Efter sprängningen i Kaesong – Nordkorea vill få Trump till förhandlingsbordet

Det interkoreanska sambandskontoret i den nordkoreanska gränsstaden Kaesong invigdes i september 2018.

Det dröjde inte länge efter det att Kim Yo-jong, syster till Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, hotat vidtaga militära åtgärder innan den nordkoreanska militären gjorde slag i saken: således sprängdes det interkoreanska sambandskontoret i Kaesong nära gränsen mellan nord och syd i luften. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/15/kim-jong-uns-syster-hotar-sydkorea-med-militara-atgarder/

Kontoret i Kaesong invigdes i september 2018 som ett resultat av att de båda koreanska länderna närmat sig varandra genom ett avtal som undertecknats av Kim Jong-un och den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in i april 2018. Den 12 juni samma år möttes så Kim och USAs president Donald Trump vid ett toppmöte i Singapore. De båda ledarna hade nya möten i Hanoi i februari 2019 samt i gränsbyn Panmunjom vid den interkoreanska gränsen längs 38e breddgraden den 30 juni. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/explosion-heard-smoke-seen-in-north-korean-border-city-kaesong-yonhap

Trots dessa toppmöten, och trots att Nordkorea 1985 undertecknade det internationella fördraget om att minska kärnvapenspridningen, har nordkoreanerna fortsatt  provskjuta robotar och utveckla nukleära stridsspetsar. Enligt det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI har Nordkorea under Trumps tid som president fördubblat antalet kärnstridsspetsar. Sydkoreanska källor uppskattar att ökningen varit ännu större. Det är emellertid oklart om nordkoreanerna förfogar över robotar med tillräcklig kapacitet. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kim-har-skaffat-minst-dubbelt-sa-manga-karnvapen-efter-moten-med-trump

Sprängningen av det nästan nybyggda sambandskontoret i Kaesong – som varit stängt på grund av den kinesiska smittan sedan januari i år – ligger väl i linje med den nordkoreanska taktiken: att varva en mer försonlig attityd med direkt konfrontation. Den konkreta händelse som utlöste den senaste reaktionen var att nordkoreanska avhoppare i Sydkorea skickat propagandamaterial och matvaror över gränsen in i Nordkorea. Därtill kommer att nordkoreanerna vill sätta press på USA.

Donald Trump och ”Rocket Man” Kim Jong-un möttes i Panmunjom för ett år sedan.

Nordkorea har på sista tiden uttryckt flera hot mot grannen i syd. Professor Leif-Eric Easley vid Ewha Womens University i Seoul gör bedömningen, att Pyongyang genom hot kombinerade med väpnade provokationer hoppas på att få till stånd en spricka i relationen mellan USA och Sydkorea – USA skall fås att strunta i Seoul för att istället bedriva direkta förhandlingar med Pyongyang. Med andra ord: Nordkorea vill tvinga Trump till förhandlingsbordet.

Doktor Lee Seong-hyon vid tankesmedjan Seoul Institute varnar för att relationerna mellan de båda koreanska staterna ”have entered a dark, bottomless pit”.

Kaesong, där sambandsbyggnaden var belägen, har varit något av ett experimentellt område där samarbete mellan nord- och sydkoreanska företag tidigare förekommit. Sprängningen visar att Nordkorea kan vara berett att offra detta ekonomiskt förmånliga arrangemang av militärpolitiska och strategiska skäl. Kaesong hade vid folkräkningen 2008 omkring 300 000 invånare. Staden var huvudstad i det koreanska riket Koryo 919-1394. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaesong

Den senaste tidens nordkoreanska agerande visar slutligen, att Kim Yo-jong är en betydande kraft att räkna med i Nordkorea. Uppenbarligen har hon sin brors fulla förtroende.

 

 

 

Bör USA genomföra en förebyggande attack mot Nordkorea?

En kartbild över den senaste robotens väg från Nordkorea över Japan.

Frågan är om Kim Jong-uns Nordkorea är ett verkligt hot mot världsfreden eller mer är att likna vid en mops med storhetsvansinne.

Ovanstående spörsmål inställer osökt sig efter den nordkoreanska ledningens senaste groteska utspel, där det förklaras att USA är en ”rabiessmittad hund” samt att det amerikanska fastlandet skall förvandlas till ”aska och mörker”; samtidigt utsätts både Japan och Sydkorea för vildsinta hot från den galna Kim-klicken i Pyongyang. https://www.theguardian.com/world/2017/sep/14/north-korea-threat-sink-japan-us-ashes-darkness

Det kommuniststyrda Nordkorea har  ända sedan bildandet 1948 intagit en aggressiv attityd gentemot omvärlden, något som givetvis Koreakriget 1950-53 var ett övertydligt exempel på. Krigstillstånd råder formellt fortfarande 64 år efter det vapenstillestånd som kungjordes 1953. Nordkorea har därefter, oavsett om de gudomligförklarade ledarna hetat Kim Il-sung, Kim Jong-il eller som nu Kim Jong-un, interfolierat verbala hot med verkliga terrorhandlingar.

Jag skall beträffande de senare här inskränka mig till två exempel. Det första rör yxmorden på två amerikanska militärer – Arthur Bonifas och Mark Barrett – i gränsbyn Panmunjom den 18 augusti 1976. Bonifas och Barrett högs ner helt oprovocerat av nordkoreansk militärpersonal när de var i färd med att trimma poppelträd i den demilitariserade zonen längs 38e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea. Händelsen hotade utlösa ett nytt världskrig. https://en.wikipedia.org/wiki/Axe_murder_incident

En scen från Panmunjom den 18 augusti 1976, då nordkoreansk militär högg ihjäl två amerikanska soldater.

Det andra exemplet på nordkoreansk terror rör sprängningen av det sydkoreanska passagerarflygplanet KAL 858 den 29 november 1987. Planet var på väg till Thailand då det över Indiska oceanen sprängdes av en bomb som placerats ombord av två nordkoreanska agenter. 115 människor dog i terrorattentatet. Den kvinnliga agenten (hennes manlige kollega hann begå självmord innan han kunde gripas) Kim Hyun-hui greps och ställdes inför rätta i Sydkorea. Hon erkände djupt ångerfull illdådet och dömdes till döden men benådades av president Roh Tae-woo.

Jag redogör i denna bloggtext för sprängningen av KAL 858 och andra nordkoreanska terrorhandlingar: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/16/nagot-maste-goras-at-nordkorea/

För att återgå till den inledande frågan – huruvida Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden eller mest är att likna vid en storhetsvansinnig mops – så framstår det som självklart att världssamfundet måste behandla landet med dess uppenbart alltmer sinnesrubbade ledning som ett verkligt hot. Detta utesluter inte att försvarliga delar av dess militanta retorik nog mer rör sig om yvig retorik än verklig substans.

Nordkorea bedriver sedan flera decennier tillbaka ett program i syfte att utveckla potenta kärnvapen. Senaste uttrycket härför kom vid vad som förefaller ha varit ett vätebombstest den 3 september 2017; enligt den nordkoreanska ledningen var testet givetvis ”en fullständig framgång” (något som dock inte kan tas för givet). https://www.youtube.com/watch?v=vaXXBQPqDPs

USAs president Donald Trump flankeras av Sydkoreas president Moon Jae-in (till vänster) och Japans premiärminister Shinzo Abe.

Den allra senaste nordkoreanska provokationen när detta skrivs – andra kan ha tillkommit sedan dess – är en missilavskjutning över Japan den 14 september. Provokationen fördömdes omedelbart av Japans premiärminister Shinzo Abe och USAs utrikesminister Rex Tillerson och följdes av att Sydkorea skickade iväg två ballistiska missiler i en simulerad attack mot norr.http://www.bbc.com/news/world-asia-41275614

Det torde stå alltmer klart att något måste göras åt den livsfarliga kommunistjuntan i Nordkorea som terroriserar både sitt eget folk och omvärlden. Ekonomiska och andra sanktioner i all ära – jag tror inte det räcker i längden. Någon form av militär respons varken kan eller bör uteslutas. Att USAs president Donald Trump inte räknar bort sådana möjligheter stod klart i samband med hans uttalande om att nordkoreanerna ”kommer att mötas av eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat”: https://www.cnbc.com/video/2017/08/08/president-trump-north-korea-will-be-met-with-fire-and-fury.html

En möjlighet som ventilerats i diskussionerna om vad som bör göras åt Nordkorea är ett förebyggande anfall med syftet att slå ut landets kärnvapenanläggningar. Helt klart är att den styrande Kim-klicken i den nordkoreanska huvudstaden ingalunda kan känna sig säker på sina taburetter. Den leker bokstavligt talat med elden när den avfyrar sina robotar, genomför sina provsprängningar och far ut i vansinniga utfall mot omvärlden.

Det mest påtagliga hotet mot Nordkorea består i ett antal kärnvapenbestyckade USA-ubåtar (Ohio-klassen) vilka systematiskt förflyttar sig i västra Stilla havet med syftet att understödja Förenta staternas strategiska intressen i området. Varje sådan ubåt är försedd med 24 robotar med åtta kärnstridsspetsar, vilket innebär 192 kärnstridsspetsar per ubåt. Dessa robotar har en mycket hög träffsäkerhet, vilket förmodligen är mer än man kan säga om de robotar Nordkorea förfogar över. http://www.washingtonexaminer.com/what-a-us-nuclear-strike-on-north-korea-would-look-like/article/2630856

Kommer vätebomben att kunna rädda Kim Jong-un och hans bisarra regim kvar vid makten?

Mot ovan skisserad bakgrund finns det en till visshet gränsande sannolikhet att om den nordkoreanska regimen skulle få för sig att avfyra en kärnvapenbestyckad missil mot exempelvis Guam eller Seoul – och givetvis det amerikanska fastlandet – skulle det vara det sista den gör.

Det har med tanke på det rådande läget diskuterats huruvida det vore lämpligt att genomföra en förebyggande attack riktad mot Nordkoreas kärnvapenanläggningar. Somliga har tolkat ett yttrande från president Trumps sida i den riktningen: ”Jag har några ganska allvarliga saker som vi funderar på.” Problemet med en förebyggande attack är att varken USA eller någon annan har någon säker kunskap om exakt var Nordkorea har placerat alla sina kärnvapen. En framgångsrik attack mot en sådan plats skulle således av nordkoreanerna kunna besvaras med en omedelbar motattack någon annanstans ifrån. https://www.militarytimes.com/news/pentagon-congress/2017/07/06/pre-emptive-us-strike-on-north-korea-could-be-catastrophic/

Mer eller mindre våldsamma nordkoreanska hot är långt ifrån någon nyhet – det är något Kim-dynastin ägnat sig åt i många år, och ibland har som framgår ovan de verbala hoten varvats med verkliga terrorhandlingar även om kärnvapen hittills ej kommit till användning. Det finns åtminstone två skäl till detta nordkoreanska tillvägagångssätt.

Vänskapsbanden mellan röda Kina och Nordkorea består, även om Kina genomfört några av FN-sanktionerna riktade mot regimen i Pyongyang.

Det ena är att utverka fördelar från omvärlden; Pyongyang räknar kallt med att denna skall falla till föga. Det andra är inrikespolitiskt betingat. Genom att framstå som kraftfull inför hemmaopinionen vill Kim-regimen försäkra sig om fortsatt stöd.

Frågan är dock om Pyongyang inte spänt bågen litet för högt denna gång. Till och med den traditionella samarbetspartnern Kina tycks nu börja dra öronen åt sig och rättar sig i alla fall till viss del mot FN-sanktionerna mot Nordkorea, låt vara att kommunistkineserna fortfarande måste räknas som Nordkoreas allierade. http://www.di.se/nyheter/kina-utokar-importstopp-fran-nordkorea/

 

 

Ny Park blir president i Sydkorea

60-åriga Park Geun-hye blir ny sydkoreansk president.

Park Chung Hee (1917-79) styrde som president Republiken Korea (Sydkorea) med järnhand 1961-79. Han fick hård kritik för att han höll vänsteroppositionen i strama tyglar men också lovord för en ekonomisk politik, som förvandlade Sydkorea från ett u-land till ett modernt industriland.

Den 19 december valdes Parks dotter Park Geun-hye (född 1952) till ny president efter att besegrat sin liberale medtävlare Moon Jae-in med 3,5 procentenheters marginal. Moon var för övrigt en tid politisk fånge under den äldre Parks auktoritära styre. Parks seger innebär att Sydkoreas konservative president Lee Myung-bak efterträds av den likaledes konservativa partikamraten Park Geun-hye. Enligt grundlagen kan en sydkoreansk president inneha sin femåriga ämbetsperiod endast en gång.

För den som vill få en uppfattning om den nyvalda fröken Parks – hon har alltså förblivit ogift – personlighet och samtidigt en koreansk språkövning kan klicka på länken här, där hon framträder inför det sydkoreanska företaget The Tongil Group:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jEjSCHff6yk

Park Geun-hye representerar det konservativa  så kallade Saenuri Party, som fick det namnet i februari 2012 efter att tidigare ha hetat Grand National Party (Hannara). Hon kandiderade för att bli partiets presidentkandidat redan i valet i december 2008 men förlorade då knappt mot Seouls förre borgmästare Lee Myung-bak. Mellan de båda sägs råda en stark rivalitet. Park invaldes i nationalförsamlingen 1998 men hade redan då en gedigen politisk erfarenhet.

Yuk Young-soo under en officiell funktion. Maken Park Chung Hee till vänster.

Sedan hennes mor Yuk Young-soo mördats under ett attentatsförsök riktat mot maken Park Chung Hee 1974 blev det nämligen blott 22-åriga Geung-hye som fick ta över de omfattande plikterna som rikets första dam. Hon fullföljde enligt alla kända bedömningar dessa plikter på ett ytterst samvetsgrant sätt och lade på detta sätt grunden för den kommande politiska karriären. Fadern mördades 1979 av landets säkerhetschef som led i ett misslyckat kuppförsök.

Sydkorea fortsatte att vara en auktoritär högerdiktatur till slutet av 1980-talet. Förre generalen Roh Tae-woo började lätta på trycket då han efterträdde diktatorn Chun Doo Hwan som president 1987, och därefter blev landet en fullskalig liberal demokrati under vänsterpolitikerna Kim Yong-sam (1993-98) och Kim Dae-jung (1998-2003). 2003 valdes vänstermannen Roh Mo-hyun till president. Han begick självmord ett år efter ämbetstidens slut efter anklagelser om korruption.

Det är ett återkommande tema i sydkoreansk politik att alla presidenter lovar att ta itu med korruptionen, som tycks vara extremt svårutrotad i landet liksom på andra platser i Asien. Det har länge varit självklart att politiker som väljs till höga ämbeten hjälper fram gamla affärsbekanta, släktingar och vänner till höga poster samt gärna stoppar undan offentliga pengar för egen del på diverse skumraskkonton.

Det vackert belägna presidentpalatset ”Blå huset”. Här växte Park Geun-hye upp och flyttar på nytt in där i februari.

Det skall bli intressant att se hur presidentvalda Park Geun-hye, som flyttar in i presidentpalatset (Blå huset) i Seoul den 25 februari nästa år, lyckas hantera detta problem. En annan viktigt fråga är naturligtvis ekonomin. Sydkorea har sedan slutet av 1970-talet betraktats som en av de ”asiatiska tigrarna” till följd av sin effektiva marknadsekonomi med offentliga inslag. I slutet på 1990-talet drogs landet emellertid in i den djupa ekonomiska krisen i Asien men lyckades återhämta sig. Sydkorea är i dag världens 13e största ekonomi. Nu knakar dock det ekonomiska ramverket åter i fogarna.

Som kvinna är det naturligt att den ingenjörsutbildade Park lovat skapa större jämlikhet/jämställdhet mellan könen i detta traditionellt mycket patriarkaliska samhälle, där kvinnorna tjänar 39 procent mindre än männen och där kvinnliga samhällsledare inte direkt står som spön i backen. Samtidigt företräder Park traditionella familjeideal och har gjort sig känd som en barnens förkämpe; hon har även skrivit barnböcker.

Park Chung Hee visade vägen mot Sydkoreas ekonomiska succé.

Den viktigaste frågan alla kategorier är dock tveklöst förhållandet till den kommunistiska grannen Nordkorea i norr. Parks företrädare Lee förde en avsevärt tuffare politik mot norr än vad de vänsterinriktade företrädarna – som bekände sig till en mjuk så kallad solskenspolitik – gjorde, vilket skapade vrede i Pyongyang. Park Geun-hye väntas föra en något mindre hård politik än företrädaren trots den nordkoreanska robotavskjutningen nyligen.

Oavsett om nordpolitiken blir hård eller mjuk kvarstår dock det faktum, att Nordkorea är en utfattig, oberäknelig och aggressiv diktatur som regelmässigt hotar med att angripa söder. Man kan i princip hitta på vad som helst. Park kan inte bortse från detta faktum och måste självklart se till att den sydkoreanska militären upprätthåller erforderlig slagstyrka.

Spänningen mellan Nord- och Sydkorea har vidmakthållits ända sedan Koreakrigets slut 1953 och var också grunden för Park Chung Hees auktoritära styre. När armégeneralen Park störtade det kortvariga demokratiska styre som rådde efter den auktoritäre och korrupte Syngman Rhees regim – som haft makten sedan republikens grundande 1948 – skedde det officiellt (och säkerligen också reellt) på grund av hotet från norr. 1960-61 översvämmades republiken av kommunistagenter som utnyttjade demokratin bland annat till att skapa oro bland landets studenter och försvaga ekonomin.

Kim Dae-jung (till höger) möter Nordkoreaas diktator Kim Jong-il i Pyongyang 2000. Kims ”solskenspolitik” bar dock dålig frukt.

Park Chung Hee fick ordning på Sydkoreas ekonomi och lade grunden till den uppryckning som skedde på den eftersatta landsbygden genom sitt banbrytande moderniseringsprogram som kallades Saemaul. Han hyllades (och hyllas fortfarande) som något av landets frälsare men fick också vidkännas hård kritik för sin hårdhänta politik mot allt som kunde betecknas som vänster. Politiska fängslanden och tortyr hörde till ordningen för dagen.

Park Geun-hye vägrade länge kritisera sin fars politik men bad slutligen i februari 2012 om ursäkt för de övergrepp som skett.