Posted tagged ‘Mocambique’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Annonser

Kampanjen som mörkades – massiv pengarullning till liten nytta

7 december, 2017

En träff med kronprinsessan Victoria och prins Daniel ingick i programmet för de representanter för 27 önationer som inbjöds till Sverige av regeringen på skattebetalarnas bekostnad.

Sverige invaldes i juni 2016 som tillfällig, förlåt ”icke-permanent” medlem på två år i FNs säkerhetsråd. Det innebar att Sverige tillsammans med de permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina jämte nio övriga icke-permanenta medlemsstater under 2017 och 2018 är representerade i säkerhetsrådet. Sverige var yttermera ordförandeland i januari 2017. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-i-fns-sakerhetsrad/

Medlemskapet i det illustra sällskapet hade föregåtts av en ambitiös och mycket påkostad kampanj som innebar att statsminister Stefan Löfven tillsammans med dåvarande vice statsministern Åsa Romson, utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Åsa Lövin reste kors och tvärs i världen i syfte att ”smöra” för kreti och pleti bland världens nationer – i FN-sammanhang väger ju en röst från låt oss säga Tonga eller Togo lika tungt som en från USA eller Kina. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/

Även gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori (S) – en gång bland annat kabinettssekreterare vid UD, EU-parlamentariker och FN-ambassadör – fanns med på ett hörn som flitig resenär till Latinamerika inklusive det gamla favoritlandet Kuba.

Löfven besökte exempelvis trenne gånger diktaturstaten Etiopien. ”Addis (Abeba) har blivit som ett andra hem för mig”, hävdade Löfven vid det sista besöket i den etiopiska huvudstaden. Svenskarnas reseprogram omfattade i övrigt länder såsom Mocambique, Egypten, Sydafrika, Tonga, Saint Lucia, Fiji och Kiribati. Envar förstår att denna intensiva reseverksamhet i syfte att inhösta det nödvändiga antalet röster inte var gratis; det var fråga om en pengarullning av gigantiska mått.

Från vänster Carl Bildt (M), Göran Persson (S) och Pierre Schori (KGB).

Enbart den dubiöse Schoris omkostnader lär ha gått lös på drygt en halv miljon kronor. Ett par andra föredettingar som deltog i FN-kampanjen och som sannolikt inte hade alltför mycket emot att få figurera i det internationella rampjuset ett tag till var före detta statsmännen Göran Persson (S) och Carl Bildt (M).

Kampanjkostnaderna inskränkte sig dock inte enbart till resor som svenska aktörer företog. Vid två tillfällen inbjöds även sammanlagt 27 representanter från önationer att besöka Sverige. Officiellt skedde dessa besök i akt och mening att deltaga vid ett ”klimatseminarium”, men det verkliga syftet var att få representanterna att lägga sin röst på Sverige. Räkningen för besöken skickades till stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond, som i sin tur erhållit 14 miljoner kronor från det statliga biståndsorganet SIDA. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bistandspengar-till-fn-rostvarvning

Ansträngningarna gav resultat – Sveriges invaldes med god marginal i säkerhetsrådet i konkurrens med Nederländerna och Italien.

Nu har det visat sig att utrikesdepartementet (UD) undanhållit allmänheten 900 sidor med information kring Sveriges kampanj, bland annat genom att upprätta ett parallellt datasystem i regeringskansliets intranät. Utrikesminister Wallström har förnekat att UD medvetet mörkat kampanjuppgifterna och har skyllt på ”bristande rutiner”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ud-holl-inne-med-dokument-om-fn-kampanjen?cmpid=del%3Afb%3A20171204%3Aud-holl-inne-med-dokument-om-fn-kampanjen%3Anyh%3Alp

Svenske FN-höjdaren Jan Eliasson gratulerar Margot Wallström till den lyckade kampanjen.

Wallström har av Moderaterna anmälts till riksdagens konstitutionsutskott för att redogöra för kampanjen. Hon har även kallats till utrikesutskottet på initiativ av Liberalernas Birgitta Ohlsson; Wallström har emellertid ingen formell skyldig att komma till utrikesutskottet som var enigt över partigränserna i sitt beslut att kalla Wallström. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utrikesminister-margot-wallstrom-kallas-till-utrikesutskottet-om-fn-kampanjen

Återstår att se om det framkommer något olagligt eller annat graverande i granskningen av den svenska FN-kampanjen. En sak är klar, och det är att mutor och bestickningar är legio vid smörarkampanjer av det här slaget. Man kan även med allt fog fråga sig vad den tämligen elefantiasiska kampanjen skulle vara bra för.

Ty vad tjänar vårt land reellt på att få sitta med vid säkerhetsrådets möten under två år? Mycket litet, skulle jag vilja påstå. Det enda påtagliga resultatet torde bli att ett antal egon på regeringskansliet respektive utrikesdepartementet blir ytterligare uppblåsta.

Sossar anklagar SD för ”nazistiska rötter”…har själva en hel kyrkogård i garderoben!

11 mars, 2017

Ingela Nylund Watz (S) ställer i LT den 2 mars frågan, om Södertäljes moderater vill samarbeta med SD. Den frågan överlåter vi med varm hand åt Moderaterna att besvara. Socialdemokraterna upprepar gärna att man inte kan tänka sig någon form av samarbete med SD, men att samverka med Vänsterpartiet med dess vidriga förflutna omfattande mångårigt stöd till Sovjetunionen och den kommunistiska massmordsideologin går utmärkt.

Lars Werner (till höger på bilden) från Vänsterpartiet kommunisterna, som i alla år ingått i socialdemokraternas regeringsunderlag, skakar hand med Rumäniens beryktade diktator Nicolae Ceausescu.

SD Södertäljes linje beträffande samarbete med andra partier är klar: vi är beredda att samarbeta med alla partier i fullmäktige under rätt förutsättningar. Nylund Watz osannfärdiga påhopp på vårt parti kräver emellertid ett bemötande.

Skrönan att SD skulle hämta sitt ursprung i ”nazismen och vit makt-rörelsen” blir inte sannare för att Nylund Watz blåkopierar Stefan Löfvens lögner från riksdagens talarstol. SD grundades i verkligheten 1988 huvudsakligen av tidigare medlemmar i de borgerligt sinnade missnöjespartierna Sverigepartiet och Framstegspartiet samt den tvärpolitiska, invandringskritiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt).

Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz påstående att SD röstade nej till ett socialdemokratiskt budgetförslag  med sänkt pensionärsskatt är en bedräglig verklighetsbeskrivning. Sanningen är att SD i första rundan yrkade bifall till eget budgetförslag med avsevärt större skatteminskning för pensionärerna än vad sosseförslaget förordade. När SD-förslaget föll såg vi ingen anledning att stödja den S-märkta helhetsbudgeten som var usel i de flesta andra avseenden.

Att Nylund Watz och S ogillar delar av SD-politiken kan vi stå ut med men kan inte undgå att notera, att hennes eget parti under de senaste åren tagit uppenbara intryck av SDs politik.


Sosseriet har plötsligt drabbats av insikten, att tiggeriet bör bekämpas.

Några exempel är den rödgröna regeringens införande av gränskontroller och en mer restriktiv immigrationspolitik, den plötsliga insikten att tiggeriet måste bekämpas samt nu senast ett planerat återinförande av allmän värnplikt. Det går säkert att leta upp andra exempel.

Inrikesminister Anders Ygeman (S)  yttrade enligt SVT Nyheter den 21 februari: ”Tillsammans måste vi bekämpa tiggeriet och dess orsaker.” Ett yttrande som sannolikt hade resulterat i anklagelser om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” från S-håll för bara en månad sedan om det kommit från SD.

Att Socialdemokraterna är bra på att lägga beslag på andra partiers politik och göra den till sin egen vet vi redan, icke minst från kommunalpolitiken i Södertälje.

S-partiet är sällsynt illa skickat att anklaga andra för att vara rasistiskt eller nazistiskt anstuckna. S-riksdagsmannen tillika rasbiologen Alfred Petrén tillhörde dem som 1920 undertecknade den motion som lade grunden till världens första rasbiologiska institut. Detta kunde etableras efter regeringsbeslut 1922, då Hjalmar Branting (S) var statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi


Skallmätning var en vanlig metod för att fastställa personers ”rasliga” identitet som användes på det av socialdemokraten Alfred Petrén initierade Rasbiologiska institutet.

1934-76 genomfördes, i enlighet med institutets riktlinjer, cirka 63 000 steriliseringar under åtta socialdemokratiska regeringar. Något som SD bevisligen inte har det bittersta ansvar för. http://politikfakta.se/2013/04/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

På tal om nazism deltog vidare så sent som 2009 ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Luciano Astudillo, Jan Eliasson och Lars Stjernkvist i pro-palestinska demonstrationer där flaggor som representerade inte bara terrorrörelserna Hamas och Hezbollah utan också hakkors förekom. I dag skänker den rödgröna regeringen miljarder i bistånd till ”det kära systerpartiet” Fatah och Palestinska myndigheten. https://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap

Det går en rak linje till dessa från stormuftin av Jerusalem, Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, som var en av Adolf Hitlers främsta uppbackare och som tillbringade krigsåren 1941-45 i Berlin som Hitlers uppskattade gäst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Stormuftin blev den palestinaarabiska sakens förste officielle talesman och efterträddes på sin post av den yngre släktingen Yassir Arafat som var en nära politisk och personlig vän med statsminister Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson, båda S.

Det var för övrigt en av Hitlers absoluta favoritnazister, SS-mannen Otto Skorszeny, som på 1950-talet gav Fatah/PLO dess första lärospån i gerillakrigföring under sin tid som nära rådgivare till Egyptens regering. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/


Olof Palme (S) i hjärtligt umgänge med PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat.

När vi nu är inne på skeletten i den socialdemokratiska garderoben måste vi också beröra stödet genom åren till allehanda kommunistiska och/eller socialistiska länder och rörelser i Tredje världen: Castros Kuba, Nordvietnam under Vietnamkriget, Pol Pots Kambodja (Kampuchea), klanen Kims Nordkorea, MPLAs Angola, FRELIMOs Mocambique och PAIGCs Guinea-Bissau. Faktum är att Sverige alltjämt är en av de större givarna av så kallat humanitärt bistånd till Nordkorea under den bisarre diktatorn Kim Jong-un, världens sannolikt hårdaste diktatur; 40 miljoner av svenska skattepengar kanaliseras årligen via FN. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

Det skulle vara intressant att veta hur Ingela Nylund Watz vill kommentera ovanstående tydligt S-märkta skelett i den partipolitiska garderoben. I själva verket har sossarna en hel kyrkogård undanstoppad!

Fotnot: Texten ovan är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 mars 2017. Länkar har lagts in av mig. Förutom av denna bloggare är inlägget undertecknat av Beata Kuniewicz och Marius Kawecki, SD Södertälje: http://www.lt.se/opinion/debatt/den-som-har-skelett-i-garderoben-borde-inte-anklaga-andra

 

 

Säkerhetsexperter: Inga ”hårda bevis” för att Putin hackade USA-valet

8 januari, 2017

obama-on-russia-hacking-the-us-election-we-need-to-take-action-and-we-will
Obama anklagar Putin för att ha hackat det amerikanska presidentvalet.

Nyhetsflödet under senare tid har mycket handlat om Rysslands försök att påverka presidentvalet i USA 2016. Amerikansk underrättelsetjänst har på order av president Barack Obama offentliggjort en rapport enligt vilken Rysslands president Vladimir Putin personligen ”beordrat en inflytandekampanj 2016 riktad mot USAs presidentval.http://www.nytimes.com/2017/01/06/us/politics/russia-hack-report.html?_r=0

Kampanjen skall ha varit avsedd att stärka den republikanske kandidaten Donald J. Trumps kandidatur genom att misskreditera Trumps motståndare, den demokratiska kandidaten Hillary Clinton. Till den ändan, sägs det i den amerikanska underrättelserapporten, har ryssarna hackat Demokratiska nationalkommitténs (DNC) datorer i syfte att få fram för Clinton graverande uppgifter (något som inte förefaller ha varit alltför svårt att åstadkomma).

Det finns emellertid varje anledning att förhålla sig skeptisk till den amerikanska rapporten. För det första skall de ryska hackningsaktiviteterna ha påbörjats redan i juni 2015, det vill säga långt innan någon hade en susning om Donald Trumps chanser att vinna det Republikanska partiets nominering, än mindre ta hem presidentvalet. För det andra sägs ryska hackningsattacker även ha riktats mot Republikanska nationalkommittén (RNC), dock utan framgång – den republikanska datorsäkerheten har uppenbarligen effektivt förhindrat detta.

issa_kennedy_dave2
Dave Kennedy menar att det saknas ”hårda bevis” för att Ryssland hackade valet i USA.

När den påstådda ryska hackningen tagits upp i svenska medier har ingenting, såvitt jag kunnat konstatera i alla fall, nämnts om att det bland säkerhetsexperter i USA råder skepsis beträffande den amerikanska rapportens långtgående slutsatser. Lawrence M. Walsh, VD och chefsanalytiker vid det New York-baserade affärsstrategi-företaget the 2112 Group, framhåller exempelvis:

att den sabotagevara, Grizzly Steppe, som den amerikanska underrättelsetjänsten har upptäckt är av det vanligare slaget och inte på något sätt begränsad till rysk användning; att USA har haft koll på sin cybersäkerhet och dess brister i decennier; att USA självt alla dagar på året ägnar sig åt den typ av verksamhet som Obama-administrationen nu anklagar Ryssland för – mot Ryssland, Kina, Iran, Mocambique med flera länder. https://nakedsecurity.sophos.com/2017/01/03/claims-that-russia-hacked-the-us-election-and-power-grid-are-overblown/

Därför bör, anser Walsh, inte alltför stora växlar dras på de senaste ”avslöjandena” om rysk inblandning i USA-valet. En annan skeptiker, Dave Kennedy, som är VD och grundare vid säkerhetsföretaget TrustedSec i Cleveland, Ohio, påpekar att det saknas ”hårda bevis” i underrättelserapporten avseende den förmenta ryska inblandningen: ”Materialet är renons på bevis att Ryssland hackade valet.”

Det presenterade materialet, menar Kennedy,  visar endast att Demokratiska nationalkommittén hackats på ett framgångsrikt sätt medan försök att hacka Republikanska nationalkommittén misslyckats. Några som helst bevis för att den hackning som förekommit skulle ha påverkat vare sig valutgången eller väljaropinionen har inte framlagts.

socialist-bernie-sanders
Bernie Sanders motarbetades av Demokratiska partiet.

Vad som däremot framkommit är att det inom Demokratiska partiet under primärvalen konspirerades för att motarbeta Bernie Sanders kandidatur i syfte att säkra Hillary Clintons nominering. http://www.huffingtonpost.com/entry/wikileaks-emails-show-dnc-favored-hillary-clinton-over_us_57930be0e4b0e002a3134b05

Personligen är jag böjd att se de amerikanska underrättelsetjänsternas rapport om rysk påverkan på det amerikanska presidentvalet som ett tämligen desperat försök av den utgående Obama-administrationen och Clinton-lägret att skjuta skulden för Trump-viktorian på Ryssland och Putin i stället för att en gång för alla erkänna, att demokraterna helt enkelt hade en alltför svag kandidat som inte vann folkets förtroende.

Som desperat måste man nog också betrakta Obamas åtgärd att utvisa 35 ryska diplomater från USA, låt vara att flertalet av dessa förmodligen arbetar mer med underrättelseuppgifter än diplomati. Förhållandet är sannolikt detsamma med amerikanska representanter i Moskva, men det kan noteras att Putin avstod från hämndåtgärder.

Denna bloggare är, vilket torde framgått av ovanstående, inte över sig imponerad av Obama- och Clinton-lägrets försök att, utan ovedersägliga bevis, ställa Ryssland vid skampålen. Särskilt inte som man vet att USA, ofta på ett ganska oblygt sätt, har för vana att lägga sig i andra länders – också allierade sådana – angelägenheter. För några år sedan framkom det sålunda att amerikanerna avlyssnat Tysklands förbundskanslers, Angela Merkel, mobiltelefon. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5683636

obama-merkel-phone-spy
Merkels mobil avlyssnades på Obamas order.

Barack Obama och hans utrikesminister John Kerry har heller knappast gjort alltför mycket dölja sin avsmak för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och i parlamentsvalen i Israel för något år sedan bidrog Vita huset med avsevärda offentliga summor med syftet att stödja en israelisk gruppering som ville avsätta Netanyahu. Jag skrev om detta följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/16/obama-administrationen-gav-skattepengar-till-grupp-som-ville-avsatta-netanyahu/

Hur som helst. Att det måhända saknas klara bevis utan blott finns indicier på den ryska statens inblandning i det amerikanska presidentvalet innebär inte, att Moskva skulle vara likgiltigt för utgången av detsamma. Att påstå något sådant vore bara löjligt. Det är också helt klart att ryssarna föredrar en Trump framför en Clinton i Vita huset. Den framlagda underrättelserapporten tycks nu också ha gjort intryck hos den tillträdande Trump-administrationen om vi får tro denna DN-artikel:  http://www.dn.se/nyheter/varlden/trumps-stab-delar-slutsatser-om-rysk-hackning/

Nyheterna om de förmenta ryska ansträngningarna i USA-valet har föranlett ledarskribenten Olle Lönnaeus i Sydsvenskan att ägna sig åt lika vidlyftiga som substanslösa spekulationer om att Putin kan komma att försöka gynna Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Vad Putin skulle tjäna på att backa upp ett parti som ser Ryssland som det främsta säkerhetspolitiska hotet mot Sverige och som vill rusta upp det svenska försvaret är höljt i dunkel. http://www.sydsvenskan.se/2017-01-07/putin-kan-anvanda-sd-som-redskap-i-cyberkrig-mot-sverige

Därmed inte sagt att vi bör sänka garden gentemot Ryssland. Alldeles tvärtom – den ryska nationen leds av en förfaren före detta KGB-operatör som bland annat använder desinformation inklusive utkolporterandet av falska nyheter som självklara metoder i det pågående kalla krig som inleddes i och med Putins makttillträde 2000. Den ryska metodiken kan studeras via följande länk, där det hänvisas till en publicerad studie från Utrikespolitiska institutet i Stockholm: http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/desinformation-har-ar-26-ryska-forfalskningar-som-spridits-i-sverige

Min egen utgångspunkt är att vi aldrig bör lita på vad en rysk ledare säger eller skriver. Ryssland är vår historiska arvfiende och ligger geografiskt där det ligger. Efter en kort och tyvärr misslyckad demokratisk period efter kommunismens fall som statsbärande ideologi på 1990-talet har landet återigen slagit in på en auktoritär och nationalistiskt expansiv kurs.

150902160240-russian-internet-trolls-780x439
Illustrationen visar ryska så kallade nättroll i aktion.

Bedrägligt beteende är ett naturligt handlingssätt för en sådan nation. I följande bloggtext beskriver jag hur ryssarna ljuger, fantiserar och spionerar om och på omvärlden: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Detta innebär inte att vi bör hålla för sanna alla försök att kasta skulden på ryssarna. Även Ryssland är värt en korrekt och rättvis bedömning.

Dos Santos laddar för ännu en presidentperiod i Angola – Palm(e) och Schori applåderar

2 september, 2016

0,6cf5a655-ac17-4798-8ec7-65e841b8d342
74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.

Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).

Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A

MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA

DSC013271
Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.

Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/

José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.

När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal

samakuvaUNITA-ledaren Isaias Samakuva.

Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto

Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.

maxresdefault
Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.

Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).

Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/

Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats.  https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/

Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

13925030_10205284554953581_1292841050836506771_n

Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.

Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:

Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/

schori-sya29e0c
I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.

Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.

Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.

 

Bildt manar till ”empati” med Erdogans islamistiska diktaturstat

14 augusti, 2016

80961486
Bildt möter Erdogan under sin tid som svensk utrikesminister.

Carl Bildt, moderat före detta stats- och utrikesminister, tillhör Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans ivrigaste supportrar. Bildt vill se Turkiet som medlem av den Europeiska unionen (EU) snarast möjligt. Detta har varit känt sedan länge, varför hans senaste utspel i frågan knappast är ägnat att förvåna.

På sajten Project Syndicate skrev Bildt den 12 augusti 2016 således (min översättning från engelska):

Västs brist på empati gentemot Turkiet under denna traumatiska period har varit häpnadsväckande; det kan inte ligga i någon västlig nations intresse att den ryske presidenten Vladimir Putin var först med att träffa Erdogan i episodens kölvatten. https://www.project-syndicate.org/commentary/turkey-geopolitical-importance-by-carl-bildt-2016-08?referrer=/CAJH9gXLI9

Den ”episod” Bildt nämner är naturligtvis Erdogan-regimens brutala och blodiga överreaktion på det tafatta kuppförsök ett antal till synes helt oförberedda militärer igångsatte för en månad sedan. Flera hundra dödades, tusentals sårades. Därefter genomförde regimen utrensningar av tiotusentals militärer, lärare, journalister och tjänstemän, varav en bråkdel möjligen kan ha varit på något sätt inblandade i kuppförsöket.

1030793556
En alltmer maktfullkomlig Erdogan har enligt vittnesuppgifter förvandlat Turkiet till ett ”öppet fängelse”.

Erdogan, som alltmer fjärmat Turkiet från det sekulära samhällsskick som det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938), införde är en övertygad islamist som hävdat att det inte finns någon skillnad mellan radikal islam och ordinär islam. http://www.bbc.co.uk/history/historic_figures/ataturk_kemal.shtml

Han har samtidigt gjort sig känd som en fullfjädrad maktpolitiker som i sin strävan att få med Turkiet i EU har ett starkt stöd i Carl Bildt och andra EU-entusiaster. Frågan är dock hur det kommer att gå med EU-ambitionerna, när Erdogan nu uppenbarligen verkar för att Turkiet skall återinföra dödsstraffet; nyligen har därtill den turkiska författningsdomstolen beslutat att Turkiet skall avskaffa åldersgränsen för sexuellt umgänge, varigenom sex med barn möjliggörs. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23337983.ab

Lagen börjar enligt planerna praktiseras den 13 januari 2017. Åldersgränsen har tidigare legat på 15 år, men det är också känt att ungefär 3,5 miljoner äktenskap med barn (läs: flickor gifta med äldre män) ingåtts i Erdogans islamistiskt färgade Turkiet. Vad jag vet har Carl Bildt inte sagt ett knyst om detta totala barbari, unikt för den muslimska världen.

CpzDSZWW8AAK3lx

När Erdogan-regimen nyligen kommenderade ut kanske 100 000 människor på Istanbuls gator skall ingen tro att EU-maktspelaren Carl Bildt protesterade. Tvärtom: i ett twitterinlägg berömde han massmötet som en lovvärd manifestation till stöd för vad Bildt påstod vara ”demokrati”, en företeelse som de facto är på väg att avskaffas i expressfart i Turkiet. http://www.ibtimes.co.uk/supporters-president-erdogan-hold-huge-pro-government-rally-istanbul-1574778

Atatürk, vars arvtagare Erdogan söker lura i turkarna att han är,  gråter förvisso i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav. Atatürk, som var ateist, föraktade islam och tog bland annat initiativ för att göra kvinnan mer jämställd i samhället, förbjöd heltäckande klädsel och avskaffade islamiska institutioner. Om islam hade han bland annat följande att säga (min översättning från engelska):

Denna teologi av en omoralisk arab /presenterad som islam/ är ett dött ting. Den passar möjligen stammar i öknen. Den duger inte för en modern, progressiv stat. https://www.reddit.com/r/exmuslim/comments/2p6rrl/thoughts_on_islam_by_mustafa_kemal_ataturk/?st=iruiu3b4&sh=106032a1

Turkiet 2015 069
Avbildningar av Atatürk, det moderna Turkiets grundare, kan fortfarande beskådas över hela Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Carl Bildt har alltid varit ren makt- och realpolitiker som inte över hövan besvärats av demokratiska överväganden. Som ung studentpolitiker verkade han för att Sverige skulle erkänna det kommunistiska Östtyskland diplomatiskt. Han var även en varm anhängare av palestinaarabernas sak och svuren fiende till den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati. Som ledamot i styrelsen i Stockholms studentkår var han med och röstade igenom stöd till de marxistiska så kallade befrielserörelserna – i realiteten kommunistiska terrorgrupper – FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt (1994), Legus förlag, som handlar om Carl Bildts ungdomsår..

Bild lyckades aldrig bli mer än filosofie studerande utan satsade allt på den moderata politiska karriären, där han såg till att alltid stå på den dominanta ”ljusblå” (liberala) sidan mot de ”mörkblå” (konservativa). En tankeställare fick dock Bildt då han hamnade mitt i det kommunistiska kuppförsöket i Portugal i mitten på 1970-talet och då sannolikt fick en mer antikommunistisk utsyn än han eljest hade fått. I dag har Bildt alltmer antagit rollen som den dryge och ofelbare allvetaren, som helt enkelt inte kan ha fel i någon fråga.

I varje fall har Carl Bildt inte, förutom några till intet förpliktigande standardfraser,  nämnvärt intresserat sig för Erdogan-regimens flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna i den misslyckade kuppens efterskörd.

En som vittnat därom är den nu i Sverige landsflyktige turkiske journalisten Abdullah Bozkurt, som i en intervju i Dagens Nyheter nyligen hävdat att Turkiet alltmer är på väg att omvandlas till ett ”öppet fängelse” och att president Erdogan har siktet inställt på att göra Turkiet till en fullfjädrad auktoritär islamistisk stat, detta i bjärt kontrast till Atatürks visioner om ett modernt, sekulärt och demokratiskt Turkiet. http://www.dn.se/nyheter/varlden/pa-flykt-undan-erdogans-utrensningar/

Läget har blivit allt värre efter kuppen. Staten har slagit till mot massmedierna i en omfattning vi aldrig sett tidigare.

gullen-10
Kommer Obama att lämna ut Gülen till Erdogan? Frågan är öppen.

Bozkurt har ett förflutet som platschef i Ankara för den engelskspråkiga tidningen Today´s Saman och parallellt därmed utgivit en egen nyhetssajt. Tidningen stängdes redan i mars, alltså fyra månader före kuppförsöket medan nyhetstjänsten stängdes efter detta. Båda hade kopplingar till den oppositionella så kallade Gülen-rörelsen (Hizmet, Tjänsten), uppkallad efter den muslimske predikanten och tidigare politiske aktivisten Fethullah Gülen som för närvarande befinner sig i exil i Pennsylvania USA. Hizmet och Erdogans parti AKP var tidigare allierade men är bittra motståndare sedan 2013. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fethullah_G%C3%BClen

Återstår att se vad som kommer att hända med Gülen, vars utlämning från USA Erdogan krävt. Obama-administrationen har hittills svarat undvikande. Erdogan har på sistone etablerat vänskapliga förbindelser med den likaledes auktoritära Putin-regimen i Ryssland, ett stycke realpolitik som knappast förvånar och som är uttryck för den diktatorernas intressegemenskap som historien har sett så många exempel på. https://www.theguardian.com/world/2016/aug/09/erdogan-meets-putin-leaders-seek-mend-ties-jet-downing-russia-turkey

Vem vet – kanske är det endast en tidsfråga innan Erdogan sluter fred med Islamiska staten (IS)?

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

25 juli, 2016

680@80
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

1280px-Cabinet_of_Axel_Pehrsson-Bramstorp”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

3158337_2048_1152
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

IMG_1406
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

palme2Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

2006040
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

680@80
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

bigOriginalSolkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.