Posted tagged ‘München’

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

5 augusti, 2019

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Bayerskt (I): Neuschwanstein – Månkungens sagoslott i Alperna

19 juli, 2019

Ludwig IIs ”sagoslott” Neuschwanstein började uppföras 1869. Foto: Tommy Hansson

I juni besökte jag Bayern i södra Tyskland. Eller ”fristaten Bayern” som bayrarna gärna vill ha det till. Faktum är att Bayern från det Tysk-romerska rikets upplösning 1806 till Första världskrigets slut 1918 var ett eget konungadöme och från 1871 en delstat med visst självbestämmande inom ramen för det tyska kejsardömet centrerat på Preussen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungariket_Bayern

Jag avser att framöver redogöra för mina intryck från Bayern i några artiklar på min blogg. Jag börjar med att berätta litet om hela Tysklands kanske största sevärdhet, slottet Neuschwanstein beläget utanför Füssen överst på en klippa i den bayerska delen av bergskedjan Alperna. Slottet byggdes på uppdrag av konung Ludwig II med byggstart 1869. Det ritades av Christian Jank och utfördes av Eduard von Riedel och senare Georg von Dollmann. https://sv.wikipedia.org/wiki/Neuschwanstein

Neuschwanstein härleder sitt namn från det tidigare förefintliga slottet Schwanstein, som Ludwigs föräldrahem Hohenschwangau längre ner i bergen kallades till i början på 1800-talet. Det är nog ingen överdrift att kalla ”sagoslottet” (Märchenschloss) Neuschwanstein ett av världens mest kända slott. Till berömmelsen bidrog det faktum att slottet tjänade som förebild för den tecknade Disney-filmen Törnrosa 1959.

Slottet tog längre tid än beräknat att bygga, och det var först 1884 som Ludwig kunde flytta in. Endast 14 av de planerade 200 rummen stod färdiga när Ludwig avled 1886; de har aldrig färdigställts. Alla inredda rum är rikt dekorerade med framställningar av gamla legender och scener hämtade ur kungaidolen Richard Wagners (1813-83) operor.

Utsikt från klippan som Neuschwanstein är byggd på. Foto: Tommy Hansson

För att ta sig upp till slottet från byn ner i dalen gäller det att forcera en brant stigning. Det görs enklast genom att man kliver på en av de bussar som går i skytteltrafik från byn till en hållplats nära slottet eller genom transport via häst och vagn. För att gå hela vägen till fots bör man lämpligast vara både ung och rask, egenskaper som denna bloggare dessvärre icke besitter.

Ludwig II var son till konung Maximilian II av Bayern och Wittelsbach-dynastin och Maria av Preussen. Han är begravd i Sankt Michaelskyrkan i München. Ludwig efterträddes på tronen av den yngre brodern Otto I (1848-1913). Bayerns siste konung blev sedan Ludwig III (1845-1921). Eftersom Otto hade förklarats sinnessjuk redan 1872 övertogs regentskapet av farbrodern, prins Luitpold (1821-1912). https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_II_av_Bayern

Ludwig och Otto uppfostrades strängt i en familj där föräldrarna ofta var frånvarande. Den förstnämnde kom tidigt i kontakt med Wagners verk och övertalade redan som 16-åring fadern att låta den kungliga operan i München uppföra Wagners Lohengrin. När Maximilian II (1811-64) dog knall och fall blev den 18-årige sonen och kronprinsen Ludwig monark. Han är uppkallad efter farfadern Ludwig I (1786-1868), som abdikerade 1848. En av Ludwig IIs första åtgärder som regent var att se till så att Richard Wagner kom till München.

Vid det Österrikisk-preussiska krigets utbrott 1866 ställde sig Bayern, som ogillade den aggressiva preussiska militarismen, på den förlorande österrikiska sidan. Bayern klarade sig bra i freden men tvingades ändå alliera sig med Preussen; Ludwig övervägde i detta skede att abdikera. Efter det Fransk-tyska kriget 1870-71 utropades den preussiske konungen Wilhelm I (1797-1888) på Ludwigs initiativ till kejsare över det förenade tyska riket. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fransk-tyska_kriget

Sedan kejsarriket utropats drog sig Ludwig II alltmer undan och koncentrerade sig istället på sitt slottsbyggande och sitt svärmeri för svunna tider. Förutom ”sagoslottet” Neuschwanstein lät han även bygga de bayerska slotten Linderhof och Herrenchiemsee. Neuschwanstein försågs med moderna faciliteter som ett koleldat centralvärmesystem och en telefonlinje till Ludwigs föräldrahem Hohenschwangau; det sägs att han pratade med sin mor flera timmer varje dag.

Konung Ludwig II var okonventionell men förmodligen inte fullt så tokig som det ryktats om.

Kung Ludwig, som sannolikt led av social fobi under senare delen av sin levnad, hade för vana att vara uppe på nätterna och kom därför att kallas ”Månkungen”. Han var aldrig gift eller höll sig med älskarinnor, och det framgår av hans dagböcker att han hade homosexuella böjelser och upprätthöll förbindelser med flera män.

Till slut hade den politiska ledningen i Bayern fått nog av vad den uppfattade som konungens alltmer accentuerade underligheter och arresterade honom den 11 juni 1886 i hans sängkammare med målsättningen att avsätta honom. Han överantvardades till psykiatrikern Bernhard von Godden, vilken förde honom till slottet Berg vid Starnbergsjön. Två dagar senare hittades båda drunknade i sjön. Det är till dags dato inte klarlagt under vilka omständigheter de hade drunknat.

Det var länge underförstått att konung Ludwig II av Bayern var spritt språngande galen och att det därför var nödvändigt att detronisera honom. Modern forskning har dock dragit detta i tvivelsmål. Ludwig tycks ha arbetat betydligt hårdare än vad som påståtts – den verkliga orsaken till hans arrestering och avsättande kan ha varit att han genom sitt okonventionella beteende generade sin släkt som till slut tröttnade på skandalerna. https://www.spiegel.de/international/zeitgeist/study-finds-king-ludwig-ii-may-not-have-been-crazy-a-946240.html

Neuschwanstein besöks av 1,3 miljoner turister varje år. Foto: Tommy Hansson

Neuschwanstein är en av Tysklands absolut största turistattraktioner och beräknas besökas av 1,3 miljoner människor varje år. Under mitt besök syntes påfallande många, frenetiskt fotograferande asiatiska turister. I juli 2016 försvann ett kinesiskt par spårlöst i samband  med ett besök på slottet. https://www.expressen.se/nyheter/par-forsvunnet-efter-besok-i-sagoslottet/

Det skall slutligen nämnas att hissar inte ingår i slottets bekvämligheter. Den som besöker det invändigt kan därför bespetsa sig på att tvingas gå i ett antal höga och branta trappor för att kunna ta del av visningsprogrammet. Det är det dock värt!

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Hoppfull utveckling i Mellanöstern: Israel och arabstater närmar sig varandra

22 februari, 2017

adel
Saudiarabiens utrikesminister, Adel al-Jubeir, pekade ut Iran som det största hotet mot fred och stabilitet i Mellanöstern.

I Mellanöstern kan vi nu se en mycket intressant för att inte säga hoppfull utveckling vad gäller utrikespolitik och diplomati: ett närmande sker mellan den judiska staten Israel och muslimska arabstater kring Persiska viken.

Till stor del beror detta närmande på en gemensam syn på Iran som det största hotet i regionen. Saudiarabiens utrikesminister Adel al-Jubeir – https://en.wikipedia.org/wiki/Adel_al-Jubeir – som tidigare varit saudisk ambassadör i USA – har uttryckt det på följande sätt (min översättning från engelska):

Iran förblir huvudsponsor för terrorismen i världen. Man är fast besluten att omintetgöra ordningen i Mellanöstern, och inte förrän och om inte Iran ändrar sitt beteende är det mycket svårt att handskas med ett sådant land. https://m.asianbreakingnews.net/2017/02/saudi-arabia-leads-nations-in-condemning-iranian-foreign-policy/

Adel al-Jubeir, som är den andre saudiske utrikesministern som inte tillhör landets kungahus, fällde yttrandet om Iran på en säkerhetskonferens i München nyligen. Om inte Iran lägger om kurs, menade han, kommer detta att resultera i ”konsekvenser”. Saudiarabien har visare uppfattningen, att utvecklingen i Syrien kräver att Islamiska staten (IS) krossas och att Syriens diktator Bashar al-Assad avgår.

images
Hezbollahs Hassan Nasrallah hotade beskjuta en atomanläggning i Israel.

Angående USAs nye president Donald Trump menade al-Jubeir, att han är ”mycket optimistisk om Trump-administrationen” och att han såg fram emot att samarbeta med denna. Al-Jubeir talade om Trump som en ”problemlösare” och liknade honom vid USAs tidigare president Ronald Reagan.  ”Jag tror att framsteg kan göras i den arabisk-israeliska konflikten”, underströk den saudiske utrikesministern, ”om det finns en vilja att göra detta.” http://www.timesofisrael.com/praising-trump-saudi-fm-urges-progress-toward-israeli-arab-peace/

Också Israels försvarsminister, den tidigare utrikesministern Avigdor Liberman, uttryckte sig positivt om den diplomatiska utvecklingen vid konferensen i München: ”För första gången sedan 1948 är det största hotet för den moderata arabiska världen, den sunnitiska världen, för dem inte Israel, inte sionister och inte judar, utan Iran och iranska ombud.” http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/For-first-time-Israel-isnt-the-moderate-Arab-worlds-biggest-threat-481982

dimonaedit
Den israeliska atomanläggningen Dimona i Negevöknen.

Ett av Irans ”ombud” är den shiamuslimska terrorgrupperingen Hezbollah i södra Libanon. Dess generalsekreterare, fanatikern Hassan Nasrallah, skrävlade i ett tal nyligen om att Hezbollahs raketer har kapacitet att träffa alla strategiska mål i Israel inklusive den nukleära anläggningen i Dimona i Negevöknen. http://www.federaljack.com/tag/israels-dimona-nuclear-plant-in-the-negev-desert/

”Jag uppmanar Israel att inte bara evakuera ammoniaktanken från Haifa”, orerade Nasrallah, ”utan också att plocka isär kärnreaktorn i Dimona.” http://www.breitbart.com/jerusalem/2017/02/16/hezbollah-leader-warns-missiles-can-strike-israels-nuclear-reactor/

Yisrael Katz, Israels underrättelseminister, replikerade: ”Om Nasrallah vågar skjuta mot den israeliska hemmafronten, dess nationella infrastruktur, kommer hela Libanon att träffas.” http://www.palestinechronicle.com/israel-threatens-to-attack-lebanon-in-response-to-nasrallah-statements/

389589c
Qatars sändebud i Gaza, Muhammad al-Amadi, uppgav att han hade utmärkta förbindelser med israeliska representanter och var samtidigt kritisk mot Palestinska myndigheten.

Qatars särskilda sändebud i Gaza, Muhammad al-Amadi, sade nyligen att han har ”utmärkta” förbindelser med olika israeliska tjänstemän. Han ansåg vidare att den Palestinska myndigheten ”håller tillbaka” sina ansträngningar att förbättra situationen för det av den islamistiska terrorrörelsen Hamas styrda Gaza. Qatar har utlovat 100 miljoner US dollar för att återuppbygga vatten- och elstrukturer och byggnader i Gaza. http://elderofziyon.blogspot.com/2017/02/qatar-envoy-says-israel-more.html

Den Palestinska myndigheten, som kontrolleras av Fatah, uppges ha blivit mycket upprörd över att den palestinaarbiska nyhetstjänsten WAFA publicerat uppgifter om Qatars bistånd till Hamas, sannolikt därför att man själva vill lägga beslag på de sköna USA-dollarna.

Titos bödlar: mordanklagad bosatt i Södertälje

12 juli, 2016

josip-broz-tito-101_421051548

Josip Broz Tito styrde Jugoslavien med hård hand i 35 år.

Jugoslavien var namnet på sex olika statsbildningar som fanns på Balkanhalvöns karta 1918-2003. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien

Dess mäktigaste härskare var den kommunistiske politikern Josip Broz Tito (1892-1980), som var av kroatisk härkomst. Tito blev regeringschef 1945 sedan hans kommunistpartisaner besegrat den rivaliserande nationalistiska motståndsrörelsen och utsågs till landets president 1953. Från 1974 var han därtill president på livstid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Det hävdades ibland under det Kalla kriget att den form av kommunism som Titos Jugoslavien erbjöd – dess inofficiella namn var ”titoism” – var friare än den som praktiserades i exempelvis Sovjetunionen och det övriga Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism

Detta stämmer så tillvida som Tito bröt sig loss från beroendet av Sovjetunionen och därför betraktades som renegat och ”trotskist” i Moskva. På jugoslavisk mark styrde dock Tito med järnhand, och det huvudsakliga redskap med vars hjälp han höll alla disparata röster och olika former av missnöjesyttringar i schack var underrättelsetjänsten/hemliga polisen UDBA. https://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Administration

      dju01Mordet på Stjepan Durekovic ägde rum den 28 juli 1983.

Organisationen anses ha utfört dussintals mord (man talade hellre om att ”eliminera” oönskade personer) på jugoslaviska dissidenter – de flesta kroater – i såväl Jugoslavien som i utlandet. Det sammanlagda antal mord och kidnappningar som tillskrivs UDBA uppgår till omkring 200. Det är därför inte fel att kalla den hemliga polisens avdelning för ”svarta” eller ”våta” jobb för Titos mördarband. http://www.dw.com/en/program/titos-murder-squads/s-101202-9798

Underrättelsesajten Intelnews medarbetare Josef Fitsanakis skriver den 6 juli om en rättegång i München i den tyska delstaten Bayern mot ett par av UDBAs högsta tjänstemän, vilka åtalats för att ha medverkat vid utförandet av mordet på den jugoslaviske exildissidenten Stjepan Durekovic i bayerska Wolfratshausen den 28 juli 1983 i den så kallade operation DUNAV.

Durekovic, som var politiskt utnämnd verkställande direktör för det statliga jugoslaviska oljebolaget INA, hade fått politisk asyl i Västtyskland 1982 och börjat röra sig i exilkroatiska grupperingar. https://intelnews.org/2016/07/06/01-1933/

perković-nobilo312-640x330
Josip Perkovic (till vänster) och Zdravko Mustac (i mitten) vid rättsliga förhandlingar om mordet på Stjepan Durekovic.

2009 utfärdade förbundsåklagarens kontor i Tyskland en europeisk arresteringsorder gällande Josip Perkovic, en tidigare högre tjänsteman inom UDBA. Detta skedde med stöd av vittnesmål från förutvarande UDBA-agenter vilka gripits i samband med mordet på Durecovic.

2014 gick Kroatien, där Perkovic varit bosatt sedan nationen Jugoslavien upphört att existera, efter starka påtryckningar från Europeiska kommissionen med på att utlämna Perkovic till Tyskland. En medåtalad före detta UDBA-man, Vinko Sindicic, har pekat ut Josip Perkovic och Zdravko Mustac som medansvariga för planläggningen av mordet på Durekovic.

Enligt Sindicics uppgifter skall Perkovic ha fått ordern att undanröja Durekovic från den närmast högre UDBA-tjänstemannen Zdravko Mustacs kontor. Perkovic satte därefter igång med uppgiften att arrangera logistiken kring mordet på Stjrepan Durekovic. Sindicic informerade även rätten om att en kvinnlig UDBA-medarbetare var inblandad i operationen. Mordvapnen hade i hemlighet transporterats från Jugoslavien till Västtyskland via det jugoslaviska fraktföretaget Jadroagent.

vinkosindicic_05-595x340

Vinko Sindicic pekar ut Branko Bijelic och Luka Pakula för mordet på Durekovic 1983.

Vinko Sindicics uppgifter pekar ut två personer som de vilka höll i vapnen när Durekovic bragtes om livet: Branko Bijelic samt Luka Sekula. Den förstnämnde avled 2004 men den senare är alltjämt i livet.

Det som gör saken särskilt intressant för svenskt vidkommande är att den nu 72-årige Luka Sekula är bosatt i Sverige, närmare bestämt i Södertälje där han bor i stadsdelen Grusåsen. Han har ännu inte levererats till Tyskland för att stå till svars för sin gärning. Den som vill ta reda på Sekulas adress behöver bara gå in på eniro.se.

Det kan vara värt att notera att åklagarens nyckelvittne Vinko Sindicic själv satt fängslad i ett decennium, sedan han ställts inför rätta för medverkan i ett misslyckat mordförsök i Storbritannien 1988 mot den landsflyktige Nikola Stendul. År 2000 avskrevs alla anklagelser mot Sindicic sedan han i en rättegång förklarats oskyldig till inblandning i mordet på den landsflyktige kroatiske skribenten och regimkritikern Bruno Busic i Paris (1939-78); Busic var ett av de mer kända offren för UDBAs bödlar.

busic_267211s1
Bruno Busic mördades av Titos bödlar i Paris 1978.

Josip Perkovic och Zdravko Mustac har båda förklarat sig oskyldiga till mordet på Stjepan Durekovic.

Även om den jugoslaviska hemliga polisen UDBA inte tillhörde de allra värsta av det forna Östblockets brutala underrättelseorgan måste det anses uppmuntrande, att rättvisan ändå tillåts ha sin gång i fall som rör den totalitära kommunismens och socialismens brott mot mänskligheten. Räfst och rättarting är blott alltför sällan förekommande när det gäller sistnämnda förbrytelser.

 

 

 

 

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

28 april, 2016

_79983867_skorzeny_mussolini_getty_89578401

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

_79974257_skorzeny_hitler624x351

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

_79978735_skorzeny_dachau_224x299_getty_92424528

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

IMG_1257Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

Lt-Col_Otto_Skorze_3602425b-large_trans++5v2aY4_r9YEeseDcbQ2Zv3s5X9a3PDtKChlcmbP2KLs

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

Ces7TDeWsAAP9CI

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Medvedev ”upptäcker” att Ryssland befinner sig i ett kallt krig – som man själv startat

13 februari, 2016
epa03650559 Russian Prime Minister Dmitry Medvedev makes a hand gesture as he speaks at the plenary session of the Heads of the Baltic Sea states on environmental protection during the Baltic Sea Forum in St.Petersburg, Russia, 05 April 2013. EPA/ANATOLY MALTSEV

Dmitrij Medvedev gillar inte anklagelser om rysk aggressivitet.

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/massiv-kritik-mot-ryssland/ar-BBps4K6?li=AAb2bl2&ocid=1PRCDEFE

Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev är ledsen. Vid en internationell säkerhetskonferens i München klagade han över att hans land anklagas för att utgöra ett hot mot freden, bland annat genom att bomba civila i Syrien.

”Vi har trillat in i ett kallt krig”, menade Medvedev som turats om med Vladimir Putin med att vara rysk president och premiärminister. ”På mer eller mindre daglig basis anklagas vi för att vara ett våldsamt hot mot NATO, Europa, USA och andra länder.” Mer på Svenska YLEs sajt här: http://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/13/medvedev-talar-om-nytt-kallt-krig

Andra menar dock att det inte är något kallt över Rysslands agerande i exempelvis Syrien och Ukraina. I Syrien, uppger människorättsorganisationen Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR), har närmare 500 civila inklusive 127 barn och 56 kvinnor dödats vid ryska bombningar. Dessa riktar sig mot oppositionen till Putins gamle vän Bashar al-Assad, diktatorn i Damaskus som är upphovet till det nuvarande tröstlösa eländet i landet genom sin förföljelse av varje form av opposition.

760 Ryska bombningar i Syrien slår hårt mot civila.

När ryssarna inledde bombkampanjen i Syrien förkunnade Rysslands starke man Vladimir Putin, väl medveten om vad världen ville höra, att nu skulle det avskydda DAESH, även kallat Islamiska staten eller Kalifatet, förpassas till de sälla jaktmarkerna. Putin-svansen här hemma jublade: nu skulle deras machoidol klara av det som väst med förenade krafter inte lyckats med!

Det är möjligt att de ryska bombplanen i jakten på Assad-fientliga mål verkligen lyckats oskadliggöra ett eller annat DAESH-näste, men i så fall rör det sig nog om rena lyckträffar. Kalifatet är ingalunda huvudmålet för de ryska krigsansträngningarna i Syrien, även om den ryska propagandan då och då låter påskina detta. Medvedev förnekade att Ryssland bombar civila, vilket inte övertygar någon – alla vet att civila drabbas hårt i alla krig.

Skillnaden mellan Ryssland och exempelvis USA är att det senare landet har för vana att erkänna och beklaga fadäser av detta slag. Ryssarna har däremot satt i system att blåneka och/eller mörka, något som denna artikel i Nyheter idag belyser: http://nyheteridag.se/ryssland-anklagas-for-att-bomba-sjukhus-i-syrien/

Dmitrij Medvedev har under alla omständigheter rätt i en sak: Ryssland befinner sig verkligen i ett nytt kallt krig, vilket förvisso är bemängt med åtskilliga varma inslag. Allt det här är naturligtvis välbekant både för Medvedev och hans boss Putin – det var ju de som startade konflikten i fråga. Det är ett kallt krig med den demokratiska västvärlden som pågått ända sedan Vladimir Putin år 2000 tog över makten efter Boris Jelstin, vars välmenta demokratiseringssträvanden kastade Ryssland in i kaos. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Om Putin och Medvedev är så bedrövade över anklagelser om internationell aggressivitet så skulle man kanske överväga att sätta munkavle på personer som Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin som för inte så länge sedan till många Rysslands-observatörers  – bland dem professor emeritus Kristian Gerner – förskräckelse meddelade att ett ”tredje världskrig” kunde bli verklighet på grund av den rådande ”russofobin”:https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/09/putins-man-talar-om-tredje-varldskriget-en-foljd-av-vasts-konfrontationspolitik/

15.2.2013 helsinki, presidentti sauli niinistö

Sauli Niinistö vill hitta en minsta gemensam nämnare.

Vidare kunde Ryssland lämpligen sluta upp med att kränka en lång rad  länders luftrum och farvatten, något som sannolikt skulle stärka landets trovärdighet. Om det finns farhågor i Sverige för eventuella ryska aggressionsplaner, så är Finland och de tre baltiska staterna – vilka alla har landgränser till Ryssland – betydligt mer utsatta än vårt eget land.

”Ryssland är involverat i det mesta från Syrien i söder till Arktis i norr”, framhöll Finlands president Sauli Niinistö på säkerhetskonferensen i München. ”Vi måste hitta en minsta gemensam nämnare för alla förhandlingar med Ryssland, trots att det ibland kan vara mycket svårt.”

Framtiden får utvisa om de något skakiga riktlinjer om eld upphör och på sikt fred i Syrien som drogs upp i München kommer att leda till några konkreta resultat. Jag tillåter mig tvivla.