Bildt manar till ”empati” med Erdogans islamistiska diktaturstat

Bildt möter Erdogan under sin tid som svensk utrikesminister.

Carl Bildt, moderat före detta stats- och utrikesminister, tillhör Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans ivrigaste supportrar. Bildt vill se Turkiet som medlem av den Europeiska unionen (EU) snarast möjligt. Detta har varit känt sedan länge, varför hans senaste utspel i frågan knappast är ägnat att förvåna.

På sajten Project Syndicate skrev Bildt den 12 augusti 2016 således (min översättning från engelska):

Västs brist på empati gentemot Turkiet under denna traumatiska period har varit häpnadsväckande; det kan inte ligga i någon västlig nations intresse att den ryske presidenten Vladimir Putin var först med att träffa Erdogan i episodens kölvatten. https://www.project-syndicate.org/commentary/turkey-geopolitical-importance-by-carl-bildt-2016-08?referrer=/CAJH9gXLI9

Den ”episod” Bildt nämner är naturligtvis Erdogan-regimens brutala och blodiga överreaktion på det tafatta kuppförsök ett antal till synes helt oförberedda militärer igångsatte för en månad sedan. Flera hundra dödades, tusentals sårades. Därefter genomförde regimen utrensningar av tiotusentals militärer, lärare, journalister och tjänstemän, varav en bråkdel möjligen kan ha varit på något sätt inblandade i kuppförsöket.

En alltmer maktfullkomlig Erdogan har enligt vittnesuppgifter förvandlat Turkiet till ett ”öppet fängelse”.

Erdogan, som alltmer fjärmat Turkiet från det sekulära samhällsskick som det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938), införde är en övertygad islamist som hävdat att det inte finns någon skillnad mellan radikal islam och ordinär islam. http://www.bbc.co.uk/history/historic_figures/ataturk_kemal.shtml

Han har samtidigt gjort sig känd som en fullfjädrad maktpolitiker som i sin strävan att få med Turkiet i EU har ett starkt stöd i Carl Bildt och andra EU-entusiaster. Frågan är dock hur det kommer att gå med EU-ambitionerna, när Erdogan nu uppenbarligen verkar för att Turkiet skall återinföra dödsstraffet; nyligen har därtill den turkiska författningsdomstolen beslutat att Turkiet skall avskaffa åldersgränsen för sexuellt umgänge, varigenom sex med barn möjliggörs. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23337983.ab

Lagen börjar enligt planerna praktiseras den 13 januari 2017. Åldersgränsen har tidigare legat på 15 år, men det är också känt att ungefär 3,5 miljoner äktenskap med barn (läs: flickor gifta med äldre män) ingåtts i Erdogans islamistiskt färgade Turkiet. Vad jag vet har Carl Bildt inte sagt ett knyst om detta totala barbari, unikt för den muslimska världen.

När Erdogan-regimen nyligen kommenderade ut kanske 100 000 människor på Istanbuls gator skall ingen tro att EU-maktspelaren Carl Bildt protesterade. Tvärtom: i ett twitterinlägg berömde han massmötet som en lovvärd manifestation till stöd för vad Bildt påstod vara ”demokrati”, en företeelse som de facto är på väg att avskaffas i expressfart i Turkiet. http://www.ibtimes.co.uk/supporters-president-erdogan-hold-huge-pro-government-rally-istanbul-1574778

Atatürk, vars arvtagare Erdogan söker lura i turkarna att han är,  gråter förvisso i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav. Atatürk, som var ateist, föraktade islam och tog bland annat initiativ för att göra kvinnan mer jämställd i samhället, förbjöd heltäckande klädsel och avskaffade islamiska institutioner. Om islam hade han bland annat följande att säga (min översättning från engelska):

Denna teologi av en omoralisk arab /presenterad som islam/ är ett dött ting. Den passar möjligen stammar i öknen. Den duger inte för en modern, progressiv stat. https://www.reddit.com/r/exmuslim/comments/2p6rrl/thoughts_on_islam_by_mustafa_kemal_ataturk/?st=iruiu3b4&sh=106032a1

Avbildningar av Atatürk, det moderna Turkiets grundare, kan fortfarande beskådas över hela Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Carl Bildt har alltid varit ren makt- och realpolitiker som inte över hövan besvärats av demokratiska överväganden. Som ung studentpolitiker verkade han för att Sverige skulle erkänna det kommunistiska Östtyskland diplomatiskt. Han var även en varm anhängare av palestinaarabernas sak och svuren fiende till den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati. Som ledamot i styrelsen i Stockholms studentkår var han med och röstade igenom stöd till de marxistiska så kallade befrielserörelserna – i realiteten kommunistiska terrorgrupper – FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt (1994), Legus förlag, som handlar om Carl Bildts ungdomsår..

Bild lyckades aldrig bli mer än filosofie studerande utan satsade allt på den moderata politiska karriären, där han såg till att alltid stå på den dominanta ”ljusblå” (liberala) sidan mot de ”mörkblå” (konservativa). En tankeställare fick dock Bildt då han hamnade mitt i det kommunistiska kuppförsöket i Portugal i mitten på 1970-talet och då sannolikt fick en mer antikommunistisk utsyn än han eljest hade fått. I dag har Bildt alltmer antagit rollen som den dryge och ofelbare allvetaren, som helt enkelt inte kan ha fel i någon fråga.

I varje fall har Carl Bildt inte, förutom några till intet förpliktigande standardfraser,  nämnvärt intresserat sig för Erdogan-regimens flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna i den misslyckade kuppens efterskörd.

En som vittnat därom är den nu i Sverige landsflyktige turkiske journalisten Abdullah Bozkurt, som i en intervju i Dagens Nyheter nyligen hävdat att Turkiet alltmer är på väg att omvandlas till ett ”öppet fängelse” och att president Erdogan har siktet inställt på att göra Turkiet till en fullfjädrad auktoritär islamistisk stat, detta i bjärt kontrast till Atatürks visioner om ett modernt, sekulärt och demokratiskt Turkiet. http://www.dn.se/nyheter/varlden/pa-flykt-undan-erdogans-utrensningar/

Läget har blivit allt värre efter kuppen. Staten har slagit till mot massmedierna i en omfattning vi aldrig sett tidigare.

Kommer Obama att lämna ut Gülen till Erdogan? Frågan är öppen.

Bozkurt har ett förflutet som platschef i Ankara för den engelskspråkiga tidningen Today´s Saman och parallellt därmed utgivit en egen nyhetssajt. Tidningen stängdes redan i mars, alltså fyra månader före kuppförsöket medan nyhetstjänsten stängdes efter detta. Båda hade kopplingar till den oppositionella så kallade Gülen-rörelsen (Hizmet, Tjänsten), uppkallad efter den muslimske predikanten och tidigare politiske aktivisten Fethullah Gülen som för närvarande befinner sig i exil i Pennsylvania USA. Hizmet och Erdogans parti AKP var tidigare allierade men är bittra motståndare sedan 2013. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fethullah_G%C3%BClen

Återstår att se vad som kommer att hända med Gülen, vars utlämning från USA Erdogan krävt. Obama-administrationen har hittills svarat undvikande. Erdogan har på sistone etablerat vänskapliga förbindelser med den likaledes auktoritära Putin-regimen i Ryssland, ett stycke realpolitik som knappast förvånar och som är uttryck för den diktatorernas intressegemenskap som historien har sett så många exempel på. https://www.theguardian.com/world/2016/aug/09/erdogan-meets-putin-leaders-seek-mend-ties-jet-downing-russia-turkey

Vem vet – kanske är det endast en tidsfråga innan Erdogan sluter fred med Islamiska staten (IS)?

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.