Mina prylar (20): Politiska rockslagsmärken

 Några nedslag i min märkessamling. Foto: Tommy Hansson

En av mina huvudsakliga uppgifter när jag blev politiskt aktiv i maj månad 1972 var att i stort sett varje helg och de flesta fredagar sälja rockslagsmärken (kallas väl numera mest ”pins”?). Dessa och tidningen Argument för Frihet och Rätt.

Försäljningen skedde inom ramen för den tvärpolitiska och partipolitiskt obundna organisationen Demokratisk Allians (DA) verksamhet och platsen var Stockholms centrum, där DA hade försäljningsgrupper i Sergelpassagen, utanför varuhuset NK på Hamngatan samt Drottninggatan inte långt från Åhléns varuhus. Samma typ av verksamhet förekom hos DA-föreningar i Göteborg, Malmö, Lund  och Norrköping, kanske på andra platser också.

Priserna var överkomliga, typ en krona/två kronor. Gick det bra kunde vi kanske få ihop typ omkring 300 kronor. Helt riskfritt var det inte. Förutom våldsbenägna kommunister fanns det också gott om oberäkneliga knarkare, som rörde sig i området. Det förekom, även om det var sällsynt, försök till överfall på oss antikommunister och proamerikaner. Hetsiga diskussioner som ibland samlade rätt stora åskådarmassor hörde till dagordningen.

 Mitt i vimlet i Hötorgscity sommaren 1973 – jag var 21 år.

De märken/pins vi sålde var i första hand Sverige-Amerika-märket, Stoppa vänsterextremismen och Nej kommunism-fascism-nazism. Vi saluförde även ett märke till stöd för Sydvietnam vars upplaga dock var begränsad. De båda förstnämnda märkena trycktes med tiden upp i större storlek och med delvis annan design. När sedan DA upplöstes och Frihetsförbundet bildades 1975 såg märkena Stoppa TVs vänstervridning samt Nej till röd diktatur dagens ljus.

I min samling av rockslagsmärken ingår även exemplar av moderat slag, då jag på 1970-talet även var med i Fria moderata studentföreningen, Moderata ungdomsförbundet och till sist även Moderata samlingspartiet. Någon särskilt aktiv moderat var jag dock aldrig. I min samling finns även det blågula märket Ja till EEC och det svartvita Ett enat Europa liksom Sverige med i NATO.

Min faiblesse för EEC/EG/EU-anslutning svalnade med åren, och vid folkomröstningen om medlemskap i EMU 2003 var jag övertygad EMU- såväl som EU-motståndare. NATO-vän är och förblir jag dock, försvaret klarar vi helt enkelt inte ensamma. Ett par märken ur Contras fatabur är Fred, försvar, frihet samt Socialism är ett helvete. Från Svenska Angolagrupperna, där jag var ordförande 1984-93, kommer märket Sovjet-Kuba ut ur Angola.

Ett par utländska rariteter är supportpins för Richard Nixon 1972 och Ronald Reagan 1980, liksom den stora blaffan Soviet tanks, no thanks. Det allra ovanligaste märket jag har i min ägo torde dock vara Support the Khmer Republic, det vill säga Kambodja under general Lon Nols styre som tyvärr sedan störtades av de bestialiska Röda khmererna.

 Intervju i Expressen 5 juni 1974.

Vad jag minns har jag nog burit alla märken på bilden överst, med ett undantag – fredsmärket med duvan i bildens nederdel, det var min frus.

Jag konstaterar ovan att den här typen av utåtriktad verksamhet inte var helt riskfri. Några gånger hettade det också till rätt ordentligt. Den allvarligaste incidenten levererades emellertid inte av några vänsterextremister utan av  medlemmar i nazistpartiet Nordiska rikspartiet (NRP), som utsatte DA-lokalen på Appelbergsgatan 56 i centrala Stockholm för ett rökbombsattentat i början av juni 1974. Vår medlem Kjell Carlsson, en polisman, blev allvarligt skadad och fick ligga i respirator på sjukhus en tid.

Bakgrunden var att DA hade delat ut flygblad mot nynazismen där bland andra NRP nämndes. Också biografen China utsattes för rökbombning när man visade Mel Brooks hejdlösa nazidrift ”Det våras för Hitler” (The Producers). En ung bagarlärling från NRP dömdes senare för dåden. Jag intervjuades i egenskap av ordförande i DA Stockholm av Expressen den 5 juni 1974 i anledning av nazidåden – det hela presenterades helt uppåt väggarna som att ”högerextremister krigar inbördes”. Blev även intervjuad för TV av en ung Claes Elfsberg, men det inslaget sändes aldrig – antagligen gjorde jag för bra ifrån mig.

Den enda gång jag var med om att en DA-grupp angreps av extremvänstern inträffade i Göteborg i april 1975, kort tid innan Saigon erövrades av Nordvietnam. Vi stod in i det sista vid Sydvietnams sida och hade tagit med oss den vackra röd-gula flaggan ut. En atletiskt byggd så kallad r:are (en medlem i dåvarande KFML:r) rusade dock fram och slog sönder flaggstången, varefter vi rymde fältet på lätta fötter.

Ja, så kunde det gå till för omkring 40 år sedan (det är inte riktigt klokt vad tiden går!). Mitt dåvarande politiska engagemang var helt byggt på idealism, en idealism jag har behållit intill nu då jag mest ägnar mig åt partipolitik i SD samt naturligtvis mitt skrivande. Visserligen uppblandad med försvarliga portioner realism och kanske även cynism, men likväl idealism.

 Med Sydvietnams flagga på DA-lokalen.

Det mest väsentliga i sammanhanget är naturligtvis att jag och mina meningsfränder stod på den rätta tillika segrande sidan i det Kalla kriget. Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.

Jag är under alla omständigheter glad över att ha kvar rätt många minnen från den goda kampen mot kommunismen under det Kalla kriget, icke minst då de rockslagsmärken jag refererar till här.

 

Dags att införa thailändska lagar?

Australiern Harry Nicolaides inväntar rättegång för majestätsbrott i Thailand. Foto: AP

Enligt en opinionsmätning, utförd av SIFO, uppgav 72 procent av de tillfrågade att de stöder monarkin. Mätningen avslutades den 31 maj. Av de 500 personer som tillfrågades efter den stora kungaintervjun på måndagen stödde 68 procent vårt nuvarande statsskick.

Det har i vissa media sökts göra gällande, att stödet för kungadömet ”rasat” efter TTs intervju med konung Carl XVI Gustaf, vilket inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom måste det stöd som uttalats i ovanstående undersökning anses vara anmärkningsvärt stort med tanke på den hetskampanj monarkin i allmänhet och konungen i synnerhet utsatts för sedan publicerandet av tramsboken Den motvillige monarken för en tid sedan.

I en TT-text publicerad 3/6 säger Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsundersökningar (och en gång i tiden ordförande i Moderata ungdomsförbundet), att monarkistödet legat på 65-70 procent ända sedan 1970-talet och fortsätter:

– Det här är väl snarare ner till normalnivå från en något högre.

Större än så är alltså inte raset för vår svenska monarki. Jag gissar att en stor del av svenska folket faktiskt insett, att den senaste ”kungaskandalen” helt och hållet skapats av oseriösa skribenter, media som vädrar blod och kriminella operatörer som ser en chans att bättra på sitt renommé genom att nämnas i samma andetag som vår kung. Eller för att citera den historiske författaren Herman Lindqvist:

– Det är som en storm i en gödselstack.

http://www.nyheterna.se/1.2159425/2011/05/31/som_en_storm_i_en_godselstack

I likhet med Lindqvist blir jag bedrövad när jag ser konungen uthängd i massmedia via TT-intervjuer, där intervjuaren dessutom använder sig av det nedlåtande ”ni” när vederbörande tilltalar majestätet. Har verkligen hovet godkänt detta?

Rojalistiska föreningens Patrik Åkesson och Lennart Stockblad flankerar kronprinsessparet.

Av slaskblaskorna är särskilt Expressens nihilistiska hållning motbjudande att notera. Samma tidning som på ledarplats kräver republik har ett par medarbetare – exempelvis Johan T. Lindwall och Cecilia Hagen –  som, uppenbarligen i vilseledande syfte, tillåts uttrycka relativt kungavänliga åsikter i krönikor.

Särskilt vämjeligt i sammanhanget är att kriminella halvfigurer såsom Milan Mafioso och Mille Skurkovic (eller vad de nu heter) framställs som mer eller mindre rekorderliga källor. Och att uppenbart mediakåta  mytomaner och/ eller nymfomaner som en bedagad sångerska i ett skabröst popband bereds tillfälle vika ut sig, i de enda syftena att bättra på sin egen ekonomi och smutskasta kungahuset.

Vad ligger då bakom hela detta bullrande mediedrev? Jo, påståenden om att konungen skulle ha umgåtts med kriminella på vissa nattklubbar och därtill synts med så kallade ladies of the night. Det är väl närmast oundvikligt att statschefen genom alla dessa år någon gång vistats under samma tak som brottslingar respektive satt sin fot på etablissemang där det förekommit mindre moraliska aktiviteter.

So what? Är verkligen vi svenskar i detta nådens år 2011 verkligen så prudentliga att vi behöver förfasas över sådant? Jag har själv sysslat med politik i närmare 40 år och måste under den tiden – en hel generation – ha mött både små och stora skurkar, dock utan att ingå några affärer eller på annat sätt samarbeta med dem, är det väl bäst att tillägga. Jag vet med bestämdhet att jag en gång – på en presskonferens – vistats under samma tak som förre förrädaren, den livstidsdömde  Stig Bergling.

Bara en sådan sak som att jag regelbundet deltar i sammanträden inte bara i tingsrätten utan också kommunstyrelse, kommunfullmäktige och diverse nämnder. För att inte tala om alla föreningar av olika slag  jag är medlem i.

Uppfatta detta som ni vill. Vad jag vill ha sagt är, att även om vartenda ord i skandalskriverierna i böcker och tidningar vore sant – vilket jag inte ett ögonblick tror på – så kokar hela faderullan ner till att vara just ”en storm i en gödselstack” och på intet sätt värt den uppståndelse som genererats så här långt.

Mitt förtroende för den konstitutionella monarkin, det kloka och representativa statsskick som vårt folk har det stora privilegiet att vara begåvat med, förblir under alla omständigheter orubbat. Konungen har gjort ett storstilat jobb för Sveriges bästa under de 38 år han hittills parkerat på tronen och kommer säkerligen – och till stor förtret för bland andra Republika föreningens ordförande Peter Althin (KD) – att fortsätta göra det under åtskilliga år till.

Kungarna Carl XVI Gustaf och Rama IX (Bhumibol).

Fram till strax efter Andra världskriget skulle skriverier av ovan beskrivet slag ha föranlett åtal för majestätsbrott. Det var en term som inlemmades i den svenska strafflagstiftningen 1864 men tyvärr utmönstrades vid strafflagens omarbetande 1948.

I dag torde kungariket Thailands lag mot majestätsbrott – möjligen undantagandes hur det är i Saudiarabien med dess medeltida sharialagar – vara världens strängaste. I Thailand kan envar som uttalar sig nedsättande om konung Bhumibol Adulyadej – officiellt regentnamn Rama IX – ådömas upp till 15 års fängelse. I januari 2010 dömdes exempelvis en austaliensisk ”författare” till tre års fängelse för att i en roman ha smädat kungen.

Efter de senaste mediala övergreppen mot vår svenske monark kan jag tycka, att det vore dags att i Sverige införa lagar som närmar sig de thailändska.