SKMA går i taket efter israelisk video

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

Omar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

Olof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt – på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

Ingången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats – efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded