Om ett tandläkarbesök: tandutdragning, tiggare och Tage

 Nödvändig men dyr plåga – om man inte är tiggande EU-migrant.

Nu på morgonen har jag varit hos tandläkaren som genomförde en lagning och drog ut en illa åtgången tand som orsakat mig obehag en längre tid.

Hela behandlingen kostade mig 2300 kronor inklusive en röntgenbild och frikostig bedövning. Att lägga till de dryga 800 kronor jag betalade för fyra röntgenplåtar för en dryg vecka sedan. Jag har ytterligare tre tänder som måste åtgärdas, så innan jag är klar lär totalkostnaden gå lös på i runda svängar 6000 kronor.

En vänlig själ rådde mig att säga att jag var tiggare, ty i så fall hade jag klarat det ekonomiska med försumbara 50 spänn, vilket framgår av följande inspelade samtal på den som vanligt informativa sajten Avpixlat med tandläkaren Mona i Linköping:

http://avpixlat.info/2015/02/06/sa-sanker-du-tandlakarrakningen/

Nu är det tyvärr så att jag haft samme tandläkare i 19 år, så han hade nog genomskådat mig. Jag kunde naturligtvis ha uppsökt en annan tandläkare och paraderat som tiggare, men det ligger förstås inte för en svensk man som jag född i början på 1950-talet och med modersmjölken insupit att man i alla lägen skall ”göra rätt för sig”: respektera andra, vara ärlig och artig, sköta sitt arbete och icke minst betala räkningar och skulder i god ordning.

Det är ideal jag kommer att fortsätta leva efter, även om de långt ifrån är lika självklara i dag som under Tage Erlanders 23-åriga tid som statsminister. Sverige är i dag ett paradis för tidigare hos oss okända företeelser såsom bidragsturister, tiggare och svenskfientliga politiker vilka i årtionden fört en nationell självmordspolitik.

 På Erlanders tid förväntades man göra rätt för sig – sedan kom Palme, bidragsturisterna och migranttiggarna.

Vi svenskar förväntas kanske fortfarande till viss del göra rätt för oss, men beträffande de allt fler utifrån kommande är normerna flytande. När migranttiggarna för inte så länge sedan i Östergötlands läns landsting efter fullt förståeliga, folkliga protester ålades att betala ”omänskliga” 50 riksdaler för ett tandläkarbesök, skrevs det givetvis snyftreportage i tidningarna:

http://www.corren.se/nyheter/linkoping/ingen-mer-fri-tandvard-till-tiggare-7715898.aspx

Bedövningen sitter fortfarande kvar i vänstra käken även två och en halv timma efter utdragningen, så tandisen måste ha smaskat på ordentligt vilket jag är tacksam för. Det kändes ändå en del när han rev upp den spruckna och inflammerade roten och kommer säkert att göra det också när bedövningen släpper. Har dessbättre värktabletter i beredskap hemma.

Kan slutligen nämna att jag haft sången ”Celestial Light” med gruppen Amazing Blondel ringande i huvudet hela morgonen. Tandläkarbesöket underlättades faktiskt när jag återuppspelade den i hjärnan där jag satt i stolen, helt utelämnad åt tandisen och sköterskan.

Det är väl sådant som kallas musikens makt:

https://www.youtube.com/watch?v=LPs0gr5zbII

Bråda politikerdagar: landstings- och kommunalpolitik

 Det vackra Landstingshuset i Stockholm i klassicistisk stil. Foto: Tommy Hansson

Bråda dagar politiskt just nu. Och jag tänker för ögonblicket på det kommunal- och landstingspolitiska perspektivet ur min personliga synvinkel.

Efter den nya mandatperiodens första kommunfullmäktige i Södertälje i måndags följde Stockholms landstingsfullmäktiges första sammankomst i går, tisdagen den 21 oktober. I egenskap av andre ersättare fick jag nöja mig med att följa förhandlingarna från den inte särskilt väl tilltagna läktarplatsen.

Litet dramatik blev det. Stridsfrågan var om nämnderna framgent skulle bestå av 19 eller 20 ledamöter, det senare föreslaget av den knappa borgerliga majoriteten. Efter diverse palavrer segrade 20-mannaförslaget sedan SD-gruppen om nio personer – som har vågmästarställning – lagt ner sina röster.

Säg inte annat än att Sverigedemokraterna påverkar!

Från SD Södertälje var vi tre personer på plats: eder förtrogne, ordinarie ledamoten Ingrid Hult, som även valdes in i som ersättare i valberedningen, samt tredje ersättaren Tommy Blomqvist.

 Bloggaren med SDs gruppledare i landstingsfullmäktige, Dan Kareliusson. Foto: Tommy Blomqvist

Efter mötet följde utbildning i praktiska saker man bör ha klart för sig som nyvorden landstingspolitiker. Det mesta av detta hade vi redan klarat av inom SD-gruppen, men upprepning lär vara kunskapens moder eller hur talesättet nu lyder. Träffade även ABCs sympatiske reporter Hampus, som intervjuade mig före sistlidna val, denna förmiddag.

Jag räknar som andre ersättare, med dimmiga prospekt om att få tjänstgöra, inte med att spela någon central roll inom landstingspolitiken, men det känns likafullt spännande att få vara med i detta sammanhang.

Stockholms län har trots allt sina modiga 2,2 miljoner invånare, och dess landstingsfullmäktige är landets näst största parlamentariska församling med 149 ledamöter. Inom dess landamären finns såväl den brusande storstaden Stockholm med närmare en miljon människor som den lilla landsortskommunen Nykvarn med färre än 10 000.

 På utbildning i landstingssalen: närmast kameran vice gruppledare Per Carlberg och bortanför denne Jörgen Bengtsson samt Tommy Blomqvist. Foto: Tommy Hansson

Landstingshuset på Hantverkargatan på Kungsholmen är en vacker byggnad med en intressant historia. Det ombyggda Garnisonssjukhuset, ritat av C. G. Gjörwell och färdigt 1834 under konung Carl XIV Johans egid, är en av Stockholms få byggnadsverk i så kallad klasssictisk stil.

Den konst som finns inrymd i landstingshuset omfattar konstnärer såsom Anders Zorn, Albin Amelin, Arne Jones, Ola Billgren, Fritz von Dardel och – Evert Taube.

Efter att ha klarat av landstingsmötet bar det direkt av till Södertälje via tunnelbana och pendeltåg för möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje stadshus. Den hastiga lunchen fick bestå av en ost- och baconkorv och en kaffe i en av Stockholms centralstations pressbyråbutiker.

I dag har det varit litet mindre stressigt, lunch med min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, och därefter diverse sysslor på vår arbetsplats i Stadshuset.

 Utsikt över station Södertälje centrum och Maren från Stadshusets tak. Foto: Tommy Hansson

Vi är nu mitt inne i hösten, ruttnandets och förmultnandets men också de mättade, vackra färgernas och dofternas årstid. Min årstid – den 21 november blir jag, inshallah, 63 år. Mitt största  bekymmer i skrivande stund är ett ömmande knä. Det fungerar hyfsat när jag är i rörelse – det är när jag lägger mig ner för att sova problemen börjar i form av en ihållande värk. Hoppas kunna härda ut till mitt inbokade besök hos husläkaren om någon vecka.

Slutligen gläder jag mig åt att ha bokat in en mycket intressant resa till främmande land om tre månader till ett minst sagt förmånligt pris!

Lyssna gärna till Björn Afzelii ”Höst”, som jag tillägnar Mona:

Fotnot: Inshallah – arabiska för ”om Gud vill”.

GOD JUL, KÄRA LÄSARE!

Så här dan före dopparedan vill jag passa på att önska alla mina läsare en riktigt God Jul!

Det gäller såväl åsiktsfränder som meningsmotståndare – jag älskar er alla för att ni läser min anspråkslösa blogg som jag startade för ganska precis fyra år sedan! Jag känner mig ganska stolt över att den läses över hela världen – från Sverige till Finland till Marocko till USA till Indonesien  till Japan. Många andra länder inte att förglömma.

Det finns förvisso många mer välbesökta och populära bloggar än min, men ta mig tusan om det finns mer välskrivna och/eller väsentliga. Om jag får säga det själv. Och ingen lär kunna hindra mig!

Jag låter en av mina irländska favoritsångare, legenden Christy Moore, önska god jul genom att sjunga Shane McGowans/The Pogues ”Fairytale of New York” från en inspelning gjord 2007:

http://www.youtube.com/watch?v=GLqGE3C0yTQ

Om ni inte får en tår i ögat när ni lyssnar till detta måste ni vara gjorda av sten!

De Goda och Fina breder ut sig

Seger för Loreen och Sverige!

Det behövs inte mycket för att en ledande sverigedemokrat skall drabbas av den politiskt korrekta vreden.

Partisekreterare Björn Söder dristade sig  twittra om Eurovision Song Contest förliden helg. Om segrande Loreen skrev han tydligen: ”Sverige?” Efter detta utbröt styv kuling i det mediala vattenglaset och den spektakulära nyheten fick en framträdande plats i nyhetssändningarna.

Personligen blev jag rörd över Loreens glimrande och överlägsna seger. En toppenartist och en toppenlåt, det är min enkla mening. Givetvis klappade också mitt blågula hjärta extra hårt. Men jag förstår Björn på ett sätt.

Ty särskilt ”svenskt” är ju inte ”Euphoria”, lika lite som flertalet av de framförda bidragen var speciellt utmärkande för respektve nationell särart. De rysk-udmurtiska babusjkornas bidrag – och då främst de mogna kvinnornas dräkter – utgör förstås ett undantag.

Nog måste man kunna göra en anmärkning likt den Björn Söder gjorde utan att behöva utsättas för gatlopp i media?

Det tycker uppenbarligen inte Expressens (Excessen som jag brukar säga) krönikör Lars Lindström (28/5), vilken tar Söders omdöme som intäkt för att tillstå att han minsann ”skäms över att vara svensk” när SDare som Björn Söder och Jimmie Åkesson uttalar sig om svenskhet.

Det är till att breda ut sig om ingenting. Men det är väl tur för Lindström att det förkättrade SD finns. Ty hur skulle han annars kunna framstå som den Gode och Fine rättänkaren?

”Euphoria” är inte bara en bra låt, den har därtill en särskild klangbotten för mig personligen som sedan en tid tillbaka är hopplöst och euforiskt nyförälskad.  (Love you, Mona!) Loreen gör den på ett helt suveränt sätt. Den här tjejen är en sann prydnad för Sverige. Men så särskilt ”svensk” är låten alltså inte (inte för att jag bryr mig över hövan).

Tyvärr åkte mina favorilåtar ut redan i semifinalerna: Nederländerna och Finland.

Först fjäderprydda Joan Franka med ”You and Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=89xLWZodfoU

Så Pernilla Karlsson med ”När jag blundar”:

http://www.youtube.com/watch?v=0Kxrh92BlxQ

Notera Pernillas underbart vackra finlandsvenska!

Och så till slut då mäktiga ”Euphoria”:

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Heja Loreen! Och heja Sverige!

The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.