Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Jo, människovärdet omfattar alla!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?