En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

Klappa i händerna, sjung och dansa till Guds ära!

Tycker det börjar bli dags igen för en sång med och av min judiske amerikanske ”nätvän” Dan Fefferman, sångare, musiker och religionsfrihetsaktivist. Här har han (länken ovan) av psaltarpsalm 47 gjort en jublande glad dansvisa till Guds ära.

 Moses tar emot Tio Guds bud enligt Doré.

Den har i  svensk språkdräkt underrubriken Gud såsom folkens konung och sägs vara skriven ”För sångmästaren; av Koras söner; en psalm”. Den svenska tolkning som här återges emanerar från 1917 års bibelöversättning:

Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.
Ty HERREN är den högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.
Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela

Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.
Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.
Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

Folkens yppersta har församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar, högt är han upphöjd.

Det här är alltså ett budskap som framhäver Guds storhet och helighet, Hans makt över oss alla. Det är exakt därför vi skall vara glada och jubla, ty vilken bättre konung kan vi få än självaste Gud?!

Jag gillar budskapet om att vi bör glädja oss över Guds storhet, då kan vi tryggt glömma vår egen litenhet och våra tillkortakommanden och i stället låta oss elektrifieras av Gud. Har vi rätt tro och förtröstan kan vi vara förvissade om att Gud bara har det bästa för ögonen för oss, det finns intet annat alternativ.

Det är faktiskt bara vi själva som sätter gränser för vad Gud kan göra med oss genom vår tveksamhet, vår rädsla, vår egoism och vår oförmåga att urskilja vad som är Guds vilja i våra liv.

 

Karl Marx: vänsterns hatande föredöme

Karl Marx skrädde inte orden mot sina rivaler och meningsmotståndare.

När man i dessa yttersta av tider studerar vänsterns notoriska metodik att smutskasta sina motståndare med hjälp av invektiv, svordomar och andra fula ord  – som blir uppenbar för den som utsätter sig för obehaget att läsa exempelvis vissa vänsterföreträdares tweets – bör man veta att de senare har ett föredöme som heter duga: Karl Marx (1818-83) i egen hög (eller kanske snarare låg) person.

Marx attacker på sina socialistiska konkurrenter är beryktade för sin plumphet och grovhet. Ett särskilt gott öga hade han till den briljante tyske socialistledaren, författaren och advokaten Ferdinand Lasalle (1825-64), vars framgångar såväl inom juridikens som politikens räjonger gick Marx ära för när.

Han skrev om Lasalle  i ett brev till kumpanen Friedrich Engels (1820-95) den 7 mars 1856:

En typisk jude från den slaviska gränsen, alltid beredd att utnyttja alla för sina privata syften. Denna mani att tvinga sig in i framstående kretsar och göra en framgångsrik karriär, med varje sorts hårolja och make-up, det faktum att han inget annat är än en oljig jude från Breslau, har alltid varit frånstötande för mig.

Marx var vid denna tid bosatt i London och följde tillsammans med Engels med harmsen avundsjuka antagonistens framgångsrika bana hemma i Tyskland. Den notoriskt antisemitiske och allmänt rasistiske Marx – som själv kom från en judisk familj som konverterat till kristendomen – kunde till slut inte behärska sig utan skrev i ett brev till Engels den 30 juli 1862 följande:

Det står nu klart för mig att han, som huvudformen och hårväxten pekar på, är en avkomling till de negrer som följde med Moses på flykten från Egypten (såvida inte hans mor eller farmor korsades med en nigger). Denna förening av tysk och jude på negerbas producerade oundvikligen en märklig hybrid.

Ferdinand Lasalle, ”en oljig jude från Breslau” enligt Marx i en av dennes antisemitiska tirader.

Karl Marx slapp konkurrensen från Lasalle, då denne avled i sviterna efter en pistolduell 1864. I stället blev nu den ryske agitatorn Michail Bakunin (1814-76) Marx främste rival om makten inom den socialistiska sfären. I ett brev till Engels den 12 september 1863 benämner Marx Bakunin ”denna väldiga massa av fläsk och fett”. Bakunin var som person Karl Marx absoluta motpol. Medan Marx var en beräknande, integrerande intellektualist och teoretiker, var Bakunin den flammande känslomänniskan, romantikern och revolutionäre praktikern.

Om Wilhelm Liebknecht (1826-1900), ytterligare en rival om makten, utlät sig Marx på följande sätt i ett brev till Engels den 10 augusti 1869: ”Den kossan har inte den blekaste aning om revolutionär politik.”

Bortsett från Marx tarvliga omdömen om andra socialistiska operatörer kom han med en banbrytande innovation inom socialistisk politik: han tog för vana att brännmärka andra, för honom misshagliga individer och riktningar, såsom varande ”kätterska”, som svikare av den enda sanna och riktiga socialismen. Detta är en metod som använts av alla kommunistiska/socialistiska regimer i syfte att bli av med konkurrenter om makten.

Michail Bakunin: flammande känslomänniska och revolutionär.

Den tydligaste exemplet på denna strategi torde vara Stalins groteska skådeprocesser i Sovjetunionen på 1930-talet, då ideologiskt övertygade kommunister ställde sig upp inför domstolarna och förklarade sig vara inpiskade kontrarevoltionärer och agenter för främmande makt. De lyssnade med stoiskt lugn på huvudåklagaren Andrej Vysjinskij, som vrålade att de var ”galna hundar” som skulle skjutas.

Den avgörande skillnaden mellan Marx och Stalin var ju att den senare förfogade över alla de fängelser, tortyrkammare, läger och exekutionsplutoner som Marx saknade. Om inte Sovjetunionen, vars grundare V. I. Lenin (1870-1924) översatte Marx dammiga teorier till praktisk politik och terror, hade uppstått hade Marx sällat sig till alla andra mer eller mindre  misslyckade socialistledare och revolutionsteoretiker vars namn endast specialiserade historiker i dag känner till.

Karl Marx var en hatande människa. Han hatade sina socialistiska medtävlare och föregångare, han hatade borgerligheten och kapitalisterna, han hatade judendom och kristendom och han hatade icke minst det kejserliga Tyskland med dess ”järnkansler” Otto von Bismarck (”Pissmarck” med Marx karaktäristiska vokabulär). Marx hat blev upprinnelsen till det för socialism och kommunism så utmärkande klasshatet, som skördat så många liv genom kommunismens blodiga historia.

Överåklagare Vysjinskij (i mitten) läser upp dödsdomen mot Karl Radek under Moskvaprocesserna.

Lästips: Tommy Hansson: Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi. Contra förlag 1989. Tage Lindbom: Myt i verkligheten. En studie i marxism. Pro Veritate förlag 1977. Leopold Schwarzschild: The Red Prussian. London 1948. Marx/Engels samlade skrifter inklusive brevväxlingen dem emellan kan studeras i tyskt original i Marx-Engels Werke (MEW), Band 1-39. Berlin 1968.

Whiskeyns tid har kommit till Det heliga landet!

Bushmills destilleri i curragh Antrim i whiskeyns hemland, Irland.

http://www.mh-distillery.com/e

”Tiden är inne att göra whiskey i Det heliga landet.” Så citeras Simon Fried, en  av grundarna av det israeliska whiskeyföretaget Milk and Honey som just sparkat igång en verksamhet i syfte att producera en högklassig israelisk whiskey.

Länk till företagets hemsida överst.

Fried, en judisk man med brittiskt ursprung, intervjuas av Sean Savage på sajten jns.org/news service. Länk här:

http://www.jns.org/latest-articles/2013/2/17/transforming-whiskey-production-in-distillations-birthplace.html

Att whiskeydestillation nu dras igång i Israel är inte en dag för tidigt. Enligt legenden har nämligen whiskeyn/whiskyn sitt ursprung i att irländska munkar lärde sig destillationsprocessen under sina resor i Mellanöstern under korstågens tid. De skall ha lärt sig finessen under kontakter med alkemister i området och förde sedan tillvägagångssättet med sig hem. Whiskey kallas på gaeliska uisce beatha, som är en direkt översättning av latinets aqua vitae, som betyder ”livets vatten”.

Det finns en annan historia som berör en förfader till skribenten Sean Savage. Enligt denna skulle godsherren sir Robert Savage under sitt deltagande i korstågen ha bjudit sina soldater på en tidig form av whiskey innan det var dags för ett slag i kriget mot saracenerna (muslimerna). Savage lärde sig hur man gör och fortsatte framställa drycken på hemmaplan.

Oavsett sanningshalten i legenderna så är det ett faktum att konsten att destillera härstammar från Mellanöstern-regionen. Ordet alkohol kommer från arabiskans al-kuhl, som först användes som en ingrediens ingående i sminkprodukter.

Milk and Honey är det första israeliska företag som tillverkar whiskey på ett konstfärdigt sätt. Den närmaste målsättningen är att få fram 100 liter av den ädla drycken som planeras lagras i en tunna, vilken eventuellt kommer att stationeras i Döda havets närhet (Döda havet är världens lägsta punkt).

Det var på en bar i Tel Aviv som idén om att framställa whiskey i Det heliga landet kläcktes. Simon Fried och några av hans vänner diskuterade hur man börjat tillverka högklassig whiskey/whisky i flera länder utanför ”kärnområdena” Skottland, Irland och USA, bland dessa Sverige, Indien och Republiken Kina på Taiwan.

Så varför inte också i Israel?

Precis. Denna whiskeyälskande bloggare önskar all lycka med företaget och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan han kan avnjuta resultatet.

Kyrkomålning av Albertus Pictor föreställande de två spejarna som återvände från det förlovade landet med en enorm druvklase (4 Moseboken).

Det blir dock tufft för det nya destilleriet att konkurrera med öl och vin, som är mycket populära dryckesalternativ bland Israels judiska befolkning; vodka, som är uppskattat bland de många rysk-judiska immigranterna; samt hembränd arrak som favoriseras av många araber. Det är väl känt genom Bibeln att vin var något centralt  i den värld Jesus och lärjungarna rörde sig i för 2000 år sedan.

Vin var känt långt innan dess. 4 Moseboken berättar om att när de båda spejarna – Joshua och Kaleb – som Moses sände in i det utlovade Kanaans land återvände hade de med sig en druvklase som var så stor att de måste bära den mellan sig på en käpp.

Ja, i sitt första mirakel omvandlar mästaren vatten till vin vid ett bröllop i Kana enligt Johannes evangeliums andra kapitel. Om Simon Fried och hans vänner vid Milk and Honey lyckas i sin föresats att producera förstklassig whiskey i Israel blir det också något av ett mirakel!

Demonstration mot terror, möte för fred

Söndagen den 14 november ägnade jag till stor del åt religion. Typ. Först deltog jag i en mäktig demonstration mot de blodiga våldsdåden riktade mot kristna i Irak. Därefter var jag med vid ett interreligiöst möte ägnat åt jämförelser mellan judendomens och islams eventuella fredlighet.

Bakom demonstrationen stod ett stort antal organisationer, kyrkor och samfund med irakisk och assyrisk/syriansk anknytning. Där fanns även koptiska inslag. Deltagarna samlades i anslutning till Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga slottet i Stockholm och tågade därefter ner till Kungsträdgården där det hölls tal och bjöds underhållning. Jag har inte sett en så stor demonstration sedan de prokommunistiska FNL-demonstrationerna i början på 1970-talet, med den skillnaden att demonstrationen den här gången – som måste ha samlat ett par tusen deltagare – hölls för ett värdigt syfte och inte gick ut på att hylla en våldsideologi.

 En alltför vanlig syn i Bagdad.

Den direkta orsaken till demonstrationen i söndags var gisslantagningen och sprängdådet mot Syriansk-katolska kyrkan i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor inklusive män (några av dessa var präster), kvinnor och barn dödades och 67 skadades. Det behöver knappast  tilläggas att detta bestialiska illdåd utfördes av islamistiska terrorister som kallar sig Islamiska staten. Ett pressmeddelande från organisatörerna av demonstrationen anklagade också den muslimska irakiska regeringen för att inte göra något åt den terror, som under en följd av år har riktats mot Iraks krympande andel kristna trosbekännare.

Fältropet för den mäktiga demonstrationen löd ”Sluta döda kristna i Irak” och det är en uppmaning som även den svenska regeringen, och inte minst den ofta alltför diskrete utrikesministern Carl Bildt, måste rikta till regeringen i Bagdad. Eller åtminstone kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot terroristerna och inte mörkar – som nu uppenbarligen skett – vad som egentligen hände den svarta söndagen i den irakiska huvudstaden.

Från Kungsträdgården begav jag mig till Östermalms föreningsråd i Fältöversten vid Karlaplan för att övervara Sveriges interreligiösa fredsråds möte på temat ”Religion och fred. Den unga generationens perspektiv enligt islam och judendom.” Fredsrådet strävar efter att skapa en mötesplats för människor från olika religioner och trossamfund och hade denna gång bjudit in Benjamin Gerber, judisk församlingspedagog i Göteborg, och Fazeela Selberg Zaib, så kallad fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Sammankomsten inleddes med några ord av fredsrådsföreträdaren (och bowlingskribenten!) Hans Karlsson. Benjamin Gerber började därefter sitt anförande  med att förklara att han kommit fram till att varken judendom eller islam egentligen kan kallas fredliga religioner. I båda religionernas främsta urkunder – Torahn respektive Koranen – förekommer talrika uppmaningar till våldsdåd mot företrädare för andra trosinriktningar och folkslag, uppmaningar som dessutom har följts tämligen samvetsgrant genom århundradena. Exempelvis tillhölls judarna att utplåna de förhatliga amalekiterna, som angripit det utvalda folket sedan detta tagit sig torrskott genom Röda havet, till sista person.

Striden mot amalekiterna enligt en konstnärs syn.

Gerber drog slutsatsen, att ingen religion är enbart fredlig eller krigisk utan att det hänger på vilka slutsatser de respektive trosbekännarna drar: liknelsen vid en yxa, som kan användas till att hugga ved men också att slå ihjäl folk med, är ganska träffande. Gerber illstrerade med rikhaltiga citat ur Torahn, det vill säga de fem Moseböckerna, och förklarade hur människor som utmanade Moses auktoritet under ökenvandringen slukades av jorden och råkade ut för andra hemskheter.

Om Benjamin Gerber var välgörande uppriktig i beskrivningen av den egna religionen så var Fazeela Selberg Zaib i mitt tycke mer undanglidande och ville nog egentligen inte gå med på att islam kan vara en krigisk religion, bortsett då från vad ett litet antal ”extremister” kan tänkas hitta på och förvisso också har hittat på. Terrordåd som Elfte september, blodiga inslag i sharialagen såsom stenande av äktenskapsbrytare, dödsstraff genom halshuggning, avhuggande av händer och fötter på tjuvar, piskning etcetera, allt tillskrevs i stort ”det härskande patriarkatet”.

Ändå kunde hon ju inte förneka att ovannämnda extrema bestraffningar faktiskt exekveras regelbundet i muslimska länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Somalia, oavsett vad nu detta beror på. Hon tycktes däremot inte medveten om att det ”patriarkat” hon med all rätt kritiserade faktiskt är en integrerad del av religionen islam och har så varit sedan profeten Muhammeds dagar. Männen bestämmer i princip allting.

Offentlig halshuggning i Saudiarabien enligt sharialagen.

Ändå måste jag säga att jag uppskattar unga Fazeelas och SMFRs så vitt jag kan bedöma uppriktiga vilja att skapa förutsättningar för en mer fredlig tillämpning av islam i Sverige och omvärlden – enligt henne har verksamheten i Sverige inspirerat till liknande aktiviteter på andra håll i Europa. Läs gärna hennes blogg ”Inlänning”:

http://inlanning.blogspot.com/

Lite information om SMFR hämtad från Ted Ekeroths hemsida: organisationen grundades av konvertiten Anna Waara från Umeå och har sitt ursprung i rörelsen Fredsagenterna samt drivs av studieförbundet Ibn Rushd. Fredsagenterna har givit ut boken Salam vilken redigerats av Donald Boström, tyvärr journalisten som skrev den beryktade och alldeles uppenbart antisemitiska artikeln i Aftonbladet om påstådda men obestyrkta organstölder som israeliska soldater sades ha ägnat sig åt under konflikten med militanta palestinier.

 Stalinisten och Israel-hataren Henry Ascher.

Om nu fredsagenterna och SMRF vill arbeta för verklig fred och förståelse visavi den judiska kommuniteten bör man naturligtvis  inte låta djupt komprometterade extremister av typ Boström bidraga till verksamheten. Det gäller även patenterade Israel-hatare såsom Jan Guillou, Mattias Gardell, Dror Feiler och Henry Ascher, vilka samtliga medverkar i boken Salam. Visst, de båda sistnämnda är judar men avfälliga sådana: Ascher är en barnläkare i Göteborg och aktiv i Kommunistiska partiet, Feiler vill inte Judiska församlingen i Stockholm ta i med tång sedan han deltagit i en rad anitisraeliska upptåg.

Med vänner som dessa behöver fredsagenterna och SMFR inga fiender.

Jag välkomnar emellertid som antytts ovan alla försök till reformering av islam – även trevande sådana – som ju inte genomgått någon reformation av den typ som både judendom och kristendom gjort. Om denna reformering kan tänkas komma från Sverige och SMFR, så inte mig emot.

Benjamin Gerber gjorde under sin presentation en humoristisk anspelning på den kristna tendensen att se på det så kallade Gamla testamentet (Torahn och de profetiska skrifterna) som den blodddrypande, mörka delen av Bibeln innefattande en hämndlysten Gud, medan Nya testamentet (evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken) anses ha en mer ljus prägel och torgför en ”trevligare” Gud. Ändå kommer vi inte ifrån att det var från de judiska urkunderna Jesus hämtade grundvalarna för sitt budskap.

Och att också den milde Jesus kunde vara rätt svavelosande ibland: som då han rensade Herodes tempel från månglare; som då han röt åt sin mor Maria att ”gå bort ifrån mig, kvinna” då han fann henne alltför påträngande; som då han förkunnade att den som tar till svärd skall med svärd förgås; som då han utbrast att han inte kommit med fredens budskap utan med svärd; som då han uppmanade sina anhängare att ta avstånd från far och mor, släkt och vänner om de ville vara värdiga efterföljare; som då han bryskt ombad representanterna för samtidens religiösa etablissemang att dra dit pepparn växer; som då han uppmanade folk att riva ut ögon eller hugga av sig armar om dessa kroppsdelar var dem till förförelse. Med mera, med mera.

Jesus går hårt fram bland månglarna i templet.

Jesus var förvisso en fridsfurste – men inte en menlös sådan. Det finns gott om meningar som tillskrivits mannen från Nasaret som bildat underlag för de fanatiker och krigshetsare som tolkat Jesu ord ”som Fan läser Bibeln”. Korståg, judeförföljelser och inkvisition är några exempel härpå.

Allt hänger egentligen på sinnesförfattningen hos den som tolkar skrifterna, något som gäller alla religioner. Det var den visdom jag tog med mig från Sveriges interreligiösa fredsråds möte.