Göteborg har blivit Sveriges bakgård

Stina Svenssons (F!) motion om att göra Göteborg kärnvapenfritt antogs av fullmäktige.

Det meddelas att Göteborg blivit första svenska stad som sagt nej till kärnvapen. Detta kunde ske sedan en majoritet i kommunfullmäktige i Sveriges andra största stad röstat ja till en motion som lagts av Stina Svensson och Teysir Subhi från Feministiskt initiativ (F!). http://proletaren.se/artikel/goteborg-forst-i-sverige-med-ett-nej-till-karnvapen

Det innebär att Göteborg ansluter sig till rörelsen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN), som finns i 101 länder och 2017 av den norska nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris. I Sverige spelar Svenska läkare mot kärnvapen en bärande roll. Rörelsen syftar till att förbjuda kärnvapen, en målsättning som FN har sedan 2017. https://sv.wikipedia.org/wiki/International_Campaign_to_Abolish_Nuclear_Weapons

När det röstades om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen 2017 röstade 122 länder för, däribland Sverige. Inga kärnvapenländer deltog i omröstningen. Härefter har dock Sverige intagit en mer skeptisk hållning till konventionen, och enmansutredaren Lars-Erik Lundin rekommenderade att Sverige inte skulle signera eller ratificera överenskommelsen vilket heller inte skett. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Att nu Göteborg utnämnt sig till en kärnvapenfri zon betyder i sammanhanget noll och intet. Sverige har inga kärnvapen och planerar mig veterligen inte heller att skaffa sig några, lika litet som våra nordiska grannländer. Vad F! och Göteborgs kommun ägnar sig åt är ren plakatpolitik som saknar all praktisk betydelse.

Jörgen Fogelkou (SD) fick inte gehör för sin motion om att införa språkkrav i äldreomsorgen sedan bland andra M och KD röstat nej i kommunstyrelsen..

När det blir fråga om verkligt väsentliga förslag drar emellertid Göteborg öronen åt sig. Som när Sverigedemokraternas gruppledare Jörgen Fogelklou lade fram en motion om att språkkrav skulle införas inom äldreomsorgen. S och SD stödde detta, men motionen röstades ändå ner i kommunstyrelsen då de så kallade borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna alla sade nej. En företrädare för Vänsterpartiet kallade den socialdemokratiska inställningen ”en brunfärgad ökenvandring”. https://www.dn.se/nyheter/sverige/obegripligt-att-moderaterna-stoppar-sprakkrav-i-valfarden/

Mot ovan refererade bakgrund av höggradigt flummeri i Göteborgs-politiken kan det tyckas märkligt att kommunen i januari 2020 avvisade en miljöpartistisk motion om att införa ”klimatnödläge”. Det räckte inte att endast MP, F! och V röstade ja till förslaget. ”Vi är besvikna på alla andra partier”, kommenterade kommunalrådet och gruppledaren Karin Pleijel (MP) beslutet. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/inget-klimatnodlage-i-goteborg

Att motarbeta islamistiska krafter i Göteborg kan vidare få oönskade konsekvenser för politiker som vågar sig på detta. Det har Socialdemokraternas förra gruppledare Ann-Sofie Hermansson fått erfara. Sedan hon 2018 i egenskap av kommunstyrelsens ordförande avstyrt en planerad debatt med deltagande av enbart islamister utifrån filmen Burka Songs 2.0 väcktes enskilt åtal mot henne för förtal i Göteborgs tingsrätt av två kvinnliga företrädare för den så kallade Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK).

Att Hermansson i en debattartikel i GT/Expressen framhöll att arrangemang av denna typ är ”oacceptabelt” samt ”Noll tolerans mot extremism är den enda rimliga hållningen” föll inte de muslimska kvinnorna på läppen. Tingsrätten underkände dock enhälligt åtalet och kvinnorna dömdes att betala Ann-Sofie Hermanssons rättegångskostnader om 190 000 kronor. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/02/11/den-friande-domen-mot-soffan-sverige-ar-trots-allt-inte-totalt-sinnessjukt/

Ann-Sofie Hermansson (S) friades i tingsrätten men sparkades senare som gruppledare av sitt parti.

Prövningarna var dock inte slut för Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. Efter valet 2018 fick hon sparken av sitt parti som gruppledare i fullmäktige med den officiella motiveringen att hon misskött sitt uppdrag. Alla visste dock att den verkliga anledningen var att hon visat sig vara alltför kritisk mot de muslimska/islamistiska krafterna. Sådant gör man inte ostraffat i muslimtäta Göteborg. Som plåster på såren fick hon en statlig utredartjänst av justitieminister Morgan Johansson.

Göteborg har traditionellt – i alla fall av göteborgarna – kallats ”Sveriges framsida. Frågan är om detta inte borde ändras till ”Sveriges bakgård”. I staden finns ett försvarligt antal utanförskapsområden med skenande brottslighet inklusive mord och skjutningar som knappast står ökända Malmö särskilt mycket efter. Ingen går heller längre säker i centrala Nordstan. 

Det förtjänar även påpekas att den hittills ende IS-terroristen med etnisk svensk (och norsk) bakgrund, Michael Skråmo (19185-2019), föddes och växte upp i Bergsjön i Göteborg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michael_Skr%C3%A5mo

 

 

 

 

Den friande domen mot ”Soffan”: Sverige är trots allt inte totalt sinnessjukt!

Ann-Sofie Hermansson blev som väntat frikänd i Göteborgs tingsrätt.

Mitt Facebook– och Twitter-flöde har så här långt vimlat av kommentarer kring den friande domen för Ann-Sofie Hermansson i Göteborgs tingsrätt. Två muslimska kvinnor hade väckt enskilt åtal för grovt förtal mot Hermansson, som i debattinlägg hävdat att de var extremister. https://www.expressen.se/gt/hermansson-anklagas-for-fortal-nu-faller-domen/

Möjligtvis har det mesta i fallet Hermansson redan blivit sagt, men jag kan ändå inte avhålla mig från några personliga reflektioner kring det ur yttrandefrihetsperspektiv  principiellt viktiga fallet.

Bakgrunden är att Göteborgs stad i mars 2018 planerade hålla ett evenemang i Blå Stället i Angered där filmen Burka Songs 2.0, vilken propagerade för att kvinnor skulle beslöjas, skulle visas. Efter filmvisningen var det tänkt att en paneldebatt, där endast islamister skulle medverka, skulle hållas.

Ann-Sofie Hermansson frias – yttrandefrihet gäller i Sverige

Ann-Sofie Hermansson (S), som då var kommunstyrelsens ordförande, motiverade på sin blogg beslutet att ställa in det pro-islamistiska evenemanget med argumentet: ”Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra.” I ett debattinlägg i GT/Expressen fyllde hon på med: ”Den här typen av arrangemang är helt oacceptabla…Noll tolerans mot extremism är den enda rimliga hållningen.”

Hänvisningarna till extremism förtörnade de utpekade kvinnorna,  Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från den aktivistiska Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), så till den grad att de väckte enskilt åtal för grovt förtal mot Hermansson och krävde 9000 kronor var i skadestånd. Åtalet underkändes emellertid av en enig tingsrätt varav följer, att Abdullahi och Doubakil döms att betala 190 000 för Hermanssons rättegångskostnader.

Extremistvinnorna från Muslimska mänskliga rättighetskommittén lyckades inte tysta kritiken mot islamismen.

I domskälen motiverar tingsrätten sitt beslut bland annat på följande sätt: ”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna, Hon har haft skälig grund för uppgifterna.”

Med andra ord: det var fullt korrekt att kalla de islamistiska kvinnorna för extremister. Frikännandet var naturligtvis den enda ur demokratisk synvinkel möjliga utgången av rättegången mot Hermansson. Hade hon fällts hade det visat att Sverige de jure och de facto upphört att vara en fullskalig demokrati. 

Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson är född i Stala socken på Orust 1964. Hon utsågs den 1 april 2016 till kommunstyrelsens ordförande i Göteborg efter partisystern Anneli Hulthén, som istället utnämndes till landshövding i Skåne län. Som ett resultat av kommunalvalet 2018 tvingades Socialdemokraterna lämna över makten till den borgerliga Alliansen; ny KF-ordförande blev moderaten Axel Josefson.

”Soffan” förvisades nu till posten som gruppledare för S-partiet tillika oppositionsråd, en tjänst hon bara fick behålla några månader innan hon sparkades. Ny gruppledare och kommunalråd i kommunstyrelsen blev Jonas Attenius. Officiellt fick Hermansson gå till följd av ”dåligt ledarskap” och ”samarbetsproblem”, men det verkliga orsaken torde ha varit ställningstagandet mot islamistisk extremism ett år tidigare. Att protestera mot något som har med islam att göra i det av radikala muslimer infiltrerade S-partiet är i längden en hopplös uppgift.

Som plåster på såren begåvades Ann-Sofie Hermansson av justitieminister Morgan Johansson med ett jobb som utredare om hur kommunernas brottsförebyggande arbete kan regleras i lagen. Uppdraget löper ut i juni 2021. ”Soffan” har dessutom uppgivit att hon försörjer sig som lastbilschaufför. https://www.vk.se/2019-12-12/sparkade-ann-sofie-hermansson-far-nytt-jobb

Den notoriske Martin Aagård riktar kritik mot Ann-Sofie Hermansson.

Jag vågar påstå att alla vänner av demokrati och yttrandefrihet välkomnar den friande domen mot Ann-Sofie Hermansson. Föga oväntat har personer som tycker att identitetspolitik är det viktigaste av allt och att det inte är så viktigt med kvinnors rättigheter anmält avvikande meningar. Till dessa hör den notoriske kulturknutten Martin Aagård på Aftonbladet.

Aagård känner sig visserligen manad att erkänna att åtalet inte hade några utsikter att vinna gehör men menar ändå att de extremistiska kvinnorna har rätt, då Hermanssons beslut att stoppa det islamistiska propagandajippot i Angered ”var ett betydligt större övergrepp på yttrandefriheten än deras desperata försök att lite uppmärksamhet via juridiken”. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/RRw9rJ/den-friande-domen-betyder-inte-att-soffan-har-ratt

Martin Aagård bör veta vad han talar om när det gäller möjligheterna att få någon fälld för förtal på grund av politiska tillvitelser. Han och Aftonbladet blev nämligen friade då artisten Richard Herrey 2015 anmälde dem för att Aagård på Twitter kallat Herrey ”din gamle rasist”. https://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/martin-aagard-om-domen-glad-men-inte-jatteforvanad-6874568

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har via sina juridiska ombud låtit meddela att de avser att överklaga tingsrättens utslag till hovrätten.

Jag blev inte förvånad över att tingsrätten i Göteborg friade Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Det var ett väntat utslag. Helt säker kunde man dock inte vara. Det har hänt förut att politiskt motiverade domare gjort horribla bedömningar. Tingsrättens friande dom den här gången visade att Sverige ännu inte är totalt sinnessjukt.

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…