Medan världen gläds åt Egyptens diktator Hosni Mubaraks avgång och hoppas på en demokratisk utveckling i Egypten smider landets mest välorganiserade politiska gruppering – Muslimska brödraskapet – oroande planer. Dessvärre finns det en överhängande risk för att den egyptiska omvälvningen kan kasta landet ur askan in i elden. Dessutom kan, om brödraskapet får en maktposition i ett framtida Egypten, maktbalansen i hela regionen komma att rubbas.
Imam Hassan al-Banna iförd fez.
Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna (1906-49) som en muslimsk reformrörelse. Dess övergripande målsättning är att skapa en muslimsk stat, grundad på sharia, för all världens muslimer. Brödraskapet är i dag världens mest välorganiserade och inflytelserika islamistiska rörelse och finns i flera muslimska länder med Egypten som maktbas.
Detta är desto mer anmärkningsvärt som rörelsen är formellt förbjuden i Egypten – Mubarak och dennes företrädare Anwar Sadat betraktade brödraskapet som sina dödsfiender. Parlamentsvalet 2008 resulterade i att 30 procent av platserna besattes av medlemmar i brödraskapet – dessa tvingades ställa upp som oberoende kandidater på grund av förbudet.
Muslimska brödraskapet har gjort sig populärt inom folkets breda lager genom att etablera skolor och sjukhus och bedriva ett uppskattat socialt arbete. Rörelsen har ofta anklagats för att stödja terrorism eller själv begå terrorhandlingar men alltid nekat till detta. En analys av uttalanden av rörelsens nuvarande ledare, Muhammad Badi’, samt det förslag till politisk plattform som läcktes ut till media 2007, gör det dock svårt för Muslimska brödraskapet att framhärda i dessa förnekanden. Nedanstående uppgifter och citat bygger på en sammanställning från The Middle East Media Research Institute (MEMRI) den 3/2 2011; citaten översatta av mig från engelskan.
Muslimska brödraskapets nuvarande ledare Muhammad Badi’.
I en predikan hållen i september 2010 hävdade Badi’ att USA var på väg att kollapsa och snart skulle falla, precis som Sovjetunionen gjorde 1991:
Ty en nation som inte upprätthåller moraliska och humanitära värden kan inte leda mänskligheten, och dess rikedom förslår inte när väl Allah har sagt Sitt, vilket hänt mäktiga länder i det förflutna.
I samma predikan sade Badi’ att den muslimska världen snart skall framgå som segerrik över sina fiender, precis som Allah utlovat i Koranen:
Allahs fiender kommer alla att krossas och kommer att vända om och fly (Koranen 54:45).
Badi’ uppmanar i sitt budskap alla muslimer att förena sig mot sina fiender vars ”förtryck och tyranni” de inte behöver frukta.
I dag märker vi hur mycket (den muslimska) nationen behöver enighet…O muslimska nation, förena er! O Palestinas söner, förena er, allihop, framför ansiktet på fienden som kommer att hålla rådslag mot er, och vet att Allah är den främste av rådslagare, att ni genom Honom skall förinta dem.
Mohammad Badi’ försäkrade sina åhörare att Allah förutbestämt muslimernas seger i konfrontationen med deras fiender. Han trodde sig också veta, vilket han gav uttryck för i en tidigare predikan i mars 2010, att Allah lovat förgöra nationer skyldiga till ”förtryck, aggression och tyranni.” Över huvud taget orerar Muslimska brödraskapets ledargestalt en hel del över temat död, förstörelse och allehanda olyckor som skall komma att drabba den påstådda fienden. Intet tal om att älska sin fiende där, inte…
Brödraskapets förnekanden av terrorstöd rimmar illa med det faktum, att Muhammad Badi’ uppfordrar muslimska ledare världen över att uppmuntra till jihad som en helig plikt för alla islamska trosbekännare; detta uppges vara det säkraste sättet att återupprätta den muslimska ummah till dess forna glans. Den arabiska termen ummah betyder i islamskt språkbruk ”den muslimska nationen”, det vill säga alla islamska trosbekännare världen över.
Badi’ förnekar att jihad skulle innebära terrorism . I stället menar han att det är en berättigad försvarsåtgärd gentemot den terrorism som bestås av vad han kallar ”utländska elements ockupation av land.” I realiteten är detta en krigsförklaring mot den judiska (”sionistiska”) staten Israel. I ovan nämnda predikan i september 2010 sade Muhammad Badi’ bland annat följande:
I dag behöver muslimerna desperat en hedersmentalitet och maktmedel (som sätter dem i stånd) att konfrontera den globala sionismen. (Denna rörelse) känner ingenting annat än våldets språk, så (muslimerna) måste bemöta dem med järn och (till och med ännu kraftfullare) stormvindar.
Med andra ord: angrepp mot Israel, en stat som brödraskapet inte erkänner, är ingenting annat än berättigat försvar. Det som den muslimska staten söker kan endast nås genom ”jihad och offer” samt genom att ”uppbringa en jihadgeneration som eftersträvar döden precis som fienderna eftersträvar livet.” Alla former av förhandlingar med fienden (läs: Israel, USA och deras bundsförvanter) avvisas av brödraskapet genom Badi’, som i stället förordar den våldsamma formen av jihad (det finns ju också en fredlig typ av jihad som går ut på inre mognad och förkovran, men det är definitivt inte den som Badi’ avser i sin retorik).
Camp David-avtalet bekräftas genom ett handslag mellan Sadat (till vänster) och Begin under Carters överinseende.
Särskilt vänder sig Muhammad Badi’ mot det banbrytande Camp David-avtalet, som 1978 under USAs president Jimmy Carters överinseende förhandlades fram mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin och gav världen hopp om fred i Mellanöstern.
Som ett genomgående tema i Muslimska brödraskapets och Muhammad Badi’ s budskap finns övertygelsen att Koranen – som anses via uppenbarelser ha förmedlats från Allah till profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriels försorg – skall vara rättesnöret för allting.
En konsekvens av denna övertygelse är att brödraskapet kräver att utländska turister måste anpassa sig till de ideal och värderingar som uttrycks i Koranen, något som framkallat vrede hos egyptiska statens turistorganisationer.
Jag hoppas, liksom alla andra, att resningen i Egypten skall leda till frihet och demokrati, och inte bara där: händelserna i Egypten (och dessförinnan i Tunisien) har som bekant även inspirerat till protester mot diktaturregimerna i länder såsom Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen, Bahrain och Iran. Samtidigt är det föga troligt att dessa folkliga reaktioner i en handvändning kommer att göra hela den muslimska världen demokratisk.
Libyens bisarre Ghadaffi: näste muslimske diktator som tvingas avgå?
Daniel Pipes, kolumnist i den ansedda brittiska tidskriften The Economist, tillhör dem som påpekat att de frihetliga strävandena i den muslimska delen av världen handikappas av bristen på demokratiska traditioner. Ta gärna del av Pipes synpunkter på omvandlingen i Egypten här:
http://www.danielpipes.org/9420/democratic-egypt
Slutligen hyser jag all förståelse för att Israel följer utvecklingen i Egypten med viss oro. Med Mubarak visste man vad man hade: en auktoritär arabregim med vilken man kommit hyggligt överens sedan Camp David. Vad som kommer efter Mubarak är det ingen som vet.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 