Museichefen begår grovt tjänstefel!

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm invigdes 1958.

Säga vad man vill om Lars Vilks (1946-2021). Hans konstutövning förmådde framkalla minst sagt starka reaktioner. Det är nog inte för mycket sagt att man antingen älskade eller hatade honom.

Själv uppskattade jag honom för att han tog yttrandefriheten på allvar. Detsamma gäller de danska tecknare, med Kurt Westergaard (1935-2021) i spetsen, som avbildade den muslimske profeten Muhammed i tidningen Jyllands-Posten. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/01/07/stod-westergaard-och-vilks/

Gitte Örskouv, född 1971 och dansk chef för Moderna museet i Stockholm, förefaller inte hysa samma typ av beundran för yttrandefrihetens försvarare. Hon avvisar således i en debattartikel i Sydsvenskan emfatiskt den naturliga tanken att hennes museum borde ta hand om och förvalta Lars Vilks Muhammed-teckningar.

Örskouv skriver bland annat: ”Jag förvånas över att flera tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna museets samling.” https://www.expressen.se/kvallsposten/modernas-chef-ratar–vilks-rondellhund/

Jag vet inte varifrån Örskouv fått att nämnda teckningar har ett ”hatiskt” innehåll. Kritik mot islam och försvar för yttrandefriheten har naturligtvis inget med hat att göra. Däremot visar hennes debattinlägg att hon helt missförstått sin egen roll som museichef och därmed begår grovt tjänstefel.

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm grundades den 9 maj 1958 av intendent Otte Sköld (1894-1958). Sköld, själv en framstående modernistisk konstnär, var redan chef för Nationalmuseum och blev nu det nya museets överhuvud. Han avled dock redan i slutet av samma år museet grundades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otte_Sk%C3%B6ld

Moderna museet blev ett självklart nav för inte bara svensk utan även nordisk och internationell konst av det moderna slaget. I samlingarna finns nutida måleri, skulptur, fotografi och konstfilm. I anslutning till museet finns en skulpturpark. Denna bloggare tillbringade åtskillig tid på Moderna kring 1970 som åhörare av så kallad proggmusik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Moderna_Museet

Museets signaturverk är tvivelsutan verket Monogram av den amerikanske avantgarde-konstnären Robert Rauschenberg (1925-2008), en uppstoppad get över vilken har trätts ett bildäck. Rauschenberg lär ha inhandlat geten i en butik i New York. https://www.rauschenbergfoundation.org/art/art-context/monogram

Lars Vilks och hans ryktbara rondellhund.

Rauschenbergs get väckte skandalartad uppmärksamhet på sin tid, vilket delvis kanske kan förklaras med att den har setts som ett konstnärligt uttryck för konstnärens homosexualitet. Vad jag vet har museichefen Gitte Örskouv inte haft några synpunkter på detta högst provokativa verk.

När det blir fråga om att införliva Lars Vilks provokationer går dock Örskouv i taket. Hon skriver bland annat: ”Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.”

När Robert Rauschenberg provocerar är det alltså helt OK men inte när Lars Vilks gör det. Det är enligt mitt förmenande en inställning som en person i Gitte Örskouvs position inte kan kosta på sig. Vad hon själv tycker om Vilks konst är helt ointressant. Hennes ansvar i egenskap av museichef är den samtida konsten, och där är Lars Vilks en självklar centralgestalt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Vilks

Gitte Örskouv bör, om hon inte ändrar inställning och blir proffsigare, avgå från sin post. Begriper hon inte detta av egen kraft skall hon, som jag ser det, obönhörligen entledigas av kulturdepartementet som Moderna museet sorterar under.

”Byrackan hör hemma bland Rauschenbergs kreatur på Skeppsholmen”, för att citera Karin Olsson på Expressen Kultur. https://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/moderna-museet-maste-befria-rondellhunden-nu/

Lars Vilks är död men hans konst lever vidare: Ars longa, vita brevis, som den latinska sentensen lyder (Konsten är lång, livet är kort).

När det gäller Vilks lika hastiga som tragiska frånfälle instämmer jag i Dick Erixons propå i tidskriften Samtiden: låt amerikanska federala polisen FBI utreda den omskrivna bilolyckan (om det nu var det).

Låt FBI utreda Lars Vilks död

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap ingående i en filosofie kandidat-examen vid Stockholms universitet.

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

 Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

 Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!