Posted tagged ‘Moammar Ghaddafi’

9/11: I dag är vi alla amerikaner!

11 september, 2011

Ground Zero i New York.

OK då. Jag kommer väl inte undan. Även jag får väl dra mitt strå till stacken och skriva något om dagens ödesmättade datum.

Nyheten om terrorattackerna fick jag av min son då jag kom hem från jobbet. Två flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Även det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade angripits medan ytterligare ett plan hade kraschat på en åker i Pennsylvania. Al-Qaidas inblandning stod klar redan från början och alla konspirationsteorier om annat kan saklöst placeras där de hör hemma – på soptippen.

Nästa makabra intryck jag vill återberätta och som hade med de islamistiska terroristernas angreppskrig mot Förenta staterna att göra emanerar från Debatt i SVT den 12 september, alltså dagen efter angreppen. Här framträdde vänsterpersonligheter såsom Nordal Åkerman, Björn Kumm och Per Gahrton med hånfulla attacker mot USA och dess förhatlige president George W. Bush. Detsamma gjorde islamologiprofessorn Jan Hjärpe.

Det bärande temat var att USA fick skylla sig självt på grund av sin utrikespolitik och att man knappast hade rätt att ens försvara sig mot terroristerna. Kumm menade att president Bush var en ”pajas” som inte hade någon politik över huvud taget. Gahrton ansåg att allt USA gjorde för att försvara sig mot terrorangreppet måste inställas till förmån för en ”internationell rättsordning”. Och den ständigt hånflinande Hjärpe framförde mantrat att ”USA måste fråga sig varför man är så hatat”.

Gåsleverproletären och Saddam-vännen, förre landsförrädaren Jan Guillou.

I en krönika i Aftonbladet den 17 september skrev den bedagade marxist-leninisten Jan Guillou på sedvanligt uppblåst sätt att ”Vi blev tvångskommenderade att bli amerikaner…USA är den store massmördaren i vår tid…Flaggviftarna vill ha med oss i kriget på amerikansk sida. Det är vi i den rika världen mot den muslimska världen.” Det Guillou skrev var idiotiskt dumt men inte på något sätt överraskande.

Jan Guillou hade då han skrev detta under flera decennier oförtrutet predikat hat och förstörelse mot den judeo-kristna-demokratiska civilisationen och så vitt jag vet undantagslöst tagit parti för kommunister mot demokrater och muslimska terrorister mot judar. I slutet av 1970-talet hyllade han Saddam Hussein och Baath-partiet i Irak. När det på Bokmässan i Göteborg hölls en tyst minut för att hedra terroroffren i USA vägrade Guillou att delta. Den dömde landsförrädaren och överbevisade KGB-spionen Guillou visade med eftertryck varför han är en skam för Sverige.

Guillou backades givetvis upp av Aftonbladets dåvarande politiska chefredaktör Helle Klein. Klein talade om ”hetsjakt på oskyldiga” och ”rasistiska glåpord” men hade inte någon tröst till övers för terroroffrens efterlevande. Mycket bättre var heller inte den eljest utmärkte historieförfattaren Herman Lindqvist, som  tyvärr sällade sig till de vulgära USA- och Bush-kritikerna. Detsamma gällde krönikören Cecilia Hagen i Expressen.

George W. Bush: en amerikansk hjälte.

Naturligtvis ältades i kölvattnet efter 9/11 också den gamla skrönan om att det är fattiga och förtrampade personer i Tredje världen som blir terrorister. Det var förstås oerhört synd om stackars Usama bin Ladin som hade en förmögenhet om ynka 3,5 miljarder kronor. Sanningen är ju att politiska extremister och terrorister nästan alltid kommer från välbeställda, borgerliga miljöer – de tycks vara drivna av missriktad idealism i kombination med total empatilöshet.

Jag skrev i en artikel i tidskriften Contra 5/2001:

Terrorattackerna mot USA den 11 september blev en intäkt för en rad mer eller mindre bekanta svenska figurer – praktiskt taget alla hemmahörande på den politiska vänsterkanten – att manifestera sitt hat mot världens viktigaste demokrati. Dessa figurer anser helt enkelt att attackerna var rätt åt USA, som egentligen själv är skuld till terrorn…Hos vänstern finns en tydligen outsläcklig aversion mot världens för närvarande enda supermakt, Amerikas Förenta Stater. Denna aversion döljs inte sällan bakom en ordridå som för på tal USAs ”förtryck”, ”orättvisor”, ”imperialism”, ”orättfärdiga utrikespolitik” och så vidare.

Det brukar emellertid ske något märkligt med representanterna för USA-hatets vänner varje gång en demokratisk kandidat går segrande ur ett amerikanskat presidentval. Då sätts allt hopp till att vederbörande skall ”röja upp” efter den republikanske klantskalle som föregick honom. Som Carter 1976, Clinton 1992 och Obama 2008. Efter ett tag, när det visat sig – vilket det  undantagslöst brukar göra – att inte ens en demokratisk president räcker för att USA  skall bli vänsterns idealland återgår allt till det gamla igen.

President Barack Obama har gjort vänstern besviken.

Det är där vi står i dag. Vänstern fick i Barack Obama sin idealpresident: afro-amerikan, socialist, Israel-kritiker och en skarp vedersakare av Bushs krigspolitik. Smekmånaden mellan Obama och vänstern tog dock i stort slut, då det visade sig att han i Mellanöstern-frågan inte kunde driva den antiisraeliska politik han visat prov på som senator. Inte heller kunde han med omedelbar verkan dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan och Irak, stänga Guantánamo-basen eller underlåta att skänka rebellerna i Libyen en hjälpande hand via NATO. Eller för den delen trumfa igenom sitt elefantiasiska förslag till sjukvårdsreform.

Efter att ha tittat på SVTs bevakning av det vackra och värdiga minnesprogrammet från Ground Zero i New York i dag är min spontana reaktion denna: i dag är vi alla amerikaner!

Ty det var vårt eget demokratiska statsskick de islamska terroristerna gav sig på den 11 september 2001, precis på samma sätt som när de attackerar Israel på fegast tänkbara sätt: genom angrepp på försvarslösa civila. Det var likaså våra värden president George W. Bush försvarade då han inledde Kriget mot terrorn, vilket lett till att två av världens värsta galningar gått till de sälla jaktmarkerna – jag syftar givetvis på Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Snart är det dags för Moammar Ghaddafi.

Heder åt Bush och heder åt Obama, vilka båda höll gripande och minnesvärda tal vid Ground Zero i dag. Och icke minst heder åt alla oskyldiga terroroffer och deras efterlevande. Gud välsigne Amerika!

Nu bombar vi Ghaddafi!

22 mars, 2011

Huka dig, Ghaddafi – snart kommer vi (kanske)!

Långt om länge bestämde sig den civiliserade delen av världen för att tillgripa militära åtgärder mot psykopaten Moammar Ghaddafis Libyen. Ty visst måste Ghaddafi hindras från att massakrera betydande delar av Libyens befolkning.

Frågan är nu om Sverige skall deltaga i den internationella insatsen i Libyen, änskönt vårt land icke formellt är medlem i NATO. Någon formell förfrågan har mig veterligen ännu inte inkommit till den svenska regeringen. Om en sådan dyker upp är min personliga inställning klar: Sverige bör deltaga i en aktion av nämnt slag. Denna inställning förefaller delas av samtliga partier, låt vara att Sverigedemokraterna i nuläget vill inskränka det svenska deltagandet till ”humanitära insatser”:

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/pressrelease/view/sverigedemokraterna-foerordar-humanitaera-insatser-framfoer-deltagande-i-nato-insats-601343?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=Subscription&utm_content=pressrelease

Det är för övrigt nästan på pricken samma inställning som redovisas av Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider (se nedan). Jag har full förståelse härför men vill ändå contra med, att den största humanitära insats vi kan göra är att befria Libyen från Ghaddafi.

 Visserligen finns det knappast någon anledning att hasta i frågan, men kommer det en invit från NATO att deltaga med stridsflygplan menar jag att det vore dumt att inte gripa tillfället i flykten. Det blir ju i så fall ett gyllene tillfälle att testa vårt omskrivna stridsflygplan JAS 39 Gripen i ett skarpt läge.

JAS-planet har nämligen aldrig använts i strid förut, vilket säkerligen är en tungt vägande anledning till att det visat sig minst sagt trögt att sälja planet utomlands. Brasilien har nyligen tackat nej till att köpa in det svenska planet, och även i övrigt ser det tomt ut på sidorna i kundboken. Det är helt naturligt att presumtiva kunder tittar på om den vara man vill köpa in har använts i strid. Tidningen Metro citerar 22/3 Mark Bromley, som anges vara Europa-expert vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRIs (Stockholm International Peace Research Institute) vapenhandelsprogram:

-När stater ska köpa vapensystem tittar de efter tre saker. Har någon köpt dem tidigare, använder den säljande staten dem själva och har de använts i en verklig konflikt. Att vapnen är ”combat proven” är definitivt en faktor som vägs in.

Senast svenskt stridsflyg medverkade i en internationell konflikt var i Kongo 1961-63, då sammanlagt elva så kallade flygande tunnor (J 29) utförde spanings- och attackuppdrag. Resultatet skall ha varit mycket gott, även om jag själv inte anser att Sverige – eller för den delen FN – över huvud taget skulle ha blandat sig i den kongolesiska och katangesiska konflikten.

Den internationellt godkända insatsen i Libyen är nu något helt annat. Här är målsättningen att skydda den libyska civilbefolkningen mot Ghaddafis utrotningskrig, vilket rimligen inte kan bedömas som något särskilt kontroversiellt. Personligen menar jag att den internationella insatsen även borde gå ut på att eliminera diktatorn Moammar Ghaddafi, något som skulle göra världen till en något säkrare plats än eljest vore fallet.  

Sammanfattningsvis finns det alltså åtminstone tre skäl för Sverige att ställa stridsflyg till förfogande om vårt land skulle inbjudas härtill:

1. Det blir ett perfekt tillfälle att testa JAS 39 Gripen i ett skarpt läge.

2. Ett framgångsrikt deltagande skulle öka möjligheterna att sälja JAS-planet utomlands, vilket gynnar svensk vapenindustri och därmed svensk ekonomi i stort. (Skulle det skita sig blir naturligtvis motsatsen fallet, men tar man inga risker kan det heller inte bli några framgångar).

3. En svensk insats i Libyen vore oklanderlig ur demokratisk och frihetlig synpunkt, eftersom den går ut på att skydda oskyldiga civila mot en galen diktator och dessutom har godkännande från alla instanser som räknas.

Göran Greider är överens med SD i Libyen-frågan. Men det är ingen blåsippa han studerar ovan…

Ja ja, jag tillhör kanske den ryktbara ”bombhögern.” Det behöver man dock ingalunda göra för att vara för ett svenskt deltagande i Libyen, något som till och med notoriske vänstertyckaren Göran Greider slår fast i sin kolumn i  Metro:

http://www.metro.se/kolumner/stod-attacken-men-jubla-inte/EVHkcu!oSThAkaj61OQ/

 Med andra ord:

Nu bombar vi Ghaddafi!

Fotnot: Den libyske diktatorns efternamn kan sannsynligtvis stavas ungefär hur som helst, men jag har alltså stannat för ”Ghaddafi.”