Posted tagged ‘Mose’

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

31 december, 2017

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy


Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917


Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.


Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor


Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det nya whiskylandet Israel levererar!

2 juni, 2017


Så här ser den första israeliska maltwhiskyn ut.

Israel har producerat sin första single-malt whisky. Som både Israel- och whisk(e)y-älskare kan jag inte annat än applådera.

Destilleriet som svarat för denna historiska bedrift heter Milk & Honey och är beläget i Tel Aviv. Whiskyn i fråga uppges ha lagrats i tre år i enlighet med den skotska definitionen av vad som konstituerar en whisky. Om destilleriet kan man låta sig informeras via länken till dess hemsida här: http://mh-distillery.com/

Framställningsprocessen inleddes i ett kibbutzlager i norra Sharon-regionen i januari 2014. Whiskyn lagrades på 225-liters ekfat i 31 månader. Därpå fortsattes mognadsprocessen i sju månader i ett tidigare bourbonfat i Tel Aviv. Den ansvarige för framställningen heter Tomer Goren, som samarbetade med en nu avliden internationell destillationsexpert vid namn Jim Swan. https://www.thespiritsbusiness.com/2017/05/distillery-unveils-israels-first-single-malt-whisky/


Whiskyföretaget Milk & Honeys destilleringsansvarige Tomer Goren.

Sommaren 2017 kommer totalt 391 flaskor av den experimentella maltwhiskyn att kunna inhandlas. 100 flaskor utauktioneras på nätet 7-17 juli, återstoden kommer att säljas till besökare vid destilleriet i Tel Aviv och i inhemska spritbutiker. Detta förefaller kanske inte vara några överväldigande volymer, men framställarna räknar inte med någon större rusning i början då Israel är renons på whiskytraditioner.

Detta hindrar inte att alkoholframställning har mycket gamla anor i Mellanöstern. Ordet alkohol härstammar från arabiskans al-kuhl, som bland annat användes som en ingrediens i kosmetika. Vin har uråldriga anor i området, och när irländska munkar besökte Det heliga landet under korstågens tid på medeltiden förde de med sig kunskapen om destillering tillbaka till sina kloster. Resultatet blev whiskey, som kommer av gaeliskans uisce beatha som betyder ”livets vatten”. https://en.wikipedia.org/wiki/Uisce_beatha


Israeliskt frimärke som visar hur spejarna i Kanaans land bär med sig en jättelik druvklase.

I den judiska bibeln (Gamla testamentet) kan vi vidare läsa om hur Noa anlade en vingård och drack sig berusad på druvornas förföriska safter. Och när de av Mose utsända spejarna Josua och Kaleb återvände från sin exkursion in i Kanaans land hade de med sig en gigantisk druvklase. En druvklase är också en av det moderna Israels symboler. I Nya testamentet (Johannesevangeliets andra kapitel) skildras vidare hur Jesus förvandlade vatten till vin vid ett bröllop i Kana.

Israel är i dag en framstående vinproducent, och nu är turen alltså kommen till den väsentligt starkare drycken whisky. Jag skrev på min blogg följande om Milk & Honeys banbrytande verksamhet 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/06/whiskeyns-tid-har-kommit-till-det-heliga-landet/

Påven pladdrar på igen – nu om dödsstraff

22 februari, 2016

3582323_2048_1152 Påven pladdrar på. Om dödsstraff den här gången.

Nu får påven Franciskus beröm i Aftonbladet: ”Nyligen”, lyder en notis på ledarsidan med rubriken ”Heligt PR-geni” den 22 februari, ”sa påven Franciskus att Donald Trump inte är kristen. I går krävde hans helighet ett världsomspännande förbud mot dödsstraff. Budordet ‘du skall icke dräpa’ gäller alla, hävdar han. I en tid när progressiva rörelser tappat självförtroendet har hjälpen onekligen kommit från oväntat håll.” http://signum.se/paven-franciskus-forbjud-dodsstraffet-i-hela-varlden/

Om man är ett ”heligt PR-geni” när man i egenskap av påve besitter förmågan att framkalla applåder hos notoriska vänstermegafoner som Aftonbladet, ja då är Franciskus – som egentligen heter Jorge Mario Bergoglio – verkligen ett sådant geni. Om jag vore påve skulle jag emellertid ta sådant beröm som ett varningstecken och fråga mig vad jag egentligen håller på med.

Påvens kritik mot dödsstraffet är nu ingen nyhet. De tankegångar han gav uttryck för på Petersplatsen i Rom den 21 februari har han luftat tidigare i andra sammanhang och då fått inhösta en hel del, icke minst inomkatolsk, kritik: http://ncronline.org/news/politics/pope-francis-takes-dim-view-death-penalty-not-all-catholics-are-convinced

I det tal där frågan om dösstraffet nämndes menade påven, att världens regeringar under det innevarande ”heliga året” borde avhålla sig från att verkställa dödsstraff åtminstone under denna tid. Det kategoriska avvisandet av straffet i fråga är dock teologiskt problematiskt.

untitled

Tio Guds bud gavs enligt gammaltestamentlig tradition till Mose på berget Sinai under israeliternas 40 år långa ökenvandring och innebar tvivelsutan en etisk milstolpe i mänsklighetens historia. Femte budet lyder mycket riktigt ”Du skall icke dräpa”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Att i alla fall Guds utvalda redskap Mose inte satte likhetstecken mellan budet ”Du skall icke dräpa” och allt slags dödande vet vi, därför att bland de så kallade mosaiska lagarna som instiftades för det israelitiska folket för omkring 3500 år sedan finns gott om bestämmelser som enligt lagstiftaren tarvar dödsstraff.

Detta straff kunde således den bespetsa sig på som förbannade sina föräldrar, gjorde sig skyldig till otro, hade sex med personer av samma kön, sin svärmor eller svärdotter, var dotter till en präst och blev prostituerad eller ägnade sig åt trolldom. I Andra Moseboken 22:8 får vi så veta: ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/homosten.htm

De mosaiska lagarna omfattade uttryckligen det israelitiska folket, men de införlivades även med svensk lagstiftning 1607-1608 under Carl IXs tid som svensk konung och användes som tungt vägande domskäl under de svenska häxprocesserna. Nämnda lagar fortsatte att öva inflytande över svensk rätt ända in till 1900-talet.https://sv.wikipedia.org/wiki/_lagen

2222062_1200_675 En kvinna leds bort för att avrättas offentligt i Kina.

Att plädera för dödsstraffets avskaffande i den västliga sfären, där det ändå inte tillämpas bortsett från i USA, är en sak och inte särskilt komplicerat eller kontroversiellt. Helt annat blir förhållandet om vi tittar ut över världen, exempelvis mot Kina – det land som avrättar flest människor – eller den muslimskt dominerade arabvärlden.

Påven anser sig inte bara vara en auktoritet över den kristna världen med dess 2,18 miljarder trosbekännare utan har även för vana att uttala sig för andra troendes räkning. Således anser han att alla världsreligioner inklusive islam med 1,6 miljarder anhängare i grunden tillber samma gud och är på väg mot samma mål. Enligt påven är det yttermera så att ”Koranen och Bibeln är en och samma”. http://nationalreport.net/pope-francis-followers-koran-holy-bible/

Sharialagen, som sanktioneras av Koranen och andra muslimska skrifter, stadgar emellertid dödsstraff för muslimer som lämnar islam till förmån för andra religioner och en rad andra ”brott”. Sålunda kan en otrogen kvinna eller en kvinna som blir våldtagen dömas till döden och stenas om hon inte har vittnen som backar upp henne. http://vetapedia.se/sharia/

Skillnaden mellan Moses lagar och sharia är givetvis, att de förra inte har tillämpats på kanske 2000 år under det att sharia den dag som i dag är tillämpas mer eller mindre strängt i olika delar av den muslimska världen. Till de absolut mest barbariska sharialänderna hör Bangladesh, där 13-åriga Aisha Duhulowa 2008 stenades till döds efter att ha blivit gruppvåldtagen.http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=33098

bild2

Om vi får tro påven Franciskus är det dock ingen skillnad mellan Bibeln och Koranen. Det är uppenbart att sådana yttranden av den så kallade helige fadern sker utan eftertanke. Han pladdrar helt enkelt på för att framstå som ”progressiv” och bli populär. Som då han utgöt sig om dödsstraffet på Petersplatsen.

Jag menar – hur kan någon som tänker det minsta efter någonsin tro, att regimer som tycker det är okay att stena våldtagna tonåringar till döds eller hänga homosexuella i stora lyftkranar någonsin skall kunna övertygas om att dödstraffet är fel? Och för den delen – hur kan någon vettig människa ta någon som anklagar en amerikansk politiker för att inte vara kristen på grund av att denne uttryckt en önskan om att bygga murar, på allvar när vederbörande själv omger sig med ett redan existerande, kraftigt murverk?

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

29 juli, 2015

Israelresa 073 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

4.0.1

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

Israelresa 051 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

2_spejareSvensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

14738 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

UrbanII Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

himmler-nazi-archive-israel Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

_83507895_argentina_bomb_g Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Jakob: han kunde inte ge upp

25 september, 2013

Jacob+Wrestling+with+the+Angel+1865+by+Alexander-Louis+LeloirJakob brottas med ängeln. Målning av Alexandre-Louis Leloir (1843-84).

Av Bibelns alla gestalter är Jakob en av de absolut viktigaste och samtidigt en av de mest fascinerande. Hela hans liv är fyllt av kamp och konflikter: med sin far Isak, med sin bror Esau, med sin morbror och svärfar Laban, med sina hustrur Rakel och Lea, med sina äldsta barn (med Lea) Ruben, Simon och Levi men framförallt med Gud.

Orsaken till att han kunde bli en Guds segerrike kämpe var att han saknade förmågan att ge upp. Han härdade ut med en enastående seghet och ett tålamod som trotsar all beskrivning. Han använde alla till buds stående medel inklusive slughet, list och bedrägligt beteende.

På så sätt kunde han, i samarbete med sin moder Rebecka, tillvinna sig förstfödslorätten från sin några minuter äldre tvillingbror Esau och slutligen få Gud att välsigna honom i en unik brottningsmatch vid Jabboks vadställe. Jag tänkte här filosofera litet över denna brottningsmatch varigenom Jakob tilltvingade sig välsignelsen och kunde bli en stamfar för det judiska folket.

Vi läser i Första Mosebok 32:24-29:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.

Det var i själva verket Gud Jakob hade brottats med, kanske i form av en Herrens ängel. Jakob linkade svårt medtagen i väg från brottningsmatchen med höften ur led, men han var segerrik och kallades därför hädanefter Israel. Hans tolv söner, som forna tiders skolelever fick plugga in tills de kunde dem som ett rinnande vatten, blev ledare för Israels tolv stammar.

Brottningsmatchen ägde rum sedan Jakob försonats med sin bror Esau, som utom sig av vrede gått Jakob till mötes med en här omfattande 400 man. Jakob lyckades blidka brodern genom att överösa honom med gåvor vilket ledde till att Esau omfamnade honom i tårar. Deras misshälligheter gick tillbaka till barndomen, då Jakob och hans mor Rebecka lurat fadern, Isak, att välsigna honom och inte faderns favorit Esau. Därpå fick Jakob brodern att sälja sin förstfödslorätt för en skål linssoppa och en bit bröd.

Nelly_Sachs_1910Den judiska nobepristagarinnan i litteratur Nelly Sachs (1891-1970).

Jakob hade med tillhjälp av ett judiskt begrepp, chutzpah, fräckhet, också fått Gud att välsigna honom genom att förhandla med Honom under den episka brottningsmatchen vid Jabboks vadställe. På sätt och vis kan man se Jakob som en personifikation av det judiska folket med dess seghet och uthållighet och överlevnadsinstinkt. Ett folk som, med den lärde holländsk-israeliske rabbinen Nathan Lopes Cardozos ord, är mindre till antalet ”än ett misstag i den kinesiska folkräkningen”.

Ändå har samma folk givit mänskligheten gestalter såsom Mose, Jesus, Paulus, Maimonides, Spinoza, Marx, Freud, Einstein, Dylan och Allen, för att nämna några. Tilläggas kan att 20 procent av alla nobelpristagare varit judar.

Så har min dag i Södertälje varit – tramsvarning!

18 september, 2013

Nu tänkta jag filosofera litet över den dag som hittills varit, som jag ibland gör. OBS! Tramsvarning för en del av innehållet utfärdas härmed…står ni inte ut med det kan jag inte klandra er. Då får ni vänta tills jag skriver något Tungt och Viktigt inlägg igen.

Var uppe med den så kallade tuppen i dag för att hinna till gruppledarträffen i Södertälje stadshus, som brukar börja redan klockan 09.00. Större delen av mötet ägnades åt information om den syriska flyktingströmmen, vilken gavs på sedvanligt sansat och informativt sätt av Johan Ward som är sakkunnig i stadsdirektörens kansli.

a12578e93d2ad2232dfbf468102af98aTrevligaste vänsterpartisten? Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje.

I år räknas det med 1200-1300 syriska insmugglade flyktingar till kommunen, alltså en inströmning i paritet med den irakiska invandringen för några år sedan. Samtidigt konstaterades att kostnaderna för försörjningsstöd gått ner något, viket givetvis är glädjande. Jag måste säga att jag gillar det här gruppledargänget rent privat, även om vi  av lätt insedda skäl har litet olika åsikter och infallsvinklar. Staffan Norberg måste vara landets trevligaste vänsterpartist. Han var även den ende politiker som gratulerade mig till SDs valframgång 2010, då vi fick 7,23 procent av rösterna i kommunalvalet.

I handlingarna inför den kommande kommunstyrelsen fanns motionssvaren till min fullmäktigemotion om förbud mot burka, niqab och annan typ av maskering i den kommunala verksamheten. Givetvis yrkades det på avslag. Tydligen anses det vara en mänsklig rättighet att få klä sig heltäckande och skrämma slag på de så kallade brukarna även inom den kommunala verksamheten.

Slog mig sedan ner i min vrå i oppositionsdelen av kommunalrådskansliet och ägnade mig åt någon timmes skrivarbete. Sedan bar det av ner på stan för dagens matinköp. Inmundigade en lunch bestående av chorizokorv i bröd på en bänk på Gågatan. Medan jag satt där dök det upp ett gäng gråsparvar på minst 25 individer som hoppade omkring framför fötterna på mig, troligen i hopp om att få ta del av litet av lunchen. Var dock hungrig så de fick studsa vidare utan att få något. En gulligare syn har dock sällan skådats!

Som vanligt när jag ser något som fångar mitt intresse i djurvärlden funderade jag över om jag kunde lära mig något av detta. Kom då fram till att den lärdomen i detta fall kunde bestå i insikten, att människan är både en individuell och kollektiv varelse. Mycket kan man klara själv, men man är korkad om man inte tar hjälp av kollektivet när så kan anses behövas. Familjen, släkten, vännerna, kyrkan, partiet, grannarna, vad det nu än må vara som ligger närmast till hands. Funderade dessutom en del över kärleken, som jag har för sed att göra. Tänker dock bespara er de tankarna den här gången!

imagesVad kan man lära av ett gäng gråsparvar?

Hemma låg ett brev från partiets överste valberedare, Michael Rosenberg i Helsingborg, som påpekade att jag glömt fylla i en kandidatförklaring till riksdagsvalet vilken jag nu skickar iväg med typ vändande post. Tydligen har några andra partimedlemmar fått brev av ett helt annat slag, nämligen om att de blivit uteslutna ur SD. Andra har upplysts om att det startats personärenden mot dem.

Trist när sådant sker, men i de fall uteslutningarna/personärendena beror på antisemitism – vilket tydligen varit fallet när det gäller i alla fall en av uteslutningarna –  tänker jag inte fälla några tårar. Rasism kan och skall aldrig tolereras, och då talar jag om verklig rasism och inte de anklagelser om sådan som lättvindigt torgförs av SD-fientliga politiker och media. Antisemitism kan på goda grunder anses vara en mänsklighetens cancer.

Noterar att i dag inleds den sju dagar långa judiska högtiden sukkot, lövhyddohögtiden, som firas till minne av den 40 år långa ökenvandringen efter det av Mose ledda uttåget ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan. På vandringen byggde israeliterna  enkla bostäder i form av hyddor, något som fromma judar gör än i dag för att minnas de strapatser förfäderna tvingades genomgå. Jag tänker på min framlidna hustrus judiska släkt – själv har jag ju tyvärr inget judiskt påbrå så vitt jag känner till.

sukkot-insideSå här kan en modern lövhydda se ut.

Vi människor måste höra hemma någonstans för att långsiktigt klara oss genom tillvarons vindlingar. Fysiskt såväl som andligt. Traditioner betyder så mycket, nationella och andra, vilket är en av orsakerna till att jag är konservativ. Jag känner uppriktigt medlidande med dem som varken tror på någonting eller har någon eller några att ty sig till. Det blir på sikt en rätt outhärdlig tillvaro.

Ikväll hade jag tänkt laga till lasagnette till mig och den hemmavarande sonen och dricka ett glas vin därtill. Kostar inte särskilt många kronor. Saknar hustruns italienska matlagning med mycket vitlök, zucchini, pasta, polenta med mera. Hon var en stor Italien-älskare efter de många vistelserna i hennes föräldrars hus i Bolsena cirka tio mil norr om Rom, som jag också hade privilegiet att få besöka några gånger. Marika talade utmärkt italienska och ledde ibland italienskakurser i bildningsförbund samt fick italienska dikter tryckta.

Ser  vidare fram emot den kräftskiva jag skall ha på lördag för några vänner. Det blir till att röja upp i den som vanligt stökiga lägenheten, där kläder, papper, tidningar och böcker ligger litet om vartannat. Det är verkligen på tiden. Målsättningen är att omge mig med ett i alla fall någotsånär välordnat kaos.

imagehandlerKräftor kräva dessa drycker!

Jag har nu, sedan jag startade denna anspråkslösa blogg i slutet av 2008, författat närmare 750 inlägg. Det är, när man tänker på det, helt fantastiskt att kunna skriva vad som faller en in och publicera det direkt utan att behöva krusa olika tidningar eller tidskrifter för att få det man vill ha sagt i tryck. Jag medarbetar ju i några sådana också, men på min privata blogg skriver jag vad mig behagar.

En bloggtext med titeln ”Några svagsinta ord om glädje” ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Bara några anspråkslösa ord utifrån vad någon för mig okänd person skrivit som sökord för att nå fram till ett annat av mina inlägg. Söktermen var ”Tommy glad”. Jag kan väl inte riktigt förklara varför, men jag blev rörd när jag såg det och svamlade litet på måfå ihop följande rader:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/28/dagens-behallning/

Denna text brukar som regel få några besök varje dag. Kanske att detta har något att göra med att jag valde att illustrera texten med en i mitt tycke helt oemotståndlig teckning jag hittade på nätet föreställande en glad liten kille. Jag hoppas och tror folk blir glada när de läser mina rader och ser teckningen – om det är något jag själv blir osedvanligt glad över är det när jag kan glädja andra. Vilket jag inte alltid varit speciellt bra på, måste jag tyvärr erkänna.

BolsenaUtsikt över Bolsena och en del av Bolsenasjön (Lago di Bolsena), Italiens största kratersjö. Här kände sig min fru hemma.

Rosh hashana: gott nytt 5774!

4 september, 2013

305684719_d82e378261_m-1Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

760px-the_sacrifice_of_isaac_by_caravaggioAbraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

shana_tova

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!

Några ord om hämnd, revansch och välvilja

8 augusti, 2013

Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.” (Pauli brev till romarna 12:19)

6gudBäst att överlåta eventuell hämnd åt Herren…

Det händer att jag blir ledsen, för att inte säga förbannad, på människor som jag anser behandlat mig felaktigt och/eller orättvist. Jag brukar då alltid tänka på det inledande bibelcitatet ”Min är hämnden…säger Herren”. Jag har sett tillräckligt många avskräckande exempel där människor brunnit för personlig hämnd i syfte att ta revansch för lidna oförrätter. Bättre då att överlåta den saken i Guds händer.

Låt mig ta exemplet Gunnar (som vi kan kalla honom). Gunnar hade många goda sidor och var min gode vän tillika mentor för länge sedan. Han hade ingen brist på goda och konstruktiva idéer och kunde vara en trevlig sällskapsmänniska. Han hade dock en påtaglig tendens att reta upp sig på folk och se konspirationer mot honom i snart sagt varje buske. Han lade då ner praktiskt taget all energi i syfte att ge tillbaka med besked: att utkräva hämnd.

Den här tendensen gjorde att min vän Gunnar ofta gick omkring och kokade av ilska och bar sig obalanserat och stundom rätt bisarrt åt. I slutet av sitt liv råkade han ut för allehanda problem och dog slutligen i förtid, isolerad, sjuk och olycklig. Jag vill inte påstå att allt detta berodde på hans smak för hämnd, men säkerligen bidrog det något till hans öde.

Jag har, liksom väl alla människor, blivit orättvist och ibland rent ut sagt svinaktigt behandlad. Detta har exempelvis skett på flera arbetsplatser i det förflutna. Min inställning har dock varit att i görligaste mån försöka ta det hela med jämnmod och resonera just som så att är ”Min är hämnden, säger Herren.” Om någon eventuellt bör få plikta för sin behandling av mig så får Gud eller Försynen ordna det.

hmnd_58485862

Det är ett kanske aningen kusligt faktum att inte särskilt många av mina gamla vedersakare längre är i livet. De har gått bort i förtid på olika sätt. Jag kan gott erkänna att jag ibland känt tillstymmelse till skadeglädje över detta, men jag har alltid försökt hålla sådana tankar ifrån mig – skadeglädje är, lika litet som agg och hat, några hälsosamma sinnesstämningar och går givetvis stick i stäv med det kristna kärleksbudskapet.

När jag säger att man bör överlåta eventuella hämndbegär åt Gud och/eller Försynen menar jag nu ingalunda, att man inte vid behov skall försvara sig mot orättvis behandling och tala om för vederbörande vad man tycker och tänker om svinaktigt beteende. Det menar jag att man i lämpliga former både kan och bör göra.

Jag har själv också gjort det – lyckligtvis är jag tämligen verbalt begåvad – även om jag är en snäll och hygglig prick när jag blir anständigt behandlad.  Jesu lära om att ”vända andra kinden till” bör tillämpas med sunt förnuft och inte in absurdum. Rätten till nödvärn är en självklarhet i mina ögon. Därför tycker jag inte heller den gamla regeln ”Öga för öga, tand för tand” är så tokig i alla lägen. Behandlar man andra som skit får man nog också, och med all rätt, räkna med motsvarande behandling tillbaka. Svinhugg går som bekant igen.

När principen ”Öga för öga…” införlivades med den mosaiska lagen innebar den också ett stort rättsligt framsteg. Tidigare ägnade man sig ju åt blodshämnder i åtskilliga led, men med det nya budet begränsades rätten att utkräva hämnd mycket kraftigt och det mänskliga umgänget blev mindre våldsamt.

Att alltför mycket och alltför länge dröja vid gamla oförrätter och städse älta dem i sitt sinne och grubbla över hur hemsk den eller den personen är leder emellertid bara till elände och frustration. Jag vet av egen erfarenhet.  Det äter sig in i själen och gör en till en bitter och inskränkt människa.

250px-Rembrandt_Harmensz__van_Rijn_079Moses bud var hårda men rättvisa…målning av Rembrandt.

Om min motpart föredrar att hysa negativa känslor mot mig är det resandens ensak. Jag behöver inte svara med samma mynt, utan kan välja att tänka så positivt det går under rådande omständigheter. Mitt arma hjärta bär säkert på en hel del gammalt groll, men också på mycket välvilja och kärlek. Jag tillhör dem som har lätt att förlåta och stryka ett streck över det gamla, även om mitt minne förvisso är gott.

Fler modiga kvinnor att hylla…

20 mars, 2012

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!