Skenande medialisering och kampanjjournalistik

Dagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.

I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…

Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”

Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.

Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.

Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:

Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.

Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.

Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.

Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.

Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.

Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:

I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.

Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.

Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.

Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.

Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.

Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.