Idrott och politik – OS och EM

UEFA nobbade Münchens förslag att färgsätta fotbollsarenan i regnbågsfärgerna.

Internationella olympiska kommittén (IOC) har meddelat att den kommer att tillåta politiska manifestationer i vissa former under de stundande olympiska spelen i Tokyo. Dock inte under pågående tävlingar eller på prispallen. Därmed ändrar IOC sitt tidigare beslut att helt bannlysa politiken från spelen.

 

OS tillåter protester, men inte under evenemang eller på medaljer

IOC och andra idrottsliga instanser har genom åren förgäves sökt hålla politiken borta från idrotten: idrott och politik går helt enkelt inte att hålla isär. Redan i Stockholms-OS 1912 utgjorde det faktum att Finland, i egenskap av storfurstendöme, var en del av det tsaristiska Ryssland ett olympiskt spänningsmoment.

De finländska idrottarna tvingades exempelvis avstå från den egna flaggan utan fick tåga in i Stockholms stadion med en skylt med nationsnamnet bakom den ryska olympiatruppen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finland_i_olympiska_sommarspelen_1912

Det hindrade inte finska idrottsmän från att ha stora framgångar vid ”solskensolympiaden”, som Stockholms-OS också kallades. Finland placerade sig på fjärde plats i den olympiska medaljligan efter USA, Sverige och Storbritannien med Hannes Kolehmainen som klarast lysande stjärna – ”den leende finnen” tog tre individuella guld i löpning 5000 m, 10 000 m samt terränglöpning.

Som en form av politisk påverkan får man väl också räkna det faktum att de olympiska spelen 1916, 1940 och 1944 frös inne på grund av de pågående världskrigen. Tyskland utestängdes därtill från de första spelen närmast efter de båda världskonflikterna. OS i Montreal 1976, Moskva 1980 respektive Los Angeles 1984 bojkottades av ett antal länder till följd av politiska överväganden.

Den kanske mest kända politiska manifestationen förekom dock vid OS i Mexico City 1968, då de amerikanska löparna Tommie Smith och John Carlos gjorde black power-hälsningar med knuten näve på prispallen. https://www.history.com/news/1968-mexico-city-olympics-black-power-protest-backlash

I sammanhanget måste även nämnas att det palestinaarabiska terrororkommandot Svarta september mördade elva medlemmar ur den israeliska truppen i samband med OS i München 1972. Fem av terroristerna sköts sedan ihjäl av västtysk polis. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Som vi kunnat konstatera har politiken på skilda sätt  gjort sig gällande även vid den pågående EM-turneringen i fotboll. Ett frekvent inslag har således varit knäböjandet före avspark av några lag som ett sätt att protestera mot ”rasismen” i solidaritet med den våldsbejakande extremistgrupperingen Black Lives Matter (BLM). https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Trasproletära BLM förvandlade i samarbete med likasinnade Antifa flera städer till kaotiska slagfält efter den knarkande yrkesbrottslingen George Floyds död vid ett polisingripande i Minneapolis för ett drygt år sedan med flera dödsoffer som följd. Dessa manifestationer har varit måttligt populära hos publiken – Englands knäande elva brukar visslas och buas ut när den ägnar sig åt denna gymnastiska övning.

Ett annat ganska häpnadsväckande försök att politisera fotbolls-EM var staden Münchens försök att färgsätta Allianz Arena i staden inför drabbningen Tyskland-Ungern. Detta skulle ske som en solidaritetshandling gentemot unga homosexuella efter det ungerska parlamentets förbud mot propaganda för homosexualitet bland barn och unga nyligen. Europeiska fotbollsförbunder UEFA satte dock stopp för tilltaget. https://svenska.yle.fi/a/7-10002544

Nog måste det anses minst sagt anmärkningsvärt och rent stötande att hemmanationen väljer att mobba det gästande nationslaget på detta sätt. Staden Münchens socialdemokratiske borgmästare Dieter Reiter, som var drivande i frågan , borde skämmas!

Syltryggarna i UEFAs ledning förmådde dock inte stå på sig utan ersatte efter händelsen sin logotyp med en i regnbågens färger och talade sig varma för så kallade HBTQ-rättigheter. https://www.facebook.com/photo?fbid=4201224893301841&set=a.489250801165954

 

öäpb

Kulturpolitik: De Geer-pengarna borde kunna användas på bättre sätt

Carl Johan De Geers utställning ”Släkten och slavarna” kan beskådas i Södertälje konsthall. Foto: Tommy Hansson

Friherre Carl Johan De Geer, tillhörig den adliga ätten De Geer af Finspång, är en svensk konstnär och filmregissör som genom åren svarat för minnesvärda verk som TV-serien ”Tårtan” och dokumentären ”Mormor, Hitler och jag”.

Som en röd tråd genom De Geers hela produktion går en till synes djupt känd avsky och ett dåligt samvete gentemot sin egen överklassbakgrund – han är son till diplomaten Louis De Geer och ättling till Sveriges förste statsminister med samma namn.

Denna avsky samt dåliga samvete ledde till att Carl Johan De Geer på 1960-talet anslöt sig till vad som kan kallas den svenska underground-vänstern. Han var bland annat medarbetare i den skabrösa tidskriften Puss och producerade en omtalad målning av en brinnande svensk flagga, vilken man uppmanades skända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_De_Geer

Carl Johan De Geer, som är född i Montreal i Kanada 1938 (han fyllde 81 för några dagar sedan), är just nu aktuell i Södertälje konsthall med utställningen ”Släkten och slavarna”, som man kan se ända fram till den 8 september. Utställningen synes vara ännu ett uttryck för De Geers aversion visavi de egna anorna.

Konstnären och hans troligen mest kända verk: ”Skända flaggan”.

Över konsthallens spatiösa yta finns fyra-fem bilder utspridda jämte en trasig stol och några monitorer, där konstnären föreläser om hur hemska han anser att hans förfäder varit med kolonialism, slavhandel och rasism på sitt samvete.

Utställningens pièce de résistance är en gammal släktfåtölj med en liten gubbe placerad i sätet.

Med all respekt för den ärrade ”proggaren” Carl Johan De Geers mångfasetterade konstnärsskap kan jag inte undgå reflektionen, att det som nu ställs ut i Södertälje konsthall inte känns särskilt angeläget. Varken De Geers släkthat eller Sveriges så kallade kolonialism är ju precis några nyheter. De Geer borde, som jag ser det i alla fall, uppmanas begränsa sin släktfejd till den egna familjen.

Konsthallen med dess välavlönade chef Joanna Sandell borde i mitt tycke ha kunnat använda våra skattepengar till något avsevärt mer givande. Frågan är om kommunen i längden har råd med detta slöseri med ekonomiska resurser samtidigt som exempelvis skola, vård, omsorg och vägunderhåll är kraftigt eftersatta.

Fotnot: en variant av denna artikel publicerades i Länstidningen i Södertälje den 17 juli 2019. LTs Tobias Samuelsson ägnade en hel ledarsida åt mitt inlägg: https://www.lt.se/artikel/tobias-samuelsson-konstutstallningen-som-sd-inte-vill-se-pa-sodertalje-konsthall

Nu omöjligt dölja den växande antisemitismen

Den av Carinne Sjöberg grundade Judiska föreningen i Umeå läggs ner efter hot och trakasserier.

Judiska föreningen i Umeå har genom sin företrädare Carinne Sjöberg förklarat att man säger upp sin lokal och lägger ner föreningen. Detta till följd av vad som beskrivs som nazistiska hot i form av klistermärken med nazistiskt innehåll samt budskapet ”vi vet var ni bor”. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/efter-hot-fran-nazister-judiska-foreningen-lagger-ner

Det är naturligtvis alarmerande att judar i Sverige ännu, 72 år efter Andra världskrigets slut och avslöjandena av Hitlers planer på och onekligen aktningsvärda försök att förinta den judiska befolkningen i Europa, utsätts för aktivt judehat och antisemitism. Tyvärr rycks det i vida kretsar på axlarna åt den växande antisemitismen i världen inklusive Sverige.

Ett bottenrekord i sammanhanget avlevererades sannolikt av P1s reporter Helena Groll, vilken i en intervju med Israels ambassadör Isaac Bachman 2015 frågade ambassadören om judarna själva hade något ansvar för antisemitismen. Grolls fråga och Bachmans svar kan avlyssnas här: https://www.youtube.com/watch?v=Pz_5EljiL3s

Israeliske ambassadören Isaac Bachman tillfrågades av SR-reporter om det var judarnas eget fel att de blev förföljda.

En av de såvitt jag förstår tämligen fåtaliga forskare som förstår situationens allvar är docent Heléne Lööw, verksam vid Uppsala universitets Centrum för polisforskning och expert på nazismen i Sverige, som i en debattartikel i Dagens Samhälle den 3 april 2017 belyser den tilltagande antisemitismen och den judiska folkgruppens oro över utvecklingen. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ta-den-judiska-minoritetens-oro-pa-allvar-32789

Heléne Lööw framhåller med skärpa:

Det är hög tid att polis och andra myndigheter börjar se de många små hoten och trakasserierna mot judar som ett mönster istället för som enstaka händelser, och agera utifrån det.

Antisemitismen är, konstaterar Lööw, inte begränsad till vissa ideologier eller religioner: ”Antisemitismen skär genom ideologier och religioner  – den existerar som ett bakgrundsbrus som är mycket enkelt att aktivera.” Jag skulle för min del vilja påstå att antisemitismen – en term som aldrig använts i någon annan mening än judehat – är en mänsklighetens cancer, som i stort sett griper tillbaka till den mänskliga historiens gryning.

Docent Heléne Lööw kräver krafttag mot växande antisemitism.

Det är inte helt lätt att leda i bevis exakt vilka som står bakom trakasserierna mot Judiska föreningen i Umeå, även om förekomsten av klisterlappar med avbildningar av Hitler skulle kunna tyda på att svenska nazister inom exempelvis Nordiska motståndsrörelsen (NMR) respektive Nordfront ligger bakom. Det skulle även kunna röra sig om vänsterextrema eller islamistiska aktörer som genomfört falsk flagg-aktioner.

Heléne Lööw hänvisar i vilket fall som helst till att NMR driver en nu pågående kampanj med antisemitiskt innehåll genom spridande av flygblad och uppsättande av klistermärken. Mer om NMR via denna länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordiska_motst%C3%A5ndsr%C3%B6relsen

Min inställning är att nationalsocialismen och dess olika förgreningar i vårt land måste tas på största allvar av relevanta myndigheter och institutioner, liksom all form av våldsbejakande extremism härrörande från den ena eller andra ”ismen”. Det kan dock råda liten tvekan om att det överlägset största hotet mot dagens judar kommer från islam och då främst från dess radikala uttolkare.

Nationalsocialistiska NMR bekämpar ”storfinans” och ”folkförrädare”.

Det är synnerligen lärorikt att lyssna på vad officiella företrädare för islam dagligen och stundligen framför i sina moskéer och i andra sammanhang när det gäller judar. Här följer en videoinspelning från fredagsbönen i en moské i Montreal i Kanada, där imamen uppmanar till slakt på judar: http://denkorteavis.dk/2017/imam-forklarer-under-fredagsbon-i-canada-hvordan-joderne-skal-slas-ihjel-pa-dommens-dag-laes-hvor-han-har-det-fra/

Imamen kungör på sedvanligt svulstigt sätt att judarna på ”domens dag” skall förgås såsom de ondsinta och demonlika varelser de enligt islams utsagor är. Den ifrågavarande imamen hänvisar här till en passage i den sunnimuslimska skriftsamlingen haditherna: ”På denna dag kommer stenarna och träden att säga och ropa: ‘O muslim, o Allahs tjänare, en jude gömmer sig bakom mig, kom och döda honom’.”

Med den inställningen är det minst av allt märkligt att det historiskt sett finns täta förbindelser mellan den tyska nationalsocialismen och radikal islam. Jag har analyserat islams förhållande till nazismen i en bloggtext som kan tillgodogöras här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) rådde Hitler att utplåna judarna.

Ingen borde slutligen ha missat den aningslöshet och den flathet som i våra svenska och västerländska samhällen visats islam. Den muslimska massinvandringen, som av de otillåtet naiva ibland oss initialt troddes leda till spännande och färgstark mångkultur, har medfört en till synes ständigt växande spiral av antisemitism, kvinnoförakt, patriarkalism och våldtäkter.

Denna utveckling, som länge besvärjts av myndigheterna men nu inte längre är möjlig att dölja, borde inte ha kommit som någon överraskning. I 13 muslimska länder är det exempelvis belagt med dödsstraff att byta religion. Är det fortfarande någon som på fullt allvar tror att islam är ”fredens religion”? http://nyheter24.se/debatt/874274-islam-ar-inte-fredens-religion-i-13-lander-doms-du-till-doden-om-du-inte-ar-muslim

 

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

 En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

 Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.