberg, som fick ordentligt med stryk i den debatten mellan kandidaterna i Nevada, kommer att fortsätta spendera pengar i syfte att förhindra att Sanders får alltför många delegater till partikonventet.
Morris mardrömsscenario är att Hillary Clinton, om ingen av kandidaterna får tillräckligt många röster i första röstomgången på konventet, skulle kunna göra entré och lägga beslag på nomineringen i andra omgången. Dick Morris har förutskickat att han kommer att lämna USA om Hillary Clinton blir president. Han stödde republikanen Mitt Romney i presidentvalet 2012.
Fotnot: Senator George McGovern, South Dakota, blev i presidentvalet 1972 besegrad av president Richard Nixon med den näst största segermarginalen i USAs historia. Nixon fick 60,7 procent av rösterna mot McGoverns 37,5. I elektorsröstningen blev ställningen 517-17 i Nixons favör. Bara i valet 1936, då president Franklin D. Roosevelt besegrade guvernören Alf Landon, Kansas, har marginalen varit större.
I sin förklaring till varför han agerade som han gjorde hävdade Romney att det var hans livs svåraste beslut. Han hänvisade vidare upprepade gånger till sin religiösa tro som en motiverande faktor. Mitt Romney kommer från en släkt som tillhört Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) sedan flera generationer. Donald Trump har ifrågasatt Romneys religiositet och menat att han använder den som en ”krycka”. https://www.deseret.com/utah/2020/2/6/21126601/trump-mitt-romney-mormon-impeachment-acquit-convict-religion-mike-lee
Juristen, affärsmannen och numera politikern Willard Mitt Romney föddes den 12 mars 1947 i Detroit i Michigan, där hans far George Romney var guvernör 1963-69. Under åren 1969-73 var denne bostadsminister i Richard Nixons administration. Romney den äldre, som var född i en mormonkoloni i Chihuahua i Mexiko 1907, deltog i primvärvalen till den republikanska presidentnomineringen 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitt_Romney
I likhet med fadern gjorde Mitt Romney efter akademiska examina inom juridik och ekonomi först en karriär som framgångsrik affärsman innan han gav sig politiken i våld. Han uppmärksammades internationellt sedan han fått uppdraget att rädda Salt Lakes Citys förberedelser inför de vinterolympiska spelen 2002 – med Romney vid rodret i organisationskommittén kunde spelen gå med vinst.
2003-07 var Romney guvernör i Massachusetts och försökte året därpå bli nominerad som republikansk kandidat till presidentposten i USA; budet gick istället till senator John McCain, som dock förlorade valet till demokraten Barack Obama. 2012 lyckades Romney verkligen bli republikansk presidentkandidat men var chanslös mot Obama, som blev återvald. Den sistnämnde erhöll 51 procent och rösterna, men räknad i elektorsröster var Obamas seger desto större: 332 mot 206.
Mitt Romney är senator för delstaten Utah sedan januari 2018 efter att ha klart besegrat demokraten Jenny Wilson i valet. Såväl president Donald Trump som den förre presidenten George W. Bush stödde Romney i dennes valkampanj.
Mitt Romney tillsammans med Donald Trump och Reince Priebus på restaurang Jean Georges den 29 november 2016.
Mitt Romney tackade alltså för Trumps stöd med att vilja fälla presidenten i riksrättsprocessen. Annat ljud i skällan hade det varit något år tidigare, då Romney var påtagligt angelägen om att hålla sig väl med den till president utsedde Trump med det bakomliggande syftet att bli dennes utrikesminister. Romney deklarerade då att Trump företrädde ”ett budskap av inkluderande och att föra folk samman”.
Sedan Romney, Donald Trump och GOPs dåvarande ordförande Reince Priebus – som utsågs till Trumps förste stabschef – ätit en angenäm middag på restaurang Jean Georges i ett Trump-ägt hotell på Manhattan i New York visste Romney inte till sig av förtjusning: ”Jag hade en härlig kväll med den presidentvalde Trump. Vi hade ännu en diskussion om världens affärer och dessa diskussioner som jag haft med honom har varit upplysande, intressanta och engagerande. Jag har uppskattat detta väldigt, väldigt mycket.”https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-romney/romney-potential-u-s-secretary-of-state-hails-trump-after-dinner-idUSKBN13P0A7
Romneys lismande gav dock inte avsett resultat, ty Trump utsåg sedan han flyttat in i Vita huset affärsmannen Rex Tillerson till sin utrikesminister. Denne avskedades efter bara drygt ett år på sin post och efterträddes av Mike Pompeo, som blev utrikesminister efter att ha varit chef för säkerhetsorganet Central Intelligence Agency (CIA).
Det var helt väntat att Trump-administrationen skulle attackera Mitt Romney efter det som uppevdes som ett svek av stora mått. I en kort video brännmärks Utah-senatorn av den kvinnliga speakerrösten som ”slick, slippery, stealthy” (smart, hal, lömsk). Romney framställs som en republikan endast till namnet som på ett försåtligt sätt sökt bli medlem av Trump-administrationen.
Trumps och det republikanska partiets upprördhet över Mitt Romneys agerande är förståelig, särskilt i beaktande av Romneys tidigare lovord över Trump och dennes politik och närmast krampaktiga strävan att bli utsedd till utrikesminister. En mer distanserad iakttagare skulle kanske nå slutsatsen att Romney i stället visat prov på mod och civilkurage – han måste trots allt räkna med att nu vara persona non grata i de flesta republikanska sammanhang.
Det sanningsenliga svaret på frågan om Mitt Romney är Judas eller en berömvärd sanningssägare ligger förmodligen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.
John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.
Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html
Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/
John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.
Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.
Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”
John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton
Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms
Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.
2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.
Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute
John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.
Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism
Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.
Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.
När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.
John Bolton sammanträffade med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.
I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi
Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.
Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.
Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283
Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.
Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk
Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.
Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal
Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.
Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.
Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.
När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.
Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.
Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.
Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.
Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.
Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).
Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.
Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?
Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/
I början av Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen. https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y
Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/
Fotnot:Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.
En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.
Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…
Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.
När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.
Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.
Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.
Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.
Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…
Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.
Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.
Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/
I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel
Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.
En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:
En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.
Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.
Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.
Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/
Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.
Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech
Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.
Harrison hade ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html
Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.
Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:
Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.
Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/
”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.
På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.
För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.
Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…
Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.
Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.
Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.
Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).
Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan
Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.
Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.
Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.
Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).
GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.
Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.
Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/
Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.
Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.
Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.
Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.
Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.
Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.
USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.
Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.
Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/
Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy
Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.
I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.
Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.
USAs Israel-ambassadör Dan Shapiro (till vänster) och premiärminister Benjamin Netanyahu.
Nu har USAs ambassadör Dan Shapiro gjort det. Det vill säga ”gjort en Wallström”.
Samtidigt som begravningen av en 38-årig bosättarkvinna och sexbarnsmor, som knivmördats av en 15-årig palestinaarab, ägde rum sade Shapiro att han å USAs vägnar var ”oroad och perplex” över Israels bosättarstrategi i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken).
Ambassadören, som är av judisk börd, ifrågasatte Israels ”fortsatta expansion av bosättningar” och de israeliska intentionerna samt att USA stödjer tillkomsten av en oberoende palestinsk stat på den omstridda Västbanken.
Eftersom USA är Israels största vän, hävdade ambassadör Shapiro, påtar sig landet också rollen att peka ut israeliska fel och brister. Dit menade han uppenbarligen att västbankspolitiken och Israels ”inadekvata bemötande” av det våld man utsätts för hör.
Som synes var det inte särskilt långt ifrån att den ”stora Israel-vännen” Shapiro i likhet med Sveriges utrikesminister Margot Wallström hade börjat orda om ”utomrättsliga avrättningar”.
Vidare påstod Dan Shapiro att det pågår alltför mycket ”vigilantism” (ungefär medborgargardesverksamhet) i det omstridda området, vilket i Bibeln kallas Judéen och Samarien och där Jesus och hans lärjungar en gång bedrev en aktiv missionsverksamhet. Shapiro anklagade också Israel för att hålla sig med en dubbelstandard: en norm för israeler, en annan för palestinaaraber.
Offer för palestinaarabisk våldskultur: Dafna Meir.
Den israeliske premiär- och utrikesministern Benjamin Netanyahus reaktion lät inte vänta på sig. Under ett 20 minuter långt samtal med USA-ambassadören talade han i klartext om vad han tyckte om Shapiros anmärkningar. I ett uttalande efter mötet sade han:
Ambassadörens kommentarer, en dag när en sexbarnsmor begravs och en havande kvinna knivskärs, är oacceptabla och osanna…Den som är ansvarig för det diplomatiska stillaståendet är den Palestinska myndigheten, som fortsätter uppmuntra (till våld) och vägrar förhandla.
Kvinnan som begravdes var den judisk-ortodoxa 38-åringen Dafna Meir, som knivhöggs av en palestinaarabisk 15-åring utanför sitt hem i Otniel i södra delen av Västbanken medan tre av hennes barn befann sig inne i huset. Våldsmannen försökte tränga sig in i huset, men Meir lyckades förhindra detta och därmed rädda sina barn. Mördaren har gripits. http://www.nbcnews.com/news/world/dafna-meir-murder-teen-arrested-stabbing-israeli-mom-six-n499356
Den gravida kvinna i 30-årsåldern som utsattes för en brutal knivattack i Tekoa, också det på Västbanken, var Michal Froman som är dotter till den kände israeliske fredsaktivisten rabbi Menachem Froman. Hon attackerades inne i ett klädvaruhus av en palestinaarab och fördes till sjukhus med moderata till allvarliga skador i överkroppen.
Trump har vänt – nu vill han flytta USAs ambassad till Jerusalem.
När det gäller israelisk-amerikanska relationer har den ledande republikanske presidentkandidaten Donald Trump lovat att flytta USAs ambassad i Tel Aviv till Israels officiella huvudstad Jerusalem, en ståndpunkt som intas av Trumps republikanska medtävlare om presidentnomineringen, Ted Cruz och Mark Rubio.
Intervjuad i den kristna TV-kanalen Christian Broadcasting Networks (CBN) pratshow ”Brody Files”, anmärkte Trump: ”Jag är till hundra procent för detta.” Uttalandet innebar en helomvändning jämfört med Trumps tidigare deklarerade ståndpunkt.
1995 antog den amerikanska kongressens båda kamrar med stor majoritet en lag kallad the Jerusalem Embassy Act, som stadgade att ambassaden skulle överflyttas från Tel Aviv till Jerusalem till skatteåret 1999. Dock fanns ett förbehåll: om USAs president i den nationella säkerhetens intresse skulle finna det olämpligt att flytta ambassaden tillåts vederbörande göra detta. Ett förbehåll som samtliga presidenter efter antagandet använt sig av.
Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.
I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.
Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.
Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.
Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.
Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanskaockupationen.
USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.
Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.
Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.
När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.
Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.
Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.
Det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.
När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.
2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.
Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.
Oskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.
USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.
Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.
President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.
En brett leende Barack Obama träffar den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas. I bakgrunden Yassir Arafats porträtt.
USAs president Barack Hussein Obama har nyligen utsett en ny försvarsminister efter avgående Leon Panetta. Valet föll på Chuck Hagel, född 1946, senator för delstaten Nebraska 1997-2009. Hagel är också en dekorerad Vietnam-veteran samt har gjort karriär i det republikanska partiet.
Det finns flera orsaker till att valet av Hagel som ny försvarsminister måste anses vara mycket kontroversiellt. Dels har Chuck Hagel gjort sig känd för att förorda kraftiga nedskärningar i Förenta staternas försvarsbudget, dels har han inte, för att uttrycka sig milt, framstått som någon varm anhängare av staten Israel som sannolikt är USAs trognaste allierade.
En republikansk kollega till Hagel förklarade efter Hagels utnämning att detta var ”Det värsta tänkbara budskap vi kunde skicka till vår vän Israel”.
Chuck Hagel: kommer hans nominering att godkännas av kongressen?
Man behöver knappast vara rabiat Israel-anhängare för att hålla med om detta omdöme. Chuck Hagel, som är av tysk-polsk härkomst, har förespråkat direkta samtal med den islamistiska terrorrörelsen Hamas som kontrollerar Gaza. Han har vägrat kalla den terroristiska Hizbollah-rörelsen i Libanon för terrorister. Det ville inte heller Obama göra inför en omröstning i senaten 2007. Dock missade han omröstningen ifråga. Hagel har inte ens velat förse Irans Revolutionära garde med terrorstämpeln.
Innan Barack Obama valdes till USAs president hade han gjort sig känd för att omge sig med Israel-fientliga rådgivare och medarbetare. En av dessa var Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare arbetat för den palestinska rörelsen PLOs informationsavdelning. Khalidi väckte uppseende då han 2005 förklarade att palestinierna hade rätt att bekämpa staten Israel med våld.
En annan av Obamas medarbetare inför valet 2008 som var en uttalad fiende till Israel var hans militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, general Merril McPeak. Denne anklagade judiska och evangelikala väljare för att sätta staten Israel före USAs nationella säkerhet. Obama försökte distansera sig från McPeaks uttalanden men behöll honom i sin stab genom hela valrörelsen. McPeak skapade även rubriker när han kallade president George W. Bush för ”kriminell” och att hans misstag orsakat USA skada för hundratals år framåt.
Obamas förre rådgivare, gamle PLO-medarbetaren Rashid Khalidi, professor vid Columbia-universitetet i New York.
På plats i Vita huset har väl Obama inte gjort några uppseendeväckande anti-israeliska utspel. Nu när han är inne på sin andra ämbetsperiod och inte behöver tänka på att bli återvald ser han dock kanske en möjlighet att visa sitt sanna jag. Något som för övrigt kan komma att ske på flera områden. Obama är den förste USA-president som öppet kallat sig ”socialist” och var åtminstone tidigare associerad medlem av Chicago-avdelningen av organisationen Democratic Socialists of America.
Det var dåliga nyheter för det för sin existens ständigt kämpande Israel att Obama vann presidentvalet i november 2012 över Mitt Romney vilken alltid stått vid Israels sida. Att den förre nu utsett en Israels fiende och ursäktare av anti-judisk terror till försvarsminister måste anses vara katastrofala nyheter för den judiska staten. Många israeler kommer att sova dåligt om nätterna den närmaste tiden.
Ännu är dock inte sista ordet sagt. Hagel måste först godkännas av den amerikanska kongressen som kommer att utsättas för starka påtryckningar att inte godkänna presidentens omdiskuterade val av försvarsminister.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 