Margrethe: Danmarks dejliga – och ibland kontroversiella – drottning

 

 

 

Margrethe II har varit regerande drottning i Danmark i 48 år och är till synes populärare än någonsin.

 

När drottning Margrethe i mitten på mars höll ett TV-sänt tal till den danska nationen i anledning av utbrottet av Kina-smittan sågs talet av 3,3 miljoner tittare. Som en jämförelse kan nämnas, att när den danska statsministern Mette Frederiksen (S) gjorde samma sak var motsvarande siffra 2,8 miljoner. Det visar på två saker: dels att dronning Margrethe är mycket uppskattad i det danska folkdjupet, dels att monarkin av många ses som en trygghetsfaktor i kristider.

Drottning Margrethe II av Danmark fyllde 80 år den 16 april och blev då föremål för enstämmiga hyllningar i hemlandet. I Sverige uppmärksammades jubiléet bland annat genom att SVT visade en dokumentärfilm innehållande filmsekvenser samt intervjuavsnitt från drottningens liv; dessutom bereddes några samtida mer eller mindre kända landsmän och -kvinnor- bland dem den förre utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen – tillfälle att betyga jubilaren sin vördnad.

 

Margrethe föddes som äldsta barnet till det dåvarande kronprinsparet Frederik och Ingrid den 16 april 1940; Ingrid var dotter till det svenska kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta. Det var en vecka efter det att Tyskland invaderat och ockuperat Danmark. Frederik blev med numret IX konung sedan hans far, kung Christian X, avlidit 1947. Den senare kom med sina dagliga ritter genom Köpenhamn under ockupationen att bli en viktig symbolgestalt för det danska motståndet under den fem år långa ockupationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margrethe_II_av_Danmark

 

Margrethe fick två systrar: prinsessorna Bendikte, född 1944, nu bosatt i Tyskland samt Anne-Marie, född 1946, gift med exkung Konstantin II av Grekland och bosatt i London (hon var tidigare således drottning av Grekland).

 

Margrethe föddes inte som tronföljare. Danmark hade vid denna tid manlig tronföljd, och den som stod i tur att bestiga tronen efter den blivande kungen Frederiks frånfälle var dennes lillebror, arvprinsen Knud. Såväl Knud som hans son Ingolf ansågs dock vara olämpliga som monarker, varför det vid kong Christians död 1947 – han dog i sviterna efter en ridolycka – startades en process med målsättningen att ändra grundlagen och införa kvinnlig tronföljd, då Frederik och Ingrid endast hade döttrar. 1953 var den processen avslutad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Knud_av_Danmark

 

Unionsdrottningen Margareta (Valdemarsdotter) I levde mellan 1353 och 1412.

 

Kong Frederik avled vid 72 års ålder 1972 och efterträddes sålunda av sin äldsta dotter Margrethe. Hans gemål, den mycket populära drottning Ingrid, kom att överleva honom med 28 år. Margrethe var den andra danska drottningen med detta namn. Den första var som bekant unionsdrottningen med det försvenskade namnet Margareta, som inom ramen för Kalmarunionen regerade Sverige (inklusive Finland), Norge och Danmark åren 1388-1412. Hon kallades på grund av sitt kön ibland ”kung Byxlös”. Hon var dotter till kung Valdemar Atterdag och avled i pesten.

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/margareta-unionsdrottningen-1353-1412

 

Som sitt valspråk antog Margrethe II Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka. Onekligen en smula pampigare än Carl XVI Gustafs För Sverige- I Tiden. 1967 hade den blivande drottningen ingått äktenskap med den sex år äldre franske diplomaten Henri-Marie-Jean de Laborde de Monpezak, vilken i Danmark kallades prins Henrik. De fick sönerna kronprins Frederik (född 1968) och prins Joachim (född 1969) och så småningom åtta barnbarn. Henrik led under sina sista år av demens och avled 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_av_Danmark

 

Drottning Margrethe har städse, till skillnad från sin svenske regentkollega och kusin Carl XVI Gustaf, haft lätt för att uttrycka sig. I likhet med den svenske regenten får hon som konstitutionell monark inte lägga sig i politiken, vilket inte har hindrat att hon stundom kommit med uttalanden som uppfattats som kontroversiella.

I en intervju i den danska tidningen Politiken nyligen citerades hon på följande sätt om klimatfrågan: ”Ja, att människor har en roll i klimatförändringen, det råder det ingen tvekan om. Men om de är skapta – direkt – det är jag inte helt övertygad om.” Drottningen menade vidare att samhället inte bör drabbas av ”panik” på grund av det påstådda klimathotet. https://www.ekuriren.se/nyheter/varlden/hojda-ogonbryn-efter-margrethes-klimatutspel-sm5381669.aspx

Ett sansat och oförargligt yttrande, kan tyckas. Så icke för merparten av det politiska etablissemanget i Danmark. En talesperson för Socialistisk Folkeparti gick i taket och kallade drottningens yttrande för ”oerhört”. Det enda parti som applåderade uttalandet var det klimathotsskeptiska Dansk Folkeparti.

 

Också i invandringsfrågan har dronning Margrethe vid flera tillfällen sagt sin mening. Exempelvis så här: ”Det är viktigt att de som kommer till vårt land vet att de nu är i Danmark, och att det finns ett visst sätt att leva på – som de inte kan undgå.” https://stoppapressarna.se/kungligt/drottning-margrethes-bomb-i-invandrardebatten

 

 

Regentparet Margrethe och Henrik.

 

Det bör understrykas att frågor om immigration och etnicitet inte är lika kontroversiella i Danmark som i Sverige. I det förstnämnda landet är det exempelvis förbjudet att bära burka och niqab på allmän plats, och den av Socialdemokraterna ledda regeringen har nyligen beslutat inrätta en statlig hjemrejsestyrelse för att invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd – för närvarande omkring 1100 – skall kunna utvisas på smidigast möjliga sätt. https://uim.dk/nyheder/regeringen-opretter-ny-hjemrejsestyrelse

Att den dejliga drottningen röker som en borstbindare bidrar slutligen till hennes lätt kontroversiella image. Hon röker importerade, filterlösa cigarretter från Grekland av märket Karelia. De innehåller så mycket tjära att de är förbjudna i Danmark och Sverige. Hon har kommenterat sitt rökande så: ”Det är min ensak. Om jag abdikerar ska jag sluta röka.” https://alltomkungligt.se/darfor-vill-drottning-margrethe-inte-sluta-roka/

Med andra ord: aldrig. Kungahuset i Danmark tillämpar i likhet med den svenska motsvarigheten traditionen att regenterna stupar på sina poster.

 

 

 

 

 

 

 

 

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

 DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

 Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

 Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

 Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

 Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

 En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

 Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.

 

Mer om SD och monarkin

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!