Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.
Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.
Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.
Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.
Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.
Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.
Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.
2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.
Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.
Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.
Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.
2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.
Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.
Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”
Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.
Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.
Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.
Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.
Sverigedemokraterna i topp enligt senaste Sentio-mätningen.
Jag tycker att Nyheter idag/Sentios opinionsmätningar är uppfriskande. Dels avviker deras siffror ibland rätt uppseendeväckande från de mer etablerade svenska mätinstituten, dels brukar mitt parti – Sverigedemokraterna – antecknas för tämligen uppmuntrande resultat.
Den senaste mätningen från den 5 augusti 2021 utgör intet undantag. SD toppar här listan över svenska riksdagspartier med 23,9 procent, en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Socialdemokraterna blir näst störst med 23,6 – en minskning med 0,2 procentenheter och historiskt sett ett rejält bottennapp för S-partiet.
Tredje störst blir Moderaterna med 18,9 procent, vilket är en kraftig minskning – minus 2,1 jämfört med föregående resultat. De tre största partierna SD, S och M bildar ett ohotat block i övre delen av listan. Härefter följer Vänsterpartiet på 10,8 (+0,5), Centerpartiet 6,5 (+0,5), Kristdemokraterna 5,1 (-1,0), Miljöpartiet 5,0 (+0,7) samt Liberalerna 4,1 (-0,2).
Enligt aktuell Sentio-undersökning får SD ett något bättre och S ett något sämre resultat än vad som är fallet i flertalet andra mätningar. Det innebär inte med automatik att det är Sentio som fallerar. Notabelt är vidare att C går omkring 2 procentenheter sämre än i de flesta andra mätningar.
Detta skulle kunna tyda på att Centerns sex- och pedofilskandaler med EU-parlamentarikern Fredrick Federley i centrum faktiskt givit avtryck i opinionen.
Fredrick Federley (C) – i centrum av pedofilskandalerna.
Vi har i svensk partipolitik en situation där vi går mot tre ungefär lika stora partier. Två av dessa kan med litet god vilja kallas konservativa. Till dessa kan läggas ett tredje – Kristdemokraterna – vilket dock balanserar farligt nära 4-procentsstrecket. Socialdemokraterna har noterats för en nedåtgående trend från och med Mona Sahlins partiledarskap, och valresultatet 2018 på 28,3 procent var partiets sämsta sedan 1911.
Det faktum att S-partiet under stolpskottet Stefan Löfven fortsätter neråt i opinionsmätningarna indikerar att det närmar sig en europeisk situation: i vissa EU-stater har partiet nära nog totalhavererat medan det i andra till nöds hankar sig fram.
De svenska sossarnas utveckling är ett eklatant exempel på vad Vilhelm Moberg på sin tid slog fast: Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer på programmet – att ta makten och behålla den.
Aningen oroväckande med föreliggande Sentio-undersökning är att galningarna i extremistpartiet MP ökar med 0,7 procentenheter till 5,0 procent, vilket är något bättre än vad partiet brukar få i andra mätningar då man mestadels hamnat under riksdagsspärren.
Mandatfördelningen enligt den här refererade mätningen skrivs till 185-164 i ”konservativ” favör.
Sentio är ett av Norges största och mest respekterade mätinstitut men brukar ofta misstros i Sverige, icke minst beroende på att SD har en tendens att överskattas. Dock skall framhållas att Sentio var det institut som bäst av alla lyckades pricka in SD-resultatet i valet 2014 på 12,9 procent.
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.
Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga 3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!
Fotnot:Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.
Så ser det på ”medaljplatserna” i Nyheter idag/Sentios mätning för november 2020. Det är inte första gången SD toppar i norska Sentios opinionsmätningar. Inte heller är det partiets bästa mätresultat. Det är ändå ett kvitto på att en tillnyktring skett i svensk väljaropinion.
Det understryks av att de tre konservativt betonade oppositionspartierna noteras för sammanlagt 50,9 procent. Detta skall jämföras med 35,7 för januaripartierna inklusive Miljöpartiet och Liberalerna, vilka båda hamnar under riksdagsspärren om 4 procent. De oppositionella blir större även om Vänsterpartiet med 9,9 procent tas med i sammanräkningen.
”Jag tror att det till stor del beror på regeringens misslyckade coronastrategi”, kommenterar SDs partiledare Jimmie Åkesson undersökningen. Det är möjligt att Åkesson har rätt. Personligen tror jag dock att det är flera faktorer som samverkar: utvecklingen inom flera samhällsfält – sjukvård, rättsordning, ekonomi och skola – visar att SD-politiken för allt fler framstår som den mest hållbara.
Jimmie Åkessons SD -största partiet enligt Sentios novembermätning.
23,3 procent för socialdemokratin innebär att partiet nu är nere på rena Juholt-siffror – det vill säga det opinionsstöd som S-partiet erhöll under Håkan Juholts tio månader korta period som partiordförande 2011-12. Juholt blev sedan ambassadör, först på Island och numera i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt
Juholt är, jämte Mona Sahlin (ordförande 2007-11) och Claes Tholin (1896-1907), en av få socialdemokratiska ledare som skilts från sina uppdrag utan att ha varit Sveriges statsminister. Sahlin var vice statsminister 1994-95.
Moderaterna hamnar med 19,8 procent exakt på det resultat partiet nådde i riksdagsvalet 2018. Fjärde största parti i föreliggande Sentio-mätning är Vänsterpartiet med 9.9 procent och femte Kristdemokraterna med 5,9 procent. Centern minskar med 0,7 procentenheter ner till 5,8 procent.
Aftonbladets ofta insiktsfulla krönikör Lena Mellin konstaterar den 4 maj att statsminister Stefan Löfven ”är inte ordens man”. Mellin: ”Det är i hans jobb ett handikapp av ganska stora mått.”
Detta har enligt Lena Mellin lett till att hans närmaste medarbetare utvecklat en speciell taktik:
Den taktiken har uppenbarligen varit lyckosam. I Kantar SIFOs senaste sammanvägning av de viktigaste opinionsmätningarna för Ekot går nämligen Socialdemokraterna framåt med 4,9 procentenheter jämfört med föregående månads sammanvägning till 30,2 procent. Det är siffror S i stort sett inte haft sedan Mona Sahlins tid som partiledare och närmare 2 procentenheter bättre än i valet 2018.
Kantar SIFOs opinionschef Toivo Sjörén kommenterar: ”Det är ju coronaeffekter. Regeringar går upp i nationella krislägen i allmänhet och man tycker ju också att regeringen har skött coronasmittan bra.”
Det är en sanning med modifikation. Det rätt många väljare tycker är snarare att Socialdemokraterna hanterat den kinesiska smittan på ett tillfredsställande sätt, ty övriga i Januariöverenskommelsen ingående regeringsbärande partier noterar vikande opinionssiffror. För Miljöpartiet och Liberalerna är det så illa att de halkar under riksdagsspärren på 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/nya-succesiffror-for-socialdemokraterna/
Näst största partiet i mätningen, Sverigedemokraterna, kommer upp i 19,9 procent, vilket är 2,2 procentenheter sämre än en månad tidigare; dock dryga 2 procentenheter bättre än i valet. Trean Moderaterna får 18,3 procent, en ökning med 0,4 procentenheter. Vänsterpartiets tidigare uppgång bryts den här gången: 9,4 procent är 1,3 sämre än i föregående månads sammanvägning.
Centerpartiet rosar inte heller marknaden utan tvingas nu nöja sig med 7,3 procent, minus 0,7. Kristdemokraterna ökar däremot och noteras för 6,5 procent, i paritet med partiets senaste valresultat. I botten av sammanställningen återfinner vi undersökningens verkliga förlorare: Miljöpartiet på 3,7 och Liberalerna på 3,3 procent, båda således under riksdagsspärren.
”Övriga partier” får nöja sig med 1,4 procent – sorry, Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige, Medborgerlig samling med flera.
Löfvens nya stil: en nationalistisk framtoning som tidigare varit otänkbar.
Frågan är då om man skall betrakta den kraftiga socialdemokratiska uppgången som en tillfällighet i Kina-smittans tecken eller inledningen till en längre period av S-dominans i svensk politik. I mina flöden på Facebook och Twitter finns rätt gott om kommentarer av denna typ: ”Sossarna kanske har höga siffror just nu, men vänta bara tills det här är över och regeringens skuld till att så många på äldreboenden dött framgår klart.” En annan typisk reaktion är att avfärda glädjesiffror för S som ”fake news”. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/04/15/1-200-doda-framst-pa-aldreboenden-men-sverige-haller-fast-vid-sin-linje-vi
Osvuret är som alltid bäst, men jag är rädd för att kommentatorer av ovan nämnt slag hugger i sten. För det första kan allt tal om ”fake news” kategoriskt avfärdas. Det är ett gammalt fenomen att allmänheten gärna håller sig till det trygga och invanda i kristider. I just det här fallet är det dessutom säkerligen helt korrekt som Toivo Sjörén säger: många är uppriktigt övertygade om att regeringen – och då främst Socialdemokraterna – samt Folkhälsomyndigheten gör ett bra jobb.
Och jag tror inte alls på att det här är ett övergående fenomen. För det första tyder de flesta tecken på att Kina-smittan i någon form kommer att vara med oss ett bra tag framöver, kanske flera år. Till detta kommer att inte något av oppositionspartierna inklusive SD lyckats presentera några hållbara alternativ till regeringskonceptet. Även om de skulle ha bättre förslag till hantering av viruset än vad Löfven et consortes har så har det visat sig ytterligt svårt för dem att få genomslag för detta i systemmedia.
Henrik Vinge, SDs gruppledare i riksdagen, är emellertid inte helt missnöjd med situationen trots partiets vikande siffror: ”Tidigare är det flera partier som inte har velat tala med oss. Nu har vi diskussioner med i stort sett alla.” Alltid något, förstås. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/coronakrisen-kan-bli-vandpunkt-for-sd
SDs Henrik Vinge är inte helt missnöjd med situationen.
Som nämndes inledningsvis har också Stefan Löfven, eller kanske rättare sagt hans nära rådgivare, haft vett att låta den normalt sluddrande och stånkande statsministern slippa ut ur den bildliga garderoben bara när han har något särskilt att säga till menigheten och dessutom har allt nerskrivet på papper eller teleprompter. Löfven har därtill lagt sig till med en nationalistisk framtoning som tidigare varit helt otänkbar. Löfven har kanske inte talets gåva – men dum är han definitivt inte.
Med andra ord: förbered er på socialdemokratisk dominans i svensk partipolitik för ansenlig tid framöver (ingen vore förstås gladare än jag om jag hade fel!)!
Enligt Aftonbladet/Demoskops novembermätning är Sverigedemokraterna nu landets största parti med ett väljarstöd på 24,0 procent. Det är en ökning med 1,1 procentenhet sedan mätningen i oktober och partiets högsta siffra någonsin hos det aktuella opinionsinstitutet. Med andra ord skulle närmare var fjärde väljare lägga sin röst på det Sverige-vänliga partiet om det vore val i dag.
Socialdemokraterna noteras för 22,2, en nedgång med 0,9 och S-partiets lägsta siffra någonsin hos Demoskop. Mätresultatet sänder tvivelsutan chockvågor genom den socialdemokratiska partiapparaten. Ingen sosse kan missa att det är något som är allvarligt fel inom maktpartiet nummer 1 i svensk politik – den här gången duger det inte med bortförklaringar som att mätinstitutet inte är seriöst.
Tredje störst blir Moderaterna med 17,8, en tillbakagång med 1,7 procentenheter. Härefter följer V 9,8, C 7,7, KD 7,6, MP 4,8, L 3,9 samt ”övriga” med 2,2 procent.
”Jag är inte förvånad”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet. ”Under alla år har vi konsekvent pratat om gängkriminaliteten, den eskalerande otryggheten, migrationspolitiken som inte fungerat och integrationspolitiken som har förvärrat situationen.” Siffrorna i den nya mätningen visar alldeles uppenbart att fler och fler är beredda att skriva under på SDs kritik av den förda politiken.
Det bör noteras att SD-ledningen inför den kommande helgens landsdagar föreslagit ändringar i principprogrammet som tonar ner partiets socialkonservativa profil i frågor som rör exempelvis sjuksköterskors rätt att av samvetsskäl neka medverkan vid aborter och homosexuellas adoptionsrätt. Trots detta är det svårt att skönja någon märkbar överströmning av missnöjda SD-sympatisörer till det mer högerinriktade Alternativ för Sverige (AfS) som fortsatt saknar allt inflytande i svensk politik. https://www.youtube.com/watch?v=prC0pJBsYDk&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1YhsOjbRlTO3O3hHDy9PsKpkuxYKVkM0E6KV4HgzzCD8TFqfzN2o84BL8
Notabelt är vidare att Vänsterpartiet i förhållande till sin storlek faktiskt står för en ännu större ökning i väljarsympatierna än Sverigedemokraterna. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför ett parti med kommunistiska rötter når nästan 10 procent i en mätning, men det kan förstås tänkas att vissa vänsterväljare är missnöjda med Socialdemokraternas regeringssamarbete åt ”höger” med Centerpartiet och Liberalerna och därför väljer V.
Socialdemokraternas Stefan Löfven är på väg neråt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på väg uppåt.
Även Kristdemokraterna går framåt med ungefär lika mycket som V-partiet medan Centern tappar. Liberalerna fortsätter att parkera under riksdagsspärren på 4 procent trots att L-ledaren Nyamko Sabuni synts en del i media på sistone. Övriga partier ligger på 2,2 procent.
Sett till antalet riksdagsmandat skulle, om Demoskop-siffrorna vore valresultat, landet få en regering bestående av SD, M och KD: de tre oppositionspartierna noteras för en klar övervikt med 185-165 jämfört med det S-ledda regeringsunderlaget.
Den nya Demoskop-mätningen är anmärkningsvärd i främst två avseenden. Dels därför att den visar att SD är på god väg att etablera sig som Sveriges största parti, dels därför att den ger vid handen att det under alla år dominerande S är på väg att tappa greppet om svensk politik och bli ett i raden av andra partier.
Johan Westerholm gör på Ledarsidorna den 16 november en intressant analys av hur sosseriet hamnat i sin nuvarande prekära situation. Detta beror enligt Westerholm på det förödande inflytandet från en politisk inriktning han kallar Bommersviksvänstern. Bommersvik är en kurs- och konferensanläggning som ägs av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som ligger i Turinge socken i Nykvarns kommun en mil utanför Södertälje.
”Socialdemokraterna är i kris”, skriver Westerholm. ”Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.” Den avgörande förändringen tillkom enligt debattören då Carin Jämtin tillträdde som partisekreterare i höjd med att Håkan Juholt efterträdde Mona Sahlin som partiledare 2011.
Med de sektliknande ”bommersvikarnas” nya maktposition började S överge sin hävdvunna arbetarpolitik och i stället alltmer betona samarbetet med partiets muslimska falang. Samtidigt blev den beryktade vänsterextremisten och mytomanen Henrik Arnstad en nära rådgivare till Stefan Löfven.
För Socialdemokraterna blev det fortsättningsvis viktigare med retoriska markeringar mot Sverigedemokraterna och den så kallade rasismen än att tillvara ta arbetarklassens intressen politiskt och fackligt. LO fick därtill i förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ledare som var mer politiker än fackman.
Den forna partisekreteraren Carin Jämtin (S), numera SIDA-chef.
Återstår att se om sossarna kan hitta tillbaka till sina rötter och åter upplevas som ett parti som kan lösa landets många och överhängande problem. Jag tillåter mig tvivla. Med en svag och ibland försagd och/eller svamlig galjonsfigur som Stefan Löfven och föga imponerande förgrundsgestalter som Mikael Damberg, Anders Ygeman och Morgan Johansson saknar S-partiet en trovärdig ledning.
Mycket vatten hinner flyta under broarna fram till valet i september 2022, men om inte S förmår skaka fram en trovärdig partiledning och politisk kurs fram till dess skulle jag bli överraskad om partiet skulle lyckas ta sig över 20 procent.
Fotnot:Aftonbladet/Demoskops novembermätning omfattar webbintervjuer med 2048 personer över 18 år.
Bland dessa finns den judisk-svenska forskaren Ingrid Lomfors, född 1957, som vid konferensen ”Sverige tillsammans” i Stockholm den 12 oktober 2015 i sin strävan att belysa invandringen till Sverige förde fram tesen: ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.”
Ebba Busch Thor påtalar detta och exemplifierar vidare med Mona Sahlins (S) famösa uttalande i en intervju med tidskriften Euroturk 2002 om att invandrarkulturen är överlägsen svensk kultur: ”Vi har midsommarafton och sådana ´töntiga´ saker.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Mona_Sahlin
Ingrid Lomfors förnekar emellertid i ett genmäle till Ebba Busch Thor den 29 december att hon skulle ha sagt det Ebba hävdar att hon sagt. I artikelrubriken hävdas att ”Ebba Busch Thor sällar sig till nättrollen.” Lomfors: ”Jag har aldrig hävdat att det inte finns någon inhemsk svensk kultur´.”https://www.aftonbladet.se/debatt/a/qnl0gg/ebba-busch-thor-sallar-sig-till-nattrollen
Ingrid Lomfors meddelar istället att det hon sagt är följande: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” Det är riktigt att Ingrid Lomfors ordagrant uttryckt sig just så. Det innebär alls icke att Ebba Busch Thor är ute i ogjort väder. Tvärtom.
Mona Sahlin: ”Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Ty på en overhead-bild som fanns bakom Lomfors när hon framförde sitt budskap vid konferensen 2015 anges hennes tre huvudpunkter: 1. Invandring är inget nytt. 2. Vi är alla en konsekvens av invandring. 3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.
”Det finns ingen inhemsksvensk kultur” lyder således Lomfors egen sammanfattning av sitt budskap om den svenska kulturen. Alltså precis det hon nu hävdar att hon aldrig sagt. Detta påpekar också Ebba Busch Thor i en slutreplik till Ingrid Lomfors. Möjligen kan man kritisera Ebba för att hon kommer sent ut på banan i sitt försvar av våra svenska traditioner – trots allt är det här vad SD hävdat i alla år – men bättre sent än alltid. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/qnljVE/ni-viftar-undan-vara-traditioner-for-latt
Slutligen kanske mina läsare kan ha intresse att ta del av min egen definition av svensk kultur. Det är den mix av inhemska och utifrån kommande seder, bruk och traditioner som tillsammans bildar det som i dag kan kallas den svenska kulturen. En kultur som vi skall vara stolta över och rädda om!
Nu är Håkan Juholt på gång igen. Tidernas mest kortvarige sosseledare är sedan september 2017 Sveriges ambassadör i Reykjavik på Island och förväntas som sådan hålla sig utanför den partipolitiska debatten i hemlandet. Det är emellertid mycket Juholt inte förväntas göra som han gör ändå, vilket hans tio månader korta sejour som S-ledare bär pinsamt vittnesbörd om.
Den här gången lägger sig skandalmannen Juholt i ett internt twitterbråk mellan moderate riksdagsmannen Hanif Bali och den beryktade sossebloggaren Torbjörn Jerlerup. Således uppmanar Juholt i ett Facebook-inlägg riksdagens talman Andreas Norlén (M) att kalla till sig Bali och ställa denne inför ett ultimatum: ändra ditt språkbruk eller lämna riksdagen. Juholt har förklarat sitt föga diplomatiska beteende med sin ”kärlek till riksdagen”https://aktuelltfokus.se/har-ar-hakan-juholts-kaftsmall-pa-hanif-bali-lamna-riksdagen/
Skärmytslingen mellan Hanif Bali och Torbjörn Jerlerup inleddes med att Bali skrev att den som vill se kvinnor dölja sitt hår med slöja är ortodox islamist. Jerlerup svarade att så icke alls var fallet och att Bali minsann också kunde antas vara ortodox islamist eftersom han bär helskägg. Jerlerup menade bland annat om Bali att ”du är vidrig” och ”ibland tror jag faktiskt du heilar hemma i garderoben”.
”Arga sossen” Torbjörn Jerlerup.
Efter ett antal liknande förolämpningar från Jerlerup härsknade Bali av naturliga skäl till och kallade den förre ”din dumma apa” och ”pucko”. Bali har även som sin mening anfört att Jerlerup är ett ”djupt stört socialdemokratiskt nättroll” som under en följd av år ägnat sig åt trakasserier av för Jerlerup misshagliga personer. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/6nQv8L/hanif-balis-nya-attack-djupt-stord
Jag har här i stark sammanfattning skildrat det animerade bråket mellan Hanif Bali och Torbjörn Jerlerup. Den som önskar en fylligare redovisning rekommenderas ta del av länken från Aftonbladet här ovan.
Det är med viss tvekan jag skriver detta eftersom jag ogärna vill ge den tämligen bisarre halvfiguren Torbjörn Jerlerup ytterligare uppmärksamhet. Jerlerup, född 1970 och bosatt i Borgholm på Öland, driver bloggen ”Arga sossen” och beskriver sig själv som socialdemokrat med rötter i socialdemokratin (det hade man ju aldrig kunnat tro…), socialliberalism och piratrörelsen.. Han är utbildad undersköterska och kandiderade i fullmäktigevalet i Borgholm för Socialdemokraterna. https://ligator.wordpress.com/about/
Det är betecknande för debattläget i Sverige i dessa yttersta av dagar att vänstergängare sällan kritiseras för otidigt språkbruk och slag under bältet medan det tenderar att bli stora rubriker när deras offer tröttnar och svarar med samma mynt. Holmgången mellan Bali och Jerlerup är ett skolexempel härpå.
Förste S-ledaren Claes Tholin (1860-1927).
Hanif Bali har kommenterat sina omdömen om antagonisten så: ”Jag höll god ton under de minst tiotal provokationer, där han anklagade mig för sjuka saker som vara islamist på grund av mitt utseende eller vara som den iranska regimen.” Det hör till saken att medlemmar i Hanif Balis släkt mördats av samma regim. Balis språkbruk kan förvisso kritiseras, men i mitt tycke är han en av de få moderater det är något med.
Det mest anmärkningsvärda med den ovan beskrivna historien är ändå ambassadören Juholts intervention, vilken rätteligen borde rendera syndaren en rejäl åthutning från UD. Inte för att den är särskilt överraskande. Juholt uppvisade under sin korta tid som S-ledare 2011-12 en provkarta på ekonomiska och andra former av skojerier och sanslösa uttalanden, som den intresserade kan läsa mer om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/
Följden blev att Håkan Juholt blev den mest kortvarige S-ledaren någonsin och tillsammans med Claes Tholin och Mona Sahlin den enda som avgick från sin post utan att ha varit statsminister. Claes Tholin (1860-1927), till professionen skräddare, var socialdemokraternas förste partiledare 1896-1907. Mona Sahlin behöver ingen närmare presentation.
Noteringen för SD är nästan exakt densamma som i samma instituts julimätning vilken löd på 25,6 procent. Det är hela 4,5 procentenheter bättre än andraplacerade S, som får nöja sig med urusla 21,1 procent (0,1 procentenheter sämre än i juli). Ökar gör däremot tredje största partiet M som går upp en procentenhet till 19,1 procent.
Om vi får tro det norska mätinstitutet – som är ledande hemma i Norge men av någon anledning betraktas som mindre seriöst hos oss – är det alltså dessa tre partier som får göra upp om äran att kallas Sveriges största parti efter valet den 9 september. Den som satsar en slant på SD kan således tyvärr inte räkna med att få särskilt mycket pengar tillbaka.
Helt klart är att betongpartiet Socialdemokraterna håller på att tappa sin traditionella ställning som landets ohotat största parti och går mot ett rent katastrofval. Förklaringen kan vara så enkel som att sosseriet saknar kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Stefan Löfven är i mina och säkert också andras ögon endast obetydligt bättre än företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt och övriga partitoppar skall vi inte tala om.
Det behövs vidare blott en flyktig blick på samhällsutvecklingen inom områden som migration, rättsväsende, utbildning, vård och försvar för att inse att den kritik som Sverigedemokraterna ända sedan sitt bildande för 30 år sedan kommit med har fog för sig. Lägg därtill att sossarna sannolikt skulle vara beredda att mörda för att ha lika gedigna företrädare som SD-topparna Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.
Det största ”rycket” i Sentio-mätningen gör Vänsterpartiet, som ökar med icke mindre än 1,8 procentenheter upp till 12,6 procent vilket är bland partiets bästa mätresultat någonsin alla kategorier. Jag måste erkänna att jag bildligt talat sliter mitt hår för att hitta någon form av förklaring till detta.
Kan för ögonblicket bara komma på att det gamla kommunistpartiet, trots att det ingår i regeringsunderlaget, inte belastas av något som kan kallas skandal eller upplevs som medskyldigt till den skakiga regeringspolitiken. V mal på med sin sedvanliga ekonomiska överbudsretorik utan tillstymmelse till realistiska förslag till finansiering och det räcker tydligen för en del mindre nogräknade väljare.
Ledarna för sjuklövern samt F! som nickedockor för Pride.
Sossarnas medregenter i konstant krisande Miljöpartiet har desperat försökt slå mynt av den heta sommaren och skrämma upp folk med ”klimathotet”, men det har i alla fall inte burit frukt hos Sentio-panelen. MP balanserar fortfarande på en mycket slak lina och löper avgjort risk att inte komma in i riksdagen. Botaniserar vi vidare bland förlorarpartierna ser vi att såväl Centern som fanatiska EU-anhängarna Liberalerna har tappat mark.
Kristdemokraterna, som minskar med hela 1,6 procentenheter ner till 2,4 procent, kan vi sannolikt redan nu avskriva som riksdagsparti efter den 9 september.
Detsamma gäller det så kallade Alternativ för Sverige, vars affärsidé består i att vara radikalare än SD i de flesta avseenden. Jag är för min del övertygad om att detta är en felsatsning av stora mått – en försvinnande liten andel av väljarna torde efterfråga en sådan politik som verkar helt orealistisk i det stora flertalets ögon.
När sedan en ledande AfS-representant som SD-avhopparen Jeff Ahl dessutom ogenerat flirtar med Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och låter sig intervjuas av nazipublikationen Nordfront är det knappast något som genererar röster annat än bland redan frälsta nationalsocialister, vilka som bekant inte utgör några större väljarskaror.
Jeff Ahl – nickedocka för NMR.
AfS återfinns i Sentio-mätningen bland ”övriga” vilka sammantaget uppnår magra 1,5 procent. AfS får här dela stapel med partier av typ Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet. Bland de mindre partibildningarna når Feministiskt initiativ 1,2, Piratpartiet 1,0 samt Medborgerlig samling 0,1 procent.
Vi kan alltså utgå ifrån att Sveriges riksdag inte får något nytillskott i det kommande valet. Tvärtom kommer den nuvarande församlingen om åtta partier så gott som säkert att decimeras med ett eller två partier.
Socialdemokraterna noterar rena Juholt-siffror i DN/Ipsos majmätning.
I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,7 procent av rösterna. Det var partiets sämsta valresultat sedan våren 1914. Följden blev att Mona Sahlin tvingades bort som partiledare och ersattes av Håkan Juholt, vilken dock visade sig vara ett rungande stolpskott. Juholt ersattes i sin tur av Metall-basen Stefan Löfven i januari 2012.
Löfven ledde sossarna till ett marginellt bättre resultat 2014 med 31,0 procent av väljarnas röster, vilket räckte till en något skakig regeringsbildning med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Orsaken till att den rödgröna regeringsbildningen kunnat äga bestånd till dags dato beror helt och hållet på allianspartiernas inkompetens bottnande i en till synes panisk förskräckelse för att regera.
Stefan Löfven må ha säkrat fortsatt regeringsinnehav för Sveriges traditionella maktparti, men han har inte kunnat hindra en fortsatt tillbakagång vad beträffar väljarsympatier. Detta bekräftas av DN/Ipsos majmätning 2018, som ger S-partiet magra 24,0 procent. Moderaterna parkerar på en opinionsmässig andraplats med 22,0 procent under det att Sverigedemokraterna ökar till 20,0 procent hos det aktuella mätinstitutet. https://samtiden.nu/2018/05/ipsos-bekrafar-trenden-s-pa-vag-mot-kollaps/
Många kurvor pekar uppåt i Löfvens och de rödgrönas Sverige…
Av intresse i Ipsos-undersökningen är vidare att Centerpartiet går tillbaka med 3 procentenheter till 9,0 procent. Detta kan rimligen förklaras med att C lotsade igenom regeringsförslaget att låta 9000 så kallade ensamkommande stanna i landet trots obefintliga asylskäl. Förslaget rimmar naturligtvis väldigt illa eller inte alls med regeringens påstått skärpta migrationspolitik. Notabelt är vidare att Kristdemokraterna når över 4-procentsspärren till riksdagen.
Ipsos-mätningen bygger på 1808 intervjuer.
Eftersom det endast återstår knappt fyra månader till valet den 9 september är det inte särdeles svårt att föreställa sig den panik som just nu rimligen råder i det socialdemokratiska partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm. Det alltfler sossar och andra sannolikt frågar sig är nu om även de trots allt relativt stabila socialdemokraterna här hemma är på väg att dras ned i det slukhål som fått systerpartier i andra länder att nära nog utplånas. https://www.svd.se/slukhalen-som-hotar-europas-socialdemokrater
”Politiska slukhål hotar socialdemokratin i fler europeiska länder”, konstaterar Svenska Dagbladets Göran Eriksson i en analys den 30 april 2017 och fortsätter: ”Marken öppnar sig plötsligt under tidigare framgångsrika partier, som näst intill utplånas.”
I många länder är S-partierna bara skal jämfört med forna storhetsdagar…här besöker den svenske S-ledaren det norska broderpartiet, som dock ännu ter sig förhållandevis stabilt.
Detta var precis vad som hände i valet i Nederländerna i mars 2017, då det socialdemokratiska partiet föll från 24,7 procent i föregående val ända ner till 5,7 procent. Precis lika illa gick det i valen i Frankrike respektive Tjeckien: socialdemokraterna så gott som utraderas från den politiska kartan. Även socialdemokraterna i Tyskland misslyckades, låt vara att raset inte blev lika eftertryckligt där. Den här utvecklingen brukar kallas ”pasokifiering” efter det grekiska sossepartiet Pasoks kraftiga tillbakagång. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/11/18817/
Svensk politisk historia är i långa stycken synonym med Socialdemokratiska arbetarepartiets (SAP) historia. Partiets bästa valresultat inträffade krigsåret 1940 med 53,8 procent. Det är ju ett känt fenomen att folk i orostider tenderar att ty sig till det som känns tryggt och invant. Något liknande kan sägas om det näst bästa S-valet 1968 om 50,1 procent då studentrevolter härjade och USA trappade upp sina krigsinsatser i Vietnam https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)
Nog för att det finns en del orosmoment såväl internationellt som nationellt 2018, men ingen tror på några 50 procent för SAP i det kommande valet. Snarare är väl hälften härav, det vill säga 25 procent, en realistisk bedömning av vad som kan förväntas. Det kan till och med bli värre än så. Socialdemokraterna går med nästan 100-procentig säkerhet mot sitt sämsta valresultat någonsin. Sämst hittills var de 28,5 procent partiet fick i valet 1911, då Hjalmar Branting (1860-1925) var partiledare.
Jimmie Åkesson blir en seriös statsministerkandidat i september. Foto: SD Höganäs
Det är nog inte en alltför djärv gissning att Sverigedemokraterna – vars opinionskurva är i stigande i alla opinionsmätningar för tillfället – kommer att bli största parti den 9 september och det både i riksdagen samt i kommuner och landsting/regioner litet varstans i vår avlånga land. Därmed blir SD-ledaren Jimmie Åkesson på allvar en fullt tänkbar statsministerkandidat.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 