Svenska artister (XXII): Anna-Lena Löfgren

 Anna-Lena Löfgren slog igenom som 18-åring med ”Regniga natt”.

”Hon ägde en förmåga som få andra. Hon berörde när hon sjöng.”

Så har Siw Malmkvist en gång uttryckt sig om schlagersångerskan och kollegan Anna-Lena Löfgren. Den senare ägde en röst som grep tag i de som lyssnade. Det gjorde att hon allt som allt 1962-95 kunde noteras för 37 låtar på Svensktoppen och därtill 22 på den västtyska/tyska topplistan. Hon fortsatte sjunga till sin död 2010.

Anna-Lena Löfgren föddes i Stockholm den 1 maj 1944 och avled den 21 maj 2010. De 25 sista åren av sitt liv bodde hon på Lyckliga gatan – också namnet på hennes största hitlåt – i det uppländska brukssamhället Rånäs. Hon drabbades i sin barndom av den fruktade sjukdomen polio (barnförlamning) som gjorde henne permanent rörelsehindrad.

På 1950-talet medverkade Anna-Lena, liksom många andra svenska barn, i radioprogrammet Barnens brevlåda som leddes av den legendariske radiomannen Sven Jerring (”farbror Sven”). 1962 ”upptäcktes” hon på dans- och musikstället Nalen (egentligen International) på Regeringsgatan i Stockholm. Upptäckare var rockidolen ”Rock-Olga”, vars verkliga namn var Birgit Magnusson.

 ”Farbror Sven” Jerring med en ung sångerska i radioklassikern Barnens brevlåda.

Anna-Lena Löfgrens stora genombrott kom 1962 med ”Regniga natt”, som blev den första i en lång räcka svensktoppsplacerade låtar. Den renderade Anna-Lena en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar. 1960-talet skulle bli Anna-Lena Löfgrens stora decennium. Bland örhängena märks ”Se mig i ögonen, älskling”, ”Måndag, måndag”, ”Kärlek på lasarett”, ”Det finns ingenting att hämta”, ”Sommaren det hände” och ”Plaisir d´amour”. Många av dessa sånger hade utländska förlagor.

Löfgren deltog i Schlagerfestivalen två gånger: 1963 med ”Säg varför” och 1968 med ”Jag vill tro”. Av dessa kom den senare på sjätte plats med text och musik av Britt Lindeborg:

http://www.youtube.com/watch?v=zdPFctBylIM

Här en länk till ”Regniga natt”, en sorgsen sång om förlorad kärlek som Anna-Lena framför med sin späda men ändå kultiverade och klara röst:

http://www.youtube.com/watch?v=p6MkTF1d0VU

”Sommaren det hände” från slutet av 1960-talet har ett mer positivt anslag med textraden: ”Då jag mötte dig, så blev du kär i mig, så följdes vi på vår färd”. Lycka övergår dock i ledsnad när lyckan flytt sin kos:

http://www.youtube.com/watch?v=62at-lVI_i8

Som Löfgrens absolut största nummer räknas dock ”Lyckliga gatan”, som låg 14  veckor på Svensktoppen 1967 och sålde guld i Sverige samt platina och diamant i Norge. Den blev stor även i Västtyskland, då med titeln ”Immer am Sonntag”.

Att Anna-Lena skulle slå stort i den västtyska schlagervärlden var ingen sensation, då tyskarna ända sedan Zarah Leanders glamourdagar uppskattat kvinnliga svenska artister – Siw Malmkvist och Lill-Babs är bara två namn ur högen. Här Anna-Lena i den fartfyllda ”Dein Herz, das muss aus Gold sein”:

http://www.youtube.com/watch?v=FKRSGH3ykq8

Här följer ett liveinslag, där Löfgren framträder i västtysk television i Der Deutsche Schlagerweltbewerb 1968 – då hon stod absolut på topp som artist – med den gulligt romantiska ”Alle Blumen wollen blühen” som gav henne en fjärdeplats i tävlingen:

http://www.youtube.com/watch?v=UhopxXtXz40

Åren 1962-73 hade Anna-Lena som redan nämnts ovan 22 sånger på den västtyska topplistan. 2001 återkom hon i det nu enade Tyskland med ”Irgendwann nimmt das Glück dich in den Arm”. 2005 slutade hon turnera. Hennes sista CD-singel – ”Ich dich auch” – gavs ut i Tyskland samma dag som hon avled efter en tids sjukdom den 21 maj 2010.

På 1970-talet övergick Anna-Lena Löfgren mer och mer till att sjunga andliga sånger. Hon uppträdde mycket med vännen Christer Peters samt turnerade med kända andliga sångare såsom Jan Sparring och Arthur Eriksson.

Den låt Anna-Lena främst förknippas med är i alla fall ”Lyckliga gatan”. Här en länk till låten inklusive en bildkavalkad:

http://www.youtube.com/watch?v=YE0-KWo_dhs

 Anna-Lena Löfgren mot slutet av sitt liv i hemorten Rånäs.

Löfgren efterlämnade vid sin död sambon Peter Kondracki. Det kan slutligen nämnas att hon under  tiden hon var gift med Benny Lööf engagerade sig i välgörenhetskonserter och hjälpsändningar till barnhemsbarn i Polen.

Här en länk till en tidningsartikel som skrevs i anslutning till hennes död:

http://www.expressen.se/noje/anna-lena-lofgren-dod/

Anna-Lena Löfgren var en av våra främsta populärsångerskor någonsin. Det är ingen överdrift att påstå att hon är en del i vårt svenska kulturarv.

Svenska artister (XXI): Östen Warnerbring

 

Östen Warnerbring (1934-2006): ”Sveriges Sammy Davis, Jr.”.

Östen Warnerbring kallades ibland ”Sveriges Sammy Davis, Jr.” Det var också en av anledningarna till att mina föräldrar, saliga i åminnelse, brukade reta upp sig litet smått på honom vid något av hans otaliga framträdanden i TV-rutan. De tyckte han överdrev den rollen. Det må vara hur det vill med det, men en minnesvärd artist var han, ”Östen med rösten”.

Östen föddes i Malmö den 22 november 1934. Han debuterade som professionell musiker – han spelade saxofon och klarinett – 1952, då han tillsammans med Totty Wallén och hans vilda vikingar underhöll soldater i Sydtyskland. Det visade sig också att han hade en bra sångröst. Därefter uppträdde han tillsammans med flera band i Malmö och Helsingborg.

I mitten av 1950-talet ”upptäcktes” Östen Warnerbring av jazzlegendaren Arne ”Dompan” Domnérus och fick sjunga på det berömda Nalen på ”Gata Regerings” i Stockholm. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Därpå knöts han till Simon Brehms grammofonbolag Karusell. Det stora genombrottet kom med sången ”En röd blomma till en blond flicka” 1965 med de minnesvärda textraderna:

Jag ger en röd blomma till en blond flicka
Gärna rosor eller nejlikor
Men om hon är brunett tag då en brudbukett
Det är nog säkrast först som sist

Den låt man mest förknippar med Östen Warnerbring är nog annars ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt”:

http://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

Sammanlagt hade Östen cirka 40 nummer på Svensktoppen. Som störst på den svenska underhållningsestraden var han i slutet av 1960-talet. Han vann Schlagerfestivalen 1967 med den stramt stilrena ”Som en dröm” och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest i Wien. Där blev det åttonde plats bland 17 deltagande länder.

http://www.youtube.com/watch?v=Gs5R2TT7xWc

Östen Warnerbring hade många strängar på sin lyra och framträdde bland annat i den succéartade krogshowen Lyckohjulet i Stockholm tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård. Östen medverkade i flera shower på Berns och Hamburger börs.

Här Östen i ”15 minuter från Eslöv” 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=7joDQv7yzHE

Under 1970-talet övergav Östen mer och mer schlagerstuket och började tonsätta dikter av klassiska svenska poeter såsom Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Efter åren i Stockholm flyttade Warnerbring tillbaka till Skåne och kom även att bli populär i Danmark. 1979 var han programledare för den svenska televisionens ”I morgon e de lörda´”.

Östen hade ett brett register: sångare, artist, kompositör, låtskrivare.

Här en film som visar hur Östen Warnerbring underhåller medlemmar ur Piratensällskapet i samband med ett kungabesök i Tranås 1999:

http://www.youtube.com/watch?v=f7j6bIc69xY

Sin komiska talang fick Östen Warnerbring tillfälle att visa upp då han slog sina påsar ihop med komikern Eva Rydberg. Deras dansparskonstellation ”Curt och Majken” uppskattades i såväl Sverige som Danmark. På 1980-talet tvingades Östen dra ner något på tempot efter en hjärtinfarkt och kom då bland annat att ägna sig åt att skriva låttexter, exempelvis ”Gösta Gigolo” (I Ain´t Got Nobody).

I början på 1990-talet kom Warnerbring ut med CDn Om himlen och Österlen. Det sista albumet blev Piraten, Bombi Bitt och jag 2003. Under sina sista år ägnade sig Östen Warnerbring åt att roa svenska turister på spanska Kanarieöarna och hittades död på ett hotellrum på Gran Canaria den 18 januari 2006, 71 år gammal. Han tros ha avlidit i hjärtinfarkt.

Att Östen Warnerbring inte är bortglömd i sina födelsetrakter visas av att ett av Skånetrafikens så kallade Pågatåg bär hans namn.

Pågatåget ”Östen Warnerbring”.

Svenska artister (XX): Sonya Hedenbratt

Hedenbratt och Cederhök i Jubel i busken.

Sonya Elisabet Hedenbratt Bolin föddes i Göteborg 1931 och avled i samma stad 2001. Under sina långa artistbana hann hon med att bli en av Sveriges mest älskade sångerskor och underhållare. Hennes karriär innehöll även seriösa filmroller.

Jazzintresset kom tidigt genom brodern Östen Hedenbratt, som var musiker. Denne tog med systern till dansstället Kungshall, där Sonya gjorde scendebut vid 17 års ålder. 1951 vann hon en sångtävling och utnämndes till ”Göteborgs Doris Day”. Det fortsatte med att hon enrollerades i Malte Johnsons orkester i hemstaden, innan Arne ”Dompan” Domnerus lockade henne till Stockholm och Nalen.

Här en inspelning med Hedenbratt i gospeln ”He´s Got the Whole World in His hand”:

http://www.youtube.com/watch?v=ZKYz6QMxdnM

Sonya Hedenbratt skulle återvända till Göteborg men gjorde ett flertal återbesök i Stockholm. 1962 medverkade hon i Hasse och Tages första revy Gröna hund som ersättare för Monica Zetterlund med en sång om stockholmsförorten Rågsved. När Svend Asmussen och Hoagy Carmichael besökte Sverige fick hon vara med och göra en TV-show med dessa jazzlegendarer.

Här syns och hörs Sonya och Svend i samvaro i ord och ton i anslutning till ”Old Rocking Chair:

http://www.youtube.com/watch?v=s_PLCgO2B_4

Och här Sonya i ”Cry Me a River”:

http://www.youtube.com/watch?v=WWJCH4O7zk8

Snart nog skulle Sonya Hedenbratt bli vad man kallar ”folkkär” tack vare dåtidens enkanaliga TV. Det kunde ske genom populära produktioner av typ Partaj, Jubel i busken och Låt hjärtat va me. I de båda senare serierna var göteborgskomikern Sten-Åke Cederhök bärande gestalt. Sonya och Sten-Åke åkte även runt och showade exempelvis på Valand och Lisebergshallen i Göteborg samt Berns i Stockholm.

Här den karaktäristiska ”Knö daj in” med Hedenbratt och Cederhök med inklippta filmbilder från TV-serien Albert och Herbert:

http://www.youtube.com/watch?v=h9aZeG1LpWY

När jag ställs inför fenomenet Sonya Hedenbratt minns jag henne i första hand som jazzsångerska med hennes varma, mjukt avrundade röst som passar perfekt till hennes personliga rondör. Det har talats betydligt mer om Monica Zetterlund, men personligen föredrar jag alla gånger Sonya Hedenbratt. Sonyas första riktiga jazzskiva kom först 1978.

Den här länken går till en lugn och fin jazzlåt med titeln ”Så nära som nu” med innerligt kärleksmotiv:

http://www.youtube.com/watch?v=1iFypCiVgHM

Att Hedenbratt hade gott om skådspelartalang visade hon i flera filmer och TV-serier, främst kanske i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander 1982, där hon spelade moster Emma.

Sonya Hedenbratt drog sig tillbaka från artistlivet 1999 och avtackades vederbörligen  genom en hyllningsshow på Lorensbergsteatern i Göteborg. Två år senare dog hon vid 70 års ålder efter att under flera år ha lidit av diabetes. Hon är begravd på Östra Kyrkogården i Göteborg. Hon var sedan 1957 gift med Ingemar Bolin och efterlämnade vid sitt frånfälle en dotter och två barnbarn.

En bild från avskeds- och hyllningsföreställningen 1999.

Aftonbladet publicerade följande artikel i anledning av Sonya Hedenbratts död:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10204876.ab

Svenska artister (X): Jokkmokks-Jokke

Jokkmokks-Jokke i lappdräkt på 50- eller 60-talet.

Det har väl funnits få svenska artister som spridit så mycket glädje och välvilja omkring sig som Jokkmokks-Jokke. Klicka på länken till hans ”Gulli-Gullan” här så förstår ni omedelbart varför:

Jokkmokks-Jokke föddes som Bengt Simon Johansson i byn Djupbäck i Jokkmokks kommun i Norrbotten den 15 maj 1915. Han dog i Nacka utanför Stockholm den 15 juni 1998. 1974 tog han sig familjenamnet Djupbäck efter hembyn och lade samtidigt Jokkmokks-Jokke till sina övriga förnamn.

Jokke arbetade som banarbetare vid Statens Järnvägar (SJ) innan han anlände till Stockholm 1954. Här lanserades han av den legendariske nöjesprofilen (och tidigare OS-guldmedajören i trestegshopp och sportjournalisten) Topsy Lindblom samt bereddes tillfälle att uppträda på dennes etablissement Nalen på Regeringsgatan.

Det stora genombrottet kom 1963 med ovannämnda sången ”Gulli-Gullan”, som skulle bli Jokkes signaturmelodi genom alla år. 1971 parkerade han på Svensktoppen med ”Tillbaka till min hembygd” och 1972 belönades han med sin första guldskiva. 1973 genomförde han en turné i Nordamerika från svenskbygderna i norr till Tijuana och  Enzemada ett stycke in i Mexiko. I USA blev han av en tidning kallad ”Sveriges Johnny Cash”, vilket kanske förefaller något malplacerat.

Här följer sången ”Jag är fri”:

http://www.youtube.com/watch?v=tfF5jjswlxU

Jokkmokks-Jokke uppträdde oftast i sin karaktäristiska samemundering men lär inte själv ha varit av samisk härkomst. Han hann även medverka i några Åsa-Nisse-filmer samt komponera musik till en av dessa.

1983 ”kidnappades” Jokke av programledaren Lasse Holmqvist att medverka i dennes vid denna tid omåttligt populära TV-program Här är ditt liv, där en rad kända men även för en större publik mindre kända personer medverkade. Till programmet inbjöds bland andra Jokkes lärarinna från byn Porsi 50 år tidigare.

Jokke, eller Bengt som han naturligtvis kallades i skolan, fick då tillfälle att rikta skarp kritik mot skolsystemet och den däri ingående så kallade paragraf 48, som tillät elever som ansågs sakna studiebegåvning eller kom från mindre bemedlade hem att sluta skolan i förtid och ge sig ut i förvärvslivet.  Jokke menade att den bristfälliga skolgång han därmed fick hämmade honom i vuxenlivet. Han hade för övrigt bottenbetyget C i sång.

Till Jokkmokks-Jokkes enorma popularitet bidrog att han hade ett gott hjärta och uppträdde mycket på sjukhus och ålderdomshem. Många av sina gage skänkte han till välgörande ändamål. Han slog talrika publikrekord under sina folkparksturnéer och spred glädje överallt där han drog fram med sin hälsningsfras ”Tjosan, tjosan”.

Sitt sista TV-framträdande gjorde Jokkmokks-Jokke i Café Norrköping 1993.

Bengt Simon Jokkmokks-Jokke Johansson Djupbäck avled i Nacka 84 år gammal men begravdes i Vuollerim i samma grav där hans sju år äldre hustru Hildur (1908-95) begravts tre år tidigare.

Redan under sin livstid, 1993, fick Jokkmokks-Jokke ett museum i byn Porsi, där han alltså gått i skola. Information om muséet finns här:

http://www.jokkmokksjokke.com/

Slutligen kanske ni undrar hur ”Gulli-Gullan” låter på engelska. Svaret finns här tillsammans med några vyer från Amerika-turnén 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=GupB520gxIE

Allra sist skall framhållas att Jokkmokks-Jokke var något av ett rött skynke för kulturelitister och andra som inte ansåg det vara riktigt fint att vara glad och sjunga för gamla och sjuka. Dessa blev närmast uppretade av hans genuina folklighet. Hans popularitet i dessa kretsar stärktes inte av att han politiskt stödde Moderaterna.